Blogg

Klämde in hullet i catsuit sorry menar lycran och yllet (mitt kontor är roligare än så här, men affischerna och böckerna syns inte på kortet).

Stack ut lagom till de blå skuggornas pånyttfödelse, vink till den nya bautalekparken vid Öster Mälarstrand – som vi ser fram emot att leka i dig i sommar!

Såg ut som en kom-och-hjälp-mig-cykelsärling på tävlingsracer med tjocksockor, trailtrampor, mtb-skor och svart (jösses) styrlinda.

Men så blir det när man har mest cyklat i kyla samt på ett underlag bäst beskrivet som “grusfalt”.

Först ett parti grus, sedan så äntligen snabba hårda landsvägar med relativt få och tämligen ofarliga hål.

Kyrkisar

gulliga småskolor,

samtida grafittisar på skogshangaren nära Teddy Boys Car Club (gillar ihärdigheten både hos dem som målar över klottret var och varannan vecka, och hos dem som klottrar lika ofta),

och så ett gäng minuter på rulle bakom Thomas Eriksson plus två genom Irsta.

Stannade till i Karelen, vid Kärrbo Climb- segmentet ni vet (fatta om Katja från Karelen skulle ta och flytta till Karelen?)

La in lillkakan och myste bakom par i kärlek på vägen hem.

Två timmar vårskön och lagom wattmättad mälarnära cykling på klassiska vägar. Strava finns men är låst för allmänheten sorry (känner för att hålla mina siffror för mig själv just nu).

Mör och skön brud idag, tack.

Skulle premiära landsväg förra tisdagen. Som i på racer. Som ut till något slott, eller varför inte runt någon av alla fågelsjöarna i krokarna. Blev sen, och seg. Men ändå smått uppspelt och ceremoniell trots att jag skulle ut bara någon timme och det solo, utan klungans betessläppssorl och tassel. Minuterna före avfärden insåg jag att racern saknade trampor. Just fan jag hade tagit av dem i höstas, av någon anledning.

Det fick bli Gruscharlie med både skärm och dubb.

Och när jag väl kom ut ur porten så hade solen gått i moln, troligtvis för dagen.

Landsvägspremiären hade kommit av sig något, men visst skulle jag cykla.

Jag hade inte “sportcyklat” sedan i julas. Jo det stämmer. Anledningen är enkel – Ivars dagar på förskolan 2021 går att räkna på två händer, kanske till och med en hand.  Både jag och hans pappa hade varit för sjuka, eller för pre- eller postsjuka, och de få gångerna jag hade försökt mig på lite intensivare träning än promenad och vandring resulterade i ännu djupare förkylningar (och coronatester ofc).

Självklart hade jag varit ute och rört mig och friluftat så gott som varje dag i alla fall, men det är skillnad på att traska och på att cykelträna, det vet ju ni.

I ärlighetens namn hade pausen gjort mig gott. Kanske inte fysiskt – jag är nog i sämst cykelform på väldigt många år. Men nog mentalt. Ibland är det bra att göra något helt annat än tänka cykelträning 24/7.

Men som jag hade längtat! Förstås.

Körde en sväng i skogen. Kom hem lagom till himlen hade färgats cerise. Två dagar senare kom Anna och bodde hos mig och vi körde en landsvägspremiär. Puss.

Som du ser Ivar duger ditt skrivbord till stordåd
bortom napp- och småfordonsförvaring.

Förra onsdagen fick jag finbesök från mänskobyn av hon den där Grön Cyklist! Skojar. Det var ju förstås kvinnan bakom Grön Cyklist som kom – min underbara vän Anna! Som precis som jag trotsar modet att skylta med förnamn efternamn på bloggen utan fortsätter köra stenhårt på detta med nick.

Men vi skulle förstås inte bara jobba, älta relationer, dricka procent och spela in cykelpodd (host host). Nä här skulle det premiärcyklas landsväg.

