Blogg

Morgon isflingor! (eller isflak, beroende på om ni läser det här inlägget sittandes eller liggandes)

Häng med på gårdagens wunderschöna runda över länsgränsen.

Min styva och åh så lätta (särskilt efter allt härj på stålgravlisen) Trek Boone cross blev maskinen för dagen.

Bombsäkert med dubb fram, lattjo lagom med dubb bak.

Vädret var perfa, lite milt -2 till 0 ungefär. Och nästan vindstilla.

Och fluffsnöigt! Himmelskt med andra ord.

Jag hade på grund av _bäbisomständigheterna_ startat rätt sent på dagen så hade inte all (ljus) tid på mig. Men ett gäng vintermil skulle det hinnas med. Så jag cyklade Hedesunda – Finnböle – Söderfors och tillbaka.

Det fina kruxet med den rundan är att man passerar The Dalälven – min favvoälv i Sverige! – minst några gånger.

Just i de här trakterna, på gränsen mellan Gävleborg och Uppland så är det mycket strömt. Kisar man så kan man nästan ana de glada firrarna som trivs bra i dessa vatten (och längre ner når de ju sina firreklimax i Älvkarlebys episka forsar!)

Men fina fisken i all ära, är det vinter så är det – bäst att mata på och inte stanna för ofta och bli kall.

Gillade känslan av starka ben. Som kroppen har överraskat positivt på sistone! *håller alla tummarna för att det fortsätter så*

Väl framme i Söderfors stannade jag till vid deras grekiska tempel i Engelska Parken.

Man tar vad man har och finns det ingen varm bensinmack i närheten så får man väl nöja sig med att mellanlanda gud-style.

En energikaka och en stunds kallprat med Zeus & Co senare var det dags att vända hemåt. 

Snurrade dock först lite i Söderfors och slirade på världens isspårigaste småväg till Gysinge innan jag bestämde mig för att jag var för hungrig för det alltför tekniska och for hem samma väg som jag kom.

Och det var den lilla vinterturen. Är fortfarande salig. Rutten finns på Strava och vi avslutar med spinningdängan Temple of Love så klart.

Har ni hunnit cykla något mellan alla sittningar? Puss.

Det levde en gång en konstnär, han blev gammal och vek i reumatism, men han fortsatte att måla med sin darriga smärtande hand, med penslarna inklämda mellan de krokiga fingrarna. En vän frågade konstnären. Men varför håller du fortfarande på när det gör så förbannat ont? (okay det där med att vännen sa ”förbannat” hittar jag nog på, men de var fransmän och fransmän gillar att svära) Och då svarade konstnären att smärtan, den går över. Men skönheten kvarstår.

Konstnären ifråga var Renoir. Med sin oneliner satte han (det stela, gulnade och oljefläckiga) fingret på något viktigt. Har man ett driv att skapa något vackert – vare sig det vackra har en ytlig eller en djupare (eller både och) mening så måste man få det ur sig, hur ont det än gör.

Ontet kan anta olika former. Det kan vara en ren kroppslig smärta, som i fallet Renoir. Men det kan också vara vissa människors oförmåga att klara av någons talang, ork och driv – vilket får de att känna sig så små och misslyckade i jämförelse med denna någon att de kommer att göra allt för att jämna ut obalansen.

Det kommer att göra ont att utsättas för dessa människor. De har en redig uppsättning sätt för att jämna ut din självkänsla med marken. Att få dig att tro att det är du som är fel, och osjysst, och ointressant, och inte förtjänar deras uppskattning och att få vara med i deras gäng.

Vad har jag gjort för fel, kommer du att undra då. Vad har jag gjort för fel? Jag har varit hur snäll som helst. Jag har gillat och hejat och bekräftat. Jag har aldrig framhävt mig själv. Jag har ju bara varit mig själv och stått upp för det rätta. I alla lägen.

Du har inte gjort något fel, kommer jag att svara bestämt. Men det är inte dig själv de vill ha. Det är sig själv speglad i dig de vill se, för annars står de inte ut med sig själva. Det är därför de gör som de gör, och det är därför du börjar tvivla på dig själv, och det är därför det gör ont.

Men kommer det någonsin att sluta göra ont, frågar du då.

