Hej på er!
Jag är cykelkattens officiella gästbloggare, cykeltaxen!
Nej då.
Jag lärde känna Katja genom Västerås Cykelklubb och hörde talas om att hon hade en blogg, en cykelblogg. Eller kanske snarare en cyklistblogg. “Vad är grejen med alla dessa bloggar”, tänkte jag, men började läsa. Sen läste jag artikeln “Par i cykling” i tidningen Cycling Plus, och Cykelkattens svar på den, och insåg att det fanns cykelbloggare jag inte tyckte om, och sådana jag tyckte om (“Par i Cykling” är en artikel riktad till män med värderingar från 50-talet som handlar om att flickvänner ska lockas till cykling genom att ligga på rulle och ha rosa cykeltröja, ironin i artikeln går inte RIKTIGT fram…).
Och jag insåg att det fanns nån sorts ohämmad glädje i Cykelkattens sätt att skriva om cykling.
Cykelkatten fick mig att tänka på Magnus Betnér. Båda säger vad de tycker på ett sätt som man bara älskar och vill vara en del av:
Så instinktivt började jag formulera egna berättelser om cykling, skärvor av rundor. Minnesbilder av ryggtavlor och pulserande vader. Jag fascinerades, som så många andra, av hur lätt det var att fastna – vem vill inte vara cyklist, så smäcker och graciös? (eller nåt) Så jag gick in till cykelkatten med en cykelkaka och frågade om inte jag kunde få häva ur mig nånting litet här på hennes blogg. En hårboll jag länge hade gått och samlat på mig. Hon började spinna och sa att jag fick!
För jag har länge försökt sätta ord på det här med att cykla i klunga. Den gemenskap som klungan erbjuder bygger på allas ömsesidiga respekt och tydlighet mot varandra. Reglerna i klungan gäller alla utan undantag. En tajt klunga utan luckor i uppförs- och nedförsbackar och på flacken – ett gäng cyklister som har bestämt sig för att alla räknas.
och döden.
Och de ogina hushåll som vägrar prenumerera får man gärna krossa en ruta på med en tidning! Det går även bra att välta gravstenar med ett välriktat tidningskast (låter vara osagt om det är något att ta efter) …
Sen om man klarat att förse alla prenumeranter med varsin tidning, ja då blir det åka av. Då blir det MTB-körning på skogsbana!! Då ska det hoppas och trixas och stajlas. Oh yeah. Det är riktig belöning det.
I Paper Boy kan man sakta farten, men man kan inte stanna. Det är liksom inbyggt i spelet. I klungan gäller samma regel. Det går inte att stanna. Man får inte bromsa. Då kan det gå åt helvete. Alla ramlar och alla andra blir förbannade och nån åker in på sjukan med brutet nyckelben eller punkterad lunga! I Paper Boy dör man om man ramlar. Men man har flera liv – typiskt tevespel.
I verkligheten har man ju bara ett liv, en kropp.
Så ut i världen och in i klungan med er.
Kram!
(och tack Mikael Iremo och Valdemar Sten för foton!)
