Blogg

Clickbait, huh? Så jobbar vi storbloggare!

Nädå. Ingen clickbait här inte. Nånstans – kanske i någon av Team Skys pedagogiska Så gör vi i Team Sky-artiklar vill jag minnas – så har jag läst en regel som latmasken i mig ba älskar. Så här löd det ungefär: When not riding – lay down. When not able to lay down, sit down. Etc. Tanken är liksom att man som cyklist ska ta varje tillfälle i akt att vila benen så att man kan prestera sitt bästa när man väl anstränger sig.

Idag är en dag då jag idkar denna ädla vilokonst med råge! Lillebror är på besök och vi startade dagen med att gå och simma – en syssla som jag starkt rekommenderar alla som önskar bli sådär skönt softa som brorsan uttrycker det. Brorsan that swimming king tog simborgarmärket och jag körde ett gäng längder och testade samtidigt min Apple Watchs simfunktion (klockrent, dudum!). Sedan kom Jonas föräldrar över och vi gick en solig promenad och åt på stan. Och tårtfikade järnet hemma.

Nu är jag just sådär skönt soft, med stödstrumporna på. Jonas pysslar med foton, lillebror ritar bisarra cykelserier och jag ligger ner och producerar inläggsutkast, nätfönstershoppar cykelkit och gör mig mentalt redo för morgondagens äventyr.

Puss och gör som Cykelkatten – ligg ner och vila ut er ffs era träningsjunkies! 😉 Puss.

Ni känner igen fotot på kortet va?
Just det – från min hemskaste tävlingsupplevelse
från säsongen 2016. Min bloggheader.
Allt för att påminnas om att aldrig bli bekväm.

I förrgår damp den ner för tredje året i rad – tävlingslicensen. Säsongen 2017/2018 (crossäsongen pågår ända in i 2018) kommer att bli min andra säsong som elitsatsande amatörtävlingscyklist. Precis som förra säsongen så kommer jag att tävla för CK Valhalls damelitlag – i år ännu större och starkare – på landsvägssidan och för hemmaklubben Västerås CK på crossidan.

Jag tycker att tävla är det finaste och roligaste man kan göra som cyklist. Sättet och nivån man tävlar på spelar mindre roll i det stora hela. Alla vi som någonsin stått på startlinjen till en tävling eller för den delen till ett motionslopp – från nervdarrig motionär till lika nervdarrig elitcyklist – vet att redan där är mycket vunnet.

Och trots att jag är den första som driver med mig själv och min inte alltid spikraka tävlingssatsning så är jag seriös med det jag gör och stolt över mina framsteg, små som stora. Och tacksam för att jag har ett liv som trots all skit som på skitavis händer då och då ändå låter mig ägna mig åt det jag älskar.

Puss och med förhoppning om fler med nålade bakfickor säsongen 2017/2018! In och teckna här.

Morgon från tåget, mobilbloggaren här. Btw, inget filter på de här tre korten.

Igår torsdag blev det en rad kväll, fuck da vardag. Jag lycrade upp mig, packade ner crossen och ombytet i gammpassaten och styrde kosan mot Eskilstuna, grannstaden som ändå är helt olik Västerås. Anna jobbar alltså i Eskilstuna och bor just nu där hos en kompis. Nå, bilen tog mig fram i skinande motljussol – hade hellre cyklat dit förstås – men det vi skulle göra var något helt annat än att mysrulla i skenet.

Väl framme i skymningen. Så åkte lamporna på. En på hjälmen och en på styret.

Vi rullade ut. Jag hade egentligen aldrig cyklat i Eskilstuna förr. Bara stannat till och dragit en espresso på nåt närliggande café. Så helt nya vägar för mig.

Först smal, grusig cykelbana ut ur staden, backe upp, pulsen upp. Förbi något villakvarter.

Där stadens gränser upplöstes, öppnades också himlen – granatäpplecerise, blodröd, lila, djupaste blå, lager på lager av färgnyanser. Himlen är samma för alla men för oss var den vackrast just då.

Vi spanade in en sandig “badgrop” som Anna nyligen upptäckt under en av sina turer. Vi svettades uppför gömda grusbackar, kom ut på en väg som först bjöd på ett vattensjukt tjälelände men som plötsligt där den gick nära  en sjö, stelnade till, blev snötäckt och gnistrade som hade det aldrig blivit några plusgrader.

Hem blåste vi på i motvind och lätta stänk. Var det snö eller småregn? En längre intervall.

I mörkret suddas gränserna ut. Går det fort? Går det sakta? Fartkänslan är helt annorlunda än på dagen. Den logiska perspektivläran sätts ur spel. Magin träder in.

Duschen efteråt var kort med magnifik och maten på stan likaså. Trötta och dana firade vi ändå att Anna ska med på nästa helgs stora äventyr (som jag förstås ska berätta mer om men inte sno uppmärksamheten från denna turen).

Tack Anna och tack Sörmland för denna underbara lilla balansrubbning.

Puss och rutten hittas på Strava så klart!

Vet ni, igår överraskade jag mig själv genom att göra nåt som händer typ max fem gånger om året (om ens det) – nämligen styrketränade hemma! Jag är verkligen heldåligast på att anstränga mig på hemmaplan, förutom cyklingen då. Men även det är en liten kamp varje gång – att ställa om från avslappnad hemma till ansträngd men fortfarande hemma. Här har jag har dock lite idéer på hur jag som saknar ett ändamålsenligt cykelrum ändå lurar hjärnan men det får bli ett eget inlägg.

Igår hur som, jag körde igenom mitt klassiska bålprogram nämligen

– bålrotation med vikt, igår min gamla Xbox, tyvärr lite för lätt men gjorde fler reps helt enkelt

– omvända crunches med pilatesboll

– “bålstjärnan” (längs nere på bilden) med pilatesboll

– plankan

och så några ryggövningar och spontandans till Dead Kennedys på det.

Haha, jag är superstolt. Inser ju själv hur löjligt liten ansträngning i det stora hela det är – men för en som hellre cyklar tjugo minuter till ett svettigt gym proppfullt med nyårslöften som lär sig maskinerna än tar mig för att styrketräna hemma – är gårdagens korta stund en vinning.

Idag står dock utecykling på programmet. Lamporna är på laddning – i eftermiddag tar jag bilen till Eskilstuna för att crossa några mil med Anna som huserar där just nu. Blir spännande med nya vägar, och kul med Anna förstås – för länge sedan vi cyklade tillsammans!

Puss.

Btw vet om att länkarna öppnas
i samma fönster, ska fixa asap /mvh lat

Hej. Nu är det officiellt supergrått och supertrist ute. De gnistrande soldagarna är få liksom antalet inplanerade evenemang, utecykeltimmar och det är faktiskt lite kämpigt, oavsett hur mycket vi intalar oss att det inte finns några dåliga väder… Men här är i alla fall ett gäng saker jag gör som får mig att må lite bättre:

Jag går dagspromenader. Promenadkonsten är kanske människas mest unika och äldsta vardagsmotionsform? Men om vi bortser från den där träningsbiten så är själva grejen med att vistas ute, om än i det gråa slaskiga trista, gott för själen och tankeron. Ibland räcker det med tio-femton minuter mellan arbetsuppgifterna. Förresten så “tvingar” jag mig själv att gå lite omvägar och nya vägar nästan varje dag. Just för att upptäcka nytt och bryta mönstren, något jag tror är viktigt för att inte fastna i den gråa känslan av vardag och upprepning.

Och på tal om vardag – självklart trotsar jag den ordningen! Extra fin middag en tisdag, äta extra flott lunch en torsdag, varför inte en liten minifest en måndag? Vem har sagt att man ska gå i ide mellan helgerna?

Jag klär mig i lite mer färg än brukligt. Eftersom hela jag är ljusfärgad så klär jag bäst i dova, mörka färger (i mina inre ögon i alla fall). Men nu när allt det andra runtomkring mig grått så anstränger jag mig lite extra och plockar fram de lite mer kulörta plagg. Som idag – röd klänning och rött läppstift! Eller när jag cyklar ute – på min glada röda cross! Klyschan om glad färg är lika med gladare humör stämmer faktiskt.

Jag gör upp planer. Fånga dagen i all ära men jag har alltid gillat att se fram emot saker samtidigt som jag lever i nuet. Högt på listan står förstås alla tävlings- och äventyrsresor – korta som lagom långa (är ju som ni vet en eurocentrisk resenär) – men även de lite mer hemnära planer som min och Jonas framtida lägenhet, allt jag vill skriva om och skapa, alla förändringar jag vill åstadkomma.

Jag jobbar mycket och koncentrerat. Den gråa tiden är min bästa arbetstid. Ju starkare sol desto sämre arbetsmotivation har jag och tvärtom.

