Blogg

God morgon! Usch, ser min lilla mac har blitt antastad av nå hemsk spam eller worm eller vad det nu är, bara massa ads och adlinks och skit som poppar upp när man ska blogga… Nåväl! Jag sitter och dricker mitt morgonkaffe och fönstershoppar lite träningsmode. Lillebrorsan är här och dricker sitt morgonte och tittar på häftiga fordon som kan köra både på snö och i vatten. Ute är det regnigt och grått och jag kommer inte att cykla idag utan göra allt annat dvs. vara ute i den friska luften, gå, andas, fika wienerbröd.

Till skillnad från veckan innan har den här veckan blivit något av en träningsfiasko – eller rejäl vila, om man kan se det så (fast vila är mer när jag själv väljer det, inte när jag tvingas till det av moder naturen). Jag har gått runt och varit småkrasslig. Var livrädd att bli superförkyld så tog det lugnt under tisdagens träning, klenade mig igenom resten av veckan. Var för trött. Smågrät av utmattning (och andra girl-ish men orka dra upp det nu) ett par kvällar. Snorade och smånyste. Ville sova konstant. Gjorde det också. Körde styrka igår, för ryggen och magen. Bestämde mig för att inte köra Östgötaloppet nu på söndag. Känns tråkigt, det jäkla loppet måste få sig en rejäl revansch någon gång. Men inte i år. Istället ska jag bli helpigg nu i helgen så jag kan återgå till min vettiga träningsrutin och börja cykla mig i form under SMACK-seriens GP och linje, den kommande värmetränings-mallislägret (bara ett par veckor kvar nu!), stockholmscupen osv. Känns skönt att våren är fullspäckad med maxpulsmöjligheter!

Ja, ni anar nog en viss mått av självtröst i detta inlägg. Jag ogillar att avstå en tävling om det finns en tävling att köra. Men jag får inte deppa ihop nu. Det vart väl naturens sätt att periodisera Katja. Och ibland är det bäst att flyta med. Frukosten är uppäten, frukostefterrättens (för så klart måste man ha en sån ibland!) jordgubbskräm är i små magarna våra och nu väntar äventyren så vi hålls friska och glada och redo för allt möjligt nästa vecka.

Puss och vi hörs senare!

Blöt och mysig, nycyklad.

Vet ni vad som gör mig småledsen? När jag nästan måste be om ursäkt för att jag tycker om att det regnar ute och mår bra av det! Det första jag får höra när jag studsar in på kontoret, blöt om knäna och med glad uppsyn, är kollegornas ironiska Nämen, visst var det “kul” att cykla till jobbet idag?-kommentarer. Eller när man kör lopp och får typ, ljuga för att inte vara klungans enda som ju faktiskt inte mår dåligt av att det regnar utan helt tvärtom. Så jag fortsätter på min linje. Jag är en regnaktivist. Här kommer mina tio små kärleksförklaringar till det himmelska vattnet.

ett. Naturen väcks av regnet. Regnet ger liv. Saker börjar växa! Mitt hår blir fint lockigt, som bonus alltså.

två. Fotoljuset är fantastiskt. Man slipper de hemska hårda skuggorna, det blir mjukt, balanserat, lugnt. Eller ballt rått och ruggigt – som som vi gillar det under vårloppen och crossäsongen!

tre. Regnet gör sig klart bättre än solen i musiken. För helt seriöst – hur lätt är det att skriva en deep-ish hit om solen? Solen är typ glass och dancehall och dansband, regnet är mer känslosplashar. Man vet aldrig hur en regnvänlig låt kan bli!

fyra. Utan regn – inga pölar. Och pölar är skoj! Finns det en pöl så kan jag inte låta bli att cykla igenom den (och ja, även på racer). Eller trampa stenhårt i den så att det stänker som tusan runtomkring pölen. Skoj!

fem. Regnet tar bort pollen, dämpar dammet och tvättar bort fågelbajset. Regnet rensar och förlöser. Min passat blir också lite renare helt gratis, win-win.

sex. Det regnvänliga modet är helklart mycket smakfullare än det något mer tveksamma t-shirtvädermodet (i alla fall off-bike, on-bike är det kanske tvärtom hehe). Dessutom får man ha på sig en regnrock – i rätt utförande, kanske det snyggaste ytterplagget av dem alla.

sju. Fluffdjuren som små skogsharar, hundar och domherrar blir blöta och ser gulliga ut.

