Blogg

Exakt så här fint var det där vi cyklade idag!

Hej söndagsfolkis.

Började dagen med att tidigt på morgonen tillåta mig bli ledsen, skrev på ett gravidfilosofiskt inlägg i samband med bäbisväntans vecka 23 men blev ännu mer ledsen (ty ledsen innan skrivandet föder ledsna tankar under skrivandet) trots att inlägget skulle handla om lycka… äsch, struntade i det inlägget, städade hemma istället, och åkte sedan och hämtade Jonas för dagens mountainbikeäventyr i kungariket Kungsörs trakter.

Helhärligt var det, att köra mountainbike idag! Snacka om svettig hjulmeditation. Men happpapap, det är ett eget inlägg förstås så ni får vänta till imorgon.

Idag har jag ätit hamburgare. Och tänkt på tiden. Hela dagen har jag tänkt på tiden.

Men fyra mil skogcykling, bilkörningen och annat har slagit ut mig här så blir inga fler ord från mig. Ni får fem fina låtar som handlar om tiden istället, gott så. Puss.

P.S. Vad gillar ni min nya header förresten? Inte den flashigaste cykeln kanske men den käraste för mig just nu. Snacka om att Valles låne-mtb har räddat min graviditetscykling <333

Hej. Idag har jag:

√ lyckats utelåsa mig själv från både källaren och lägenheten… fråga inte hur men säger då, tur jag har världens snällaste granne <3

√ röjt hemma (det röjs mycket nu i och med min och Jonas hopflytt)

√ gått en i mitt tycke lite väl svettig men vad göra åt före-åskan-hettan som råder nu, stavgångspromenix på den syremättade Björnön. Med Tonys hardcorestavar som har vandrat Pyrenéerna och sådant, det ni! Min ländrygg krånglar men fem backiga gruskilometer fixar den fortfarande. Bäst att passa på medan man kan, ser inte fram emot tiden utan min favvovardagssyssla nummer ett :'(

√ kört iväg sisådär hundra titlar till Myrorna Västerås. Är för det mesta pocketlektyr av den lättsammare sorten (jag har mina perioder) och jag hoppas att böckerna kommer att glädja många semesterfirare i år.

√ tagit mig till jobbet…

…och här är jag nu och ska i lugn och ro knega ett gäng timmar innan det är dags för senlunch med en kompis och resten av dagen. Imorgon blir det mtb på ett nytt spännande ställe och jag lovar att det blir bilder den här gången.

Puss och ha en underbar lördag!

Hej fredagsfolket!

Bilderlöst (råkat formatera minneskortet och nej, det gick inte att återskapa just de bilderna) men inte tandlöst – trots att delen av Upplandsleden jag och Jonas cyklade i tisdags var både skakig och rätt teknisk vid sina tillfällen. Tänderna sitter där de ska fortfarande, kanske för att en mest log och hade flåsmunnen öppen hela tiden? Idag får vi i alla fall klara oss med text och lite kartmaterial som tur nog är precis så somrigt som våra kort hade sett ut.

Tisdagen alltså, Nationdaldagen landet runt och en riktigt varm dag här i Mälardalen. Lätt att välja cykelkitet – dels för att man slipper armvärmare och sådant rörigt när det är varmt och dels för att man som gravid inte har alltför många plagg kvar att välja på i cykelgarderoben sin. Vätskeersättning i cykelflaskorna, en påse salta mandlar att knapra på i bilen. Tog österut mot Enköping, svart kaffe och en gobit på macken vid infarten till staden.

Varken jag eller Jonas hade cyklat mtb i Enköping förut. Jag hade föreslagit Bredsand-någonting, Jonas hade kollat upp åsen och Upplandsleden och så enades vi om att testa Upplandsleden slinga 25:1 med start i Bredsand:

Bredsand/Fagerudden är ett supertrevligt mälarnäraområde med camping, konferens, kanotuthyrning, badstrand, glasstjorre med mera friluftigt. Värt ett besök sommar som vinter oavsett om man ska cykla eller inte faktiskt! Om inte annat så för att titta på den fina sjön och grilla lite korv.

Vi parkerade vid Främjarstugan. Solen gassade på! Jag började med ett ärovarv i området för att testa mina nya pedaler. Sedan cyklade vi upp på asfaltvägen och svängde in i skogen in på leden från Bredsandsvägen. Creds till Upplandsstiftelsen för grymt duktigt utmärkta led förresten. Man behövde sällan fundera eller knappt sänka farten för att förstå vart man skulle.