När det kommer till sömnen så är den lite mer nära till hands så här års än på sommaren. Eftersom jag har sömnsvårigheter så är jag tacksam för varje liten sömntimme jag får. Tycker det är helt okay att sova lite mer och oftare nu.

Jag ägnar mig åt lite mer eskapism än sommartid. Jag är ingen tevetittare men en och en annan dokumentär eller något avsnitt av någon spännande teveserie slinker väl in. Och så böckerna förstås – det går väl åt ett par i veckan om jag har tid! Fan, livet är för kort för alla böcker alltså.

Musiken spelar en stor roll. Det gör den i och för sig alltid men ändå. Jag är extratålig och lyssnar gärna igenom hela skivor så här års. Många bra releaser nu! Upplever en viss dissonans förresten. Tack vare (?) cyklingen är jag mycket mindre ute och härjar på braiga nattklubbar i Stockholm och utomlands just nu. Sitter inte heller uppe om nätterna med ett glas tjut i handen och gör musik på datorn som under pluggtiden. Men kan ändå… sakna det lite. Men äsch, en sak i taget.

I min cykel- och cykelfrämjande (typ gym) träning försöker jag också få in så mycket glädje som möjligt. Eftersom jag tränar målmedvetet och med en bakomliggande tanke så måste jag hålla på vissa grejer. Men här handlar det också om variation – i musikvalet till intervallerna, i tiderna för styrketräning (så mycket på dagen som möjligt, om det hinns förstås), i att känna mig fin även om jag sitter i en mörk svettig spinninglokal och ser ut som en överansträngd grävling i fejset.

Och sist och viktigast – jag lägger så mycket tid jag kan på att spendera med dem och på dem jag tycker om och som jag i egenskap av en person med ett väldigt tidskrävande intresse inte hinner (usch, nu skäms jag) träffa under cykelsäsongerna. Vissa säger att man inte kan älska andra förrän man älskar sig själv men jag säger då att nä, jag hade då inte mått bra om min egenkärlek överskred min kärlek till de värda att älskas och tas hand om.

+ överdoserar kaninkonton på Instagram
och choklad men det är off-cool träningsblogg det

(alla bilder i inlägget kommer från Google + “winter bunny”)

Puss och håll er flytande! snart är sommaren här ☀

Helylleleende och ansiktsfluff i ett!

Tisdag folksis!

Gjorde ingenting träningsvettigt igår, enligt planen men ändå. Var trött, hade sovit dåligt, hade jobbat som en idiot – det blev en måndagsmåndag helt enkelt som Johan hade uttryckt det. Gnällde till och tog ut det på Jonas en släng, skäms än idag. Men slutade ändå med ett gott skratt i den chokladfläckiga soffan, åh som jag älskar min karl!

På tal om att älska – här är tre bra saker som har hänt nyligen och som är värda ett <3 eller många:

– att spelet Pokémon Go nominerades (dock vann tyvärr inte, men ändå) till Årets Peppare – ett pris som instiftats av Ockelbo-Daniel och som “handlar om att synliggöra och uppmärksamma dem som skapar förutsättningar för att så många barn och unga som möjligt ska få uppleva rörelseglädje, och därigenom inspirera andra”. I dagens Sverige, där det nästan är ett etikettbrott att inte vara hurtig och ha idrottande barn – som gärna framställs som motsatsen till den “soffliggande tevespelsgenerationen” så är det bra att nyansera. Man kan båda ogilla att träna och ändå gilla att röra på sig. Man kan både gilla tevespel och gilla frilufta. Och man kan både superidrotta som barn och som vuxen hamna i tevesoffan och stanna där för resten av livet med. Hur som – det är kul när något annat än en mustig lagsport med boll uppmärksammas. Trots allt handlar det ändå om att inspirera unga att röra på sig. P.S. Det finns Ingress också, nästan roligare än Pokémon Go för då lär man sig om verklig platshistoria när man upptäcker platserna.

– att veta att det finns företag med ett riktigt och inte bara påklistrat goodwill-samvete. Åby Snickeri har valt att avbryta sponsorsamarbetet med IFK Norrköping när det har framkommit att det nya sponsorbetalda gymmet diskriminerar föreningens icke-manliga medlemmar. Läs bakgrunden här och intervjun med Åby Snickeri Stefan Steen.

– att cyklisten Jenny Rissveds vann Årets Prestation på Idrottsgalan! Mitt bockstyrehjärta hade förstås helst av allt sett Emma Johansson ta emot Jerringpriset – men av de nominerade så vann hästkillen Peder Fredricson och det är inte heldumt det heller. I ett annat liv hade jag nog hållit på med hästar jag med. Men nu nöjer jag mig med att cykla förbi de vackra varelserna som står ute i sina hagar och att heja på Frida och andra grymma som sportar häst.

Och på tal om prestationer, idag blir det inomhusintervaller för min del. Puss!

Hur mysigt är inte Kristiansborgsbadet/Actic om kvällen?
Lätt ett av de finaste mindre badhusen i Sverige.

Ey, detta skulle ju bli ett härligt lugnt (som i välplanerat) styrkefyror-pass. Men jo tjena. Glömde förstås bort tiden så för att hinna med eländet värmde jag upp under en oförskämt kort tid. Desto jobbigare blev den första fyran, innan benen liksom hajade att det kanske var dags att producera de små wattisarna. Men sedan så jävlar!

Blev ju hur jobbigt som helst. Den berömda pangen fanns där ändå så till slut kunde jag bjuda på både ett skevt lidandeleende, mustiga pulsökningar och den klassiska men av salongsfina träningsbloggare sällan beskrivna svettpölen under den redan ringsrostiga stationära cykeln. Fyra fyror med fyra minuters så kallad vila emellan blev det. Och nu är jag nyduschad, rosig och iklädd festligt röd (det är ju ändå tisdag) klänning och ska fara till Jonas och äta pasta.

Hej från mig puss!

Solen, isen, lugnet, få var orossticken, en dyrbar dag. Jag behövde ett lugnt pass och så blev det igår, lugnt inte minst på grund av den förrädiska isen täckt med ett skirt lager vatten, smält av den höga åkersolen. Körde ut ur stan på de krispiga cykelbanorna genom skogen, och fick sedan någon timma iscyklingteknik och i och med det gott om tid att koncentrera mig på att sladda lagom och att lapa sol och varmdryck ur min termosflaska förstås.

Ett sådant simpelt skönt pass, en energikälla, mitt andrum. Och självklart, när jag på vägen hem fick upp flåset och farten och otåligheten lite, så kom jag på ett gäng grymma inläggsidéer och löste ett och ett annat problem. Och kände åter som så många gånger förr, en stor tacksamhet inför dessa mina stunder av ett med farten, naturen, andetagen, däckens glada visa. Puss!

📏 Jag räknar cykelsträcka i kilometer, sällan i mil. Har jag cyklat 131 kilometer så är det inte 13 mil jag har cyklat utan just 131 km.

📏 Jag varken loggar eller räknar med min stadscykling till och från jobbet, affärerna och sådant. Det beror helt enkelt på att sträckorna är för korta och för att jag drar en skarp gräns mellan vardagsmotion och träning men…

📏 jag och min Jonas smygtävlar lite i vardagsmotion med hjälp av vår Apple Watch aktivitetsapp. Man har tre ringar att fylla – en för rörelse, en för träning och en för gånger man står upp och så får man utmärkelser. Det bästa är alla gulligt kaxiga förinställda typ Du är en världsmästare!-meddelanden man kan skicka till varann när man ser att personen fått någon utmärkelse. Vardagskudos!

📏 Kör jag inne och passet är säg, 57 minuter lång så låter jag cykeldatorn gå 3 minuter till och mäta pulsen medan jag trampar lätt…

📏 …och om jag är nästan framme hemma och ser att det fattas någon km – klart som tusan tar jag en sväng runt kvarteret för hur kul är det att ha cyklat 59,1 km? No shit perfektionist hehe.

📏 Räknar inte med de virtuella milen, men tyvärr så verkar Strava göra det (om inte zwiftfolksen själva flaggar sina rides som virtuella, något få gör?) vilket gör till exempel idén med klubbledartavlan lite tråkigare.

📏 Jag räknar aldrig med att någonting löser sig av sig själv – den passiva väntan förtär mig. Hellre handla, eller i vardagen – börja gå mot nästa busshållplats istället för att stå still och frysa i kuren.

📏 Jag tittar sällan på min medelfart när jag tränar – så vitt jag inte kör på tid typ tränar tempo för då är det ju rätt viktigt. Tränar jag distans så bör ju farten vara så låg att jag orkar cykla långt och tränar jag intervaller så pendlar farten mellan superhögt och superlågt och då blir snittet återigen tämligen ointressant. Men självklart kan det vara lite kul att titta på fartsiffran efter ett race eller ett härligt bombigt lagtempo!