Katja på racern, smalare däck, skärmlöst och allt

och Anna på Katjas gruscykel (palla omaket med att kånka med sig racern på SJ-tåg från Stockholm). Med skärmar, mönstrade däck och en något för lång styrsam.

Poängen: jag fick en bra easier ride än Anna. Vilket jag blev varse om när vi fick för oss att byta maskin med varandra på vägen hem.

Vi började med styrlindetugg och prologhyosteri ute på slättan i den västmanländska motvinden™. Ja ni ser ju den vackra snorloskefläcken på jackan.

Måste klippa mig jag vet.

Kulisserna var egalt gråbruna, vilken tur att i alla fall ens gyllene hår och Annas turkosa jacka livade upp naturens marsstämning (som bara två timmar senare skulle övergå i julstämning med tillhörande snöstorm och allt).

Tro’t eller ej men stämningen blev som förbytt – till det gladare – efter att vinden mirakulöst vände samtidigt som vi också gjorde det där strax efter Irsta.

Anna lekte road rage och gjorde maffiga brölljud à la spurt, eller kanske avhängning i backe.

Jag och snorloskan fortsatte med det metodiska trampandet och kunde inte låta bli att le. Marsgrått, blåsigt eller inte – åh så flott att få göra det man älskar med en god vän! Inte alltid en självklarhet i pandemitider, särskilt när ens goda vänner är utspridda över halva landet.

Vi kunde förstås inte låta bli pärlan Gäddeholm

och beslutade lite som vanligt att vi skulle ta grusvägen hem. Jag var lite nojig över att paja racergearsen med gruset men underlaget höll sig slätt och fint.

Anna tog täten!

Jag tog foreverbuttkorten.

Oansenligt eller inte så ger fruktträdet i bildens mitt helt otroligt goda äpplen. Pallningstips fellow västeråsare!

Framme i mälarstaden som kurade storm.

Premiären avklarad – eller som Anna uttryckte i sitt inlägg, “överkommen”.

Glatt sursöt som en tugga blodapelsin.

Puss!

“Don’t use bicycle slang. Leave that to the boys.”
(ur New York World, 1895)

Glad 8 mars! Let’s poop some party. Vi börjar med att ställa oss frågan:

Hur kommer det sig att kvinnorna år 2021 får tävla i kortare distanser* än männen?

Vi kliar oss i hjälmskallarna. Och åberopar hon den där historiken. Let’s roll:

Historiken

Det var ungefär i slutet av 1800-talet som de västerländska kvinnorna började ta sig an cykelsporten. Från allra början och många år efter det – och kanske i vissa kretsar/kulturer än idag – styrde den stereotypa och förstås fullständigt falska bilden av kvinnor om och på vilka villkor de skulle få tävla i cykel eller ens motionera. Vi har alla skrattat åt urklippen från gamla cykelböcker där kvinnorna fick en massa tokiga tips för att slippa “maskuliniseras” av cyklingen – men faktum är att den samhällsinställningen var just verkligheten för de modiga velocipedryttarna av kvinnligt kön. Precis som inom de flesta andra områden så gick det inte att göra rätt för sig som kvinnlig cyklist. Från början tilläts kvinnor inte cykla överhuvudtaget. När de väl gjorde det så ansågs ålades de antingen besitta för känslig hälsa för att få tävla på lika villkor som männen eller för snabba för sitt eget reproduktiva bästa. Det gällde förstås inte enbart cyklingen utan alla idrotter som tog tid och energi i anspråk. Idrotterna som bokstavligen frigjorde kvinnorna och gav dem ett för de patriarkalt byggda samhället hotfullt självförtroende. Kvinnorna som cyklade levde med att bli kallade udda, maskulina och cykeln –  denna freedom machine – kallades av moståndet prostitution on two wheels om det var en kvinna som satt bakom styret. Karikatyrerna haglade. Ofta avbildades cykelkvinnorna som byxbärare som hade lämnat sina barn hemma med maken. Ibland skämtade man om att cyklismen skulle leda till att kvinnorna skulle få för sig att rösta. När cambridgestudenterna protesterade mot att kvinnorna skulle få ansöka till den anrika skolan hängde de upp en anskrämlig docka föreställande en kvinnlig cyklist i luften.