åtta. När man väl blivit blöt märker man inte att man svettas när man cykeltränar. Jag som avskyr svettkänslan älskar att inte märka att jag svettas. Dessutom är det alltid härjigt skoj att cykla i regnet.

nio. Man sover bättre. Få saker lugnar en mer än regnsmattret, få luftkvalitéer är skönare än luftkvalitén som man får om man öppnar fönstret när det regnar.

tio. Jag mår helt enkelt bättre när det regnar. Det händer något i mitt sinne när det regnar (och särskilt åskar!) – jag känner mig fri och frisk och redo att ro min båt mot vilka äventyr än väntar bakom pölvågorna!

Mår ni också bra av regn eller dissar ni fenomenet?

P.S. Glöm förresten inte att spana in min Från solskenscyklist till regnbadass-guide! Blöt succé garanteras. Puss!

God morgon! Var på gång med att dra ett inlägg om hur härligt det är att cykla i regnet (alltid retar sådana inlägg någon!) men råkade få syn på mitt namn i Dagens Nyheter. Jag vet inte hur det är med er, men en annan som dras med både bilandet, tågandet och stadscyklandet kan ju inte riktigt låta bli att tycka till om den rentav livsviktiga frågan cykelpendlingens bild och roll i det moderna samhället.

Så jag tycker till, något teknikfilosofiskt, något humanistiskt, lite historiskt men mest vädjande och resultatet är HÄR:

Läs gärna artikeln och tyck till – här eller i sociala medier. Vi som vill ha en rättvis, human infrastruktur måste bli fler, och vi måste vara aktiva.

Puss, stå aldrig still <3

Hi. The sky is grey, David Gray’s This year’s love is floating into my ears and I’m wearing grey eye shadow to celebrate this ordinary rainy Tuesday. Here are some other things grey, the beautiful colour that fits all kinds of looks and occasions, on and off bike.

1. Blackwater on/off rain jacket, Santini 2. Soft grey post training bath towel, H&M 3. Grey screen analog GPS speedometer, Omata 4. Superlight short cycling love, Katusha 5. White marble road jersey (both girls and guys), VOID 6. Warming cotton city cap, Vulpine 7. Fantastic diamond ring, Pippa Small 8. Grey stretch-denim sports bra, Lisa Marie Fernandez 9. Steely grey floor pump, Bontrager.

Hej. Den här helgens två träningspass – så olika varandra! Lördag – totalt sömnbristig efter fredagsutgången och dansen med Cecilia, men ändå fast besluten om att få cykla på förmiddagen. Åh så trött, pallade mig till Berget, hängde på medelgruppen till Ramnäs, höll på att somna vid styret, tackade för mig och masade mig hemåt i motvinden och däckade järnet i timmarna två… eller tre? Ett sådär lagomt kul pass men som ändå var bra att genomföra.

Men på söndagen packade jag passaten på ett prydligt föredömligt bloggtjejsätt med träningstingen! Titta sådan ordning:

Nä skojar, det såg faktiskt fint och ordnat och flott ut på vägen till Stockholm. Kortet visar passatens framsäte efter jag i hungersnöd och tröttmaanfall rev ut väskinnehållet i sökandet av någonting extra att trycka i mig efter träningen.

Träningen? Just ja! Jag skulle ju träna med dessa två +ETT GÄNG TILL för första gången någonsin!

