Nämen.
Igår var inte vilken dag som helst
igår var ju dagen den här lilla skitbloggen fyllde ett år!
smaka på den ni.
i ett år har jag underhållit mig själv samt hela den bloggläsande cykelsverige med det jag hoppas är en rolig blandning av träningsberättelser, reflektioner, inspiration och en sjujäkla massa levnadslust.
och ni – ni har hängt med! och läst! och kommenterat! och brytt er 🙂 både glatt er med mig och cybervaggat mig i de svartaste stunderna. Hur fasiken jag ska nånsin kunna tacka er? Kom gärna med en idé.
Precis som sin blogg är verklighetens Katja en ung sportcyklist. Faktum är att jag cyklat landsväg i enbart ett år. Svårt att tro med tanke på hur nördig jag är, jag vet, men det säger sitt – tyvärr för en otålig en som jag! – genom att jag fått dras med diverse skador, aha-upplevelser av typen: “jag får nog jobba lite mer på att cykla lika snabbt som de som gjort det i femton år” och så.
Och det roligaste med det hela är ju att – det är nu resan börjar!
Nu när jag lärt mig att dricka ur flaskan samtidigt som jag växlar samtidigt som jag kanske tittar åt sidan
nu när jag inte längre går ner till fem km/h i cirkulationsplatser
nu när jag har kört lite lopp och gjort det snyggt
nu när jag kan mer om sporten, mer om min kropp och hur den ska tränas för att utvecklas
nu när jag lärt känna så många underbara cyklister
börjat inse att utbudet av cykelvägar i denna min värld (läs, hela planeten) är neverending
precis som elden i min kropp som tvingar mig att utforska nya världar som gömmer sig här och var, runtomkring i vår värld.