Blogg

Visste ni att…

Raphas första kepsedition var typ för småskallar only.
Den vita kepan på Gamm-Nallen går knappt att trä på min skalle.
Dagens classic-kepsar görs lite rymligare.
Men nu trivs jag inte i cykelkeps i alla fall.

På tal om Rapha, ni har väl inte missat det nya Canyon//SRAM-laget?
Som bland annat Lisa Brennauer och Tiffany Cromwell ska köra för.
Och som Rapha ska klä nu. In och gilla laget för att hålla kollen,
nog för att teamet är USA-ish (och jag eurocentrisk) men åkarna är internationella så.

God lördagsmorgon från min morgonljusa lya ciclista! Idag vaknade jag till ett nytt liv och jag tror att jag är frisk nog att cykla. Jag är dock fortfarande för klen för att köra all in så det blir att rulla ner till vår crossträning Helgmys i Groopen, köra runt lite, kanske fila lite extra på tekniken, dra en och en annan sandvurpa, ingen extravagans, lite Barbra-smooth så där, kanske rulla en timma efteråt och så hem och duscha själen varm. På kvällen vankas supé på staden med några kära vänner och imorgon är distans tanken. Väldigt klassiskt, inget konstigt, kaffe och en bit choklad på det nu amen.

Min kompis är med på en dejtingsida och häromdagen pratade vi nätdejting. Jag har aldrig med flit nätdejtat (även om jag lärt känna folks som jag känner än idag via nätet!). Tanken med nätdejtingen är lite att man ska lära känna varandra innan man träffas. Totala motsatsen till mina ytliga förhållandestarter där jag alltid börjat med att falla för killens fysiska utstrålning. Men tänk om jag skulle vara med om en sån där nätdejtingchatt, hur skulle det se ut? Här är ett litet tankeexperiment!

N får stå för Den Okända Nätkillen, K får stå för Katja.

Scen 1 av 1, rum Chattrummet, kulisser Inga.

N: Hej snygging! 🙂 Gillar din bild skarpt. Vad är det för konstigt skydd du har på huvudet? Kan bara säga att jag gillar alla slags tjejer även handikappade!

K: Det är en cykelhjälm.

N: Jaha jaså hehe, söt var du i alla fall!

K: Tack!

N: Vad gör du en fin dag som denna?

K: Tja, nu är ju jag på toa och chattar med dig, annars tänkte jag cykla med mina vänner!

N: Är de också störda?

K: …

N: Skojar ju med dig! Gillar du killar med humor?

K: Jadå, Jensie har till exempel skön humor!

N: Så du har pojkvän?

K: Nej, han är gift och bor i Tyskland.

N: Vem är han då? *blink*

K: En cyklist.

N: Vad gör en så snygg tjej när hon inte cyklar då? 😉

K: Tja… Ehm… Jobbar? Reser? Festar? Typ.

N: Låter trevligt ju! Vad gillar du mysiga hemmakvällar, tänd brasa, bara du och jag, italienskt vin…

K: Jodå, brukar däcka på Tonys soffa efter att vi kört distans! Han brukar väcka mig till maten.

N: Vem är Tony?

K: Han är en cyklist.

N: Sover du hemma hos din manliga kompis?

K: Dårå?

N: Personligen föredrar jag när min Kvinna tillhör mig, och bara mig… Massage, vin, bara du och jag…

K: Fan bor du ute i skogen eller?

N: Svär du alltid så mycket?

K: Inte när jag är ute med Larsa, då svär vi ännu mer!

N: Låt mig gissa, är Larsa en cyklist?

K: Nej då. Han är bara lika störd som jag.

Alltså det är så förbenat tråkigt att vara sjuk som i förkyld. Jag är van att vara sjuk, är klen av mig och blir det ofta. Men trots det har jag ändå inte lyckats göra sjukandet till en konst. Min signaturhashtag #lidamedstil går liksom inte riktigt att tillämpa när jag är sjuk. Jag finner ingen ro i sjukandet, i alla fall inte hemma (en annan femma om man är sjuk på någon flott kurort i Cagnes-Sur-Mer, då går det ändå an). Eftersom jag liksom inte kan göra någonting riktigt aktivt blir jag inte alltför trött heller men är ändå trött för att jag är sjuk… Rumpan värker av allt halvsittande, kroppen gnäller av allt halvsittande liggande, hjärnan vill ha näring men sjukögonen vattnas så jag kan inte läsa precis hela tiden och TV, finns nog inget mer deprimerande än att titta på TV på dagen så det går fett bort. Möjligen kan jag dra till med nåt avsnitt sjysst serie på kvällen men det är på kvällen i mörkret det. Fast inget läskigt för då mardrömmer jag. Som inatt mardrömde jag att Stasi kom och tog oss när vi körde cross ute på någon halvö… Kanske för att jag läser om 60-talet i Europa just nu. Och så aptiten. Allting smakar blä men tror ni jag tappar aptiten som sjuk och passar på att deffa till mig? Knappast. Hungern är precis likadan som när jag är frisk fast ingenting smakar någonting. Det är en sann bestraffning, att vara förkyld och utslagen, men jag förstår nog inte riktigt omfattningen av mina synder eftersom jag straffas med att både vara sjuk och vantrivas med det tillståndet så onödigt ofta.