Jessica (i blått) och Eva Lindskog – två av de fem tjejerna i det nystartade laget Valhall Dam Elit jag har äran att tävla för i år. Så himla spännande och skoj. Och krävande. Fast på ett bra sätt. Kommer att skriva mer om mina feelingz, men jag känner mest att fan så skönt. Ha några att racea med. Att få utvecklas. Att slippa stå ensam på startlinjen. Att få göra det jag älskar – cykla så som jag tycker om att cykla. Och i alla fall försöka. Göra mitt bästa ihop med andra som tycker om att göra sitt bästa.

Göra sitt bästa för att bli hörd i cyklistsorlet gjorde även ordföranden Birjer – här elegant i helsvart med vita inslag utanför Specialized Concept Store där söndagsträningarna startar – som ledde dagens träning. Det var ovant att se Birjer utan cross. Jag känner mig i och för sig själv fortfarande ovan utan cross…

Tre uppvärmande mil senare var vi framme vid startplatsen ungefär vid Ingaröhallen – Ingarö är något som tydligen många stockholmscyklister har som träningsarena (ni ser ju hur mycket jag har att lära mig!). Inte så konstigt – det är både fint, kuperat och någorlunda bilfattigt där ute. Jag kom ihåg Ingarö från Team Sportia-jobbet jag gjorde för ett par år sedan. Fast då fusksvettades vi mest på en kort sträcka…

Det skulle köras två varv lagtempo på den cirka två mil långa banan. Första varvet gick helt ok trots att jag redan då började känna av hungern – hade förstås inte varit smart nog att äta någonting annat än frukosten klockan halv sju… Gick väl runt skapligt men la mig på rulle och vilade när det vart för backigt. Piggnade till och blev dragsugen igen lagom tills varvet var klart, hehe. Eva och Jessica var minst sagt stabila plus lite till, riktigt häftigt!

Under nästa varv blev jag dels sen på bollen och dels kanonhungrig. Och förstås, trött. Blev avhängd men cyklade klart varvet i tempo-ish mode med ett lika värkande racer-ovan rygg som stort leende. Leendet försvann en sväng när jag cyklade något vilse och missade avfarten mot golfbanebackarna (får studera kartan) men jag kom ut på banan igen och blåste på ända till cafét där jag mötte upp Eva och en herre (som jag tyvärr inte kan namnet på) för gofika ?

Mums va? Tog i och för sig en annan macka men minst lika bildskön kan jag lova er.

Hursom, hade kunnat tryckt i mig cirkus fem mackor till men varken tiden eller plånboken eller självbehärskandet tillät det. Efter fikat sa vi hejdå till vissa och körde i rätt friskt men ändå rull-ish tempo (förutom i backarna då, vem kan motstå att sprätta till i en backe? Även om benen mest skriker efter högläge i soffan?) hem till Eva där jag hade bilen. Pustade ut, beundrade Evas Shiv, dog hänföringsdöden lite grand, och satte mig sedan i bilen.

Ruskigt glad efter ett fantastiskt pass med starka, trevliga likasinnade individer. Tack Valhall och särskilt tack till Eva och Birjer som tog så god hand om vilsna själen mig. Det blir en ära och ett nöje att få träna och tävla med er.

Mer om CK Valhall Dam Elit och vår lagkapten Eva kan ni läsa i dagens artikel i onlinemagasinet RAWNESS.

För er som undrar om jag lämnar blårange
som klubb så nej, jag kommer fortfarande vara
medlem och träna med VCK när jag är hemma i Västerås.

Yesterday afternoon, me and Wiking decided to do some intervals. Let’s do some intervals, I said. Alright then, Wiking answered.

Well there was me, sporting my good ol’ Catlike helmet and there was Wiking, sporting his new Oakleys (I tried them, everything looks pink and cute and romantic through the lens).

And then, there were our shadows, sharp in the gloaming light.

I don’t know when and I don’t know how, but that was when we forgot we’d ride intervals.

Let’s ride and check out the castle, I said. Maybe there’s still some evening sun left on its walls, I suggested. Alright then, Wiking answered.

