Kategori: Livsstil

Jag hörde nåt väldigt fint ihelgen.
“Cykelkatten har fått mig att längta till berg.”
Det värmde.
Och fick mig att längta efter berg ännu mer än vad jag gör till vardags.

Så har det äntligen blivit dags för den andra och sista delen i min Rapha Rising-berättelse! Dag ett-fyra hittar ni här. Påminner er om att det handlade om att jaga ihop 8800 höjdmeter under nio dagar och jag valde bergen runt Gardasjön i Norra Italien som arena.

Dag fem. Mina ben och framför allt, sittben känner av gårdagens mastodontstigning uppför Fosse. Idag tänker jag köra själv och det blir en heldag. Fulladdar mobilen – idag ska det sportas klättring till musik. Jag vill också ringa mamma, som är hemma själv denna vecka, och berätta om allt vackert jag ser. Så jag börjar med en mindre klättring upp till San Zeno. På vägen stannar jag vid en av de där utanpå gudomligt söta, innanför mörka och dråpligt katolska kyrkor och betraktar världen, sjön och staden som ligger nedanför mig. Jag tar ett kort på det jag ser:

Efter att mamma är underrättad om mitt italienska sommarliv är det dags att mumsa i mig en energikaka uppe i San Zeno – fantastisk liten ort, dit måste ni bara! – och försöker ta mig an Lumini från San Zeno-hållet. Det är dock så bisarrt brant och leder ingenstans vackert så jag vänder och kör ner i dalen igen. Jag vill testa mina ben upp mot Ferrara di Monte Baldo igen – ni vet den första stigningen jag och Tony företog oss den veckan. Den här gången är jag själv. Vägen kryllar av cyklister – krängande äldre gubbs i diverse storlekar och dressar, spänstiga korta italienskor i vindjacka och utan hjälm, vilsna mtb-folks som letar efter stigar längs med vägen, rågblonda danska ynglingar, storväxta holländare på XXL-Giantar och så jag, för en gångs skull lättare än min cykel (eller så känns det i alla fall idag). Det går fint, mycket finare än sist! Jag märker att kroppen har fattat att det är uppför som gäller, accepterat sitt öde och börjat anpassa sig. Och plötsligt tar energin slut och jag kryper nästan uppför Spiazzi där jag intar veckans godaste och fika med en vy to die for. Precis här:

Efter fikat dansar jag hela vägen upp till Ferrara och så cyklar jag hem till campingen. Det är krig i sadelområdet men fest i cykelsjälen. ↑ 1388 hm. Strava här.

Dag sex. Jag vaknar med värk i rumpan och området runt. Känsliga läsare kan sluta läsa här men de nedre partierna är röda, nariga och irriterade. Sittbenen smärtar. Jag är smått trasig. Idag blir en tung dag. Ute regnar det lite lätt. Jag och Tony bestämmer oss för lite lätt skölj, ett gäng-tusen höjdmeter eller så. Vi glider ut från Bardolino och det regnar mer och mer damtidigt som jag känner att mojon är nere samtidigt som varje tramptag gör ont, alltså där nere. Får jag inte vila idag så blir det ingen rolig cykling de resterande dagarna. Tonys mojo är inte heller på topp så vi vänder, stoppar i oss lite mat och drar till Verona där vi hoppar runt i vattenpölar, fönstershoppar, kollar in lite Touren och fikar kaffe med semifreddo till. ↑ 108 hm. Strava här

Dag sju. Äntligen sol igen och idag har jag ett helt gäng höjdmeter att ta igen. Stjärten mår bättre, benen mår bättre, mojon är uppe igen och jag har berget Fosse doggy style i åtanke – dvs. istället för att köra som vi gjorde, den korta superbranta vägen på en mil (den från Rivalta/Peri), ta den något längre och något flackare stigningen som börjar i Sant’Ambroggio. Kolla kartan på Strava så förstår ni. Hursom, klättringen är magnifik, jag känner mig urstark och så träffar jag ett par riktigt söta belgiska herrar som förgyller min klättring och omskrivs senare i inlägget VÄNNER UPPFÖR. Efter jag sagt hejdå till belgarna drar jag mig ner i dalen för att köra nästa stigning men missar avfarten och hamnar lite för långt ner. Lite för långt ner i bergen innebär väldigt mycket för långt upp om man ska tillbaka så jag tänker testa en annan väg och hamnar nere i vindalen igen. Inne i dalen är det som vanligt kvavt och fuktigt. De enda som ser ut att må toppen är masivinrankorna. Jag passerar små orter som Mazzano, Negrar och Pedemonte – dammiga, platta förorter till Verona. Jag börjar bli irriterad för jag är inte här för plattkörning. Ett gäng “dömil” passerar innan jag når bergen igen och klockan börjar bli sent. Jag stannar till vid nån superstore och häver i mig en tetra chokladsojadryck och två bananer. Jag hinner med en sista klättring till, Fumane upp till Cavalo och den känns. Luften står still och tornanti verkar inte vilja ta slut. Men jag är snart uppe och några till dömil senare är jag hemma och har fått riktigt fin bergsdistans i benen. ↑ 1872 hm. Strava här.