Nu till cyklingen. Hela turen blev tjugo kilometer varav den första milen på vandringsleden. Och förstås den roligaste milen. Efter någon kilometer in i skogen så fick man välja om man skulle gå/cykla mot antingen Gånsta (ca fem km) eller Lillkyrka (ca en mil). Vi valde att köra i riktningen Lillkyrka.

Leden går i grova drag längst med åsen. Det bjöds på ömsom torra och steniga partier, ömsom leriga sänkor med tillhörande spänger. Många spänger. Tio-tolv minst? Tack vare torkan gick det att undvika spångesten och helt enkelt köra bredvid spängerna på ett antal av dem. De som var för kritiska lät jag ens bli att försöka utsätta min gravida kropp för utan gick igenom. Höll ändå på att rasa ner i leravgrunden vid ett tillfälle hehe. Helt klart ett moment att träna på i framtiden när det är okay att ramla och slå sig.

De torra partierna var trots sin skakighet helt klart roligast. Bäst var att det bjöds på ett gäng mindre drop som var precis lagom pirriga men i princip helt ofarliga bara man höll i styret och flytta bak rumpan ordentligt. Skoj och jag fick in ett bra flow.

Jag kunde – eller snarare nog ville – förstås inte cykla/försöka cykla genom alla partier utan förde cykeln eller lyfte den över de tuffaste hindren. Kan dock helt ärligt säga att det inte hade varit självklart att cykla överallt ens i icke-gravitt tillstånd.

Vilket gör att jag rekommenderar Upplandsleden Bredsand – Lillkyrka (eller Bredsand – Gånsta och vidare) till alla mtb-cyklister – gröna som gravida som erfarna. Det finns partier för alla bara man utrustar sig med tålamod och är beredd att jobba med hela kroppen.

Eftersom vi hade bråttom och dagen såg inte ut att bli svalare bestämde vi oss för att vända tillbaka och kom ut på 512:an i Dräggesta:

Därefter blev det asfalt och lättcyklat grus hela vägen till Bredsand. Lyckades lyckligt ovetande knipa en QOM vilket i detta fallet beror på att så få girls cyklat samma väg. Skärpning i lederna, in och sno min QOM asap, här är turen och rutten:

Utmattade och saliga (och lite stolta över att ha kört efter omständigheterna fint) tog vi oss in till stan och avnjöt lite gokäk på Hamnmagasinen i Enköping ihop med Wikings de äldre som var i krokarna på en MC-tur. Därefter drog vi hem till min vän Sari som bor en mil utanför Enköping, drack en varsin bärnstensdryck och kollade på fasanslagsmålet som utspelade sig på åkern utanför. Trötta och lyckliga körde vi sedan hem och så var det nationaldagen över för vår del.

Puss och nu ser jag fram emot fler mtb-turer i närheten av fina Enköping!

Lila delar flåsig som salig stigfarare.

…trodde jag att det var måndag hela dagen. Precis som i filmen Måndag hela veckan typ? Trodde det var gravidhjärnan tills minst tre kollegor till erkände att de trodde samma sak.

…köpte jag tre par urläckra trosor i den stolta storleken 44-46. Hög midja för babykulan och fett med spets – är man en bredhöftad femme fatale i sitt bästa tillstånd så är man!

…tog jag bort länken till min blogg från ett gäng allmänna portalers hälso- och sportkategorier. Det behöver inte kännas så för alla, men för mig har det länge känts avigt att folks ska hitta min blogg genom att söka på kategorier där sjuttio procent av bloggarna är kroppsfixerade och som förklädda till “hälso-/fitspiration” uppmanar till självspäkning, ätstörningar och dylikt jag inte vill sätta Cykelkatten i samma sammanhang med. Har dock tipsat ett gäng portaler om att instifta en cykel- respektive äventyrarkategori. En svarade ja, vi fixar’t snart <3

…hängde jag med lillebror och mamma som är bruna och fina efter en veckas semester på en medelhavsö

…åt jag en skrovlunch med en gammal kär kollega. Som jag saknat hennes vassa hjärna och goa humör

…grattade jag en annan kollega till bäbismagen lilla och petade lite på den. Blir själv påpetad då och då. Mysigt och gulligt när det känns rätt, mer mänsklig värme åt folket!