Har i alla fall orkat lägga ut min mtb på annons. Var ju förut lite tveksam på om jag skulle sälja den men måste tyvärr göra det ty för stor. Här är annonsen på Happy och det är förstås bara att maila för fler bilder och mer info.

In i bilen på fredag eftermiddag, redan mörkt när vi kör från Västerås. Jag, Johan, Tony, Markus och Daniel. Vi ska ta oss an Sjöängscrossen delrace ett på lördag, och sedan delrace två på söndag. Vi prasslar med godispåsen. Vi är redo för ännu en crosshelg.

Sjöängscrossens bana löper som namnet antyder delvis över en äng vid sjön Hunsnäsen. Trots sitt sänkta läge är banan inte särskilt vattensjuk. Fastän det har regnat i veckan är det främst i det relativt raka skogspartiet som det är geggigt. Gräspartiet innehåller inget man ens i sina vildaste crossfantasier skulle kategorisera som lervälling. Därmed inte sagt att kurvorna är simpla. Tvärtom, de är gräslerblandningshala och så smart och klurigt doserade att det krävs en hel del teknik för att vurpfritt ta sig igenom dem med farten i behåll. Banan innehåller tre typer av löphinder – en klassisk brug, ett par skyhöga så klätterlöphinder och en framschaktad betongtrapp. Och så några korta men branta backar, ett spårigt skråparti att göra sig bort i samt två rader av på gräset utlagda sandsäckar. Om ni can handle en masse seniorrumpor i en och samma video så är Magnus rörliga upptagning av lördagsbanans första varv ett banstudiemåste. Söndagens bana innehåller samma löphinder men är något bak- och framvänd.

Vi bor i en ljus modern stuga på ett stenkast från banan. Båda dagarna värmer jag upp på Eksjös pavéklädda gammelgator och grusiga cykelbanor.

Första tävlingsdagen är jag ruggigt nervös. Jag har egentligen ingen anledning att vara nervös men jag är det likt förbannat ändå. På morgonen skiner helgens sista sol, jag provkör banan ett par gånger och det känns bra. Men nervositeten tar ut krafterna ur benen. Så jag gör en bra start men sedan blir benen till gelé och jag trampar luft rätt så länge. Dagens tuffaste och mest välkomna motståndare stavas Anna. Den rutinerade mtb-cykelveteranen Carina är inte heller att räkna bort. De flesta av er vet nog vem Anna är, en fin cyklist- och bloggkollega som (tyvärr för mig) bor i Jönköping och som är förbaskat stark och bra teknisk. Förra året var Anna med på fler cuptävlingar men då var jag så pass ny och svag att jag oftast såg henne i starten och sedan långt långt före mig. I år är jag starkare och jag gillar både kurvor och backar men min nivå är fortfarande ruggigt låg när det kommer till de där förbenade hoppa av i tid/hoppa på snabbt-momenten. Vi seniorerna startar ihop med elitbrudarna varav de flesta sticker iväg rätt så omgående. Vi tre seniorer bjuder på en rätt så spännande körning – det körs om hejvilt och spänningen är olidlig då man kan aldrig riktigt veta vem av oss som kommer ut ur ett visst parti först. Till slut lyckas Anna skapa en större lucka. Jag skärper till mig ordentligt, sätter fart på den tröga grusiga målrakan och ligger nu långt före Carina. Jag försöker komma ikapp Anna och gör det nästan, men sedan så avslutas banan med ett klurigt skråparti som jag på grund av ren stress failar totalt, exakt så här

…och så är Anna redan ute på målrakan medan jag klickar i och så har hon vunnit detta race, så välförtjänt! Trots att jag kom tvåa så kände jag mig – och gör fortfarande – ruskigt glad eftersom det äntligen blev en riktig fight som dessutom blev pedagogisk. Sämre teknik ger fler igångdrag och igångdragen tar på benen. Ungefär.