Nej inte riktigt, är mitt svar, för den sortens folk finns i alla led, den sorten överlever oss alla. Såvitt du inte utplånar dig själv så kommer det att göra ont. Så länge du inte beter dig som på dessa studiofotografier – i kläderna du aldrig bär till vardags, uppvisandes känslor du aldrig upplever utanför studions väggar, bara för att bli omtyckt av de som bara tycker om de som är som de – så kommer det att göra ont. De kommer att göra ont. Det enda du kan göra är att lära dig att hålla dina känslor och dina tankar borta från dem. Det kommer inte riktigt att lyckas, för så ser världen ut. Och du kommer slås av hur ensamt det är ibland. Och trots att du kommer att ha en del goda vänner så kommer flockdjuret i dig att då och då gråta.

Lev med det. Tårarna torkar. Minnet av de bleka bleknar. Fortsätt att skapa. Fortsätt att känna. Fortsätt att följa ditt inre ljus. Fortsätt att forma om gruset till guld. I tankar, gärningar och relationer.

Smärtan går över. Skönheten består.

Hallå där i stugorna cykelkatter! Hoppas ni är glada och mätta och livet spinner i er famn. Om inte – här kommer lite vintersaga signerat 🤳. Men inte vintercykling idag inte –

(även om prylarna är nästan desamma)

– utan just det, min favvosport nummer två aka klassisk längdskidåkning.

Hade ju tänkt cykla men så fort jag fick fått höra att delarna av mtb-femman var spårade (tack Hedesunda IF) trots rätt dåligt med snö så packade jag ner mig själv och (de kanonvallade, 💙 Per-Åke) skidorna i saaben och drog till skogs.

Hade man bott på någon snörik ort så hade det kanske inte varit så märkvärdigt med skidor. Men nu bor en annan i mellansvääärige och måste därför passa på

(innan flyttlasset går uppåt dvs. Kan inte släppa tanken på att flytta norrut… någon gång)

Hur som, se så fint det var längs kära 56 upp till Gävle! På gränsen till töigt men inte riktigt ännu. Och tyst. Läkande tyst.

Förutom när någon som hade bråttom körde om mig så var jag fullkomligt solo.

Eller solo och solo. Spåren i snön avslöjade att det var fullt av väsen. Harar, älgar, rådjur.

Något skogsrå.

Jag skidade på känn. Ökade när jag kände för det, stannade till och lyssnade inåt mig själv och skogen när jag kände för det. Jag lät tiden gå.

Det var ungefär en mil, avslutad med ett par snabbare varv i kortspåret.

En mycket oteknisk (no shit när man skidar 2-3 gånger om året numer, bättring där!) men lycklig skidåkare.

Väl hemma möttes jag av Plutten som kittades redo för sitt livs första bobtur. Stora stora blå blå ögon, vilket fantastiskt äventyr.

Åh vilken härlig vinterdag. Mår bra nu.

Puss!

Hej. Ligger och bloggar i sängen bredvid en nappande marsipangris inkilad mellan mig och väggen.

Herre vilken uppspelt bebis vi har haft här i lilla Hedesunda sedan pigga fem imorse. Nästan som ett barn på julafton!

Eh just det är ju julafton. Är rätt bäng i skallen på grund av två dagar med för lite och för knasig sömn. Men glad ändå.

För ute är det tjockt med härlig vit snö. Minus tretton visar termometern, den bästa sortens temperatur för festligheter som jul och nyårsafton. Jag glider runt i raggsockor, bläddrar i diverse halvaktuella tidningar och smygknäpper kort på min plutt som slår alla gullighetsrekord som härjar runt iklädd pyjamas, yllestrumpor och mjuk tomteluva på sniskan.

Innan vi for upp igår rev jag av ett sweet fyror-pass (20 min uppvärm, sen 4 min mycket jobbigt 80-100 kadens, sen 4 min vila, sen på’t igen etc). Blev positivt överraskad då både wattmätaren och pulsmätaren visade rätt fina siffror för att vara… Katja 2018.

😁🕶👈

Upp till byn har jag både crossen och skidorna. Idag blir det nog mest mat och vila (är fortfarande överdrivet vilsam av mig efter alla förkylningarna) men man vet ju aldrig. Imorgon blir det antingen cykeldistans eller ett par mil i spåret.

Men hörni.

Åt skogen med julen för er som antingen inte firar det eller helst vill att den ska bara vara över – mitt hjärta slår extra hårt för er. Men som vanligt och så sant som det är sagt – det är bara en en en dag på året. Bon courage ♥️

God (h)jul på er andra!

Och tack för att ni läser och har er. Ni är bäst!

Puss.

God lördagmorgon kära cykelvänner.

Vet ni – jag är plötsligt ledig! Eller plötsligt eller plötsligt. Jag har ju förstås planerat för att vara ledig men det är inte förrän nu som jag börjar greppa att kalendern inte innehåller en endaste jobbrelaterad rad på hela två veckor.

Igår kände jag att jag behövde en tydlig gräns mellan jobbet och semestern. Kickade därför off ledigheten med att ta ut mig snyggt i rodd på F&S City. Har under dessa årets sista veckor passat på och tränat lite annat än bara cykel, cykel. För även om cykelträningsfrekvensen 2018 har varit ruggigt usel på grund av mina ständiga förkylningar (eller influensor eller fan vet vad) och annat privatlivsrelaterat omående så har jag ändå velat ge mig en liten period av mental vila från cykelträningen.

Rodd är förresten ett sjujäkla bra alternativträning för cyklister, visste ni det? Här förklarar Toppfysiks Fredrik Eriksson varför. Det jag gillar mest med roddmaskinerna på F&S är förstås wattfunktionen som gör att det är lätt att bygga ihop sjyssta och kontrollerade intervallpass.

Känner ni förresten igen tröjan? Jajamän, det är ju kitet som jag designade för CYKELTJEJER.SE för ROSA BANDET. Jag utlovar ett bättte och mer wow-posörinlägg där kitet syns bättre. Tills dess får ni stå ut med att min stolthet över att med fantasins och pennans kraft ha kunnat bidra till cancerforskningen portioneras ut pö ån pö.

Men till ledigheten. Vad ser jag fram emot?

– mycket egentid med min sockerknodd

– träning – cykel och minst ett par pass längdskidor *håller tummarna för snö uppe i Gästrikland*

– äventyr med lillebrorsan som kommer att traditionsenligt hänga med oss en sväng i mellandagarna

– en rejäl sovmorgon och minst en god bok i födelsedagspresent. Fyller ju för fanken 33 vintrar på nyårsafton. Det ni.

33?

Okay dags att avsluta inlägget innan jag glider in på åldersnoja också (är en stolt åldersnojare, forever young ja tack!)

Nu ska jag dricka upp mitt svarta te med en skiva citron i och en chokladbit till. Sedan ska jag packa ner Ivar i vagnen och ta tåget till någon fin närstad för fika och långpromenix.

SCOOOOL’S OUT folks!

Puss.

då hade jag fortfarande kvar vissa kompisar som jag inte har kvar idag. Jag är alltid ärlig mot er så varsågoda ogilla mig lite här för nu kommer en grej jag faktiskt kan gräma mig över då och då. Alla de relationerna jag försummat på grund av

kan inte ikväll, intervaller

kan inte i helgen, tävling

kan inte imorgon, träning i övermorgon så måste vila

kan inte på lördag, måste hjälpa päronen med en sak (läs: åker och kör en social ride med några gulliga i Stockholm)

kan inte ikväll, måste fixa en grej (läs: måste träna men orkar inte dra den tredje gången på en vecka)

och visst liksom, här hade man ju kunnat klämma in något käckt om att de personerna som inte förstår vad träningen betyder för en är inte värda ens tid och energi och love yourself first bla bla men det är en inställning till vänskapsrelationer jag inte håller med till fullo. Visst fasiken förstår ens omgivning att träning är viktigt för en. Till och med min morsa har efter sisådär sex år fattat att jag sportcyklar för att jag vill det och inte för att jag inte har råd med en sjysst bil! Men det betyder ändå inte att de, folket alltså, har tålamod med ens ständiga himla frånvaro, fysiskt och i blicken, hur länge som helst. Jag förstår dem. Jag hade nog agerat likadant. Fadeat ut efter att “kompisen” hade valt att träna istället för att hänga med en. Känt mig i vägen och bortprioriterad. Även om kompisen ifråga tränar för en elitsatsning. Även om kompisen ifråga lovar bättring “bara säsongen är över”.

så till er som jag har försummat, till er som jag har sårat med mitt icke-intresse

F Ö R L Å T.

Mitt straff kom när jag blev mamma och insåg att jag hade knappt några “normala” (läs: icke-nördiga vettiga medborgare som gör icke-nördiga vettiga saker) bekanta kvar här i stan. Folks som jag hade träffat i diverse sammanhang och som hade kunnat bli kompisar. Tack och lov hade jag mina nära vänner – ni vet vilka ni är – utspridda över landet som gjorde ett sjujäkla jobb med att fortsätta vara vän med mig. Men i övrigt var jag omgiven av tränings- och äventyrsjunkies som hade antingen vuxna barn eller inga barntankar öht. Plus noll släktingar överhuvudtaget i Västerås. Det var ju då jag la in en kontaktannons i Rulla vagn och blev med några mammabekantingar hehe (att ett par av de vill fortfarande umgås med mig är ändå ett mirakel!)

fast alltså

non, rien de rien, non, je ne regrette rien

men jag har ändå lärt mig en liten läxa. Lägg inte alla ägg i en korg. Ta hand om dina bekanta. Ut ur din jävla bubbla ibland Katja din lilla smalspåriga herk

Livet är inte bara

cykel

natur

musik

böcker

(cykel)resor

undergrounddans

och dina närmaste som står ut med precis allt du tar för dig (och inte tar för dig).

Livet är inte bara din passion

livet är inte en passion överhuvudtaget, inte hela tiden i alla fall.

Låt mig bara cykelträna lite förstås så kan vi fika efteråt så kan du berätta om vad du brinner för

eh, jag menar vad du gillar att göra på fritiden?

Hej cykelvänner. Pust, den här veckan är inte leka med. Jag har gett upp all slags hjärnverksamhet utanför jobbet. Varje dag består av fyra-sex möten (Skype eller IRL) och jobb emellan och så har det varit i en månad och kommer att vara fram till ledigheten som drar igång på lördag (för att fortsätta sedan men det tar vi sedan). Det är inte ofta jag blandar in mitt daytime job i den här bloggen men ibland så hehe. Läget är att det är leveranser av handlingar i mina pågående jobb, jag går in som uppdragsledare för ett stort projekt och måste komma in och lära känna alla i gänget och så ska det ju lämnas in utlägg, fixas rester och hinnas tränas och göras ärenden emellan. Och om kvällarna är jag förstås med min sötebrödis och har mig <3

Om jag är stressad? Inte särskilt. Betar av en sak i taget och är duktig på att andas ut och stänga av. Men saknar förstås att blogga och snacka cykel med er. Här kommer lite kompensation. Skrev tydligen ett lika menlöst som soft inlägg under morgonsoffhänget i söndags. Ni får den idag på tisdag yey men voilà:

Hej från söndagssoffan. Här hänger jag. Framför teven. Äter saffransgifflar. Mums. Tar en. Och två. Och tre. Och en kopp kaffe till. Med en skvätt mjölk i. Har fortfarande morgonrocken på mig. Den extra fluffiga. Svarta med gråa blommor på.

Shit vilket chiiill liv i timmarna enochenhalv.

Måste man väl unna sig ibland någon gång eller två i terminen eller hur?

Teve är faktiskt roligt. Alla ba åh jag tittar aldrig på teve för jag prioriterar minsann verkligheten och carpar skiten ur livets liv bla bla och jag ba shit vad jag längtar efter lite teve för jag har inte tid med teve annars. För mig är teve som snabbmat eller slösurfing – något lyxigt jag gör mycket sällan och därför njuter av med stolthet och för fulla muggar när det väl sker. Man ska ju hinna med barnet jobbet träningen vännerna hemmet böckerna utställningarna musiken middagarna sömnen etc när fan ska man hinna landa framför burken alltså?

Inser nu när jag skriver dessa rader att min så kallade teve är inte ens kopplad till… marknätet (heter det så fortfarande?). Det enda teve jag har är alltså Apple TV med SVT Play- och några andra förinstallerade appar i. SVT Play för nyheterna, Vinterstudion och dokkisarna och HBO för Westworld  som förresten är slut för denna gången.

Fasiken vilket intressant inlägg det här vart. Nä nu ska jag byta om till något mindre fluffigt. Plutten håller på att vakna. Snart kommer min familj hit från Lidingö och ska leka med Plutten (och mig tror de fast jag ska minsann ut och cykelträna en svängom jag höhö).

Hade förresten tänkt att blogga ett sådant där storslagen året som gått-inlägg men fastnade i giffelnirvana och flum istället. Så kan det gå när man är en trött småbarnsmamma.

Saffranspuss på er. Saffran, en av de få anledningarna till att jag ändå är okej med julen trots tortyrmetoden julmusik i offentliga miljöer.

Det vart dock ingen cykling den dagen. Det blev gym (mest ben iofs) med lillebror istället. Inte så dumt det heller – det var skitkul att gymma ihop för första gången någonsin! Jag coachade förstås hehe. I veckan sätter jag på dubb på crossen. Se upp för mig i snön under ledigheten!

Hörs snart. Kommer med lite bloggnyheter också. Ni kommer att gilla’t. Puss.

Fejset, mittnöjt
Halsduken, inköpt på en julmarknad

Hej. Jag är grymt ledsen men min fina, eleganta design är något trasig lite här och var just nu. Jag råkade trycka på fel knapp när jag skulle justera en liten skitgrej och hela kalaset ersattes med ett demo och jag hade inte backat upp något innan ty inte meningen att ändra allting ju. Fasiken också. Har nu försökt återskapa designen så gott det går men det finns en del kvar att pilla på.

Blä och pust.

Nåväl, snart är ordningen återställd hoppas jag.

Puss från eran plågade perfektionist

Hej fredag kära cykelvänner. Hur står det till? Själv är jag obeskrivligt trött (årsslutet), småpepp på julfesten med cykelklubbsgänget på Bianchi Café & Cycles (italiensk julbord, intressant!) ikväll och har sakteligen börjat inse att det är inte alls långt kvar till både jul, nyårsafton och min födelsedag. Det sistnämnda är i och för sig inte så viktigt längre. Men fira är alltid kul och ge, det mår man ju bra av vet ju alla. Har ärligt talat aldrig förstått mig på vi ger inga klappar-idén. Hu så tråkigt. För vem har sagt att presenter är lika med dyrt eller ens saker? Det finns så mycket mer man kan ge. Sin tid. Sina idéer. Sina kunskaper. Sin värme. Sin kärlek. Sin glädje. Saker som är lika självklara som är lika lätta att försumma i all vardagslunken, eller hur? I dagens inlägg bjussar jag på några julklappsidéer som kräver inga eller väldigt få inköp mer ger desto mer glädje och (cykel)kärlek. Från cyklisten – till cyklisten. Voilà:

🎁

ett. Det kanske allra självklara men likväl ständigt uppskattade – en gemensam cykeltur till ett hemligt mål (för lite fika eller bara en wow-vy) eller på för personen nya vägar. En annan variant är att tanka hens cykeldator med en kärleksfullt ihopknåpad rutt. Så här!

Rimförslag: Ride with a view

två. Ett handgjort smycke av lösa små cykeldelar. Kan bli hur fränt som helst (titta bara på grejerna från TARGETVELO).  Använd dig av exempelvis skinande kedjelänkar eller färgglada klingbultar. Har du inget grundmaterial så finns det på Panduro. Och du – det gör inget om smycken ser ut som något ett barn har tillverkat på förskolan. Det gör de flesta hemmagjorda prylar. Ändå tanken som räknas eller hur?

Rimförslag: Ett litet smycke för en som älskar cykel mycket

🎁

tre. En underbart god och varm middag efter cykelturen. Kanske efter recept från Henrik Orrens böcker Vélochef, Outside is free (om mat på grusäventyr!) eller Vélochef i Europa? Och snälla, inget LCHF här inte. HCHF ska det vara – och gärna något sött till efterrätt. Det är era själar värda!

Rimförslag: Outside is free, come and eat with me!

🎁

fyra. En hemlagad rakkräm – snacka om miljövänlig spalyx för cykliga ben! Här är receptet från min guide till perfekt rakade cykelben:

• 2/3 dl sheasmör
• 2/3 dl kokosolja
• 2/4 dl olivolja
• (valfritt – ett par droppar eterisk olja för doftens skull)

Blanda ihop – låt smälta i vattenbad – kyl ner i kylskåpet i ca 10 min – vispa upp till en fluffig smet i en burk. Förvara kallt, peta inte i krämen med händerna utan enbart med spatel eller sked.

Rimförslag: Här är något för att raka så att du på hojen sprakar!

🎁

fem. En gratis (present ju) ordentlig meklektion. Det finns ju så himla mycket värdefullt att lära sig. Sätt dig gärna in i kompisens situation. Vad kan hen behöva och är intresserad av? En bikepacker har ju oftast lite andra behov än den som tänker testa på att ställa upp som tävlingscyklist på landsvägssidan. En god IPA får gärna ingå i paketet. I know what I’m talking about…

Rimförslag: En riktigt god jul utan sneda hjul!

Här var de, de fem idéerna jag kommer på just nu. Har ni flera? Shoot i kommentarsfältet!

Nä hörni, glad fredag på er. Hoppas ni får en grym helg och cyklar minst två gånger varav i alla fall en gång i dagsljuset. Puss!

Och du, käraste vännen klokaste Grön Cyklist-Anna.
Tack för att du inspirerar mig till inlägg som detta.
Jag har redan kommit på vad du ska få i julklapp.

Mors måndag från torraste postinfluensafejset någonsin. Katjas i bilen på vägen ner till Malmö. Hur fnasig och glåmig kan man egentligen bli? Tydligen mycket enligt bildbeviset ovan. Enda glowy partiet är snorrännan mellan näsan och överläppen.

Tricket med att inte tycka att Gateaus mackor är för dyra
är att småäta av smakproverna under tiden man väntar på sin macka

Bättre så! Rosig och hjälmrandig för nycyklad och utvilad trots sämre rethostesömn. Häng med ned till Malmö på ett stycke bittersweet cykelweekend.

Eller äsch, strunt i delen bitter. Det är december och alltså mycket lite kvar av 2018, året som kommer att gå in i i historien som min sjukaste (bokstavligen) år på länge. Ingen idé att ondgöra sig över att jag inte hade piggnat till och stärkts så pass att kunna delta i den ursprungliga anledningen till malmöbesöket – Malmöcrossen. Hellre glädja sig åt det som helgen blev till.

Jag och Contis hade bokat ett finfint hotell i Västra Hamnen (sparade och därmed gratis hotellnätter ftw).

Nice med designtänket även på nummerlapparna CK Barriär

Tony did his race thing.

Mer kuperat än vad det ser ut att vara

Medan jag passade på att utforska cykelstaden Malmö på det lugnaste sättet för måste vara mycket varsam efter förkylningen.

New helmet day hade jag också, mycket nöjd med min senaste MIPS-kompis Bontrager Circuit. Kombinationen svår hjälmskalle (och glasögonskalle med för den delen) och kräsnast smak gör att det är väldigt sällan jag går ifrån mitt säkra kort S-Works Prevail. Men en kan ju inte hålla på och cykla i Specialized-kit på en Trek-cykel*.

Snacka om antivintercykling!

Nu till cyklingen. Det var verkligen en speciell känsla att cykla i Malmö. Jag hade ju aldrig gjort det (utom till och från och i Kroksbäcksparken då). Det var milt, mellan +7-10-grader varmt och havet riktigt kändes i munnen.

På lördag cyklade jag längs med havet bort till Klagshamn för vändning mot Kroksbäcksparken. Det regnade och blåste rätt fränt men det gjorde inte så värst mycket i och med värmen i luften. Havet, sanden, de igenbommade glasskioskerna, de omkullvälta papperskorgarna,  alla de låga korsvirkeshusen gjorde att det kändes nästan som att offseasoncykla genom någon cyklig sommarort. Som när jag cyklade på Mallis en tidig vår för många år sedan. Tittade man åt vänster bort från havet så tornade de grandiosa miljonprogramshöghusen upp och påminde om att det ändå var det fulsnygga Malmö jag befann mig i. Tänk att så många människor en gång hade fått chansen att få en dräglig boendestandard, och det med utsikt över havet på köpet.

