Blogg

Foto: B. Johansson

Ibland kommer de, såna här tråkiga veckor när ingenting känns spännande. Det är till och med tråkigt i munnen på nåt vis, chokladen smakar tråkigt med och inga låtar spelas i mitt huvud. Har svårt att uppbringa nån träningsglädje den här veckan. Hade det varit skönt och grönt och varmt ute så hade mojolösheten lätt kunnat botas med klassiska enkatjaturer i energigivande syften (ni vet, när jag bara drar till nåt episkt fint ställe i skogen eller nån fin stad och tar feta bilder och är bara allmänt cykellycklig) men nu är det jobbigt att ens dra på sig de där förbenade skovärmarna.

Idag har jag ju planerat att köra Rosersberg GP, har ju fått förkärlek för GP-lopp av nån anledning, även om kurvtekniken är lagom usel och jag brukar rökhosta mig genom den första halvtimmen, typ. Men GP tilltalar mig så just för att det är tekniskt, enkelt att förstå sig på samt väldigt mätbart prestationsmässigt. Det vankas inget regn men dock blåst. Jag känner nada upphetsning just nu. Vet dock att jag kommer att bli uppspelt när det närmar sig – om det nu blir av. Om Contis kör så kör jag, så tänker jag. Då samkör vi, i bilen i alla fall, på loppet hinner jag se honom bara två gånger – först ryggtavlan när vi startar, sedan ryggtavlan när han varvar mig.

Lite orolig är jag allt för mina klena delar aka rygg och knä. Hässlö GP gick ju rätt så bra, jag och Eva växeldrog enligt överenskommelsen (partempo fram till de sista varven för då är det var kvinna för sig själv) och jag kände mig stark tills min rygg gav ifrån sig ett oroväckande bekant smärtskri och jag skyndsamt rullade av banan. Åk hem och sätt på Kents nya, tipsade Johan och mjo, lite så kändes det. Kent borde bli DNF:arnas officiella sponsor, vad säger du Jocke Berg? Hursom, anledningen till ryggsmärtan var – förstås vad annars buhuuu – att styrstammen hade “avgubbsvänds” och en distans hade tagits bort. Vilket ju slutade som förra året när jag hade gjort samma precis inför min solo-#womens100-tur uppe i Fridas hoods. Nu är distansen på plats igen men jag vägrar gubbvända styrstammen. “Droppar” mer och mer för varje år, yey, någon gång kanske även jag kan se helt aero. Samtidigt – palla se aero ut och cykla sakta eller hur.

Hur som. Ska nog ta mig en kopp kaffe och testa om chokladen smakar bättre denna gången. Så kanske mojon räcker till för en start i kvällens GP till slut ändå.

Puss.

Trevlig att se på, har tungan i rätt mun (eller heter det rätt i mun? rätt i munnar? blä!) och ett personmåste för alla cykelfrälsta.

äsch, inte jag

Utan Roberto!

Så himla pepp inför Home of cycling.

Hoppas även på att det sänds reprisereftersom jag inte är hemma förrän typ halv åtta-åtta efter tisdagsträningen.

Grymt!

Glad måndag!

Hur vill du ha din bidon* aka cykelflaska?

Jag har ett gäng krav på mina bidons. Här är de:

* Bidonen ska vara snygg. Typ en självklarhet eftersom det är någonting som verkligen syns och utgör en ofrånkomlig del av det totala cykelkittet. Jag föredrar ju extremt cleanlooking tillbehör (som denna flarre med Voids tryck, läcker!) dvs. så lite detaljer på cykelkittet som möjligt men variationerna är ju oändliga.

Ursnygga bidons från Rapha + Camelbak, den lilla (vilken annars?) tänker
jag beställa ikväll tillsammans med lite annat godis.
Suspekt form på sugisen men eh Camelbak är Camelbak.

* Bidonen ska vara lätt att ta ur samtidigt som den ändå sitter ordentligt i flaskhållaren. Panik på bidons som man måste vålda ut ur flaskhållaren! Men även panik på sådana som tack vare sin dumdesignade form inte sitter fast ordentligt utan glappar och således guppar. Fult och en potentiell säkerhetsrisk.

* Bidonens sugis (alltså korken man dricker ur) ska vara lätt att pickla av med tänderna only. Och förresten, du vet väl att det är dags att diska flarren om du plötsligt inte får upp sugisen med tänderna? Elite och Tacx har bra sugisar.

* Locket ska vara lätt att skruva av den med. Ibland måste man ju dricka på stort och då är det inte bra om locket inte ger sig utan krånglar och får en att vingla. Big no no!