So we rode over the narrow bridge

and through the castle avenue

and then we rode some small castle parkways and then we went back and passed the bridge again

and we loved what we saw and then the night came.

We always fail on doing intervals, Wiking stated. Yeah… but the ride was marvellous, wasn’t it? I answered.

The man with the Sony cam here

and Strava here – for the curious ones

Hej folksis. Jag är i ett fortsatt något vårdepressivt mittemellanläge just nu. Våren fortsätter leverera skiftande väder och mitt mående är ungefär därefter. Blir dock mer och mer stabilt ju fler gröna skott som drar sig upp ur jorden. Snart är det april och det årliga skämtet till årstidsövergång är förhoppningsvis över snart och en kan börja andas ut och sluta må på typ tio olika sätt om dagen för det är så otroligt tröttsamt och osäkert!

Benen måste dock leva sitt liv oavsett hur matten mår och det verkar de verkligen göra. Ibland blir jag inte klok på dem. Som när jag körde ettor här i tisdags. Inte alls samma styrka och wattdrag som för bara ett par veckor sedan. Och det är inte direkt så att jag legat på den lata sidan sedan dess utan tvärtom, cyklat ute och haft mig. Men självklart, en sådan sak som intervaller är ju en typisk dagsformsberoende sak.

Ibland tycker jag detta med träning är som motståndet på en displaylös spinningcykel. Det blir aldrig lättare – för ju starkare man är, desto mer vrider man upp motståndet så det är lika jobbigt i alla fall. Fast nu mäter jag ju allt som oftast min prestation nuförtiden. Men försöker inte att stirra mig blind på siffrorna. Känslan är kroppen är ju minst lika viktig.

Och känslan i år är ju klart bättre! Höst- och vinterträningen, med sina timmar på den kalla hala sadeln och inne på det svettiga gymmet med den hemska musiken, har gett resultat. Jag är både lättare och starkare, en fin kombination jag tänker slipa på ytterligare innan tävlingssäsongen drar igång på allvar. Allting är förstås relativt den man råkar cykla med (eller mot) för stunden. Men enet är ju den bästa sparringpartnern och jämfört med henne förra året så är det framför allt mycket roligare att vara Katja och cykla idag. Överhuvudtaget tycker jag om att träna för att det ska vara roligare att cykla. Att skapa någonting istället för att bara genomföra – även om det ibland ändå handlar om det, som en tröttendistans i motvinden host host.

På tal om form, har ni sett att Marianne Vos börjat vinna igen? Det glädjer mig så, tänk om hon klarar av att göra en riktig comeback? *hoppas hoppas*

Den här veckan är en av de sista där jag kör varannan dag gym varannan cykling förutom helgerna då jag enbart cyklar. Väldigt snart kommer gymbesöken minimeras till kortvariga (under lunchen eller tidigt på morgonen) core- och ryggpass och de icke-tuffa cykelkvällarna fyllas med skölj eller ren vila. Ett steg i att slipa upp formen är att även slipa på sittpositionen på racern (ah men ni vet Katjas neverending self-bikefit) för det är ju ändå den jag ska tävla på i år och då gäller det att lära ryggen än en gång var landsvägsskåpet ska stå. Den är förstås stadigare i år än de föregående åren men spänningar och domningar är aldrig ok. Inte ens efter åtta backiga mil. Ryggfan ska leverera styrka i år. Inte smärta.

Idag ska jag till läkaren och prata mitt hjärta. Jag har haft ont i det området lite till och från det senaste halvåret och det är verkligen dags att kolla upp det nu. Eftersom det är första besöket och dessutom på vårdcentralen så förväntar jag inte mig några konkreta svar men dock kanske en remiss till EKG på lasarettet eller hos någon specialist. Har jag tur så är det inte ens hjärtat.

Ikväll blir det landsvägsintervaller och i helgen distans och kanske avhängningsträning med Valhall i Stockholm på söndag. Men det är då det. Puss!

