Hej. Jag är lite mindre sjuk men fortfarande sjuk. Vilket straff i denna värmen, jag förgås. Hade i alla fall en fin om än cykellös helg – hängde med mamma och drack kaffe, badade i det iskalla havet, spanade in lite nya hemliga ställen i Storstockholm, jobbade lite med klubbmarknadsföring och sportade lite kvällsstan med Larsa & Co. Plus bestal min familj på en kurvig fyrtiotalist som kan bli min nya trallah nu när min senaste återigen stulits i denna förbenade cykelstödsstad. Det bor fortfarande en mikroborrigg i min stackars hals men krisen är över. Dör jag inte av ren cykellöshetsleda så hoppas jag på bättring till helgen. Är bra sugen på att köra Luma GP men det vore kanske lite fåfängt med tanke på sjukdomsbilden. Lugna, långa distanspass ex två är kanske mer på sin plats. Hursom – bra helg, kommer att bli en bra vecka. Vad ska ni hitta på? Puss!
Between the rides
Cyklisten, uppvuxen på fisk,
rotfrukter, kvalitetshits om läkare typ denna
och en smula jävlaranamma förstås
(foto: J Larsson)
Ibland frågar vissa, men du som bloggar om cykling, kan du inte blogga mer om hur du äter, dina sömnrutiner, ja komma med hälsotips helt enkelt?
Då brukar jag säga nej och komma med följande förklaring:
(eller okej jag brukar egentligen pipa fram Öh okej…
visst kan väl försöka… men gör det sen ändå inte)
Jag kommer aldrig med hälsotips
…därför att jag har varken medicinsk utbildning eller någon längre yrkesmässig erfarenhet av hälsoarbetet. Därför att jag är en helt vanlig amatörkonditionsidrottare som visserligen gärna ser till att skaffa mig den informationen som krävs för att få ut så mycket som möjligt av mitt idrottande men som gör lika mycket rätt som fel (om det nu finns rätt och fel) och inte riktigt ser mig själv som nåt slags förebild heller
…därför att begreppet hälsa är – kanske tack vare samhället, kanske tack vare kommersialismen, fan vet jag – så tätt förknippat med de skadliga, stressande normerna, idealen, vikthetsen och annat jox som får folks (främst kvinnorna) att må piss över sina kroppar snarare än lägga fokus på sitt inre att för mig… ordet smakar beskare än pepparrotsvisp.
…därför att jag är empiriskt övertygad om att överdriven hypokondri skördar fler själar än de flesta tobakssorter
…därför det är så svårt att raljera om hälsa utan att komma dragandes med antingen reklam för nån produkt eller mer eller mindre subjektiva pekpinnar. Hur man än vrider och vänder så brukar hälsosnacket i slutändan ändå anspela på ångesten och det dåliga samvetet. Trots att det inte är en skyldighet att bry sig om sin hälsa överhuvudtaget. Faktiskt. Även om “välmenande” fraser som det gäller att fokusera på hälsan för att kunna ge sina barn den bästa fritiden bla bla florerar som ett slags sanningar ändå. Och riktas självklart mest mot de redan stressade kvinnorna!
…för att jag vill fokusera på det inre istället (som till exempel processorn i nya Edge jag är bra sugen på)
…därför att vi dagligen matas med rykten och “revolutionerande” produktnykomlingar hit och dit – oftast i samband med när större matconcern skakar fram lukrativa avtal med utvecklingsländer som producerar alla de exotiska superbären, superfrukterna, superfröna vi plötsligt måste få i oss för att inte dö av “oxidativ cellstress” eller vad det nu som tutas i oss frestade konsumenterna. Och det säger jag inte för att missunna den exotiska maten dess nyttighetsvärde – jag tror bombis på att man mår bättre av att äta den än klämma i sig hamburgare efter hamburgare som fanns det ingen morgondag. Jag förstår dessutom att man kan bli urless på att trycka i sig våra nordiska ganska så tjatiga alternativ i form av primörer, rotfrukter och de aldrig riktigt söta röda bären tranbär lingon hallon etc. Precis som man längtar resa bort till främmande länder där färgerna är grannare och ljuden mer stereo så är det inte så konstigt att man vill förgylla vardagsmatträsket med de lite roligare, lite häftigare, lite pilligare ingredienserna. Det är så urbota tråkigt att laga och äta samma käk dag in och dag ut (förutom frukosten då, den kan vi äta samma så länge vi lever ungefär, märkligt eller hur?). Men jag vill inte utan att få betalt bidra till typ Nestlés framgångar. Privat testar jag mycket. Men på bloggen? Då vill jag ha cash. Fett med cash. Per frö.
…därför att jag inte anser ett långt liv och god hälsa vara ett självändamål. Jag anser snarare att ett innehållsrikt liv är det. Vem bestämmer vad god hälsa är?
…därför att det vackra med cykling är att vem som helst – oavsett om vikten, de så kallade “lasterna”, antalet friska celler i kroppen (eller för den delen i knoppen) – kan utöva det och göra det till sin egen hobby.
Ah men typ så. Jag kommer förstås att fortsätta posta grymma #mättacyklisten-recept samt när jag orkar, optimera min fagra lekamen så att den svarar bra under de tävlingarna jag kör. Jag kommer att fortsätta bjuda på i mitt ultimata tycke snygga kläder och prylar och tipsa om feta ställen att ta fina kort på. Men jag tänker inte undervisa i hälsa. Nej nej.
Kom gärna med era egna tankar kring det där med hälsa och så. Puss.
Hemma. I min lilla unkiskvart som jag nu dammsugit, våttorkat och gullat med hjälp av härligt frätande rengöringsmedel. Mina ständigt döende blommor. Lolanallen, utslagen i soffan. Böckerna. Havremjölken i kylskåpet. Varmvattnet i duschen. Tystnaden. Tystnaden bryts först när det är dags att smörja in kedjan på racern och trampa runt med handen tills det nästan är heltyst igen.
Hej. Här kommer den sista mobilanteckningen, den som skrevs under vår bilkörningsorgie Modane (Frankrike) – Västerfärnebo (Sverige). Lägligt nog lägger jag upp den via mobilen, nu när jag sitter och äter ostbågar och återbär till myggen här på en motocrossbana utanför Hallsberg, helt slut efter att snabbcyklat Hallsberg – Askersund t/r tidigare på dagen. Men nu är vi fortfarande på en Autobahn nånstans i Tyskland. Vi kör (ordspel yo):
Fredag den 10 juli 2015… lördag den 11 juli 2015
Vi har åkt i många, många timmar. Undrar hur många grader det är inne i den tyska bilmotorn? Vi lämnade Modane sval, med lätt vind lekandes mellan de betonggrå småhusen. Vi körde förbi Annecy, badade i glaciärsjön, drack starkt kaffe och handlade en burk… hemligt (ifall hon läser!) till min mamma och en hemlig (ifall han läser!) present till min lillebror. Dessutom tillkom St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer i familjen. St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer är ett tjugo centimeter långt och tjockt plyschmurmeldjur som håller i en tygblomma.
Jag håller krampaktigt i St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer som just nu agerar antistressboll när The Greatest rattar mersan i 220+ knyck genom den lite väl kurviga autobahnen.
Jag tänker, vilken skillnad det är på gårdagens och dagens resande! På ett dygn har vi hunnit packa ihop cykelkläderna i vår alpina by, besöka en annan, fika i Schweiz, äta Autohof-middag i Tyskland och strax är vi i Danmark. Östersjön ser ruggigt kall och djup ut. Förr i tiden, på de stora äventyrarnas och sjöfararnas tid, då beredde man sig i månader, kanske åratal.
Jag vill inte åka hem, vill inte lämna mina berg. Det blev ingen d’Huez-stigning idag. Jörgens knän sa ifrån. Inte så konstigt. Inte cyklat på massa år, och så ett gäng-3000 höjdmeter på det (med svensk utväxling!). Jag hade kunnat köra men kände mig ändå småsliten – mest i sittbenen faktiskt! – efter SM och allt, nästan 5000 höjdmeter på två dar. Stigningen får vänta till nästa gång, jag vill ta den fräsch och snabb.
Cyklistens minne är kortvarigt, det vet alla som håller på. Momentant kan vi avsky slakmotorna, motvinden och hettan i kombination med den omänskliga lutningsprocenten. Men några minuter… sekunder… någon nerförslöpa senare så har vi glömt allt och så är vi inne i njutningen igen.
Så många, många autobahntimmar senare kramar jag den nu snackssaltiga, solkiga St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer och blöder Alp d’Huez-längtan. Hemma väntar måsten och sittbenen glöder, men inne i min skalle så planerar jag tramptag för tramptag, ställa sig upp i exakt rätt ögonblick strax före serpkurvans uppåtböj, upp med två växelknäpp, få med farten in i serpan, köra om den dära läderhudade tyskan i ärmlöst linne och så ner på sadeln igen.
Sittbenen glöder.
Hej. För ett tag sedan bad jag cykeltwitter och Cykelkattens facebookfans att hjälpa mig med att hitta grymt fina regnlåtar! Jag tycker nämligen att vi ibland är lite väl orättvisa mot det där fenomenet som vi häruppe i Norden ändå får dras med för jämnan. Men nog med kallprat – dagens enkla steg-för-steg-guide hjälper vilken solskenscyklist som helst att omfamna regnet (om du inte redan gjort det efter att ha läst Annars kärleksförklaring till vätan).
Steg ett: Yll’ up
Byt upp dig till underställ och tröjor i ylle. Tjatar jämt om ylle och de flesta vuxna vet vid det här laget yllets goa egenskaper men med handen på hjärtat så blir man precis lika blöt i ylle som man blir i syntet. Skillnaden stavas känsla. Synteten blir kall, klibbig och obehaglig. Yllet blir inte lika kallt, klibbar inte och ger inte alls samma brr-rysningar som synteten. Alltså kan man hålla leendet uppe liiite längre iklädd ylle än iklädd plast.
Steg två: Hjälp till regnstjälp
Se regnet som en backe, eller möjligen kantvind (eller whatever rocks din badassboat). Med backar är det ju så – antingen bävar man bort backbenen genom att deppigt skälva och stöna fram Åh nej, inte en backe igen! eller så drar man en positiv självuppfyllande profetia genom att peppt skratta, spänna vaderna och proklamera Oh yeah, en backe att sprätta i!. Samma med regnet. Istället för att se regnet som din fiende, se det som din vän eller i alla fall som din motståndare. Tänk att hälften är vunnet redan när du är ute och kör i regnet! Har sagt det förut och säger det igen:
* regnet kickar dammets ass
* regnet kickar pollens ass
* (vid race) regnet kickar de mindre pannbenades ass.
Steg tre: Punktterapin
Håll kroppens utstickande delar (fossingarna, knäna, rumpan, händerna och huvvet) varma. Jag fryser till exempel sällan om händerna men vet folks som vänder hem efter två mil för att de inte kan växla längre. Så himla onödigt! Satsa på flossade bibs/tights över bibs, sjyssta handskar (kanske i neopren till och med?), yllesockor i skor med skoöverdrag (kanske i neopren till och med?), yllehjälmmössa, assaver under sadeln och självklart Cykelkattens patenterade tips som yllesockor på knäna innanför tightsen och/eller termobidon fylld med varm nyponsoppa i flaskhållaren.
Steg fyra: Bortom den kritiska linjen
Känner ni till begreppet “kritiska linjen”? Kanske inte, men jag uppfann det i alla fall när jag var liten och badkrukig under vissa höstmånader. Istället för att hoppa in i plurret direkt så gick man med små, små steg och blev kallare och kallare tills blötan och kylan nådde ungefär till rumpans midjan och då blev det riktigt jävligt kallt. Då var det bara att bita ihop och doppa sig helt för annars förfrös man ungefär. Känner ni igen er? Ungefär så är det med blötskan. Det är jävligt fram tills man blivit helt blöt men ändå uppvärmd av allt trampande. Så medan du sakta men säkert fylls med kall väta – tänk att det blir skönare, varmare och om inte annat, mer filosofiskt bortom den kritiska linjen. Så htfu och trampa. Så småningom blir även du varm!
Steg fem: Solskenscyklist no more™
Säg vad man vill om saker i livet, men musiken kommer först. Jag har alltid stört mig på att nittio procent av alla listor, bloggar och texter som handlar om regn drar åt det depressivt melankoliska hållet. Men inte här på Cykelkatten inte! We’re bringing sexy back med den snyggaste och regnpeppigaste listan av dem alla. Voilà – tack för era tips – kom med fler tips – och kom ihåg: NEVER RIDE WITHOUT OVERSHOES SONGS IN YOUR HEART. Puss och vi ses ute på den skinande vägen mot regnbågen.