Dag åtta. Jag är förstås något trött efter gårdagens körning – klättringar här är inte lika långa som i exempelvis Alperna vilket gör att man får jaga höjdmeter på ett helt annat sätt (jag menar, i Frankrike så kan man få sig tre-fyratusen hm på en dag utan att behöva åka emellan så mycket) men jag vaknar ändå bestämd. Det är bara en cykeldag kvar eftersom firman vi hyr av har stängt på söndagar och cyklarna ska alltså återlämnas idag, lördag. Jag ska få ihop strax under 2000 hm idag om jag ska fixa utmaningen. Jag är lite ledsen över att vädret satt käpparna i mina hjul; styrstamsstrulet i början hade också gjort att det hela började på tråkig not. Men struntsamma. Idag ska jag köra mina höjdmeter och sen har jag gjort det. Vädret vill sig annorlunda idag igen. Det åskar hela natten och vi vaknar till regn, regn, regn och prognosen som säger att det kommer att fortsätta regna hela dagen. Betänk att åska och regn uppe i bergen är lite annorlunda än småregn här hemma. Man är rent sagt dumdristig om man ens försöker sig på bergscykling när det åskar i Italien. När jag går till duscharna kommer det ut ett par tårar. Jag inser. Det kommer inte att bli någon liten Rapha Rising-patch för mig i år. Vi går och lämnar in cyklarna och spenderar resten av dagen i den regniga staden.

Dag nio. Vi har inga cyklar och vädret är extravackert vilket smärtar lite. Istället tar vi bussen upp till Spiazzi där vi köper oss ett par lokalodlade nektariner, en munk och mineralvatten. Vi vandrar, till fots – så märkligt det känns! – på de smala serpentinerna, ner mot det katolska templet Madonna della Corona, smakfullt insprängd i den kalkrika bergsväggen. Vandringen är pedagogiskt kuslig med statyer föreställande jesulidande i varje hårnål. Madonna della Corona är ett tvättäkta turistplåster, med gulliga nunnor, egen bulletin, försäljning av dryck, souvenirer och memorabilia, högtalare som gör att den ständigt pågående gudstjänsten på latin når ut över platån och försätter besökarna i gudfruktig stämning och till och med egen shuttlebuss som mot penning skjutsar pilgrimerna tillbaka upp mot Spiazzi.

Jag är mest pissed över att inte få cykla här idag. Till tonerna av bedjan på latin lutar jag mig över staketet som omringar platån. Tänk, precis där har du cyklat! säger Tony och pekar ut mot denna vy:

Åh fan, härligt tänker jag då. Och jag vill cykla mer. Jag har inte hunnit bli mätt. Jag kommer tillbaka. Jag har börjat bli kompis med Italien. Bara jag håller mig uppe i bergen. Precis som i alla andra länder jag besöker.

Vi hittar en smal stentrappa som leder upp mot Spiazzi igen. Som många andra gånger undrar vi hur de som inte cyklar klarar sig till vardags. Det tar ju sån tiiid att gå! Uppe i Spiazzi dricker jag ur fontänen och vi hoppar på bussen ner mot Bardolino. Chauffören har inte bråttom – han håller sig på lagom avstånd bakom cyklisten som kör nerför berget. Väl framme på campingen steker vi resterna av den gula pollentan och badar en sista gång i Gardasjön. Vi vill inte hem, inte än.

 

 

 (enligt Strava) 6915 hm.

Jäkla åskväder.

Livsstil

En damrumsselfie i en liten pittoresk bergsby
Italien äger rumsren selfie här hemma!
Typ.

Tjena!

Nu när jag kommit ut ur semesterdvalan (även om jag à la fader vår fortfarande mest vilar ifrån Internets om helgerna) så återupptar jag min klassiska veckokollen, ni vet så ni liksom har koll på mig och mina företaganden och att jag själv följer schemat. Skärpning Katj0 som min polare Larsa skulle ha sagt. Hur som, vi kör igen!

* Idag måndag är den klassiska sköljens dag. Tyvärr verkar vädergudarna riktat in sig på skölj med så förmodligen kommer det att bli en väldigt, väldigt blöt rullrunda ikväll. Nåväl. Bäst att vänja sig vid att komplettera kittet med regnjacka. Tur jag älskar min (ni ser, önsketänk önsketänk…)

* Imorgon tisdag är det dags för hatälskade intervaller. Fast jag har känt mig oroväckande stark de sista klubbpassen (förutom gårdagens bakisrull förstås) så vet jag att kommer att flyga av som en hatt i blåsten om jag inte sköter mina kort rätt. Eller okej, jag kommer att flyga av i fem av sex intervaller oavsett, men så vill jag ha det, för nästa gång så kanske jag flyger av i fyra av sex. Jag tänker ställa upp i Anundsloppet – gissa klass! – och jag bli köra nåt varv innan jag flyger av där med.

* På onsdag är det egentligen MTB som står på schemat men det blir kanske att jag får dra till Stockholm och hämta bilen från verkstan. Och bli av med några tusenlappar på köpet. Fanfanfan. Får trösta mig med lunchlöpning eller annat skojsigt för att hålla träningsnarkomanen i mig lugn. Vi glömmer onsdag så länge.

* På torsdag väntar nya äventyr med klubben. Vem vet, kanske försöker jag mig på tempo för första gången i mitt liv? I så fall vill jag ha sexiga täckta hjul på. Om AK läser detta så får han gärna låna ut nåt sjukt snabbt hjul till mig. Jag hoppas innerligt att tempo skiter sig. Så jag kan återgå till att vara den som inte kör tempo. Det vore nämligen förödande för min redan obefintliga ekonomi att börja kitta upp mig på tempoprylar…

* På fredag är det fredag och nåt riktigt cykelskoj, fast vad vet jag inte än? Kanske hinns det med lite MTB då? Kanske plockas det svamp med cykling skogs tur och retur? Kanske cyklas det på min nya stadscykel om jag hinner hitta en mig värdig i veckan?

och så lite privatliv och bloggande mittemellan.

Fy satan va vanlig jobb- och träningsvecka. Det är du och jag, rutin.

Ska ni göra nåt skoj i veckan? Puss.

 

Livsstil

2014-04-04 16.02.45

Fitspirational workspirational värre erkänn!
Musmattan med min höstkladdiga nylle anno 2013 är donerad till privat samling.

Nu är det på riktigt. Redan igår kändes det underbart sensomrigt höstligt – svalt men ändå varmt i solen! – och dagens regn är ett ytterligare bevis på att min favorittid på året har äntligen kommit. Idag är även dagen jag börjar jobba igen och det känns faktiskt helt okej.

Eftersom jag ser hösten lite som nystart (beror förmodligen på alla pluggår) så försöker jag alltid komma med lite löften à la nyårslöften fast realistiska och lustfyllda istället! Tänkte dela med mig av dem. Inga nyckeltal här utan mer övergripande. Ok, här är de.

Denna höst lovar jag mig själv…

* att låta bli alltför mycket choklad på jobbet. Även om choklad är lyckan och frälsningen i ett så mår varken min hy eller min träning bra av överdosering av sockermättad kakao. Helvete, blev sugen bara av att skriva inlägget. Motstår för sakens skull.

* att bli ännu bättre på cykelspecifik styrketräning. Jag kommer nog aldrig bli en gymknarkare, ens gymfan, fan jag kommer aldrig liksom längta till gymmet ens, men jag har i alla fall ett syfte med eländet. Förra året försökte jag mig på att lära mig vistas på gymmet. I höst tänker jag ta det hela till en rutinnivå med hjälp av en som kan. Jag tänker alltså följa ett program med tävlingssäsongen 2015 i sikte. 

