Blir nästan påkörd av en stressad morsa som utan att ens titta i sidospegeln svänger in på gårdsplanen framför skolan jag cyklar förbi.
Blir lagom irriterad – herregud människa! – men tycker nog ändå mest synd om ungar vars päron till vardags fraktar dem i bil fast de inte måste*. Till föris, till skolan, till jympan och sånt. Vet ju hur ungarna sitter i sina bilstolar. Gömda. Fastkilade. Med en rätt så fjuttig utsikt och då främst över de andra fordon på vägen. Och fort går det. Fort som i en speedad tecknad film med smurfiga röster och smygreklam för elektronikmärken.
Till skillnad från kidsen som får gå, eller åka eller trampa cykel, buss, spåris eller tåg fråntas ju de bilbundna ungarna möjligheten att få ta in omvärlden i sin egen takt.
Att hinna fästa blicken, att beundra och att förundras. Att hinna fråga och få ett svar innan nästa grej i omgivningen fångar deras uppmärksamhet. Att bli omflugen av en svala, att bli omsprungen av en vovve, att hinna ikapp en knubbig bebbe i sittvagn. Att vinka till en hårt arbetande grävmaskin, att le med glassgubben man cyklar förbi, att längta till att äntligen få trycka på den magiska röda stoppknappen på bussen. Att stanna till och klappa på en solig tegelvägg, att plocka vackra höstlöv, att smälta snöflingor med tungan. Att sjunga ikapp med fot- eller trampstegen. Att se, ta in och känna sambanden mellan årstider, tider på dygnet, himlakroppars rörelser och djurens och folkets måenden. Att möta all sorts individer och möta deras unika blickar.
Hur kan man utveckla empati för någon man bara svischar förbi?
Vad spelar det för roll att man kommer fram jättefort, om man fråntas resans möjligheter?
Hur lära sig att förstå en värld man inte hinner se?
* för jo, självklart vet jag att vissa måste eller känner att de måste. Bli inte sura nu. Det hela handlar om olika perspektiv. Ni gör säkert massa annat insiktsfullt jag inte har en aning om #peace