Hur gynnsamma var dessa förutsättningar, denna mot- och kantvind från samtliga hållen (och inte minst från de övriga kvinnorna som inte orkade/vågade trotsa den rådande samhällsordningen) för utvecklingen av den kvinnliga cyklismen?

Inte särskilt. Trots att de kvinnliga cyklisterna gång på gång bevisade att de var lika och ibland till och med mer kapabla än sina manliga motsvarigheter så motarbetades de systematiskt. Färre och sämre sponsrade och uppmärksammade tävlingar. Lägre priser. Färre eller inga kvinnor på de verkligt makthavande positioner inom branschen och föreningarna.

Mindre utmanande banor** och kortare distanser. Och sist men inte minst – den klassiska beskyllningen om att kvinnorna hade sig själv att skylla – som var för få, som cyklade för klent, för tråkigt, för dåligt och tog för sig för lite.

Moderniteten

Trots att vi idag vet att det inte finns några som helst fysiologiska faktorer som skulle göra att kvinnorna inte kan tävla i lika långa distanser och under lika lång tid som männen

trots att de genomförda studierna på kvinnorna som tävlar på lika villkor inom ultra (alltså de längre) distanserna inom konditionsidrotterna presterar lika bra eller till och med bättre än männen

och trots att det redan finns många motsvarande idrotter (till exempel triathlon, orientering) där kvinnorna tävlar på lika tid och/eller distans som männen –

så får de kvinnliga tävlingscyklisterna fortfarande finna sig i att i de flesta fallen tävla i kortare distanser och under kortare tid än sina manliga motsvarigheter.

Alla kort härifrån.

Motståndet

Precis som med alla andra frågor som rör kvinnornas möjligheter så finns det de som är för och de som är mot. Här är de vanligaste argumenten som framförs av motståndet:

– om fler tjejer cyklar så löser sig det hela!

(läs: Ni som tävlar idag är för få för att ni ska förtjäna samma villkor (och säkerhet) som männen.
Nog för att det är fett få i vissa herrklasser med – men det nämner vi inte just nu)

– tävlingsdagen blir för lång om man ska ge damerna en egen start och låta oss cykla lika långt som männen

(läs: Inte värt mödan… Orka)

– det finns andra sätt att nå jämställdhet på än vilja göra som männen hela tiden

(läs: Genom att tävla i 60 min istället för i 40 gör ni precis som männen i samtliga avseenden av ert liv.
Vill ni verkligen ha det så? Nä just det. Tänkte väl. Hem och krama era cykelkompisar och fota blommor eller vad ni cykeltjejer nu gör på era rundor)

– (proffs)damklungan är inte mogen för samma lopplängder/-distanser som herrklungan. Det är för lite pengar, stöd och mediabevakning vilket stjälper mer än hjälper. Cyklisterna blir sina egna allt-i-allos, stressar och blir mindre fokuserade på racing.

(läs: man gör damerna en tjänst som förkortar deras tävlingstider)

Lösningar

Handen på hjärtat – som läget ser ut i föreningarna, i cykelbranschen och överlag out there så är det inte bara att fixa egna starter och ge kvinnorna samma distanser som männen. Kvinnorna sitter i klinchen på många sätt och vis. Ja, vi är för få och våra röster hörs lite för dåligt eller allt som oftast tystas ner redan innan de kommer ut till de som faktiskt kan påverka situationen till det bättre. Även om fler och fler rapporterar missförhållanden och rena tillbud från lopp med osäkra starter/förlopp samt hur osportsligt det blir att tävla i uthållighetsidrott på distanser korta nog att springas igenom så viftas dessa bort som typ gnäll av oinsatta människor. Och vem vill verka gnällig och oinsatt? Vem vill vara en bråkstake? Vem vill störa i myset?  För även om man innerst inne vet att man är både insatt och har rätt i frågan så är man ju som kvinna van att framställas som en blåögd bitch utan någon djupare förståelse för hur himla tufft det är att arra tävlingar redan som det är.