…sörjde jag bilderna från tisdagens mtb-tur på Upplandsleden. Korten som min älskade fotograf råkat formatera bort från kameran :'( nåväl, får väl ordkonstnära om turen istället

…åkte jag tåg x 3 gånger, buss x 1 gång, spårvagn x 2 gånger och tunnelbana x 4 gånger. Välkomna till min pendlarvardag! (gnäller inte, hinner ju läsa massor klokt och mindre klokt och blogga och sådant under tiden)

…längtade jag ändå lite ut till krångelikrångliga stigar och grusvägar som aldrig tar slut

…funderade jag på vilken bild som skulle få representera cyklisten Katja i den kommande intervjun i en cykeltidning nära dig.

…beställde jag en riktigt läcker cyklig sak men vilken får ni se sedan *nana nana na*

…åt jag minst en croissant men ville ha tre eller fem till. Älskar att mina gravidcravings är alltid åt livets goda-hållet. Är i och för sig hela grejen men cravings kanske?

Idag är vi i Hedesunda och Gävle, jag distansjobbar nu och sedan ska vi på Jonas kusins studenten. Hoppas hinna blogga om tisdagens mtb-äventyr på tåget hem ikväll. Hur som – hörs

och kul att så många gillade, kommenterade i diverse kanaler och blev pepp av gårdagens tävlingsinlägg. Glad att någon blev glad liksom, och tveka aldrig komma in med era funderingar, farhågor och erfarenheter. Tillsammans gör vi cykelsporten roligare, mer inkluderande och bättre för alla! Puss.

Hej du en av de mången läsare som gång på gång undrar, men vågar jag börja tävla?

Jag ska – precis som vanligt, ty min blogg är hardcore och street (tror jag iaf) och inte någon himla fluffig egoboostkolumn i en randon hälsotidning – vara ärlig mot dig.

Du kommer år 2017 att tjäna varken nå pengar, någon större ära och knappast någon större förståelse bland dina normala (folks som tränar för “hälsa och kul”) kompisar om du börjar tävla i cykel.

Förmodligen har som cyklist du redan deltagit i några motionslopp. Det har gått helt ok och det gör att du börjar gå i tävlingstankar. Men törs du? Tänk om det går käpprätt åt skogen? Tänk om de andra skrattar åt dig? Tänk om du kraschar och bryter revbenen?

Tänk om du kommer… utanför komfortzonen?

Vi börjar med frågan om mod. Att starta i ett lopp, vilket det nu är, är alltid nervöst. Det gäller särskilt racen där det går fort från början. Där kan du vara säker på att det förmodligen kommer att skita sig i början. Innan du lärt dig att kontrollera dina nerver, innan du lärt dig att klicka i snyggt och trampa hårt på en gång med rätt växel. Innan du lär dig att ha armbågarna utåt så att hen bredvid dig inte snor din position. Men lugn. För det första så är starten något som även eliteliten tampas med. Det är ett träningsmoment precis som alla andra. För det andra så är det som att gå till ett nytt jobb. Pirrigt och läskigt och klumpigt att sätta sig vid fikabordet de första fem dagarna, sedan kommer man på att de flesta knappt fattar att man är ny och då kan man börja le och dra sina dåliga skämt för de nya kollegorna. Och skämt åsido – vilken känsla är sötare än när man övervunnit sina rädslor, små som stora..? Tänkte väl.

Alltså – ha klart för dig att det är du, och alltid du, som kommer att vara ditt största motstånd. Där finns det ingen skillnad mot ett vanligt träningspass. Ditt psyke. Dina ben. Din rutin. Din vilja.

Det gäller även för tokarna som tränar “för kul”. De gör exakt samma sak under varje pass. Skillnaden är bara den att du får bättre säkerhet, någon kommissariesnubbe som håller tideräkningen åt dig och en läcker nummerlapp du inte måste dras runt en sjö för att få skryta med!

(tävlingarna i Sverige är oftast korta)

Nu till frågan om äran. Tävla på amatörnivå (läs: all nivå före proffsen, även om vissa är för duktiga på att dela upp oss tävlande i eliiit och “diverse”) i Sverige är att tävla i en ganska liten – eller i fallet oss kvinnor mycket liten – skara människor varav vissa är mycket starka och andra mindre starka. Förstå en sak – bara för att vi tävlar så betyder det per automatik inte att vi är starkare än vissa som inte tävlar men som tränar bättre än vi. Däremot så vill vi utmana oss och bli starkare, mer tekniska och klokare på sikt. (Och så drömmer vi om pallen och gillar kaffe-ingår-i-startavgiften-grejen men det är en annan femma).