På söndagen vaknar jag seg. Jag har blåmärken lite här och var på benen. Ja alltså den där av- och påhoppstekniken ja. Men hursom! Ny dag nytt race så bara att palla sig upp, på med värmekläderna och provköra banans nya variant (som Jeppman drönfilmat förresten, så snyggt!). Vädret är gråare men också lite torrare. Löphindren kvarstår men vissa andra omdragningar, som till exempel de omvända skogsbackarna (nu ner istället för upp) gör att jag upplever banan som mer snabbåkt. Jag fryser lite men bestämmer mig ändå att tävla mösslös, en stor uppoffring för ventilationens skull (jag har typ landets kanske köldkänsligaste huvud).

Den här gången gör jag något sämre start men den duger. Tydligen har jag varit smått nervös eftersom benen är gelé i ett halvt varv. Men den här gången har jag ändå tänkt till och fattat en sak – om jag ska ha en chans mot Anna så måste jag skaffa mig försprång före  trapporna, löphindren och de ställen där jag kan strula till vid påhoppsmomenten. Jag måste utföra dem utan stress för då fixar jag dem bättre. Så jag biter ihop, växlar upp så som Johan lär och kör ikapp och kör om Anna strax före ett parti där som jag vet att jag behärskar kontrollerat – det lersliriga men ändå landsväg-ish skogspartiet. Anna hänger på, jag vågar knappt titta bak för jag vill inte jinxa luckan så jag bara matar och matar och så känner jag att fasiken, det kommer att bli jobbiga resterande varv om jag ska lyckas hålla undan fram till målet. Men det fina händer – eftersom jag känner lite mindre stress och säkert, eftersom det är andra dagen, så är jag mycket säkrare i teknikpartierna och lyckas till och med köra nerför bruggbryggan oklickad men ändå leendes. Men att hålla undan tar på krafterna. Sista varvet är jag trött, riktigt trött. Anna kommer närmare och närmare och jag börjar bli stel av ren trötthet. Jag orkar inte ens springa mellan löphindren utan går snarare. Benen räcker till en enda sak – tempomata. Trots att jag gjorde ett fint skråparti idag gör jag förstås ett hemskt (se bilden ovan, ingen större skillnad) dåligt skråparti det sista varvet men mitt förstprång är tillräckligt och tryggt så idag vinner jag. Men det var inte gratis!

Efter målgången är jag helt tom, i magen och i skallen vilket är precis meningen. Gårdagens postcrossbuffé som arrangören Eksjö CK ordnat med för våra tomma magars skull har för länge sedan gått ut i benen och så lämnat systemet. Jag duschar mig varm och tittar sedan på när grabbarna kör. Det blir snart mörkt och vi är på väg hem, vi har lämnat mysiga Eksjö bakom oss. Min tanke – synd att det inte var fler som kom och tävlade. Hoppas fler tar sig till Eksjö nästa gång för att uppleva ett komplett, proffsigt och hemtrevligt crossarrangemang.

(fotade gjorde Mattias Thyr
som för övrigt gjorde ett kanonrace båda dagarna!)

Titta på när folks gör bort sig med klass i leran och glad mudluvah man är tänka åh fan va skoj det vore att köra den banan. Eller den backen. Känn ingen press Eskilstuna och Södertälje!

Skriva klart sånt som borde skrivits klart för nästan ett år sedan men är man den okrönta drottningen av oförlåtligt sena racerapporter så är man. 

Dricka enorma mängder myntate, här är mina top tre påsfavvon (gillar inte löste):

1. Pukka Three Mint

2. Dilmah Moroccan Mint 

3. Arvid Nordquist Moroccan Mint (skitnödig med sina silk bags men bra god smak alltså).

(Just ja, bilden visar Chamberlain i London, stället där jag hade velat dricka mitt kvällste varje dag men fick i alla fall göra det en gång)

Eftersom man är för trött för att skriva ner nåt, mentalt börja skissa på sommarsäsongen. Cykelvagabondfebern segrar alltid över tråksjukefebern, sanna är mina ord. Om ni förresten undrar varför min bidon blöder så är det för att den har haft massa trendig (och god) rödbetshaltig jos i sig. 

Bonus: febra, sova, läsa, uthärda.

Snorpuss på er!

Minns ni René Magrittes gamla pipklassiker, den här

?

Man glor på tavlan och ser en pipa men så skriver Magritte under pipan att det minsann inte är någon pipa vi ser. Old school psykedeliskt – enbart gode René själv kunde thc-halten i sin egen pipa – visst men tanken är högst aktuell.

Nu till kopplingen.