Men om vi nu för en gångs skull tänker konstruktivt. Vilka är lösningarna? Jag sitter på några som jag håller för mig själv till fortsättningen på detta inlägg. Men nu vill jag läsa era förslag.

Ge mig era förslag.

Tack. Och fett med applåder till er – privatpersoner som influensers som föreningar – som vågar höja er röster irl som online.

* och för lägre prispeng, och på ett mindre säkert vis genom att beblandas med killarna ta Vasaloppet 2021 till exempel (okej det är skidor men samma princip)

** Det där med banor är en viktig faktor att ha med när man diskuterar distansfrågan. Så länge alla tävlar på samma bana (vilket man oftast gör hemma i Sverige men inte alltid utomlands och särskilt inte när det kommer till proffsens lopp) så räcker det med att göra distanserna lika långa för att ge samma förutsättningar. Men är banan platt, oteknisk och icke-utmanande så blir distansförlängningen knappast någon räddning i sig. Då får man se över både distansen och banan. 

 

I lördags for jag upp till Hedesunda.

Är så tacksam att Hedesunda finns kvar i mitt liv. Men ännu mer tacksam för att den finns i Ivars liv. Det bästa av hela tre nära världar växer min unge upp i – Stockholm, Mälardalen och så södra Norrland.

När vintern hade lagt sig kom jag på att det vore fint att lära Ivar längdskidåkning, det vackraste vinternöjet av de alla. Jonas letade upp sina gamla barnskidor och de visade sig passa Ivar perfekt.

Igår gav vi oss ut på dalälvsisarna vid Ön. Jag hade tyvärr glömt pjäxorna hemma.

Det gjorde förstås inget, allting gnistrade och var sådär barnsligt vinterfint ändå.

Efter de första trevande metrarna såg det ut som att Ivar inte gjort annat än åkt skidor? Även om kroppen inte alltid lydde huvudet (vilket är inte så konstigt när man är tre och gör sitt livs andra skidförsök) så var det noll gnäll och tio (Ivars motsvarighet till hundra procent) åkfröjd.

Och jag gladde mig också, åt de gula pinnarna, åt rosenkinderna och åt isen som knastrade så klangfullt och fridfullt.

May you live in interesting times
(Kinesiskt ordspråk)

 

S k “fysisk cykling”

Det blev extra tydligt under årets #Festive500 (Raphas årliga utmaning om att cykla 500 km mellan jul och nyår). Det var inte många i mitt (förvisso avgränsade men ändå) instaflöde som plågade sig genom milen utomhus. Begreppet cykling innebär tack vare coviditaliseringen inte per definition längre enkom fysisk cykling. Precis som ett möte inte längre innebär en fysisk sammanstrålning. Eller som dejting inte längre innebär att två individer faktiskt måste sitta på ett italienskt hak med en varsin pastaände i munnen för att det ska kallas dejting. Gamla rävar kommer att misstycka. Men sorry – från och med detta år får du finna dig i att lägga till ordet fysiskt före eller efter ordet cykla. Lev med det och glöm inte att uppdatera dina hashtags 😩

💚 Team Swedish Zwifters!

Diagnos: Zwiftrumpa

Det där med att cykla långt och ihärdigt inomhus har utvecklats på samma sätt som randonnéecyklingen. Då det förr i tiden utövades av ett gäng härliga kufar utrustade med stålrövar och -pannben har det idag blivit (så gott som) var mans nöje. Ett nöje som förvisso kräver mindre pannben just tack vare stimulansen från det digitala second life i Watopia men som fortfarande tvingar åkarens rumpa att bete sig stumt, stilla och inte speciellt ergo i längden. 2021 kommer det att googlas rejält på Zwift + pain + ass och att handlas gott om sadlar och andra tillbehör som underlättar under de längre icke-intervallmässiga turerna. Men fortfarande kommer inget att slå klassiskt ergonomivett som att ställa sig upp, trampa på lite olika sätt etc. Inget som faller sig lika naturligt inomhus och som kommer att göra att många kommer att lida i onödan. Därav diagnosen. Därav oändliga trådar på Reddit m fl.