Men det betyder att styrkespannet ökar ju fler som ställer upp. Se det som en ond – eller en god – cirkel. Ju färre som ställer upp, desto färre mellan först och sist in i mål. Ju fler som ställer upp, desto fler mellan först och sist och desto roligare under själva tävlingen. Du som börjar från lägre nivå får idag finna dig i att bli avhängd de första racen. Du kommer att märka att trots dina (förutsätter vi) rätt starka ben så saknar du vanan, tekniken, strategin. Du kommer att hamna sist, och då har du ett val – antingen så bryter du (om du inte blir avplockad) eller så gör du som jag gjort och fortsätter göra under mina nederlag – slutför tävlingen och ser det som ett sjujäkla bra träningspass som dina bekväma klungkompisar där hemma gått miste om. Redan där har du vänt ditt nederlag mot en personlig seger.

Du som deltar i en tävling gör hela cykelsporten en tjänst. Uppvigla dina kompisar! Ställ upp som ett gäng! Peppa varandra, åk ihop till racet och ihop hem. Gör det till en rolig grej.

För nu till det viktigaste, och här ska jag berätta något för dig som PK-medierna sällan erkänner ty det säljer inte – att tävla är förbaskat kul. Det är så kul att när du väl sugits in så kommer du att ha svårt att inte ställa upp igen. När du väl inser hur mycket roligare det är att inte behöva “gå runt” hela tiden, att slippa vänta på Agda som jämt ska kissa efter den första milen, att förstå vad just du är duktig på och utnyttja det, att träffa alla härliga individer som hänger på ett tävlingsområde och som alla vet precis hur det känns och därför aldrig kaxar sig…

ja, när du väl under att det är enbart din prestation som räknas, och att ingen annan utom du och möjligen din mamma som ändå redan hejar på allt du gör bryr sig om att det gått åt helvete för dig de första racen (folks är överlag ego och bryr sig mest om sitt eget – vilket är skönt ibland) så släpper nojorna och misstron på dina egna krafter. Och då kan du satsa på att ha riktigt kul och placeringarna – de kommer efter det.

Puss och jag kommer att då och då komma med lite fler och lite mer konkreta tävlingstips med möjliga inspel från mina duktiga vänner som tävlar.

Ha det gott och jo svaret blir – du törs!

(och så kan du ju alltid starta en cykelblogg så kan du alltid peppa dig själv och lura sponsorerna att tro att du är värsta vinnarn i allt lixxom)

Puss.

Hej god morgon! Fina pållar på kortet visst? Är ett av fotominnen från Siljan Runt 2015, helgen som sammanföll med Sveriges nationaldag. Skitkul hade vi – om än lika blött som hjältarna under årets lopp (läs till exempel Annas rapport).

Påbörjade ett mäktigt listinlägg men kom sen på mig själv med att tiden är knapp så det är dags att lycras upp och hoppa in i bilen. Igår var en tung dag. Jag var slut, nerstämd och rastlös. Hade konstant handen på magen, all oron. Jobbade dystert men produktivt i ett gäng timmar, vankade sedan av och an hemma à la en osalig ande och var för trött för det ena, för svag för det andra och för hungrig för det tredje. Kom till slut till ro med en bok, somnade och drömde helt ok drömmar för att vara mig. Gårdagen var helt enkelt priset jag (och stackars Jonas som fick stå ut med mitt hemska humör) fick betala för förrgårdagens energikrävande äventyr. Vädret var dessutom helsämst, ömsom sol ömsom regn och då vart det kortslutning i psyket mitt.

Idag mår jag bättre, solen skiner stabilt och oron har lagt sig lite. Resten av veckan kommer att bli en jobb-, släkt- och restät historia så tänker idag passa på och njuta av den sista måstefria dagen. Eller jo, en sak måste jag faktiskt – äta minst en nationaldagsbakelse, eller i alla fall minst en gammaldags napoleonbakelse. Åt skogen med laktosmagen, ibland är det fett värt.

Puss och glad Sveriges nationaldag på er! Ska ni göra för roligt idag? *vift vift*

Hej hej.

Igår gick jag vi in i graviditetsvecka tjugotvå. Detta firades med att äta en extra flott frulle och ett härligt hjuläventyr nämligen mountainbike uppe i det skogssköna Norberg!