📏 Min standard cykeldatorsida i träningsmode visar följande:

– rulltid

– distans

– aktuell tid

– puls

– tid på dagen

– lutning

– total stigning

Resten av data finns på andra sidor.

📏 När jag tävlar så är det inte alltid som jag bryr mig om min egen placering. Jag räknar inte en DNF eller en sämre placering som en förlust ifall den DNF:en/placeringen berodde på att jag körde slut på mig när jag hjälpte fram en lagkompis till den utslagsgivande utbrytningen eller till spurten. Så är det när man tävlar i lag på landsväg. Kör jag dock utan uppgift dvs. för mig själv eller tävlar i cross så räknar jag förstås med min egen placering!

📏 Jag är världssämst på huvudräkning. Jag har nog dyskalkyli. Alla mina sifferhaltiga lösen, koder och sådant sitter i fingrarna alltså bildar mönster. Jag vet fortfarande inte vad jag hade för skåpkod under gymnasiet. Den satt i fingrarna.

📏 Jag räknar aldrig i veckonummer. Är impad av folks som vet vilken vecka det är nu, jag är helt lost. Och helt ärligt – varför hålla på med veckonummer när det finns månader och datum?

📏 Jag räknar inte min Garmin Virtual Partner som en riktig kompis. Den jäkeln kör ju om mig titt som tätt!

Så räknar jag. Hur räknar ni? Puss!

Hjälmranden är ett säkert tecken
på att personen du ser framför dig är en cykelbot!

Lider man med stil så kör man
med svart silvertejp. Punkt.

Ge fan i att missmatcha flaskpipen och ramen!

Jag vet inte hur det är med er, men jag har alltid gillat Transformers, Thron, smarta robotar, ja sådan sci-fi där gränsen suddas ut mellan människa och maskin. Det är en av anledningarna till att jag en gång i tiden vart synthare, börjat läsa teknisk och gillar att vara cyklist – en kan se ut hur högteknologisk som helst utan att de andra höjer på ögonbrynen och gör de det så fattar de ju ingenting 😉

Tyvärr så är ju inte plånkan bottenlös vilket gör att mina styva, men fortfarande ruggigt kokos-ish kokoshjul är det mest sci-fi-teknologiska jag har… eller är det min Garmin? Eller min crossram? (också kokos, fast officiell belgisk kvalité) Min POC-hjälm? Eller min gemytliga thermosflarre jag fått av Jonas?

Nä! Det måste ändå vara mina budgetvärmesulor från Kjell & Co. En behöver inte läst så mycket fysik för att fatta den simpla mekanismen som värmer på slingorna i sulorna men det högteknologiska är ändå att känslan av varma fossingar gör att hela jag mår så mycket bättre. För när jag undanröjt problemet med mina akillestår så är det fritt fram, så känns det i alla fall!

Överhuvudtaget är vintercyklingen det perfekta tillfället att spåra när det kommer till kittet. Sällan är min hashtag #lidamedstil – att optimera sitt kit utan att för den delen förlora i elegansen – så pass passande som nu.

(obs snorstalaktiter ingår i begreppet red. anm)

Shit, skulle ju egentligen skriva en passrapport till er, om dagens tur – min första riktiga, längre distanstur efter förkylningen! Jag hade ju cyklat ett par turer innan men de vart liksom halvdana. Men efter att Martin ändå kunde få en någorlunda kvalité på värden under onsdagens laktat- och VO2-maxtesten – värden som hade varit helt fucked up om jag fortfarande var sjuk – så kände jag att det var fritt fram idag. Det blev en isig, härlig runda i ett mindre men lika glatt för det, sällskap. Johan uppviglade, några till anslöt. Det vart Skultuna – Ramnäs – Surahammar – Hallstahammar och 70 km under 3+ timmar.

Av någon jäkla anledning – säkert för att jag är klen och måste kämpa lite extra just nu – så hade jag en skyhög puls rakt igenom passet. Jag märkte dock inte riktigt av det förrän i slutet då jag blev riktigt, riktigt trött men det blir jag väl nästan alltid ändå efter ett distanspass.

Nåväl! Imorgon kommer jag att köra lugnt och gulligt med den högsta golvvärmen på och tuggandes på en kanelbulle.

Men nu har jag brått – min älskade randonnör har bara ett par mil kvar av sin Köping-brevet så det är hög tid för mig att åka och hämta honom. Ni som har tråkigt kan alltid studera rutten min på Strava. Puss!