* att palla mig upp tidigt på jobbmorgnarna, mest för att hinna mer på jobbet innan det är dags att träna och hinna vara hemma mer på kvällarna. Det sjuka är att jag oftare går upp tidigt på helgerna än på vardagarna! Men nu lovar jag mig själv att vara mer tidseffektiv. Så.

* att bli ännu bättre på att säga ifrån mig saker jag egentligen inte har tid med. Och lägga mer tid på sånt jag gillar att göra egentligen men ofta är för trött eller rastlös för att göra. Som att skriva, rita, bada äventyrsbad, blogga om cykelskor.

* att hinna plocka massa mera svamp än förra året. Förra året sög som svampår här i Västmanland. Jag var ute fem (!) fruktlösa gånger och deppar än idag. I år lovar jag mig att slå till i rätt tid och mest leva på svampsky hela hösten. Visste ni förresten att jag är en jäkel på svampar? Plockar alltså långt ifrån bara kantareller. 

* att äntligen ta tag i saken och skaffa mig en ny stadscykel för min sänker min mojo varenda gång jag använder den. Alltså jag är Grannen <3 evigt tacksam för att han räddade mig en gång i tiden genom att köpa crescenten jag glider på nu, men den saknar fortfarande fungerande broms och är tyvärr lite för jobbigt manövrerad för att jag ska riktigt vilja företa mig långturer till Ica Maxi på den. Alltså – ny stadscykel. Crescenten får vara kvar som låsa-vid-Centralstationen-medan-jag-är-borta-i-Stockholm-hoj, ett viktigt uppdrag det med!

* att innan augusti är slut ha bestämt mig för om jag väntar med CX en säsong till och “nöjer mig” (i-land…) med min MTB så länge eller om jag ändå blir med CX och får offra MTB:n… Det är egentligen enda höstlöftet som är riktigt ångestladdat. Jag har på nåt sätt fäst mig vid min vita Canyon med för lång styrstam och asskiller-sadel. Cykeln är ultimat som höst- och vinterträningshoj. Samtidigt så lockar ju CX-cupen nåt enormt den med och jag finner inget nöje i att delta med MTB istället för smäcker CX. Fan. Vill egentligen ha båda. Men då får jag nog vänta till nästa höst. Men löftet kvarstår – jag ska ha bestämt mig innan augustis slut.

* att spara mera. Det är dyrt att vara amatörcyklist. Än är det utomsocknestävling, än tar kedjan slut, än behövs det nya klossar. Jag erkänner att jag lägger relativt mycket pengar på min hobby, även om jag inte slösar med pengar och säljer av sånt jag inte längre behöver. Men jag har bara en stjärt och därför kan jag inte spara in på bibs; ej heller kan vill jag spara in på tävlingsutgifter eller cykelrelaterade småresor – vad vore en upptäckande cyklists liv utan dessa? Däremot kan jag bli ännu bättre på att ha matlåda, kanske ge fan i att lyxa till det i köket varenda kväll och vänta en säsong till med att köpa nya cykelskor (har ju haft samma i snart tre år så…). 

* att tacka oftare ja till bloggsamarbeten och vara lite mer kommersiell av mig så att säga. Jag får mail och förfrågningar rätt så ofta men tänker ofta att äsch, inte pallar väl ja skriva om kosttillskott… Men det är väl bara dumt. Cashflow är cashflow och kraschar man bilar och sliter ut klossar ofta så får en stå sitt journalistiska kast. 

* att inte slappna av för mycket och fortsätta träna med lvg-tävlingssäsongen 2015 i sikte

* att föräta mig på kräftor som är det bästa jag vet förutom omelett med ost i, förstås.

Vad ger ni er själva för höstlöften?

Puss!

 

Livsstil

imageEn grym låt av Krunis, det.

Hursom, jag är rätt nere just nu, under dessa sommarlovets sista dagar. Jag har gjort bort mig fett och jag skäms. Jag skäms för vad jag gjort, jag är skraj fast jag inte behöver vara skraj och mycket gammalt har dragits över mig och tryckt ner min mojo just nu. Igår flydde jag Stockholm med cykeln och mammas fredagsbulle (med russin i) och en burk Cola som enda sällskap och när jag blev mött ute i någon förort mitt i natten så var jag mest stum.