? update update update 

Blod- och vilo-EKG-värden är kanoners! Lite lågt blodtryck men kvinna, vältränad, melankoliskt lagd etc. Den superseriösa (äntligen, tack nya VC!) doktorn har dock skrivit en remiss till arbets-EKG på sjukan. Känns tryggt. Puss!

Hej jag som skulle blogga järnet men så kom det ett besked – ett roligt sådant, misströsta inte! – och så kom jag av mig helt och la energin på att tänka och tanka istället. Det värsta jag vet är att teasas hit och dit men tyvärr så måste jag pga. yttre faktorer avvakta lite med att berätta nyheten för er. Men hur som helst – så här var min helg genom mobilkameran.

Som så ofta började min helg med torsdagen som ju var en arbetsdag. Gick min klassiska promenad från Fridhemsplan till DN-skrapan på Marieberget och stannade till en kortis och tittade ner på vägen. Bilväg som bilväg tänker ni? Jag kommer dock alltid komma ihåg den vägen som våran infartsväg till den första, totalt superepiska turen till Stockholm för ett gäng år sedan. Fast vi kom in per cyclopista förstås!

Sedan jobbade jag och sen vart det helg för hela slanten för min del. På kvällen var jag, mamma och lillebror på en härlig fest…

och på fredag gjorde jag och brorsan Söder som vi ibland gör. Liten hand i större hand, vi gick in i södertypiska butiker som Hattbaren och testade allt möjligt och omöjligt, även om denna hatten fick stanna kvar i baren…

…fikade på Teatern i Ringen – kan rekommendera varmt!

och råkade helt otippat hitta den här lilla pärlan – Tonnys cyklar! Där inne dolde sig ett litet cykelparadis med dels retrocyklar för alla smaker och plånböcker, en rejäl mekhörna och en supertrevlig ägare (eller i alla fall chef) som berättade att han tågpendlade mellan hemma någonstans utanför Eskilstuna och Söder varje dag. Snacka om att leva som man lär <3

Hem kom jag med ett par fynd men dem visar jag upp i ett annat inlägg.

Men så blev det fredagskväll och med den också hemfärden till Västerås och jag bumsade ner i sängen för dagen efter skulle det äntligen långdistansas. Det blev jag och Johan som tog oss an den smått episka turen upp till den berömda brandbacken, ja den mellan Hästbäck och Ängelsberg, ja den som blivit så ansatt av den stora västmanlandsbranden 2014.

Som vanligt ser det totalt obrant ut på kort men jag kan lova er – vyerna är spooky magiska och lutningen är rejäl. Tack vare (om man nu får säga så) branden så har backen liksom deffat sig fram och är nu bra ventoux av sig. Uppe i backen möttes vi upp av gode AK som pga. navhaveri varit tvungen att vända hem strax efter Skultuna.

I slutet av den 125 km-långa turen fick vi förstås både motvind, lågt socker och stela ben men ändå, var glad över att levererat helt ok ben under hela turen trots att vi vart så få och cyklat jämte varann under i princip hela turen. Strava här för den ruttnyfikne.

Dagen efter distansades det igen! Nu var vindarna än jävligare men vi vart också fler nämligen jag, Johan, Tony, unge herr Jensen och AK. Kroppen var slö, knoppen likaså så jag låg utan att skämmas på rulle de första milen fram till Sanda-backarna. Stackars AK utsattes för ännu ett haveri, denna gången i form av punka på diskhjulets tub, och Johan och unge herr Jensen hade tider hemma att passa så det vart jag och Tony som fick utkämpa en tvåmannakamp mot den satans motvinden hela vägen till konditoriet Amarant i Torshälla utanför Eskilstuna. Fikat var gudomligt och benen fick sig lite vila och hem var det nästan bara medvind så plötsligt log livet mot oss igen. Och trots att det vart inte mycket kvar av tjejen så var jag ändå nöjd. Tio k extra in på distanskontot – fina firren.

