I lördags var det dags för Siljan Runt.
Siljan Runt är ett motionslopp där man mosar på i uppförsbackarna och håller hårt i styret nedför samtidigt som man drar i sig syrendoft och tittar på utsikten över Sveriges sjunde största sjö. Vid målgång får man en söt dalahäst i blått, rött, gult eller svart. Veteraner belönas med en större häst.
Siljan Runt är ett motionslopp där man mosar på i uppförsbackarna och håller hårt i styret nedför samtidigt som man drar i sig syrendoft och tittar på utsikten över Sveriges sjunde största sjö. Vid målgång får man en söt dalahäst i blått, rött, gult eller svart. Veteraner belönas med en större häst.
De här benen tillhör Anders (Blyckert) och Mattias från VCK, som jag körde med hela vägen (Katja kom upp till Rättvik lagom till middagen). Blyckert tog genast rygg på en stabil alfahanne från Fredrikshof, som hade tappat sin klunga precis i starten. Aj då. Vi lät honom löpa vid första kisspausen (jag tog skydd i ett dike och det var blött i gräset, inbillar mig att det var nattens regn).
Sen lyckades vi infiltrera en trevlig klunga från CK Medvind (ordskämt överflödiga). De var otroligt disciplinerade och trygga i sin klunga och släppte gladeligen in oss och vi körde ihop tills vi kom in i en kurva med lite grus som tog min punka-oskuld.
Tre par händer pysslade om mitt däck samtidigt som jag övervägde att investera i en ny pump. Fotot togs lite i lönndom.
Två slangar senare satt vi upp igen och hade med sorg i hjärtat tvingats släppa den trevliga CK Medvind-klungan. De hade kämpat väl med min punka och började få något jagat i blicken, även om många hade passat på att lufta sin egen slang (hä hä) under tiden.
Vi vevade iväg tillsammans med en cyklist från Sumpan som vi hade värvat, Henrik (alltid dessa solocyklande män!). Henrik berättade bittert om sitt karbonhjul som hade blivit trashat vid starten då någon vinglat till och kört in i honom. Ingen blev skadad men hjulet hade kostat tio tusen. Där rök den veckopengen. Den hurtiga lärdomen var väl förmodligen att inte köra med karbonhjul vid motionslopp. Henrik fick ligga på rulle efter oss som tröst.
Så körde vi på i den ljumna försommardagen, eller den kvava? Vi klättrade som bergsgetter uppför Tällbergsbackarna och flög nedför dem utan att tänka alltför mycket på farten (jag hade för övrigt glömt min cykeldator i stugan, det kändes lite tomt). Sen kom åska och blixt och dunder och vi fick en svalkande dusch, som torkade lagom tills vi träffade på Fredrikshof som vi kompade med in i mål.
Vi gjorde en bra grej vid tredje depån. Vi drack blåbärssoppa i vikmugg! Fatta vad pappmuggsberget skulle minska om alla hade vikmugg. Tänk 4 500 cyklister som stannar vid varje depå och dricker i snitt två muggar per depå… Nu stannade vi bara vid en depå så vi sparade bara fyra pappmuggar. Men om varje cyklist fick en vikmugg vid starten, gärna med nån fräck logga på, och så kunde man fylla den vid depåerna! Och skölja av i vattenhinkar och stoppa tillbaka ned i ryggfickan. Och rättvisemärkta bananer som Vätternrundan har. Heja dom. Och insamling av bananskal i bruna påsar till biogasproduktion. Har man råd med alla prylar till cykeln så har man råd med schyssta bananer. Och rättvist kaffe, så slipper vi cyklister iallafall ha barnarbete och slavlöner på vårt konsumistiska samvete. Cykling är en sjuhelvetes materialsport.
Så hädanefter följer vikmuggen med i ryggfickan på alla lopp.
Alltid retar det nån.
Alltid retar det nån.