Gravel biking den eviga flugan

Hela grejen med gravel biking är att härja utomhus och gärna på ställen dit ingen annan vet eller orkar att cykla. Medan resten av cykelvärlden har ställt om sig och moderniserat sina cycling ways har vi grusåkare ihärdigt fortsatt nöta våra skumma små ovägar på våra märkliga byggen till gravel bikes. Här i Sverige är det i alla fall så – 2021 är gravel bikers nog de som är mest ute hur mycket inne vi än är enligt branschen. Tacka ändå svenska coronastrategin för detta.

Kortkälla

Cyklistegon united

Cykelsporten och cyklismen överlag har historiskt sett varit en märklig mix av individualism och gemenskap. Den gamla klyschan om “individuell lagsport” har gällt inte bara landsvägsbiten utan hela cykelalltet. Under de senaste åren har branschen tjänat rejält med cash på den moderna (välbärgade) cyklistens önskan att utforma sitt cykelallt på sitt eget sätt – träningsprogrammet, riggen, kitet etc. Något som så klart glatt visades upp och surrades om inför andra. För vad är ett cyklistego utan beundrarde? Blott en skådis utan publik.

Så kom 2020 med sin corona och cyklistegon gick från individualistiska till ensamma på riktigt.

💔

Det är i dagsläget svårt att sia om längtan efter samvaro och sportslig fysisk närhet kommer att rädda det ideella föreningslivet. Troligtvis inte helt – new public management-mentaliteten rår inte ens en pandemi över på gott och ont. Men jag är övertygad om att fler egon kommer att söka sig till andra egon 2021. Om det så krävs att man får göra avkall på sitt ego. För vackert ändå eller hur?

Fortsatta närmanden / Tech fusion

Kan man inte återuppfinna hjulet så kan man iaf pickla med hjulets egenskaper.

Vevpartierna som går från kompakta till ännu mer kompakta för att behaga allroadies, gravelbikers och de däremellan. Gravelbikegeometrier som söker efterlikna mtb-ish diton, inte minst när det kommer till utformning av cockpit (styrtapp etc.). Fälgar som fortsätter fläskas på utan att för den delen tappa sina aerofeatures. Landsvägsgafflar som fortsätter sära på benen för att ge plats för ännu bredare däck. Specifika aerocyklar som fortsätter banta för att matcha vikten hos specifika klätterhojar.

Finporslin på lager

Short note: keramiska kullager kommer att fortsätta fascinera och irritera även 2021. Egentligen märkligt att inte fler stall kör med dem (officiellt) men men vad vet jag, en simpel cykeltjej. Alltså keramiska lager är lite som svindyra sexiga underkläder eller hur? Ingen jävel än en själv fattar vad man har “där under”. Ändå är man sitt finaste friktionsfria jag.

Wattmätare für alle

Man behöver inte kalla sig Nostradamus för att fatta att wattmätare blir “billigare och billigare” och smidigare och smidigare allt eftersom utvecklingen går framåt och efterfrågan växer även från gemene mans sifferlystna håll. I år kommer vi att se flera lyxigare cykelmodeller specas med fastmonterade wattmätare.

Kortkälla.

Cykelturismens frammarsch

Hur många nya cykeldestinationer, -guider, -clinics med flera kommer vi att få 2021? Hur många som helst och några fler hoppas jag! Regionerna satsar. Kommunerna satsar. Privataktörerna satsar. Skitkul; jag har själv gått en proffsig guideutbildning i Bike in Bergslagens / Sweden by Bikes regi för hallå. Sverige är för vackert och värdefullt för att inte cykelturistas i. 2021 lämnar cykelturismen gräsrötterna. Hoppas de lokala cykelnära aktörerna (som hotell, caféer, butiker mm hänger med) hänger med och börjar erbjuda cykeluthyrning, pumpar, cyklistrabatter mm.