Jo, jag får ibland kommentarer, av mina vänner, släktingar (alltså vuxna, litar fortfarande blint på vad som står på Internet) och andra om händelserna i mina inlägg. Hur kunde du glatt skriva om det äventyret när du egentligen skulle varit där och gjort det? Det har ju hänt det och det, varför skriver du inte av dig? Varför lägger du inte bara upp bilderna, vad spelar det för roll om de är snygga eller inte, man ser ju verkligheten på dem! 

Av någon anledning verkar till och med vissa bli retade (!) av att jag inte skriver om mitt riktiga liv på min blogg.

Men precis som Magritte inte var intresserad av att måla hyperrealistiska nature morte eller porträttera den ene högt uppsatte tjänstemannens fru efter den andra utan ägnade sig åt att skildra sina utvalda verklighetsvinklar så är jag inte intresserad av att gråta ut eller typ outa mig till höger och vänster (även om jag förstår och respekterar vissa skribenternas önskan om att visa sig sårbar och “verklig” i bloggen). Jag tror det räcker med alla mina dråpliga berättelser om mina ups- and downs bakom them stems för att förstå att det är långt ifrån glansigt.

Även om Cykelkatten inte är en normativ tränings- och hälsoblogg så står cyklingen och min cykeldoftande del av verkligheten i centrum. Jag ljuger aldrig och jag tror att läser man noga så sipprar en hel del annan verklighet ut ändå mellan raderna även om jag bespar er detaljerna.

Jag kan bedyra tvivlarna att jag inte är någon känslolös skit som bara bryr mig om mig själv och mitt jäkla cyklande eller redigerar verkligheten. Så om det kommer ett välpolerat inlägg om en slottspromenad samtidigt som den andra sidan av verkligheten rämnar så är min medicin att desperat leta efter räddning i skönheten och på bruten belgofranska förklara – la réalité est pas égal à la réalité och så är det med den saken kära realister.

Det finns cykelcaféer och så finns det cykelcaféer. Elsa Anderssons konditori i en gång blomstrande men nu lilla, något sömniga men otroligt vackra gruvsamhället Norberg har i otaliga år (ja, när kom den första cyklisten till Elsas egentligen?) varit ett självklart cykelcafé utan att ha byggts som ett sådant.

Beläget i fastigheten Tinget 3 – ett litet träkonstverk till kaptensboställe som på 1800-talet flyttades till Norberg från Västerfärnebo – har Elsas överlevt både gruvarbets-, arbetslöshets- och rivningshysteritiderna. Genom åren har ortens invånare sökt sig till kondisen som bjöd inte enbart på smarriga bakverk och matiga smörgåsar utan även på kaffedoftande gemenskap, värme och inte minst tjänat som en anslags- och samlingslokal. Och så cyklisterna. Få cyklister inom Västmanland och Dalarna är okunniga om Elsas. Otaliga – och lika omtyckta varje gång – är höjdmeterjaktturerna till Norberg med konditoribesöket som självklar höjdpunkt och belöning (och bromskloss med, Sveriges godaste räkmacka tenderar att göra sig påmind vid varje tramptag uppför backarna hem!) Den anrika Engelbrektsrundan avslutas inofficiellt men traditionsenligt med ett fika på Elsas. Och man hör cyklisterna från långt annorstädesifrån tala gott om det gula fiket på torget!

Den 21 augusti i år brann Elsas ner till grunden. Ingenting blev kvar, bara en stor sotig ful fläck och den där speciella sorgliga känslan som bara uppstår när något så bestående som en fastighet, ett gediget bygge, plötsligt raderas ur historien.

Länge trodde ägarna att det skulle gå att bygga upp Elsas igen med hjälp av försäkringspenningen. Tyvärr har det visat sig att försäkringen täcker enbart 70 % av uppbyggnadskostnaden. De resterande 30 % finns inte, inte i ägarens ficka heller.

Därför har föreningen Elsas vänner bildats med ett syfte – att skramla ihop de resterande 3 miljonerna som krävs för att Elsas ska kunna öppna upp portarna och liva upp Norberg igen.

3 miljoner kan låta mycket och är mycket. Föreningen jobbar aktivt med att hitta större sponsorer men även privata bidrag gör nytta enligt principen många bäckar små. I alltmer osäkra tider är det otroligt viktigt med trygga fysiska punkter. Och så sitter det ju gott med en välförtjänt räkmacka i skön miljö. Så om du kan kära cykelvän, här nedan är sätten du kan bidra på:

Vill du eller ditt företag skänka ett större belopp, maila gärna föreningen på info[at]elsasvanner.se. Besök Elsas vänners hemsida eller Facebook-sida där du också kan läsa diskussionerna och komma med egna idéer. Kanske vet just du någon eller något som kan hjälpa till att bygga upp det självklara cykelcaféet i Norberg?

