Som du ser Ivar duger ditt skrivbord till stordåd
bortom napp- och småfordonsförvaring.
Förra onsdagen fick jag finbesök från mänskobyn av hon den där Grön Cyklist! Skojar. Det var ju förstås kvinnan bakom Grön Cyklist som kom – min underbara vän Anna! Som precis som jag trotsar modet att skylta med förnamn efternamn på bloggen utan fortsätter köra stenhårt på detta med nick.
Men vi skulle förstås inte bara jobba, älta relationer, dricka procent och spela in cykelpodd (host host). Nä här skulle det premiärcyklas landsväg. 
Katja på racern, smalare däck, skärmlöst och allt
och Anna på Katjas gruscykel (palla omaket med att kånka med sig racern på SJ-tåg från Stockholm). Med skärmar, mönstrade däck och en något för lång styrsam.
Poängen: jag fick en bra easier ride än Anna. Vilket jag blev varse om när vi fick för oss att byta maskin med varandra på vägen hem.
Vi började med styrlindetugg och prologhyosteri ute på slättan i den västmanländska motvinden™. Ja ni ser ju den vackra snorloskefläcken på jackan.
Måste klippa mig jag vet.
Kulisserna var egalt gråbruna, vilken tur att i alla fall ens gyllene hår och Annas turkosa jacka livade upp naturens marsstämning (som bara två timmar senare skulle övergå i julstämning med tillhörande snöstorm och allt).
Tro’t eller ej men stämningen blev som förbytt – till det gladare – efter att vinden mirakulöst vände samtidigt som vi också gjorde det där strax efter Irsta.
Anna lekte road rage och gjorde maffiga brölljud à la spurt, eller kanske avhängning i backe.
Jag och snorloskan fortsatte med det metodiska trampandet och kunde inte låta bli att le. Marsgrått, blåsigt eller inte – åh så flott att få göra det man älskar med en god vän! Inte alltid en självklarhet i pandemitider, särskilt när ens goda vänner är utspridda över halva landet.
Vi kunde förstås inte låta bli pärlan Gäddeholm
och beslutade lite som vanligt att vi skulle ta grusvägen hem. Jag var lite nojig över att paja racergearsen med gruset men underlaget höll sig slätt och fint.
Anna tog täten!
Jag tog foreverbuttkorten.
Oansenligt eller inte så ger fruktträdet i bildens mitt helt otroligt goda äpplen. Pallningstips fellow västeråsare!
Framme i mälarstaden som kurade storm.
Premiären avklarad – eller som Anna uttryckte i sitt inlägg, “överkommen”.
Glatt sursöt som en tugga blodapelsin.
Puss!