Mors klungan! Vet ni, hade värsta inlägget om gårdagens ben på gång men vi skiter i’t. Istället ägnar vi dagen åt renodlad mallispepp. Det är den här lilla bloggen värd alltså. Lite senare idag kommer det utlovade stora mallisinlägget men vi kan redan nu konstatera att det är disko i mitt vagabondhjärta! Visst finns den där, den lilla praktiska oron – kommer hyrcykeln att för en gångs skull passa min kropp (läs: ryggen) med en gång? Tackling: tar med mig två olika styrstammar. Kommer mina nya skinande magnifikt snygga skor vara sköna med en gång eller kommer de att jäklas i början? Tackling: tar med mig skavsårsplåster och mina gamla dojs för säkerhets skull. Kommer..? Äsch. Fan palla oroa sig för mycket. Egentligen är min filosofi – ju mindre resväska, desto mindre bekymmer. Nu tar vi itu med dagen innan det är dags att packa det sista innan det är dags att joina Grannen & Co. Puss!
Between the rides
Valhalls superboys – Tony längs till höger.
Courtesy: Emil Rosenberg för Velonode
Hej. Vilken mysig kväll igår. Fick göra en av mina favvosakerna – handla goda ingredienser (är nästan sjukligt förtjust i att gå runt och välja mat jag ska servera) till mackbuffén, ge paket, skåla lite Duvel med ett fint gäng människor, snacka cykel DET SLUTAR ALLTID MED CYKELSNACK och trivas allmänt. Och allt för att Tony fyllde år. Kvällens tyngdhöjdpunkt blev ändå när skaran samlades kring den fräcka moderna vågen Tony fått i present av mig och väga sig och snacka watt. DET SLUTAR ALLTID MED WATTSNACK. Grattis i efterskott bästa Tony! Det hanns också med lite tävlingssäsongsplanering tillsammans med Eva som är en av de få seriöst satsande tävlingsdamerna här i krokarna. Säg vad man vill men som dam är det alltid mer igenkännande att snacka tävling med en annan dam. Nu är Eva visserligen vassare än jag (och tack och lov för det helt ärligt) men vi kommer att starta ihop vissa av säsongens tävlingar.
Mindre pepp är min kropp idag. Jag vettefan vad det är men jag känner mig fortfarande småkrasslig och sömnig. Det sista börjar jag misstänka beror på pollen (har för mig att jag hade liknande känningar förra våren med) men det första vågar jag inte riktigt äventyra. Beroende på hur det artar sig tar jag det säkra före det osäkra och kör ännu ett lugnare “normalcyklingpass” ikväll eller kör intervallpasset men ligger på hjul utan att ens försöka bidra.
Puss och ha en kanonkväll nu, jag ska stålsätta mig och vara snäll mot lillkroppen idag. Ska ju ändå hinna med att packa inför vårens första stora äventyr – Mallorca 2015. Imorgon kommer det förresten ett maffigt mallisinlägg som fått mig att gräva i bildarkivet ordentligt. Stay tuned!
När jag är extra trött på pendlingen mellan Västerås och jobbet i Eskilstuna måste jag tänka på det som är positivt. Det mest positiva såhär års är inte att garva åt alla som försöker prata i mobilen när det är dålig täckning nära Kolbäck. Det är möjligheterna till lvg-pendlingen och de fantasieggande iakttagelser som kan göras från sadeln.
1. Lejonen vid Sanda
En del av rutten utgörs av Kvicksund. Kvicksund är dels ett sund, en vattendelare mellan Västmanland och Södermanland; Västerås och Eskilstuna. Där blir det ibland broöppning, på gott och ont. Det är också en tågstation, och ett ställe man kan bo i. En sorts mälarnära villamatta med hus och stugor utduttade. Det är jättegulligt i Kvicksund. Så nära vattnet. Så nära tågrälsen. Så nära Sanda. Och vid badet i Sanda, Sandabadet, som måste vara Sveriges mest tågrälsnära bad, ligger det värdigaste huset i hela Kvicksund.
Huset med lejonen och pelarna. Av marmor.
Lejonen är det sista man ser när man laddar för uppförsbacken i Sanda. De är det första man ser när man senare susar nedför backen, förblindad av ekersång, där fartvinden smeker som bäst.
Jag är ofta så upptagen när jag kommer till lejonhuset att jag aldrig lyckats ta en bild av dem. Men alla västerås- och eskilstunacyklister vet nog vilka jag pratar om. Slottslejonen. Vilka strapatser drar de ut på om natten? Vilka cykeltjuvar har de skrämt på flykten? Vilka slottsbetjänter har visat omtanke om dem och vilka slottsbarn har ridit på deras ryggar?
2. Hällbyanstalten i Tumbo
Nån halvmil efter Sandalejonen, på Eskilstunasidan av Kvicksund, kommer man till Tumbo. Ett pittoreskt samhälle med både skola, kyrka och gamla gravfält. Och faktiskt en och annan backe. Och en anstalt. Här brukar jag ta en välförtjänt PP. Det känns lite skojsigt att parkera cykeln synligt just för att det är nära en anstalt. Tänk om en cykeltjyv sitter inne där.
Just den här morgonen startade jag i duggregn och hamnade mitt i morgonsolen. Det är tänkt att synas på den här bilden. Då känns det lite värt att ha 47 km till jobbet. Väl på jobbet trodde jag att jag hade glömt min kjol hemma, fick lite skrämmande bilder av hur jag höll i möten iförd strumpbyxor med en handduk virad runt höften, men kjolen visade sig ligga undangömd i ett lämpligt skåp.
Vardagseskapism.
Min klädstång, min raphadalahäst, min målade vägg.
Ok, hade kanske plockat undan lite klädoreda innan jag tog bilden :P
De som känner mig vet att jag till vardags inte är nån materialist. Självklart inser jag tingens värde, jag spar på vissa föremål som har ett för mig känslomässigt och historiskt värde. Men jag mår illa av bara ordet shopping. När någon nära ändå lyckats dra med mig på en shoppingrunda sitter jag helst i affärens “pojkvänsfåtölj” (vilket idiotiskt begrepp ändå?) och cykelporrsurfar, typ. Trots att jag älskar att ha det snyggt hemma hugger jag hellre av mig en arm än lägger pengarna på en soffa om jag kan köpa en ny kvalitetsteknik- eller cykelpryl (som jag först valt ut för att sedan fara till affären och helt enkelt köpa) alternativt resa.
Ibland har det tagit i etablissemangets ögon smått bisarra proportioner. När jag flyttade till Västerås för att plugga år tvåtusensex så ägde jag en tjockteve, en resesäng, en förhistorisk bamsedator, en kastrull med lock, lite porslin jag fått hemifrån och ett tiokronorsduschdraperi jag haft i min förra studentlya i Stockholm. En vettig person hade gått och kittat upp sig på lite inredning. Så jag gjorde det. Gick till Clas Ohlson och köpte ett fyrpack brassestolar för 69 kr/styck, en iMac 17” på avbetalning, sedan en huskatt för 100 kr av en bonde (som dessutom lurat mig, hon-Stjärnan visade sig vara en han-Stjärt när våren kom) samt ett skrivbord/matbord/ritbord av Ikea för 149 kr. Så småningom blev jag även med en riktig säng för 1000 kr (sover på den än idag, köpt mig en extra madrass bara), en ruskigt otäck flaskgrön skinnsoffa (grovsoprummet), ett par illgröna gardiner (Indiska, 20 kr/paret) samt en aluminiumhylla (Ikea, 49 kr). Stjärten fick sig en kattlåda och en hemsk men nödvändig kastrering. Baslådan och ett par kanonhögtalare tillkom. Dem spräckte vi förresten nån av somrarna.
Jag var inte snål. Jag hade helt enkelt max 3000 kr att leva på när alla räkningar hade betalats.
Men jag hade råd med resor och äventyr! Var man riktigt smart och åt billigt så gick det att resa då och då. Eurocentrisk och ointresserad av exotiska länder många andra sparade till unnade jag mig istället en masse korta resor inom Sverige samt till närliggande europaländer. Jag åkte på festivaler, besökte mina kompisar i andra städer, gick på spelningar och festade mycket och ihärdigt, alltid i mina slitna men ack så bekväma dansskor. Hade jag slut på käk så gick jag och åt hos någon random snäll kompis. De visste att jag skulle bjuda tillbaka så fort jag hade möjlighet. Och brassestolarna? Tja, min lilla “tarm” som jag kärleksfullt kallade min studentlya med den kanske sämsta rumsplaneringen nånsin levererade några av de mest episka förfesterna under min pluggtid. För ärligt talat – vem bryr sig om finporslin när musikanläggningen levererar kvalité, när datorn levererar bra verktyg för att få ut kreativiteten och man inte behöver bry sig om att ha sönder nån jäkla kinavas som går sönder förr eller senare ändå?
Lite så lever jag idag. Idag har jag jobb och tjänar ändå så pass mycket att jag kan hålla mitt hem i någorlunda presentabelt skick. Jag äger fortfarande ingen ny soffa (ena kommer från mitt ex och den andra kommer från en kompis sommarstuga), jag har inte riktigt mognat för att köpa ett nytt lock till min överlevarkastrull (förra locket gick sönder), min höstvårjacka anno tvåtusenåtta börjar se något luggsliten ut men jag har faktiskt en smalteve, några finmuggar och ett duschdraperi i tyg.
Men jag har råd med att göra roliga saker med dem jag bryr mig om, resor och äventyr även om jag inte direkt går plus varje månad. Och råd med mitt stora älskade cykelintresse som jag inte har några problem med att vara materialistisk inom. De prylarna står nämligen inte still och glor på mig. De används för att utforska nya världar, för att träffa nya människor, för att bilda mig och för att utveckla mig och för att det är så förbaskat kul. Och kul, det ska man ha. Annars slutar man som en förbaskat bitter människa. Som en stel kinavas, som mest står där och surt glor på när andra har fest.