På kvällen packade jag ner mig själv i passaten och drog upp volymen på bilens hemskt postfuturistiska stereo (ah men sån där som blinkar och lyser giftigt blått och visar löjlig 3D-ish grafik hela jävla tiden) som turligt nog har helt ok ljud. Och så for jag upp till världens bästa Frida i Sandviken. Det pratades materialsporter cykel och häst, dracks Irish och spelades hårdrocksmusikquiz.

På morgonen rådde en trött men vårglad stämning så jag, Frida och Erik åkte till bruket (som i Högbo bruk alltså), fikade bulle, gick runt-sjön-promenad, spanade in mtb-lederna, lapade sol och jag köpte en sommardoftande kroppsolja (lugn den var på rea) från ekolyxtillverkaren Björk & Berries. Luktar nu konstant white forest och är superlen.

Hej hej från killinggänget!

Hade ni en bra ledighet? Puss!

Being a crazy cyclist, I see cycling in almost everything. Some people may find it rather single-minded but I’m quite sure I share this ability (or curse?) with other people obsessed by their interests. So it is with these priceworthy gloves from H&M. The gloves are sold as training gloves for gym people who don’t want to get calluses on their palms when pumping heavy iron or whatever stuffs gym people amuse themselves by instead of proper riding. Being a crazy cyclist and a lace glove fetishist, at once I saw the opportunity to dress my chapped rider hands. In gym gloves, I saw the bike gloves and I bought them and considering the average lifespan of H&M products, our time together is going to be quite short and quite chic. So that was the unexpected bike glove tip of the day. Puss!

Ida Erngren (idag för Crescent Dare, fyra under helgens Giro Nortorf)
och Tony Carlsson (CX för VCK) som… scrollar igenom mobilflödet? under en av backarna from hell
under höstens Groopencross, pix Wiking

? Kul sak ett – Sveriges sandigaste crosstävling Groopencross är tillbaka så boka upp den 9 oktober ladies and gents! Förra året blev en sandig succé och vi lovar att det kommer att bli ännu succéigare i år, nu när vi har blivit lite äldre, lite klokare och förstås tagit till oss all feedback – både positiv och konstruktiv. Glöm inte att följa Groopencross-sidan på Facebook för de färskaste nyheterna om Västerås egen Zonhoven.

? Kul sak två – under cykelmässan så råkade jag efter lite Di2-n00bkrångel ändå kamma hem fredagens bästa tid uppför (den virtuella) Slottsbacken och vann därmed en startplats till Skandisloppet. Nu hade jag i och för sig tänkt att göra bort mig med stil under söndagens Skandis GP istället och då gäller det att vara fräsch men samtidigt – är väl ba att fika sig igenom Skandisloppet dagen innan? Lockar ju ändå, om vädret är fint och klungorna dragvilliga hehe.

? Kul sak tre – fick ett oväntat mail från Holländska ambassaden igår. I början blev jag orolig och tänkte på min senaste Amsterdam-resa med Larsa men såg sedan att det handlade om ett Dutch Cycling-seminarium som de gärna vill att jag ska komma till. Låter faktiskt lite skoj att dricka lemonad och lyssna på vettiga cykelexperter och kanske råka (bara råka) komma in på cyclocross som ju ändå är det bästa med hela Holland, förutom utelivet dårå. Hur som, skoj är det i alla fall med sådana initiativ.

Kul sak fyra – lönen är här!

…betalar räkningarna…

…rewind…

? Kul sak fyra – det är nu nästan exakt bara en månad kvar till årets Mallis-cykelkollo! I år blir vi ett stort kalasgäng. Den här gången kommer jag att dela rum med baby Valle (som ni förresten kommer att se en hel del på sommarens landsvägstävlingar, så himla kul att min starke vän har börjat tävlingssatsa på allvar) och jag har börjat spåna på ett ömsom tufft ömsom tuffare träningsupplägg. Med tid och plats för starkt svart kaffe och honungspizza i magen så klart!

Puss nu tar vi helg.