Cykelkatten
Kategori:

Om cykel i staden

Katja om cykelKatjas tipsOm cykel i staden

Mitt bästa cykla i kjol-tips

av Katja 3 år ago
skrivet av Katja

Hej du som precis som jag älskar att leva och ofc även cykla i kjol eller för den delen i kilt 👋

Hej jag fryser när jag cyklar i kjol till jobbet, vad ska jag göra? är en lika vanlig fråga i de kvinnliga cykelforum som Hej jag får ont i fiffin av min sadel, vad gör jag åt det?

Mitt (mentala, orkar förstås inte alltid gå in och kommentera saken) svar är alltid –

– VÄRMEKALLING!

Kortbent vid mindre kallt väder, knälångt vid kallare väder, långlångt vid svinkallt väder.

En bra värmekalling kostar en slang om man inte har turen att hitta en begagnad. Helst ska den vara gjord i ull eller i fleece. Den får inte vara för kort i midjan, och inte för tight om låren. Den ska helt enkelt sitta tight och mysigt – precis som ett bra riktigt sköna cykelbyxor. Och självklart ska den vara vindtät fram.

Ett kärt barn har många namn. Så här års bär jag oftast Aclima Warmwool Shorts, herrvarianten för den har bredare resår och högre midja än damvarianten märkligt nog.

Googla på kalsong + vindskydd, underställ + vindskydd eller ulltrosa. De flesta störra friluftsbutiker har någon vettig variant.

Prova innan du köper, så klart. Böj dig fram, precis som när du provar ut cykeljerseys eller hängsellösa cykelbyxor.

Men sedan så. Sedan är det skönt, snyggt och någorlunda UVI-säkert att cykla i kjol även om det är kallt. Hela tre lager blir det ju: strumpbyxorna. Värmekallingen. Och kjolen.

Puss!

er kjollover 4ever

3 år ago 2 kommentarer
10 FacebookTwitterLinkedinEmail
Allmänt om träningOm cykel i staden

Hur lära sig att förstå en värld man inte hinner se?

av Katja 3 år ago
skrivet av Katja

Blir nästan påkörd av en stressad morsa som utan att ens titta i sidospegeln svänger in på gårdsplanen framför skolan jag cyklar förbi.

Blir lagom irriterad – herregud människa! – men tycker nog ändå mest synd om ungar vars päron till vardags fraktar dem i bil fast de inte måste*. Till föris, till skolan, till jympan och sånt. Vet ju hur ungarna sitter i sina bilstolar. Gömda. Fastkilade. Med en rätt så fjuttig utsikt och då främst över de andra fordon på vägen. Och fort går det. Fort som i en speedad tecknad film med smurfiga röster och smygreklam för elektronikmärken.

Till skillnad från kidsen som får gå, eller åka eller trampa cykel, buss, spåris eller tåg fråntas ju de bilbundna ungarna möjligheten att få ta in omvärlden i sin egen takt.

Att hinna fästa blicken, att beundra och att förundras. Att hinna fråga och få ett svar innan nästa grej i omgivningen fångar deras uppmärksamhet. Att bli omflugen av en svala, att bli omsprungen av en vovve, att hinna ikapp en knubbig bebbe i sittvagn. Att vinka till en hårt arbetande grävmaskin, att le med glassgubben man cyklar förbi, att längta till att äntligen få trycka på den magiska röda stoppknappen på bussen. Att stanna till och klappa på en solig tegelvägg, att plocka vackra höstlöv, att smälta snöflingor med tungan. Att sjunga ikapp med fot- eller trampstegen. Att se, ta in och känna sambanden mellan årstider, tider på dygnet, himlakroppars rörelser och djurens och folkets måenden. Att möta all sorts individer och möta deras unika blickar.

Hur kan man utveckla empati för någon man bara svischar förbi?

Vad spelar det för roll att man kommer fram jättefort, om man fråntas resans möjligheter?

Hur lära sig att förstå en värld man inte hinner se?

* för jo, självklart vet jag att vissa måste eller känner att de måste. Bli inte sura nu. Det hela handlar om olika perspektiv. Ni gör säkert massa annat insiktsfullt jag inte har en aning om #peace

3 år ago 2 kommentarer
12 FacebookTwitterLinkedinEmail
Om cykel i staden

I Västerås mäts ens socioekonomiska status fortfarande i kilo dånande plåt per skalle.

av Katja 4 år ago
skrivet av Katja

Tisdag!

