Cykelkatten

Blogg

  • Regnbågar i Rättvik.

    I lördags bestämde oss (eller heter det sig?) jag och Tony för att skita i’t och dra upp till Rättviks surrounds för lite Siljan häng’n’roll med bästaste Grannen, Anna & Co som ju hade kört Siljan Runt. Med oss hade vi våra hojar och en massa hejdundrans bra musik!

    Två män – varelser lika inför Gud och solsken – men ack så olika i mojon. Grannen, mörare än rumpstek efter ett snyggt, snabbt lopp och Tony, fullkittad och backivrig. (Jag var också fullkittad men stod bakom kameran ba så att ni vet lixxom)
    Det bestämdes att vi skulle cykla mot Rättvik. Sagt och gjort… för Tonys del. Jag gjorde som vanligt en Katja – dvs. körde helt fel i en korsning och hamnade på vägen till Mora istället (vi cyklade separat då grabben är något sisådär väldigt mycket starkare än jag). Inte mig emot med Mora iofs! Här ser ni vägen, spännande va? Måste dock ändå få lite creds för att jag försökt piffa upp den med lite kontrasteffects och sånt.
    Vackert var det hursomhelst, och satans jobbigt. Tog ett tag för bena mina att fatta det där med att backar är till för att anstränga sig i.
    Väl i Mora slog nöden till och jag hamnade på den gamla goda Mora Parken-campingen för att hitta ett lämpligt ställe. Passade på att ta en meta-spegelbild när jag ändå var i farten med att klä av mig och klä på mig, you know. 
    Efter Mora blev det kallare! Det kom ett par regndroppar på min stackars skalle. Men sen, efter bara nån kilometer – regnbågar överallt. Har nog aldrig sett så många regnbågar på en och samma tur faktiskt, och då är jag ändå någon av en regnbågsjunkie.
    Nöjd med turen. Gick fort och lätt. Kände mig stark. Siffror – här.
    Regnbåge ett.
    Regnbåge två.
    Och så fortsatte det hela vägen in i mål…
    …som utgjordes av den mysiga lill-stugan Grannen och Anna och Blyckert hade hyrt. Och sicken god middag! Vet ni, jag tycker så synd om dem som inte cyklar (eller tränar hårt i allmänhet). Tänk va deras middagar inte smakar lika gott som våra. (men sen så är vi ju ena duktiga jävlar på att laga god mat också)
    Interna skämt drogs och samtida fenomen avhandlades. Älskar’t! 😀
    Och sen så blev det säng omedelbums för dagen efter vankades nya cykeläventyr!

  • Två slangar och en dalahäst senare

    I lördags var det dags för Siljan Runt.

    Siljan Runt är ett motionslopp där man mosar på i uppförsbackarna och håller hårt i styret nedför samtidigt som man drar i sig syrendoft och tittar på utsikten över Sveriges sjunde största sjö. Vid målgång får man en söt dalahäst i blått, rött, gult eller svart. Veteraner belönas med en större häst. 

    Foto

    De här benen tillhör Anders (Blyckert) och Mattias från VCK, som jag körde med hela vägen (Katja kom upp till Rättvik lagom till middagen). Blyckert tog genast rygg på en stabil alfahanne från Fredrikshof, som hade tappat sin klunga precis i starten. Aj då. Vi lät honom löpa vid första kisspausen (jag tog skydd i ett dike och det var blött i gräset, inbillar mig att det var nattens regn). 

    Sen lyckades vi infiltrera en trevlig klunga från CK Medvind (ordskämt överflödiga). De var otroligt disciplinerade och trygga i sin klunga och släppte gladeligen in oss och vi körde ihop tills vi kom in i en kurva med lite grus som tog min punka-oskuld. 

    Bild: Inga kommentarer.

    Tre par händer pysslade om mitt däck samtidigt som jag övervägde att investera i en ny pump. Fotot togs lite i lönndom. 

    Två slangar senare satt vi upp igen och hade med sorg i hjärtat tvingats släppa den trevliga CK Medvind-klungan. De hade kämpat väl med min punka och började få något jagat i blicken, även om många hade passat på att lufta sin egen slang (hä hä) under tiden. 

    Vi vevade iväg tillsammans med en cyklist från Sumpan som vi hade värvat, Henrik (alltid dessa solocyklande män!). Henrik berättade bittert om sitt karbonhjul som hade blivit trashat vid starten då någon vinglat till och kört in i honom. Ingen blev skadad men hjulet hade kostat tio tusen. Där rök den veckopengen. Den hurtiga lärdomen var väl förmodligen att inte köra med karbonhjul vid motionslopp. Henrik fick ligga på rulle efter oss som tröst. 

