Hjälmranden är ett säkert tecken
på att personen du ser framför dig är en cykelbot!
Lider man med stil så kör man
med svart silvertejp. Punkt.
Ge fan i att missmatcha flaskpipen och ramen!
Jag vet inte hur det är med er, men jag har alltid gillat Transformers, Thron, smarta robotar, ja sådan sci-fi där gränsen suddas ut mellan människa och maskin. Det är en av anledningarna till att jag en gång i tiden vart synthare, börjat läsa teknisk och gillar att vara cyklist – en kan se ut hur högteknologisk som helst utan att de andra höjer på ögonbrynen och gör de det så fattar de ju ingenting ;)
Tyvärr så är ju inte plånkan bottenlös vilket gör att mina styva, men fortfarande ruggigt kokos-ish kokoshjul är det mest sci-fi-teknologiska jag har… eller är det min Garmin? Eller min crossram? (också kokos, fast officiell belgisk kvalité) Min POC-hjälm? Eller min gemytliga thermosflarre jag fått av Jonas?
Nä! Det måste ändå vara mina budgetvärmesulor från Kjell & Co. En behöver inte läst så mycket fysik för att fatta den simpla mekanismen som värmer på slingorna i sulorna men det högteknologiska är ändå att känslan av varma fossingar gör att hela jag mår så mycket bättre. För när jag undanröjt problemet med mina akillestår så är det fritt fram, så känns det i alla fall!
Överhuvudtaget är vintercyklingen det perfekta tillfället att spåra när det kommer till kittet. Sällan är min hashtag #lidamedstil – att optimera sitt kit utan att för den delen förlora i elegansen – så pass passande som nu.
(obs snorstalaktiter ingår i begreppet red. anm)
Shit, skulle ju egentligen skriva en passrapport till er, om dagens tur – min första riktiga, längre distanstur efter förkylningen! Jag hade ju cyklat ett par turer innan men de vart liksom halvdana. Men efter att Martin ändå kunde få en någorlunda kvalité på värden under onsdagens laktat- och VO2-maxtesten – värden som hade varit helt fucked up om jag fortfarande var sjuk – så kände jag att det var fritt fram idag. Det blev en isig, härlig runda i ett mindre men lika glatt för det, sällskap. Johan uppviglade, några till anslöt. Det vart Skultuna – Ramnäs – Surahammar – Hallstahammar och 70 km under 3+ timmar.
Av någon jäkla anledning – säkert för att jag är klen och måste kämpa lite extra just nu – så hade jag en skyhög puls rakt igenom passet. Jag märkte dock inte riktigt av det förrän i slutet då jag blev riktigt, riktigt trött men det blir jag väl nästan alltid ändå efter ett distanspass.
Nåväl! Imorgon kommer jag att köra lugnt och gulligt med den högsta golvvärmen på och tuggandes på en kanelbulle.
Men nu har jag brått – min älskade randonnör har bara ett par mil kvar av sin Köping-brevet så det är hög tid för mig att åka och hämta honom. Ni som har tråkigt kan alltid studera rutten min på Strava. Puss!