Planen var att köra halva – eller cirka halva, vi skippade asfaltstransporten – Engelbrektsturen som är ett långlopp av den backigare men tekniskt sett snällare sorten. Heldugligt för en gravid cyklist med andra ord. Men inte helt enkelt för den delen heller. “Normalt” sett hade banan varit kanoners för mig. Backarna är många och ganska branta men relativt korta vilket passar min åkstil. De tekniska partierna finns men de är ändå rätt “dundriga”, man slår liksom inte knut på sig själv med att försöka lirka sig igenom hindren jämfört med säg rot- och steneländet Rocklunda hemma i Västerås. De grusiga transportsträckorna är kanske lite för många för en som är stigpepp men kör man riktigt fort och det är fullt med folks på banan så är man nog tacksam för de breda snabba partierna där man kan gasa på och köra om.

Igår var mina förutsättningar självklart annorlunda. Ett var ju förstås det faktum att balanssinnet som är annorlunda när man är gravid, ställde till det något i de tekniska partierna. Jag fick just lirka och svettas lite extra för att inte riskera välta eller fastna i något stenparti. Två var att jag inte ville dundra på för hårt över de brötiga partierna för kändes inte riktigt okay att skaka kroppen för mycket med en bäbis i magen. Speciellt inte när jag inte kunde banan i förväg och när det låg fallna träd och annat jox i nerförsbackarna här och var. Och så var det förstås den vanliga magbiten – i de brantaste uppförsbackarna gick det inte att applicera den vanliga tekniken och för att inte trycka på för hårt mot magen så körde jag antingen på de lägstaste växlarna alternativt gick de brantaste bitarna.

Trots – eller kanske tack vare? – de ovannämnda tillkortakommanden så log jag mest hela tiden (kanske inte på kortet ovan men var nog rätt koncentrerad och flåsig där). Förutom ett par tillfällen då jag gav ifrån mig ett par åh shiiit-läten som är typiska för den som är på väg att välta eller annat otrevligt. Försiktig som jag var igår klarade jag mig utan några incidenter. Jonas klarade sig han också, kanske för att han körde pedagogiskt försiktigt han med.

Men spana in den tomma blicken – hu så trött jag blev av de tre milen vi hade tillryggalagt! Både fysiskt och mentalt. Flås och pust.

Och massa härlig, barnslig lycka över att ha varit med om något riktigt roligt! Helt ärligt så vill jag knappt cykla något mer landsväg just nu. Det är bara mtb i mitt huvud. Ni behöver förstås inte bli oroliga – jag kommer nog att aldrig överge styrlindekäkandet helt och hållet – men det kommer att bli en hel del mtb i bloggen framöver. Är man en tekniskt lagd rackare så är man och det känns helt enkelt också bäst för kroppen och roligast för knoppen just nu. Och mer variation för er läsarfolket så klart!

Puss, rutten finns här och ha en underbar måndag av och på cykeln.

English: Yesterday, me and my dear Jonas went to Norberg, a small Bergslagen village surrounded by beautiful and mountain bike friendly woods. There, we enjoyed some really nice trails and gravel roads. It was just enough challenging and mostly fun. Such a great way to celebrate our pregnancy week 22 <3

Mors folksis! Jag har en underbar ledighet. Med fika, cykel, hästocross (!), hemröjning och annat skoj. Bloggen kommer men nu är det söndag och i och med den en ny graviditetsvecka vilket innebär fira med att cykla förstås. Det blir Norberg och mtb på delar Engelbrektsturens bana så jag har bråttom dit fysiskt och mentalt så ni får vänta lite på berättelser. Tills vidare får ni

ett par härligt ådriga, av värmen svullna och inte särskilt välrakade (för orka raka benen de dagarna man inte cyklar?) gravidben på ett spång

ett skogsrå som doppar de där benen i en iskall tjärn i Malingsbo

och två älgar som bor nånstans vid länsgränsen mellan Dalarna och Västmanland.

Puss och ha det gott så hörs vi snart!

Kvällshej från en utslagen mountainbikecyklist! Jäklars vad jag åkt dit. På mtb alltså. Vill inte cykla något annat än mtb just nu. Men mer om dagens tur imorgon. Nu ska ni få höra om det vi gjorde igår.

Igår var vi nämligen och såg hästocross! Eller det heter ju terrängritt på svenska. Men när min kompis Frida som tävlar i det skulle förklara grenen för mig så drog jag självklart direkt paralleller till den cykelgrenen som låg närmast i tanken vilket är förstås cyclocross.