    Så körde vi på i den ljumna försommardagen, eller den kvava? Vi klättrade som bergsgetter uppför Tällbergsbackarna och flög nedför dem utan att tänka alltför mycket på farten (jag hade för övrigt glömt min cykeldator i stugan, det kändes lite tomt). Sen kom åska och blixt och dunder och vi fick en svalkande dusch, som torkade lagom tills vi träffade på Fredrikshof som vi kompade med in i mål. 


    Bild: Det gick ju bra det där!


    Vi gjorde en bra grej vid tredje depån. Vi drack blåbärssoppa i vikmugg! Fatta vad pappmuggsberget skulle minska om alla hade vikmugg. Tänk 4 500 cyklister som stannar vid varje depå och dricker i snitt två muggar per depå… Nu stannade vi bara vid en depå så vi sparade bara fyra pappmuggar. Men om varje cyklist fick en vikmugg vid starten, gärna med nån fräck logga på, och så kunde man fylla den vid depåerna! Och skölja av i vattenhinkar och stoppa tillbaka ned i ryggfickan. Och rättvisemärkta bananer som Vätternrundan har. Heja dom. Och insamling av bananskal i bruna påsar till biogasproduktion. Har man råd med alla prylar till cykeln så har man råd med schyssta bananer. Och rättvist kaffe, så slipper vi cyklister iallafall ha barnarbete och slavlöner på vårt konsumistiska samvete. Cykling är en sjuhelvetes materialsport. 


    Så hädanefter följer vikmuggen med i ryggfickan på alla lopp. 

    Alltid retar det nån.

  • En vanlig, fin torsdagsrunda.

    Igår fick jag en sån där urge i mig att bara sätta mig på cykeln och bara mosa för att liksom sortera ut och förstå och må och så (barnlåtsrappare nästa jobb?) Målet blev Sari som bor utanför Enköping, mot Uppsala sett.

    Härligt väder, indeed, tänkte jag när jag leendes för mig själv iklädde min kropp i finlycran. Sol och lite svalt sådär, skönt ju!
    Körde nån mil med musik och fina hits och stannade till för att ta av mig skoskydden. brände av en somrig bild till och med ser ni. Med elefantben och allt, skuggspel är kul.

    växlade upp och körde det glada Katja-tempot, dvs. trettiofem på slätan, fem uppför backarna… Nädå. Försökte faktiskt ligga jämnt igår. så gott det gick.

    Det började bli väldigt vackert.

    Skymning, tänkte jag.

    Men nej.

    Himlen fick för sig att öppna sig och göra det med råge! (anledningen till att det inte finns några bilder på eländet är för att jag hade fullt sjå med att hålla mig uppe på cykeln tromben till trots). Fy satan! Från typ tjugosex plus till femton på nolltid, vindar, bilar som (säker med flit) duschade en osv.

    Tur för Annas cykelkakor som höll mig varma! Och tur jag är en hård jävel som innerst inne tycker det är rätt så tjusigt att cykla i extrema förhållanden – speciellt om det var bastu och fin väninna som nalkades för varje kilometer!

    Väl framme såg bastun öde ut. Sari hade inte kommit hem än.

    Jag parkerade rosen vid paradtrappen och gjorde mig bekväm i huset.

    Döskallegänget, hej hej!

    Tog en lång, het dusch, bryggde mig en kopp gott te och myste i kökssoffan med tidning och kattsounds från de lurviga vännerna nere på golvet.

    och sedan kom Sari och vi bastade till två på natten och så däckade jag och vaknade alldeles, alldeles glad till en ny solig dag!

  • Dags att spela Paper Boy

    Hej på er!

    Jag är cykelkattens officiella gästbloggare, cykeltaxen!

    Nej då.

    Jag lärde känna Katja genom Västerås Cykelklubb och hörde talas om att hon hade en blogg, en cykelblogg. Eller kanske snarare en cyklistblogg. “Vad är grejen med alla dessa bloggar”, tänkte jag, men började läsa. Sen läste jag artikeln “Par i cykling” i tidningen Cycling Plus, och Cykelkattens svar på den, och insåg att det fanns cykelbloggare jag inte tyckte om, och sådana jag tyckte om (“Par i Cykling” är en artikel riktad till män med värderingar från 50-talet som handlar om att flickvänner ska lockas till cykling genom att ligga på rulle och ha rosa cykeltröja, ironin i artikeln går inte RIKTIGT fram…). 