* Bidonen ska vara storlek liten punkt slut. Enda gången stora bidons är okej är de gångerna man kör enpersons-Tour of Oman/Dubai typ med femtio mil mellan oaserna. Annars gäller #52. Och ni som fnyser åt “rulesen” – testa själva jämför hur pass bekvämt det är att dricka ur större vattentung flarre jämfört med liten!

* Bidonens lock ska helst väga mindre än själva flaskan (host host Elite Corsa). Har bland annat ett par gamla klassiska Specialized-bidons, mina första egenköpta faktiskt – hur sköna som helst! Lätta enkla lock med stabil sugis.

* De ska vara många. Älskar matcha bidons till humöret (och alltid, kittet förstås). Extrakul är det förstås att äga lite udda historiska bidons – som en sliten en som tillhör Chris Anker Sørensen (och som ligger bortlekt någonstans i lägenheten). De är i och för sig lite svårmatchade men roliga att äga.

Är ni också flasknördar eller ger ni blanka fan? 😀 Tipsa gärna om era favvomärken!
—

*ej blanda ihop med bidonkadonk, ett märkligt triatletpåhitt

Hej.

Ny vecka – nya möjligheter. Typ.

Här är mina planer:

* måndag – hinna släpa mig ut och springa innan Grannen kommer över på lite käk och massa Mallis-snack! Grannen åkte ju ett par veckor efter mig sörni (depp depp) så han är nymallig och så. Ang. springa så kör jag ett försök att springa varje måndag eftersom det är intervaller på tisdagar (öhm… men jag experimenterar med benen just nu)

* tisdag – jag och Valle ska leda klubbens medelklunga och folks kan förvänta sig en masse fart som i lek!

* onsdag – jag, Contis och kanske även Jimpan (tempogeniet på bilden ovan) och andra ska köra SMACK:s Roserberg GP! Ses vi då? Kom förresten på att jag inte rapporterat om min förnedring under Hässlö GP häromveckan. Det kommer, jag lovar.

* torsdag – klubbcykling, lär ju ha smått paja ben så får bli något lagom sansat

* fredag – beror på lördag. Alltså, jag har tydligen en gång i tiden råkat anmäla mig till Skandisloppet. Men knäet är lite struligt fortfarande. Märkte av det under de sista milen av helgens sextonmilakörning så vettefan om ett sextonmilalopp (om än motions- sådant) är så smart egentligen. Vill ju köra satans fort och hetsigt då… NÄ. Försiktig propagandacykling så klart. Hur som – blir det Skandisloppet så blir det lugnt på fredag! Bangar jag så kör jag nåt kort men intensivt på fredag.

Nu drar jag och springer av mig måndagsångesten.

Hur blir eran vecka?

Puss!

Räkmacka.xxx på Elsas

Har ni tänkt på en sak?

Finns det nåt gladare än cyklister på nya cyklar?

Nä, det tror jag väl inte att det finns!

Ler varje gång jag cyklar jämte någon nykittad klubbkompis. som ju förstås försöker låta ödmjuk och som om denna inte alls bryr sig om sin nya cykel

men man vet ju precis att personen mest vill bara babbla om

precis vilka komponenter!
val!
modifikationer!
klipp!

och sånt vidare han gjort för att få sitta på den så superperfekta superglänsande extraskinande cyklisen någonsin!

Det är så himla kul det här med våran kära sport.

Det låter ju oss vuxna helt oförskämt fortsätta vara barn med allt vad det innebär – suktande, längtan, tjuvkik på nya kollektionen, lek med nya leksaker!

Skillnaden från barnaåren är väldigt positiv. Där barnen inte ser skillnad mellan snabb och snygg – utan väljer det som glänser mest – väljer vi ändå hellre kvalité och prisvärdhet framför guldlooking glimmer. Och vi vuxna premierar ändå talang och möda framför plast och glitter.

Fast apropå. Jag har kommit på två geniala saker:

ett. Tänk att registrera en domän som skulle heta bike.xxx (uttalas “bike porn” förstås dårå) Testat söka men kommer till nån konstig sida, har någon redan köpt domänen?

två. Tänk om det fanns ett kort, typ som Studentkortet, för oss cyklister? Cykelkortet skulle det förstås heta och vara ett fint plastkort fullt av erbjudanden och kopplat till massa samarbetspartners – främst fik och cykelhandlare förstås! Typ “visa upp detta kort så får du 5 % rabatt på våra räkmackor” Om någon känner sig manad eller känner någon entreprenör som skulle kunna tänka sig att utveckla idén tillsammans med mig – maila cykelkatten@gmail.com.

Puss!

Tur det hann fikas på det anrika Elsa Anderssons
(överpriser, men kvalité!) uppe i Norberg innan det dumma hände.

Hej.

Var inte oroliga – jag har inte kraschat.

