Hej hej.
Igår gick jag vi in i graviditetsvecka tjugotvå. Detta firades med att äta en extra flott frulle och ett härligt hjuläventyr nämligen mountainbike uppe i det skogssköna Norberg!
Planen var att köra halva – eller cirka halva, vi skippade asfaltstransporten – Engelbrektsturen som är ett långlopp av den backigare men tekniskt sett snällare sorten. Heldugligt för en gravid cyklist med andra ord. Men inte helt enkelt för den delen heller. “Normalt” sett hade banan varit kanoners för mig. Backarna är många och ganska branta men relativt korta vilket passar min åkstil. De tekniska partierna finns men de är ändå rätt “dundriga”, man slår liksom inte knut på sig själv med att försöka lirka sig igenom hindren jämfört med säg rot- och steneländet Rocklunda hemma i Västerås. De grusiga transportsträckorna är kanske lite för många för en som är stigpepp men kör man riktigt fort och det är fullt med folks på banan så är man nog tacksam för de breda snabba partierna där man kan gasa på och köra om.
Igår var mina förutsättningar självklart annorlunda. Ett var ju förstås det faktum att balanssinnet som är annorlunda när man är gravid, ställde till det något i de tekniska partierna. Jag fick just lirka och svettas lite extra för att inte riskera välta eller fastna i något stenparti. Två var att jag inte ville dundra på för hårt över de brötiga partierna för kändes inte riktigt okay att skaka kroppen för mycket med en bäbis i magen. Speciellt inte när jag inte kunde banan i förväg och när det låg fallna träd och annat jox i nerförsbackarna här och var. Och så var det förstås den vanliga magbiten – i de brantaste uppförsbackarna gick det inte att applicera den vanliga tekniken och för att inte trycka på för hårt mot magen så körde jag antingen på de lägstaste växlarna alternativt gick de brantaste bitarna.
Trots – eller kanske tack vare? – de ovannämnda tillkortakommanden så log jag mest hela tiden (kanske inte på kortet ovan men var nog rätt koncentrerad och flåsig där). Förutom ett par tillfällen då jag gav ifrån mig ett par åh shiiit-läten som är typiska för den som är på väg att välta eller annat otrevligt. Försiktig som jag var igår klarade jag mig utan några incidenter. Jonas klarade sig han också, kanske för att han körde pedagogiskt försiktigt han med.
Men spana in den tomma blicken – hu så trött jag blev av de tre milen vi hade tillryggalagt! Både fysiskt och mentalt. Flås och pust.
Och massa härlig, barnslig lycka över att ha varit med om något riktigt roligt! Helt ärligt så vill jag knappt cykla något mer landsväg just nu. Det är bara mtb i mitt huvud. Ni behöver förstås inte bli oroliga – jag kommer nog att aldrig överge styrlindekäkandet helt och hållet – men det kommer att bli en hel del mtb i bloggen framöver. Är man en tekniskt lagd rackare så är man och det känns helt enkelt också bäst för kroppen och roligast för knoppen just nu. Och mer variation för er läsarfolket så klart!
Puss, rutten finns här och ha en underbar måndag av och på cykeln.
English: Yesterday, me and my dear Jonas went to Norberg, a small Bergslagen village surrounded by beautiful and mountain bike friendly woods. There, we enjoyed some really nice trails and gravel roads. It was just enough challenging and mostly fun. Such a great way to celebrate our pregnancy week 22 <3