    Och jag insåg att det fanns nån sorts ohämmad glädje i Cykelkattens sätt att skriva om cykling. 

    Cykelkatten fick mig att tänka på Magnus Betnér. Båda säger vad de tycker på ett sätt som man bara älskar och vill vara en del av:



    Så instinktivt började jag formulera egna berättelser om cykling, skärvor av rundor. Minnesbilder av ryggtavlor och pulserande vader. Jag fascinerades, som så många andra, av hur lätt det var att fastna – vem vill inte vara cyklist, så smäcker och graciös? (eller nåt) Så jag gick in till cykelkatten med en cykelkaka och frågade om inte jag kunde få häva ur mig nånting litet här på hennes blogg. En hårboll jag länge hade gått och samlat på mig. Hon började spinna och sa att jag fick!

    För jag har länge försökt sätta ord på det här med att cykla i klunga. Den gemenskap som klungan erbjuder bygger på allas ömsesidiga respekt och tydlighet mot varandra. Reglerna i klungan gäller alla utan undantag. En tajt klunga utan luckor i uppförs- och nedförsbackar och på flacken – ett gäng cyklister som har bestämt sig för att alla räknas.


    Finns det något vackrare?

    Klungcykling är som tevespel. Tänk Paper Boy, nintendo-spelet där man extraknäcker som tidningsbud och langar DN eller nån annan nyliberal blaska till medelklassprenumeranter i en sömnig förort. Lyckas man pricka alla tidningar rätt i brevlådan får man fler prenumeranter till nästa arbetsdag och samtidigt ska man väja för hundar och katter och bildäck och andra ondskefulla tingestar som kommer i ens väg. Breakdansare och gräsklippare. 


    Miniatyrbild


    och döden. 

    Miniatyrbild


    Och de ogina hushåll som vägrar prenumerera får man gärna krossa en ruta på med en tidning! Det går även bra att välta gravstenar med ett välriktat tidningskast (låter vara osagt om det är något att ta efter) …

    Sen om man klarat att förse alla prenumeranter med varsin tidning, ja då blir det åka av. Då blir det MTB-körning på skogsbana!! Då ska det hoppas och trixas och stajlas. Oh yeah. Det är riktig belöning det.

    I Paper Boy kan man sakta farten, men man kan inte stanna. Det är liksom inbyggt i spelet. I klungan gäller samma regel. Det går inte att stanna. Man får inte bromsa. Då kan det gå åt helvete. Alla ramlar och alla andra blir förbannade och nån åker in på sjukan med brutet nyckelben eller punkterad lunga! I Paper Boy dör man om man ramlar. Men man har flera liv – typiskt tevespel.

    I verkligheten har man ju bara ett liv, en kropp.

    Så ut i världen och in i klungan med er.

    Kram!

    (och tack Mikael Iremo och Valdemar Sten för foton!)


  • Ett år av cykel, punk och kärlek.

    Nämen.

    Igår var inte vilken dag som helst

    igår var ju dagen den här lilla skitbloggen fyllde ett år!

    smaka på den ni.
    i ett år har jag underhållit mig själv samt hela den bloggläsande cykelsverige med det jag hoppas är en rolig blandning av träningsberättelser, reflektioner, inspiration och en sjujäkla massa levnadslust.

    Can we separate a body from mind and the soul
    Come together trying to find where to go
    Can we separate a body from mind and the soul

    And celebrate a life as lot of ’em gone


    och ni – ni har hängt med! och läst! och kommenterat! och brytt er 🙂 både glatt er med mig och cybervaggat mig i de svartaste stunderna. Hur fasiken jag ska nånsin kunna tacka er? Kom gärna med en idé.

    This place is alive in more ways than you know
    And my love for you stronger is than rocking and roll

    And this place is alive in the place you don’t know

    As we celebrate a life as lot of ’em gone


    Precis som sin blogg är verklighetens Katja en ung sportcyklist. Faktum är att jag cyklat landsväg i enbart ett år. Svårt att tro med tanke på hur nördig jag är, jag vet, men det säger sitt – tyvärr för en otålig en som jag! – genom att jag fått dras med diverse skador, aha-upplevelser av typen: “jag får nog jobba lite mer på att cykla lika snabbt som de som gjort det i femton år” och så.

    Och det roligaste med det hela är ju att – det är nu resan börjar!

    Nu när jag lärt mig att dricka ur flaskan samtidigt som jag växlar samtidigt som jag kanske tittar åt sidan
    nu när jag inte längre går ner till fem km/h i cirkulationsplatser
    nu när jag har kört lite lopp och gjort det snyggt
    nu när jag kan mer om sporten, mer om min kropp och hur den ska tränas för att utvecklas
    nu när jag lärt känna så många underbara cyklister
    börjat inse att utbudet av cykelvägar i denna min värld (läs, hela planeten) är neverending

    precis som elden i min kropp som tvingar mig att utforska nya världar som gömmer sig här och var, runtomkring i vår värld.

    vad säger ni, ska vi fira ettåringen med ett best of-inlägg? Det tycker jag iaf. Men först ut – hur vi firade lillkatten igår. Håll tillgodo.
    nu kickar vi off nästa cykelår i Cykelkattens regi. Ni vet att jag helst åker i sällskap av dem jag tycker om. Hoppas ni är med mig på resan! <3

    But you know that’s how a change is gonna come

    So look the future in the eye and be strong

    And feel love inside your heart forever more

    Forever more, forever more

    And feel love inside your heart forever more

  • I wanna run like common people I wanna run like you

    satans tidsbrist. var ju tvungen att sova ut och jobba idag

    blev en mil såndär löpning istället för cykel.
    (förstår inte varför min klubb envisas med att ha helgträningarna kl nio (!) på helgdagarna. Klockan nio börjar jag liksom jobba varje dag, cykling ska vara nöje, inte associeras med jobb!)
    Nästan lite triathlet på mig då det var grymt före-regnet-varmt! Så var tvungen att ta av mig funktionströjan och knyta den runt midjan sådär nittiotalsaktigt, och sen springa i bara sportbehån.
    Bilisterna var glada, jag var mindre glad! Fy va drygt att springa i före-regnet-kvavheten. Det är verkligen så påtagligt. Är det så för er med eller gillar ni att löpa i värmen? Minuttiden min går upp med kanske trettio sekunder varje gång solen skiner upp som en annan irriterande kycklingfabrikslampa. 
    Jag är ingen kyckling, hörru det klimatguden? 
    Fast egentligen är jag mest glad och lite småstolt.
    Ville ju fira att det var över två månader sedan som jag hade slutat med en riktigt, riktigt dråplig ovana.
    Gissa vilken!
    Tio km på femtiofyra minuter. Ingen som går upp i tak av hänförelse märker jag, men med tanke på att jag inte kan springa är det ändå helt ok.
    Så nu sitter jag här och jobbar och är jäkligt konstnärlig i mitt kvällscaddande och lyssnar på fantastisk musik och självklart vill cykla men jag har ju sprungit en mil och det regnar ute nu. Så på’t igen imorgon! Cyklingen alltså, inte löpning. Nån måtta får det vara.
    //eran icke-kyckling

    Grillades igår istället. Helt frivilligt. notera de enstaka dunstråna. måste bort snarast! 

  • You have very, very, very long legs. Spread them, would you?

    okej, detta inlägg handlar inte om cykel.

    men så är ju Cykel, punk och kärlek den här lilla skitbloggen handlar om.

    Jag såg nyss en underbar film, en estetisk centralstimulantia, grrr åh åh!
    om ni gillar mode, foto och skönhet, ens lite så tycker jag ni bör se WE’LL TAKE MANHATTAN.

    hade inga alls förväntningar men blev hänförd, främst för att färgerna, kläderna, känslorna och miljöerna är så Katja.

    nån gång är jag i NY, cyklar Gran Fondo på en metallracer med smalt grönt överrör som matchar mitt röda hår och mina fräknar på näsan och sen så plåtar jag det som ingen annan märker är vacker förrän jag lagt upp bilderna.

    så, off to dreams!

  • Vädring av high-vis giletten i nytt sammanhang.

    Och jag som jämt säger att jag inte kan springa.
    ibland är det ju riktigt kul!
    kanske ska börja säga jag kan inte springa fort istället? lite mer sanningsenligt och lite mindre definitivt… å andra sidan så är ju jag faktiskt cyklist och då kommer de icke-löpningsanpassade benen på köpet.

    Igår var i alla fall ett sånt tillfälle då jag kände att jag både kunde springa och springa fort. Men fort blev det i alla fall inte men det berodde faktiskt inte bara på mig igår! ((känns jäkligt bra höhö)

    Det började med att jag satt på jobbet och försökte bedöva den starka cykellusten och väcka styrketräningslusten (ryggen, fortfarande, jaja) istället.