Det gröna samvetet

Det tar sig och tar in sig. Hållbarhetstänket i cykelbranschen alltså. Det är verkligen ingen lätt utmaning ty cykel är per definition en materialsport. Hur konsumera utan att konsumera? Hur producera utan att fördärva? Hur behålla den köpstarka målgruppen utan att bete sig en miljö- och människovärdemässig asshole à la Wish eller Amazon?

Funderingarna är många och lösningarna likaså. Det handlar om allt från materialutveckling minskning av transportemballage till recycling och uthyrning samt om att säkerställa att de som tillverkar prylarna gör det under goda förhållanden.

Och framför allt så handlar det om transparens. Det finaste man som märke kan göra 2021 är att redovisa så mycket som möjligt om processen, inte minst ur hållbarhetssynpunkt.

Och du cykellover. Lova mig en sak – att 2021 sluta greenwasha och börja greenbika. Eller i alla fall försöka. Sällan har möjligheterna att hjälpa naturåterställningen på traven varit så många som idag. Så nyttja dem oki?

💚 Ping Grön Cyklist

Regeringen vaknar äntligen till

…men så klart inte tillräckligt för att legitimera cyklismen som en sund transportnorm en gång för alla.

Begrunda:

“Under 2021 går blott 325 miljoner kronor till cykling. Den absoluta merparten av dem satsas på kommunala cykelprojekt inom de så kallade stadsmiljöavtalen. Cykelbanor är visserligen betydligt billigare att bygga än vägar och järnvägar. Men några hundra miljoner kronor är ändå att betrakta som en struntsumma. I exempelvis Stockholms innerstad kostar nya cykelbanor som en jämförelse mellan 20 och 30 miljoner kronor per kilometer. Än mer provocerande är att regeringen nästa år bara satsar 25 miljoner kronor extra på de statliga cykelbanorna.” (Källa: Expressen)

2021 kommer vi givetvis att få fler och bättre underhållna cykelbanor. Men också fler utegym med flera pandemisäkra(re) miljöer dit man kan eller blir så illa tvungen att ta sig med bil.

SJ vaknar äntligen till

Ba skojar!

Trycket B(ibs) ur min kommande kollektion

Generationen Mångfald

Okej, let’s curb our enthusiasm. 2021 kommer cykelsporten att fortsätta:

– utövas och marknadsföras av främst vita smala, normativa medelklassmänniskor

– locka till sig en massa förbistrade cyklist- och mångfaldshaters afk som digitalt

Men jag säger då vänner. 2021 blir ändå ett attitydförändringens år. Time will destroy everything, och så även de träligare attityderna. Säg vad man vill om marknadskrafterna men de är ett tungt maskineri om de väl får för sig att behaga målgruppen. Målgruppen som utgörs av generationen som vägrar acceptera ett likartat utseende hos de som gör reklam för cykelkläder för allmänheten. Som vägrar träna enkom för att bli smal, öppet och utan ursäkter. Post-kroppsaktivism-generationen, som inte längre måste klä av sig och söka förståelse och bekräftelse av tusentals följare för att må bra i sina kroppar. Som gör det de vill i kroppar de har idag och inte imorgon. Generationen som under de senaste åren har sett cyklister av alla nationaliteter och hudfärger ta plats i proffsklungan och i de sociala medierna. Generationen som inte anpassar sina åsikter, sin konsumtion och sin livsstil efter utbudet utan tvingar utbudet att hänga med.

2021 kommer att tillhöra generationen Mångfald. Det finns ingen återvändo. Notera det branschen. Jag njuter så mycket av att skriva det här.