Men samtidigt – det är på nåt sätt mysigt… Jag och cykeln kommer liksom riktigt nära varandra och så får man ju fotskrubb och fotsmörj och ibland styret i magen under tiden man tvagar maskinen. Mest fördelar med andra ord, men kanske en och en annan nackdel… Så egentligen om jag får välja så vill jag aldrig mer bo utan groventré och tvättstuga. Kanske årets nyårslöfte? Jag vet att det är inne att lova sig själv att vara mer generös mot sig själv. Jag kanske ska lova mig själv att vara mer generös mot cyklarna istället? De behöver nog fler kvadrat än vad en enskild Katja behöver.

Vi har haft en fantastiskt höst hittills, det ska jag inte säga något om. Torr, varm och med många härliga soltimmar. Och som vi blivit bortskämda märkte jag igår då vi rullade ut på kvällen och så började det regna och vi nästan sammanbistrade innan vi hamnade uppe på den av skogen skyddade, självdränerande rullstensåsen.

Fördelen med den torra varma hösten har också varit att jag inte blivit sjuk lika ofta. Det beror kanske även på att jag har blivit bättre på att äta, byta om till torrt och verkligen vila mellan varven men också för att jag inte behövt cykla runt i iskall, blöt lera upp till skinkorna som under de flesta tävlingarna förra crosshösten.

Det finns dock en nackdel med den braiga hösten vi har haft – det har varit alldeles förr torrt och alltså liiite småtråkigt på vissa crossbanor. Just vår sandiga hemmaarena Groopen har väl inte direkt påverkats av regnbristen – där är det ungefär lika torrt oavsett vattenmassorna, förutom vissa partier i skogen kanske, men till exempel den gräsiga och studsiga stockholmsbanan (den som årets SM kördes på) hade tjänat mycket på att vara lerigare och halare. Blir ju klart roligare och mer utmanande då. Även om Alingsås förra året kanske var i det blötaste laget, man typ drunknade och blev av med skorna i den bruna sörjan i vissa partier, men hellre det!

I helgen kör vi ju Sjöängscrossen x 2 nere i Eksjö, en bana jag bara hört talas om och som jag är väldigt nyfiken på. SMHI lovar mulet väder men banan blöt nog upp nu under veckan. Hur som har jag hört att gegga utlovas. Nu har det regnat här i Västerås med så jag ser fram emot att träna på geggstyrning och vurpavvärjning på kallecrossarenan ikväll.

Lerpuss!

Igår tog jag ut lillebror på utflykt till Sundbyholms slottsmiljö. Själva slottet är inte mycket att hänga i granen, tråkig fyrkantig kåk med hemsk akustik i matsalen, men naturen runtomkring är fet och innehåller okonstlad glans, grace och elegans.

Vi hittade massor med musselskal. Själva musslorna är döa och urtvättade sedan länge men skalen är kvar, skimrar i sina olika pärlemorstoner, bjuder på tallbarr och andra hemligheter och reflekterar det tunna ljuset. Precis som rosorna är sötvattenmusslorna som snyggast halvdöa och torra.

Vi hittade också en raphabjörk, très photogénique.

De få svamparna som hade klarat sig undan kantarellarmén såg vackra men oaptitliga ut.

Mälarvågorna som omringade naturreservatudden vi utforskade manade snarare till fullvåtdräktskajakpaddling än bad, även om lillebror flera gånger undrade om det verkligen, verkligen var för kallt för att bada.

Så vi vände oss bort från havet Mälaren och fick både vinden och det gyllene lövregnet i ryggen.

Allting blev ju gyllene så fort solen tittade fram!

Även om novembersolen är mer åt ledhållet – lite vitare, lite mer energisnålt.

Och sedan sa solen hejdå för ett tag och drog sig bort mot skärgårdsöarna och jag tittade ut mot Mälaren en sista gång.

Drog mössan över öronen, tog brorsan i handen och lämnade slottsmiljön och udden för den här gången. Jag hade fått mig den välbehövliga lugna stunden och resten fick komma an bäst den ville. Brorsan hade lekt av sig i sin älskade Naturen, ett måste för en skolbänkad stadspojk tycker jag.

Jag är en promenad- och historiejunkie och tror stenhårt på att man som människa bör vistas i det som är gott och vackert för att kunna skapa gott och vackert. Särskilt i tider när ödet jävlas med en äkta ödet-style så är skönheten värdefull.