I torsdags lånade jag så åter Freddans underbara Trek Superfly!
Sist jag lånade cykeln var i höstas då jag gick (och sladdade, sprätte, hoppade osv.) cykelguidekursen i Nora.
Damn jag älskar den här hojen.
De små skavankerna åsido (japp, gaffellåsningen är också krajad så den är i konstant slakläge men hallå, det är ändå en mtb och man kan ju faktiskt alltid jobba med däcktrycket också host). Har suttit på ett helt gäng mtb. Främst HT då, men även en och en annan fulldämpad. Ingen har kommit i närheten av Superflys komfort, snärtighet och liksom, racig mysighet?
Om man bortser från den supersmala sadeln då men så väger ju Freddan typ femton kilo mindre än jag.
Jag!
Kortärmat underställ + arm screens (pallar aldrig tjocka armvärmare), lite stadigare sportbehå, yllekrage ylletröja, väst, långbenta bibs, yllestrumpor, styva mtb-skor (glömde mina mjuka diton uppe i byn i helgen) samt äntligen nya linser så jag faktiskt ser någonting också.
Såg förresten efter passet att pälsängrarna hade varit i farten också. Lite deppigt ändå att mitt längsta samboskap är det med mina pälsängrar
men sorry, avviker från temat
Bäste Mattias V hade ju hört av sig och ville låta sig stigguidas på sin nya – och första! – mtb-cykel.
Mattias V är ingen klenis. Han är både en hardcore-dykare (vi snackar allt från skeppsvrak till exotiska grottor till skärgårdsostron) och en allmänt stark person som har fixat klassikern mm.
Med är man ny på mtb så är det förstås på sin plats med lite mtb-specifik teknik också.
Tekniken är ju som bekant en färskvara. Därför ville jag inte börja med diverse namnsatta* drops och hopp. Hellre få till ett sjysst flow samt hinna ta momenten ett i taget.
Det fick bli de mildare brötisstigarna (nivå blå) under, uppför, på och utför åsryggen som avskärmar Västerås från det övriga österut.
Den typen där det mesta fixas med fart och flås och där man inte behöver hoppa av alltför många gånger, även om man är relativt ny och modig som Mattias V.
Och på tal om modig. Vid ett tillfälle åberopade jag bon courage (ni vet, mitt lilla cykelmotto).
Nu tycker jag att du ska ta och våga, sa jag till Mattias. Lätta på bromsarna och släpp taget.
Och om han gjorde det! Ett rent nöje att se.
Min cykel uppförde sig exemplariskt. Och jag undslapp framhjulspunka yey!
Här gör Mattias en cool grej och vågar sig utför en riktigt nervig brantis (Baksidan av Ubbes backe-segmentet). Applåder.
Också snyggt med det underbara, svala soliga kvällsvädret. Vilka vyer uppifrån Badelundaåsen! Men orkade inte fota vädret, hade för roligt.
Tillbaka till stan blev det supersnälla grusstigar och cykelbanor i motvind, allting för att känna att man levde in i det sista.
Sjutton km mtb, finemang.
Imponerande cyklat Mattias – och tack som stod ut med min obligatoriska felcykling (som resulterade i klättring över en grustäckt snöhög…). Hoppas vi ses på fler turer framöver.
Alltså helt ärligt varför äger jag ändå inte längre en mtb? Varför?
Just fasiken det för att jag har nyligen köpt en ny GB, är ensamstående mamma, borde kanske någon gång palla skaffa en någorlunda fungerande bil, renovera badrummet etc vuxet. Någon cykelmåtta får det vara. Äsch, ursäkter ursäkter…
Puss.
* Här i Västerås namnsätter vi våra drops (och ibland även tuffare backar) efter folks som gjort sig sådär riktigt ärofyllt illa i dessa. Och efter SM förstås!
