Gravitationen på gruset, eller om gårdagens mtb-runda

Knottstickface herself.

Hej folksis!

Hade faktiskt tänkt starta dagen med att blogga om gårdagens grustur men så blev det ett oplanerat besök hos vår barnmorska istället. Jag hade känt för lite sparkar från grodyngeln i magen min, oroade mig igenom gårkvällen och natten och då inget tydligt kom fram under morgonen så ringde jag vården. Gulliga barnmorskan hade tid omedelbums så vi cyklade till henne så fort vi bara kunde. Peppar peppar verkade allting i sin ordning – bäbisen hade bara lagt sig på ett annat sätt än brukligt… Lättnadskänslan, så underbar, så påtaglig. Går inte att beskriva i ord, enbart i tårar som sakta rinner nerför kinderna medan mungiporna inte kan låta bli att åka upp och ögonen återfår glansen. Bäbis, åh min bäbis!

Nu till gårdagens tur. Faktum är att jag hade skrivit ett rejält och roligt inlägg om den tidigare på dagen men för första gången ever fuckades wordpress upp så att allting jag hade skrivit försvann. Hur irriterande är inte det? Åkte och badade i Galten i Kungsör istället. Plaskade bort irritationen.

Turen mätte i alla fall 40 kilometer varav mest grus, och ett gäng k asfalt för att ta sig till och från gruspartierna. Sifferperfektionisten Katja blev ju förstås tvungen att ta ett ärovarv på vändplanen hemma – det höll ju på att bli 39-komma-någonting kilometer annars!

Över åkrarna och grusstigarna tog vi oss ut på den asfalsbeklädda Skerikevägen för att transportera oss till skogarna åt Surahammar-hållet – favoritskogarna nära Västerås.

Vi skulle dock inte ända till Sura utan till Skultuna för det är nära hem raka vägen därifrån sedan.

Väl i skogen började stigparadiset – och mjälthuggeländet! Håll, fasiken håll igen! skriker jag nog på kortet ovan. Sablars mjälthugg. Top ett jobbigast cykelåkomma nuförtiden, hela topp tre blir:

1. mjälthuggen, eller håll då

2. all vikten ner på rumpan och sittbenen – ajaj vad de led under den korta cykelturen till och från stan imorse!

3. känslan av att benen är helt frikopplade från resten av kroppen. Vad spelar det för roll om de är starka om de ändå inte kan utnyttjas till fullo…

Så många sträck- och kisspauser blev det, men det gjorde inget för det var torrt, glatt och fint i skogen.

Och mellan krämporna så kändes det som att jag lättade från marken! Inte bokstavligen förstås. Bunnyhopsförsöken hade jag slutat med i vecka tjugosex typ. Gravidgravitationen gjorde förresten ett kanoners jobb nedför. Fort gick det, och svalkade gudomligt!

Hem var det kämpigt, riktigt kämpigt. Sittbenen gnällde, blåsan gnällde, allting gnällde. Utom benen. Oförskämt fräscha var de, inte så konstigt…

Strava tyckte dock att jag hade gjort ett bra jobb och gav mig kudos som ni ser ≧◠‿◠≦✌

Resten av kvällen spenderades i den någorlunda svala sängen med en god bok som sällskap, och idag är jag både bortsmält (över 24 grader, varför kunde vi inte få hälften av dem uppe i fjällen istället?) och post-cykeltrött. Idag är det också första augusti vilket betyder början på sommarens vackraste månad!

Nu ska jag laga pasta för tre! Puss och hoppas ni inte smälter bort ni i alla fall.

Lägg gärna in en kommentar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge