Igår tog jag ut lillebror på utflykt till Sundbyholms slottsmiljö. Själva slottet är inte mycket att hänga i granen, tråkig fyrkantig kåk med hemsk akustik i matsalen, men naturen runtomkring är fet och innehåller okonstlad glans, grace och elegans.
Vi hittade massor med musselskal. Själva musslorna är döa och urtvättade sedan länge men skalen är kvar, skimrar i sina olika pärlemorstoner, bjuder på tallbarr och andra hemligheter och reflekterar det tunna ljuset. Precis som rosorna är sötvattenmusslorna som snyggast halvdöa och torra.
Vi hittade också en raphabjörk, très photogénique.
De få svamparna som hade klarat sig undan kantarellarmén såg vackra men oaptitliga ut.
Mälarvågorna som omringade naturreservatudden vi utforskade manade snarare till fullvåtdräktskajakpaddling än bad, även om lillebror flera gånger undrade om det verkligen, verkligen var för kallt för att bada.
Så vi vände oss bort från havet Mälaren och fick både vinden och det gyllene lövregnet i ryggen.
Allting blev ju gyllene så fort solen tittade fram!
Även om novembersolen är mer åt ledhållet – lite vitare, lite mer energisnålt.
Och sedan sa solen hejdå för ett tag och drog sig bort mot skärgårdsöarna och jag tittade ut mot Mälaren en sista gång.
Drog mössan över öronen, tog brorsan i handen och lämnade slottsmiljön och udden för den här gången. Jag hade fått mig den välbehövliga lugna stunden och resten fick komma an bäst den ville. Brorsan hade lekt av sig i sin älskade Naturen, ett måste för en skolbänkad stadspojk tycker jag.
Jag är en promenad- och historiejunkie och tror stenhårt på att man som människa bör vistas i det som är gott och vackert för att kunna skapa gott och vackert. Särskilt i tider när ödet jävlas med en äkta ödet-style så är skönheten värdefull.
