växlade upp och körde det glada Katja-tempot, dvs. trettiofem på slätan, fem uppför backarna… Nädå. Försökte faktiskt ligga jämnt igår. så gott det gick.
Det började bli väldigt vackert.
Skymning, tänkte jag.
Men nej.
Himlen fick för sig att öppna sig och göra det med råge! (anledningen till att det inte finns några bilder på eländet är för att jag hade fullt sjå med att hålla mig uppe på cykeln tromben till trots). Fy satan! Från typ tjugosex plus till femton på nolltid, vindar, bilar som (säker med flit) duschade en osv.
Tur för Annas cykelkakor som höll mig varma! Och tur jag är en hård jävel som innerst inne tycker det är rätt så tjusigt att cykla i extrema förhållanden – speciellt om det var bastu och fin väninna som nalkades för varje kilometer!
Väl framme såg bastun öde ut. Sari hade inte kommit hem än.
Jag parkerade rosen vid paradtrappen och gjorde mig bekväm i huset.
Döskallegänget, hej hej!
Tog en lång, het dusch, bryggde mig en kopp gott te och myste i kökssoffan med tidning och kattsounds från de lurviga vännerna nere på golvet.
och sedan kom Sari och vi bastade till två på natten och så däckade jag och vaknade alldeles, alldeles glad till en ny solig dag!