Imorgon leder jag ett klubbdistanspass på nya vägar, har studerat kartan halva kvällen.

Imorgon blåser nya vindar, puss och god natt och jag älskar er för att ni läser.

Så.

Livsstil

Hej. Ligger utslagen i päronens soffa på Lidingön. Funderar på landskap och motivation, mätt och loj som jag är nu.

Alltså nu är jag en sån som alltid längtar till bergen. Ärligt talat är jag inte helt hundra på att bergen längtar till mig, så trögt som det alltid går för mig att ta mig uppför i början av varje backläger… Men i alla fall. Berg är min melodi, det bor en liten Sisyfos (googla Sisyfos arbete, mobilbloggar nu) i alla cyklister tror jag. Kan jag nånsin tröttna på bergen? Kommer jag nånsin få veta det? Nej, inte så länge jag inte bor vid bergen en längre tid (snyft).

Vattendrag är också min melodi, eller kanske mer komp? Inget får ur lika många wow, äntligen, åh och skönt som svalkan när jag passerar ett vattendrag, må det vara en bajsbrun åkerå eller vildfors uppe i nån fransk aplravin. Vattendrag är rätt så svårt att tröttna på, i alla fall rörligt vatten. Eller..?

Fast egentligen, visst är det grymt att landskapen ser så olika ut? Det tråkigaste jag vet är när folks drämmer till med: “det är minsann lika fint att semestra på hemmaplan” eller “allt går att träna upp på hemmaplan, bara man tränar rätt”. Stackars dig, tänker jag då. För det första så är det skittråkigt att semestra på hemmaplan only. Och pratar man aktiv semester – sånt vi som tränar seriöst gärna ägnar oss åt – så är det typ det mest motivationsdödande som finns, att trampa i gamla hjulspår som vore inte jorden till för att vi dess varelser skulle njuta av så många av dess bitar vi bara kan (ansvarsfullt förstås).

Jag tänker t ex på hemma i Västmanland. Förutom att det är relativt platt så är landskapet behagligt varierande. Det finns allt – breda autostrador för den som gillar räkna nummerplåtar, slingriga vägar, gruspartier, sjönära vägar, gamla vägar, nya vägar, vägar som går ömsom genom barr- och ömsom via tallskog och förstås vägar en inte visste fanns, nyupptäckter. Men jag tröttnar ju! Jag cyklar i snitt VARJE dag. Även om det finns ribikskubmängd med ruttkombinationer så känns till slut även den mysigaste rundan som vägen till jobbet, typ. Kan folks ledsna på att bo vid Eiffeltornet så kan jag få ledsna på Hallstavägen aight? Jag återupptäcker ju den efter jag vilat upp mina brains nånannanstans.

Eller ta Östergötland med sin böljande “falska” (ty den är rätt så kuperad, i jämförelse med Västmanland i alla fall) slätt. Den östgötska slätten tar musten ur en sakta men säkert – inte minst genom att (nästan) alla vägar ser likadana ut – vetefält som följs av en kulle med kyrka på, och så ett rågfält på det. Ibland ser man fågel. Vill man öva på att bli grym på kantvindskörning så får man köra träningsläger i Östergötland. Bonkar man så finns det alltid kyrkkaffe att tillgå… Tror jag. Nog vore det förödande för de östgötska cyklisterna att inte unna sig lite utomsocknes vägval ibland!

Eller när vi cyklade i göteborgstrakten i helgen. Fint och backigt och drag från vattendrag och egna fiskmåsar och västkustenbrats att vinka till från sadeln när de gör ännu en farlig omkörning mitt framför näsan på hurtiga en (rätt åt mig, cyklar jämt leende så himla irriterande överlägset). Och nog ledsnar man på det landskapet med, eller vad säger ni göteborgare?

Fast jag tror ändå att vissa landskap är mer hållbara än andra. Jag tröttnar nog fortare på råg och platt än berg och hav. Eller säger jag det bara för jag är van vid tåg och platt?

Vad tror ni? Ledsnar ni fort eller är ni hemlandskapskära som bara tusan?

Och framför allt, HUR blir man bättre på att tackla enfaldiga vägar som bara VÄGRAR byta form?

Jag tappar mojo så lätt när vägen är rak. Katja mot linjalstakning, jo tack.

Gnatt puss!

Livsstil