💚 Ping XL Biking

Året hopp

2021 kommer vi att hoppas – på lopp, på hälsa, på att våra under 2020 inställda evenemang och planer blir av. Längtansfull? Don’t be a covidiot utan en safe glad cykelidiot. 😷🚴‍♀️

siar-Katten

P.S. Gillar du mina trendspaningar? 2019 stämde så bra att det plockades upp av tidningen Kupé och åkte runt i hela Sverige 🙂 Tror ni att 2021 kommer att hålla? Puss.

Vaknade, hade sovit drömlöst sedan gårdagens snabba ride ut till den gröna soffan och de med famnen full av värme

hade vandrat genom mörka alléer

stilla, tomt inuti, men ändå skvalpar, sprickor

Drog till ett gudsförgätet slott i djupaste Sörmland, snön hade fallit sig tjock och kramvänlig, täckt över den svarta marken

Light it up för sådan är nog ändå jag

finslipad till att leta efter sötma överallt.

Röda äpplen till kinder på min baby, dansa runt med mig mamma, jaga mig mamma, snurra mig mamma!

Du

Jag

Snön är som ett himlens plåster, mammahjärtat kan inte annat än att le, hur länge leker vi?

Sometimes, a lady needs to have some fun

som vinterrosen behöver sig en klapp på de stelfrusna taggarna och ett löfte om en ljuvlig sommar.

Det är dagen efter men också dagen före.

Fyller år idag, på nyårsafton, året tar sitt slut sin början, well well

Röda himlar

över Stockholm

nu

Lyllos mig.

Fick uppleva detta i förrgår

Retroklubbjacka AK, kort JSWG, skogarna Gästrikland

trots null pangpang i kroppen på grund av en sämre bennatt (restless legs ni vet) så ändå ett par timmar ren och skär vintercyklingmagi –

i solen, på de frusna snabbrullade grusvägarna, genom åker och skog och grustag och med iskristallerna gnistrande och glada.

Vilken julaftonsrunda!

Puss.

God jul kära läsare!

Ni är bäst. Glöm aldrig det.

Nu ska jag ut och cykla. Puss 💨🎄

Onsdag cykelvänner! Snacka om osis – min lilla trotjänar-Canon har pajat fullständigt så jag måste finna mig i att driva den här showen med hjälp av gryniga iphonekort tills reservdelarna är hemma och jag har lagat kameran :'( Känns ju minst sagt tråkigt när man har en sprillans ny hojsis som man vill besjunga. Men men är väl en bra träning i good enough också eller hur? *den inre perfektionisten skrattar nervöst*

Alltså när jag hämtade Charlie i Bromma Blocks förra veckan var det ju lite an en blind date. Eller blind och blind, vi hade ju setts på nätet och det sa klick etc. – men jag hade ju aldrig känt på hojen. Därför avsattes lördagen till den klassiska jungfrufärden. En första inställning och en första ingrisning.

Häng med!

Så here he is, min plastic fantastic weirdo, Charlie boy. Även om gravel, gruscykling, är kanske den grenen som ligger mig varmast om hjärtat, inte minst för sin uppsåtliga gränslöshet och äventyrsromantisering, så har jag fortfarande inte riktigt blivit klok på gravel bike som en egen cykeltyp. Och då har jag ändå cyklat på Stålis i flera år. Men kanske beror det på att gravel är en gränslös gren även när det kommer till hur cyklarna ser ut. För till skillnad från racers, mtb och crossar som ändå följer en viss mer eller mindre UCI-ish standard så har ju inte gb riktigt gjort det utan har fått se ut lite som vad som helst, om än med en dragning åt det landsvägsestetiska med them comfy featuresen snyggt insmugglade snarare än in your face som på de “klassiska” touringcyklarna med sina nästan raka styren, tyska barends och mtb-geometri på en i övrigt stelare kropp.