Blasklektyr, teve på dagtid och stödstrumpor i ett saligt kombo

Tillbaka på rummet drog jag världens längsta och skönaste dusch och placerade mig i sängen för en lång stund nästan-intet-görande. Ärligt talat kommer jag inte ihåg när det hände sist, att Katja helt samvetslöst låg i sängen och växlade mellan att leka mumie och att dumglo på teve?

Så småningom ramlade så Tony in, rätt förstörd efter det halkigaste offcamberracet på år och dar. Vi sölade ett tag till och promenixade sedan in till stan för ett stycke vietnamesisk middag på myshaket nam đô.

Grönt gräs i december häpp

Dagen efter lämnade jag det pittoreska och putsade åt sitt havsnära öde och begav mig norrut, rakt genom de ökända förortsklassikerna som Rosengård & Co.

Nej, den ligger inte mot reglaget så bromsskivan är säker babes

Efter att ha åtgärdat boonisens första punka (med lite däckpåkrängningshjälp av en snäll Singletrack Sister, skäms så inåt att jag inte minns ditt namn) och sett på damstarten så hoppade jag på cykeln.

Tanken var att cykla till Bokskogen men efter ett antal felkörningar så insåg jag att jag inte skulle hinna det. Hängav mig därför åt att studera individerna jag mötte på vägen, svära åt den dystra miljonprograms(o)estetiken och prisa de otroligt välskötta och rymliga cykelbanorna. Så småningom kom jag så ut på vischan och det blev sjukt öppet, kulligt och mäktigt. Och kuperat! Äntligen kuperat. Hade jag haft mer tid och mindre vett så hade jag lagt resten av den ljusa dagen på att sprätta uppför kullarna.

Istället stannade jag till, lät den sydliga vinden smeka mitt torra fejs, andades ut och in och ut och in igen och vände tillbaka mot Kroksbäcksparken och den stundande falafellunchen.

Men först lite glögg och småmingel i startområdet. Hade gärna haft mer energi och ett större leende men man kan inte alltid vara på topp eller hur. Blev dock åter rosig och glad efter att ha tryckt i mig en Stor Falafelrulle (Tony åt en Extra Stor Falafelrulle).

Stravarutterna finns här och här

Summa summarum så fick jag till en riktigt välbehövlig helg. Jag struntade helt i att försöka anstränga mig över min nuvarande förmåga, la energin på att njuta och vila i nuet och i cyklingen. Jag lärde känna Malmö lite bättre, hade inte riktigt bråttom någonstans under ett endaste tillfälle under hela helgen och ljuset, det var skirt och lugnande. Mycket sköna sju mil. Tänk att Sverige kan bjuda på en så pass antivintercyklig helg så här i mitten av december. Det var en nöjd och utvilad mamma som stod i duschen i trerummaren på Fiholmsgatan på söndag kväll.

Helgen blev också en liten avtackning av mitt stress- och ambitionsfria cykelår 2018. Nu har jag börjat teckna på en plan för cykelåret 2019. Men det får ni läsa om i ett eget inlägg så klart.

Till sist – grymt kört alla ni som tävlade i helgens Malmöcrossen! Jag återkommer och då med besked. Se till att hålla banan sådär härligt gräslig och lerig och stämningen så dejlig som i helgen. Puss.

* så här funkar det: Man får mixa cykel- och prylmärken märket ens cykel kommer ifrån inte har en egen tillbehörslinje eller om prylen man matchar med kommer från ett märke som enbart tillverkar tillbehör (till exempel Giro). Det är till exempel helt comme-il-faut att matcha en Canyon-cykel med en Specialized-hjälm, eller en Specialized-cykel med ett Giro-dito. Men det är inte ok att matcha en Specialized-cykel med en Bontrager-hjälm (och jo, precis som med alla andra “regler” så är det högst frivilligt, fullständigt intetsägande om ens kvalitéer som cyklist utan mer en grej för oss nördar så lite glimten i ögat nu oki? Tack <3)