Ibland känner jag mig ensammast i världen när jag promenerar/cyklar med mitt barn/åker buss runt om i Västerås (och särskilt utanför centrum). De flesta jag möter – till fots eller på bussen är antingen

– nyanlända fattiga invandrare (been there)
– arbetslösa eller pga annat dagdrivande (been there)
– folks med intellektuella funktionshinder (not been there men kan ändå relatera pga. min mamma arbetar med människor som har liknande issues)

eller – ibland – någon annan mamma, oftast klädd stereotypt ”vänster”.

Runt omkring mig susar bilarna. I dessa sitter ”normala” människor – de med dräglig inkomst, utan synbara hälsoproblem, de som anser sig vara liberala, de som stöttar Greta, köper saker av återvunnen bomull och tycker självklart att framtiden är grön. Pappor, mammor, bebbar i säkra bilstolar av plast och stål. Individer som tar bilen de få sketna kilometer som utgör vår stad. Individer som öppet kallar sådana som jag ”hurtig” men som himlar med ögonen bakom min rygg (varit med i två mammagrupper you know).

Jag är stolt över att bo i Västerås. En modern och nära stad med mycket grönt och skönt att ta del av.

Men vid tillfällen som dessa, när okynnesmotorburet är fortfarande mycket mer accepterat och synbart creddigare än kollektivtrafikerat, rörligt och cyklat vill jag härifrån, till Amsterdam, till Köpenhamn, till Göteborg, till Malmö, till Stockholm. Till ställen där ens socioekonomiska status inte mäts i kilo dånande plåt per skalle.

Med tåg, cykel eller buss, tack.

4 år ago 2 kommentarer
3 FacebookTwitterLinkedinEmail
CykelIvar min IvarOm cykel i staden

Orken och havet.

av Katja 6 år ago
skrivet av Katja

Kort Jonas

(notera btw min löstagbara överdragskjol i ylle från Ivanhoe – det överlägset bästa plagget att ha med sig i skötväskan!)

Hej.

Om ni hoppas på något bloggdjupt här eftersom bilden visar oss vid havet för någon vecka sedan så har ni kommit fel. För det första är havet rätt grunt just här vid Bönan och för det andra så orkar jag faktiskt inte vara särskilt djup just nu. Tyvärr är jag fortfarande ruggigt skör och dessutom mitt inne i en viktig men svår process så blir stressad, panikerad och svårnattad av minsta lilla över gränsen så försöker hålla alla mina icke-ivarrelaterade förehavanden på en lustfylld och icke-dränerande nivå. Har därför bestämt mig för att strunta i att tacka ja till de där kurserna jag hade tänkt läsa i vår. Min hjärna får sig massvis med bildning och näring ändå –

till exempel så har jag ett gäng cykliga uppsatser att läsa igenom och poängsätta. Har nämligen i år äran att sitta med i juryn för Cykelfrämjandets årliga stipendieutdelning till bästa cykelrelaterade uppsats. Känns gott att både uppdatera mig kring lite nya idéer och bidra till forskningen kring ökad cyklism.

Fast nu ska jag göra ett gäng rygglyft (ni ser ju till och med på bilden att jag har ont i ryggen!) och sedan ska vi ut på ett litet fredagsäventyr i det vintriga.

Imorgon är det helg och då vet ni vad som gäller 🕶

Puss och ha en glad fredag!

6 år ago 1 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
CykelOm cykel i stadenPunk

Den ilskna stadscyklistens röda lista!

av Katja 6 år ago
skrivet av Katja

God morgon. Efter ännu en sömnlös nattvandrarnatt med lika delar ofrivillig motion som frustration (och ett par hjälpsamma vänta och se hur det blir när du får barn-nätkomments på det) så började min morgon på en neggo not. För att inte offerkofta ner mig totalt så gjorde jag kaffet extra starkt, klädde de eländiga benen i ett par extra snygga gravidstrumpbyxor och mig själv i min rödaste klänning. Jag kan inte påstå att jag blev piggare men humöret svängde i alla fall från ofruktbar uppgivenhet till frisk ilska. Att plinga lite extra ljudligt och glo lite extra ilsket på de så kallade “medtrafikanterna” i sina plåtkarosser och utan fungerande blinkers (sure) gjorde susen för stämningen. Idag ser jag banne mig rött. Bjuder därför på en riktigt störig lista, kryddad med både purpur cyklistilska och en nypa salt. Så voilà – den arga stadscyklistens röda lista:

Most punchable face: Han den där ynglingen i lyxbilen eller hon den där i “familjesuvven” (sorry men stereotyperna stämmer för det mesta ute på stans vägar) som inte rör en fena när hen svänger rakt ut framför en utan att ens försökt blinka, stanna till eller få till någon ögonkontakt. Fett läskigt, fett punchable. Men man hinner ju tyvärr inte. Istället står man där med hjärtat i gropen och försöker memorera regnumret fast man kommer att glömma efter några hundra meter.

Får humöret att svänga från glatt till argt: Alla oskyddade trafikanter-fientliga trafiklösningar som man måste passera dagligen. Och när man ändå passerar dem så tänker man – hur kommer det sig att vi som bor i ett av världens rikaste länder inte har råd med att bygga våra städer någorlunda säkra? Hur kan alla skattemiljoner som med jämna mellanrum satsas på ökad cyklism inte användas till konkreta infrastrukturella åtgärder? Varför är inte säkerheten för våra oskyddade trafikanter inte vara ett lagstadgat måste i alla kommunens planer och åtgärdsprogram? Och så fortsätter det att mala i hjärnan.

Jag gör mitt bästa. Både i mitt dagliga arbete som infrastrukturingenjör (även om jag inte jobbar direkt med cyklismen), som bloggare, som offentlig debattör. Men fanken, handlingskraften måste ju komma från fler än oss som är ute och faktiskt cyklar.

Senaste publika utbrottet i trafiken: Jag tror inte på att balla ur i trafiken, oavsett vilket fordon jag framför. Det leder bara till ännu mer elände. Se bara på alla bilisternas utbrott – usch vilka hemska olyckor dessa leder till.

Men få saker retar mig så mycket som en radda ynglingar som går i bredd på den (oftast oseparerade) GC-banan så att ingen, varken cyklister eller fotgängare, kan passera smidigt och säkert. Så helvetiskt oförskämt. Nu är jag gravid och inte så himla smidig av mig så jag får tyvärr hoppa av cykeln och förnedras genom att ropa URSÄKTAAA och vänta på att gänget skingrar sig. Men helst skulle jag vilja cykla rakt in i gänget. Inte så att någon skadas direkt men så att de typ, får hoppa åt sidan och skämmas och så.

Mest ilskeframkallande trafikljud: Bilisterna som helt oprovocerat (eller det blir ju provocerat, eftersom vi cyklister uppenbarligen provocerar dem) tutar på oss som cyklar, och gärna så plötsligt som möjligt. Fy skäms på er, era dräpare.

Stadscyklisttypen som får mig att se rött: Styrsurfarna är ju en trist grupp om man nu ska dra ihop folks över en kam. Här försöker man ligga på rätt sida, ta hänsyn etc. men så kommer någon flummare och facebookchattar samtidigt som hen vinklar runt och skiter fullständigt i att ens försöka bry sig om sina medtrafikanter.

Men hetsmotionärn är väl inte heller någon partypersonlighet. Inte mitt i stan i alla fall. Försöker se värsta raceig ut och skiter i att stanna mot rött eller väja för gamlingar, som vore det raceigt och coolt. Alltså grabben. Tagga ner på att välta omkull mammor och valpar mitt i city så räcker benwatten till när det väl är dags att prestera på riktigt. Vilket kan göras ungefär precis var som helst förutom just mitt i stan där man kanske ska försöka visa lite… hänsyn och fartanpassning?

Cykeldebattören som gör att jag snedtänder: De är ju ett gäng tyvärr. Men säg han som drar ihop cyklisterna till en homogen grupp? Han som använder begreppet “väg” som något slags exklusiv zon för bilisterna only? Eller hon som prompt ska påtala att det minsann handlar om att ta hänsyn och vara snälla mot varann så löser sig allting i en tråd om någon bevisligen farlig trafiklösning där det går åt en cyklist i månaden cirka. Hörru din självutnämnda Moder Teresa, vad sägs om att vara lite konstruktiv istället för pekpinnig?

Dummaste trafikidén: Den om att dra ihop alla som inte kör bil i en enda stor salig röra, bestämma sig för att vi inte kräver något utrymme och utforma vägarna därefter. Applåder!

Originallistan från Clara

Hehe erkänn, det blev en riktig ilsken lista. Jag hoppas att ingen blev alltför kränkt… och blev någon det så beklagar jag det, fast ändå inte. För tänk om vi levde i ett samhälle med både trygga trafiklagar och sjyssta trafikantattityder? En trafikvärld utan ilska, utan oro, utan osäkerheten. En utopi, eller?

Jag hoppas att ni får en glad onsdag med så få ilskeframkallande trafikstunder som möjligt 👄 Och vill ni skriva av er – varsågoda, kommentarsfältet är ert!

6 år ago 4 kommentarer
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
  • 1
  • 2
  • 3

Bon courage! Puss, Katja

Cykelkatten