Nä men just Charlie är väl ändå vad man skulle kunna kalla en mycket “klassisk” crossmässig gb om än i det för en gb kanske inte mest klassiska och edgy materialet kolfiber. Men orka edgy, kolfiber är dessvärre det bästa som finns om man som en annan går igång på fort lika mycket som på långt. Och jo jag vet att man kan cykla fort på en titan- eller alu- eller stålcykel men ni fattar nog vad jag är ute efter. Vikten. Känslan. Ljudet. Komforten. Etc. Jag har testat de flesta material. Fortfarande är kolfiber min kung även om den har sina begränsningar så klart.

Dessutom är ju han utvald för sin nära-CX-geometri och lightness. Hur pass nära måste jag bli varse om på egen hand. Sedan kan man ju förstås alltid kapa lite grejer för extra race mode…

Nåväl, så här års skulle det knappast handla om kapningar, race mode och lightness. På med skärmar, på med lager-på-lager med kläder.

Dessvärre kom jag iväg ganska sent så jag hade inte så gott om tid på mig. Det innebar en visshet i att cykeln skulle behöva fortsätta bikefittas vid minst ett senare tillfälle – de justeringarna som funkar på korta rappa turer behöver inte vara lika sköna som på långa nötiga diton.

Så fort jag var utanför knuten svängde jag in i skogen och tog mig ut ur staden på de snällare mtb- och ridstigarna för att känna på hur Checkpoint betedde sig i lersliret, över rötterna, i de naturliga pumptracksen, utför, uppför osv.

Testade till och med hoppa över vissa mindre stockar men inte alla förstås. Kul! Funkade fint. Fick också lite spångest. Skoj!

Justerade upp sadeln, fan på den fula kondomsadelstolpen (Ride Tuned) Trek med flera envisas med numer men jaja, jag fattar konceptet.

Såg till att växla massor, hade aldrig kört med en GRX-grupp förut. Måste erkänna att det var förbaskat skönt att åter ratta en cross med 2×11. Jag älskar att ha gott om växlar! Däremot så var det maken på feta shifters, någon som vet varför de görs så pass breda? Ska det kännas tryggt, eller är det för offroad-feelingen? Well well.

Också ovanligt med 40 mm-däck på en cross, sorry gb. Aldrig kört så tjocka däck på en icke-mtb förut. Inte ens på Stålis. De medföljande Bontrager-däcken hade bra grepp även genom de allra lerigaste krångelpartierna. Däremot kändes det sådär nödvändigt med den dimensionen på vanlig grusväg? Kommer säkert att bli tacksam för tjockleken när – om! – det fryser på och man får glädje av större kontaktyta.

Turen som hade börjat i numer vanligt decemberdis avslutades vackert nog i med av de finaste solnedgångarna på länge. Trots turens relativa nätthet hade endorfinerna gjort sitt jobb och jag stannade till vid en åker för att njuta av strålarna, värmen jag hade arbetat upp och för att summera intrycken från första turen med min nya cykel.

Till skillnad från Boone som jag blev aldrig klok på, varken under första eller femte eller sista turen kändes Trek Checkpoint SL 5 som en självklar vän från första tramptaget. Trots att det återstår att bikefitta den ordentligt, och trots att jag måste smörja in här och var för att undvika kolfiberkurret från ett par partier så är cykeln äventyrsredo. Jag har inga illusioner om att Charlie kommer att vara den nättaste crossen på banan den dagen jag testar att tävla med den – den är ju ändå en gravel bike, om än med en crossvänliga features och möjligheter. Däremot så är jag övertygad om att man nog kan få den att bete sig rätt vasst även på bana ändå, med tanke på de lättare bromsarna, reglaget av hjulbas, tubeless ready, lägre vikten osv. Med ett par riktigt nätta vassa hjul på kommer Charlie att bli en så duktig cross för mina needs tror jag!

Men främst är jag glad som har fått en så skön och rapp (mycket viktigt! Svampiga cyklar can’t it with us) kompis för mina grusäventyr. Trygg känns Charlie, och följsam och väldigt mycket jag. Tänk så roligt vi kommer att ha!

Och hade redan i söndags – men om det i ett eget inlägg.

Puss.