    Ungefär så här såg jag ut med andra ord:

    Har ju liksom aldrig blivit nån styrkelover, så är det bara. Ger sig lika svårt varje gång! (dvs. varje dag eftersom jag måste göra de satans styrkeövningarna varje satans dagjävel)

    Men

    som ett yrvärder (oh she truly is!)

    messar min glada kompis F och frågar om jag vill ta och springa Vårruset med dem eftersom de är en kvinna kort i laget.

    självklart kära F, jag slipper ju sitta här och vara tråkig och nöta mina styrkeövningar till toner av nyrock, typ (av nån anledning känns det som nyrock är liksom ultimata musiken till långa trista rehab-styrkeövningar. och så lyssnar jag inte ens på nyrock! har ni förslag på annat så blir jag oändligt tacksam. ska täcka cirka trettio minuter utdragen bålstyrka)

    jo men hursom, där stod jag plötsligt med nummerlappen på bröstet och tempolåren spända och kände mig sådär lagom tjejig som hade min rosa high-vis gilet på. Fast egentligen så är ju cykelrosa inte riktigt samma som tjejrosa men det vet ju liksom bara vi som cyklar. 
    Finfin stämning, på såna här lopp! Hade vi haft tillräckligt med brudar på mitt kontor (byggbranschen you know) så hade jag banne mig dragit ihop ett gäng. Förstår i och för sig inte varför det bara är till för tjejerna men men, fördelen är väl att det är mindre folk = bättre framkomlighet…

    De glada tjejmassorna!

    Drogs med i stämningen, alltid roligare att springa när fler springer! Lite som med cykling ju. Cyklar alltid fortare i grupp, inte bara tack vare vindskyddet men även tack vare den medryckande stämningen. Slog igång min bästa springa-låt (gammal, jag vet men funkar lika bra varje gång, täcker perfekt första kilometern) och körde!

    (brydde mig inte alls om de pösiga t-shirts med klämkäcka tryck
    inte alls!)

    Tyvärr var trängseln stor. Den omöjliggjorde riktig löpning. Man fick jogga och vissa partier gick det bara att lunka.

    Men ändå, superskojsigt. Joggade in i målet på 27 minuter till tonerna av Elliphant. Tack bästa F för en oväntad och skoj löparupplevelse!

  • Hur jag och rosen hejdåade halsflussen.

    I tisdags bestämde jag mig att säga bye bye zoom zoom till halsflussen. Och efter en lång arbetsdag, bye bye zoom zoom till tangentbordet. Äntligen cykel!

    På med handskarna (de där som ger mig de där gulliga solpluttarna jag vårdar lika ömt som överarmslinjen) och pumpa lite luft i rosens däck. Tänk en vecka utan racer. Helt ovettigt galet. Försökte samtidigt att intala mig att ta det lugnt dels pga ryggen och dels pga halsflussen. Ingen bra idé att mosa på allt vad en kan det första man gör efter att inte cyklat på över en vecka.

    rosen såg outgrundlig och soft ut. Om sadeln ser fet ut så är det för att fotovinkeln vart så. Den är inte bredare än random racersadel. 

    Bestämde mig för att skita i att vänta på klubbträningen nån timme senare och körde ut på egen hand. Rytternevägen – Strömsholm – hem. Klassisk massagerunda. Det finns oroväckande starka tempotendenser i mig ibland, alltså. just den där lusten att sticka ut själv, och bara leka med vinden. Å andra sidan gillar jag att köra långt vilket kanske inte är sådär jätte-tempo av mig. Äsch, struntsamma. Gillar cykla själv ibland, så är det bara.

    Den här turen blev dock inte speciellt lång. Fick ihop glada fem mil (varav fyra mil effektiv cykling, resten blaj inne i stan för att hitta ut / in). Försökte ligga på jämn lagom puls och mantrade på under hela turen ta det lugnt, ta det lugnt, högre kadens, lägre puls etc.

    stod upp rätt mycket, mest i motvind på vägen hem. Skönt för ryggen! och lagom ok fart för försiktig comeback. Ser förresten att nåt är skumt med klockan på min edge. Hon var verkligen inte fem när jag kom hem…

    Utanför mig ligger Gröna Woken och jag bestämde mig för att för första gången avnjuta något av deras meny. Precis när jag hade beställt så öppnades de himmelska portarna och jag blev totalduschad! vilket inte gjorde speciellt mycket egentligen för jag skulle äta, svida om och sticka hem till en som gör mig glad.

    och att både avsaknaden av ryggsmärta och halsont gjorde mig glad med,

    ja tänk vilken bonustisdag!

  • Äntligen!

    I fought the halsfluss and

    I won! 😀

    http://picasion.com/i/1TtqX/