I korta drag så finns egentligen tre väsentliga skillnader mellan hästocross och cyclocross (förutom den där fordonsbiten förstås). Ett – i hästocross så får man inte provrida banan innan man startar. Två – det är inte meningen att man ska hoppa av hästen under loppet. Och tre – i hästocross så startar man en och en, i cyclocross så manglar alla på samtidigt, i alla fall i början. Men annars så är stämningen och glädjen ungefär detsamma – förutom att det ser mycket läskigare ut att se sköra människor på mäktiga djur hoppa över farliga hinder. Men när man vet hur många timmar och hur mycket energi dessa kvinnor (för det är oftast kvinnor som tävlar i terrängritt på amatörnivå i Sverige) lägger på träningen så kan man inte annat än att lita på dem och deras hästar.

Igår var det alltså Frida som tävlade i fälttävlan i Strömsholm. Frida hade anlänt redan i fredags och slaggade över hos oss tillsammans med två ridkompisar från sin hemmaklubb Högbo Ridklubb. Vi slog till på tacos och snacket kretsade kring hästar, cyklar och att vänta barn (Fridas ena kompis hade nyligen fått sin första bäbis). Skitmysigt och en fin present fick jag också *rörd* På lördagsmorgonen gick tjejerna upp tidigt för att hämta hästarna och tävla i sina respektive klasser. Jag och Jonas gjorde något så romantiskt som att frakta en masse Jonas gamla prylar till återbruket och panta flaskor (varav en del uråldriga och ihopknöglade) för nästan 650 kronor.

Sedan bar det av till Strömsholm, fika hästläpp™ på Markan och glo på loppet. Det gick bra för Frida! Inte ett hinder fel och bra tid. Glad ryttare och ångande het Trollis-häst.

Hästfolket alltså. Fint folk det. Både mänskorna och djuren. Någon gång ska jag lära mig rida också. Övervinna min helt onödiga rädsla för de stora djuren – som jag egentligen finner helt fantastiska! Men det är sedan det någon gång. En sak i taget. Puss!

Igår kväll hände det! Jag körde mtb, och det ihop med min Jonas (något som aldrig hänt tidigare tror jag?) Något jag inte gjort ända sedan jag sålde min läckra men en storlek för stora Canyon för snart två år sedan. Jag insåg redan som nygravid att en mtb skulle bli melodin så småningom när magen skulle bli för stor och racerns och crossens raceiga sittställning för obekväm för skogs- och gruskörning. Jag kom ihåg att min gulliga vän Valle har en avlagd instegs-mtb ståendes i lyan i precis rätt storlek för mig. Den har dessutom en riktigt komfortabel geometri (kanske något alla instegs-mtb har, vet inte?) vilket är perfa för en person i det välsignade tillståndet.

Det tog förstås ett gäng kilometer att vänja sig vid maskinen och känslan av att sitta i en skön fåtölj med skivbromsar som glatt hoppade över alla trottoarkanter och dylika småhinder utan att man knappt behövde lyfta på framdäcket. Jag log åt hur upprätt jag satt på cykeln. Min nuvarande cockpit-sittställning på crossen var ju ingenting mot detta hehe. Kände nästan för att vinka så där kungligt till det förbigående folket söndagspromenadstyle. I skogen gick det mer undan. Trots att växlarna var var i behov av smärre justeringar så betedde sig cykeln fint även i de något krångligare partierna. Det var dessutom härligt att köra en 27,5:a – tänk att jag aldrig hade gjort det förr (min gamla Canyon var en 26”). Så mycket mer den “svalde”.

Överlag var känslan – wow, underbart. Jag är ju ändå en rätt skogsteknisk rackare trots ingen renodlad mtb-cyklist och det tack vare allt crossande. Dock var jag förstås tvungen att ta det säkra före det osäkra och skippa cykla igenom de mest kritiska partierna (ni vet sådana med stup och annat som kan gå rejält fel). Även i de brantaste backarna var det lite tufft, inte benstyrkemässigt utan för att jag inte längre kan fördela kraften som det krävs för att smidigt ta sig uppför. Men de grejerna var förstås ingenting att bry sig om. Det viktigaste var att det var så roligt och skönt i skogen. Och att jag nu har hittat ännu en cykelform som förhoppningsvis låter mig göra det jag tycker om ett bra tag till in i bäbisväntan. Valle = bäst <333

Puss och här är Strava för den som är ruttintresserad (snälla stigar only).