Det var en klubbkompis. Klassisk situation. Distanspass, halva kört och avfikat. Post-fika-komatosa cyklister, några piggare, andra tröttare, någon bromsar in för snabbt, någon går på dennes hjul och så pang

ligger ett gäng nere i diket
och ett gäng nere på slitlagret.

Jag hinner väja undan och klicka ur mig så att jag precis slipper cykla över framförvarande man som ligger nere på marken.

Någon skriker.

otäckt. Fan, innan jag vet att det “bara” rör sig om ett nyckelben så flyger grymma tankar genom mitt huvud

orden 

ambulans

akuten

skalle

personnummer

man på marken

man i ambulansen

nej snälla nej nej nej

Tvingar hjärnan stänga av.

Alla hjälps åt. Någon dirigerar om trafiken, någon hjälper killen med skadad hand, några försöker hålla humöret uppe hos killen vars nyckelben är åt helvete, några får tiden innan ambulansen kommer att gå lite snabbare. De flesta är skakis och frusna men står kvar. Det är fantastiskt, klungsamarbetet. Vi må ibland vara ojämna och dragspels-aktiga och småhetsiga mot varann när vi kör men när det verkligen gäller, då är vi enkla medmänniskor som gör vårt bästa.

Är nu hemma efter sexton mil som idag känns många, många fler. Många tankar flyger genom mitt huvud. Främst önskar jag förstås, av hela mitt hjärta, att klubbkompisen som fått åka in till akuten klarar sig så lindrigt det bara går. Jag kan bara föreställa mig hur drygt det är att bli ocykelbar i början på säsongen! och jag som gnäller på mitt knä. Hur bra har jag inte det egentligen.

Vidare tänker jag på mitt agerande som ledare. should’ve would’ve could’ve ni vet. Skulle jag ha delat upp gruppen i två – saktare och snabbare? Kanske. Men då hade turen blivit grymt kämpigare för de lite svagare cyklisterna. Fler i klungan innebär ju kortare förningar. Men fler i klungan innebär förstås också större osäkerhet och ryckighet, speciellt om nivån är ojämn. äsch. jag vet inte. Jag har gjort mitt bästa. Frågat dem, både massvis och en och en, om det gick för fort. Om vi ville delas upp. svaren jag fick var nej nej, det går fint. Nej, vi kör ihop. Samtidigt som jag vet själv hur lätt det är att överskatta sin egen förmåga. Att köra snabbt är inte lika med att köra tekniskt korrekt. teknik är inte bara något vi som tävlar behöver få i oss för att racea till oss bra placeringar på loppen. Teknik är något alla som cyklar utanför sin gårdsplan behöver träna på – för plötsliga inbromsningar, ryckighet och allmän osäkerhet sprider sig som en våg genom klungan och bidrar till onödiga krascher.

Jag tänker dock inte skuldbelägga någon – och faktiskt inte mig själv aka ledare heller.

skit händer

cykling är farligt
men jävligt skoj!

Speciellt om vi lägger tid på att bli bättre cyklister – inte snabbare alltså nödvändigtvis, utan bättre – och det gör vi enbart genom övning och ödmjukhet inför råd och tips från de mer erfarna (hur jobbiga de än må te sig för den som mest vill cykla ifred ;))

Hoppas nu klubbkompisen kryar sig fort och vi lär oss till nästa gång

var och en.

Kram och ta hand om er.

 

fan jag är så tacksam över att jag kan cykla. gång på gång känner jag denna tacksamhet!

Det här är det kortaste inlägget på denna blogg ever kanske, men när hela min världsdel rämnar av svällande stress hets och missförstånd
när kvalitetsknark känns åt helvete för dyrt
och Paris är för långt borta

då är jag så himla lycklig över att jag kan cykla
bort, bort, bort och långt, långt, långt tills den enda känslan som fortfarande känns är primitiv
fysisk
bara fysisk.

eller hur?

God morgon!

Vädret är smått schizofrent där ute. Igår började dagen grått men milt. Senare kom solen. På kvällen blev det grått och milt igen och plötsligt började det stormregna. Det regnade fram till nattningsdags vid tio (jepp, så rolig är jag vissa dagar) och när jag vaknade till en kort stunt senare så var hela gräsmattan vit av nysnö. Imorse vaknade jag till strålande sol men med inslag av isande vind.

Min enda förhoppning är att asfalten hinner torka till lagom till kvällens GP.

Så här ser banan ut förresten:

Som ni ser så är den inte speciellt lång men likt förbannat kurvig och med en rätt så kort men ändock kritisk accelerationssträcka. Ser inte fram emot att bli varvad (vilket jag förr eller senare kommer att bli ändå) av ledarklungan mitt i någon av hårnålarna.

Men äsch vaffan. Är ju skoj ju.

Heja mig (och Johan)!

Pust. Det är onsdag men känns som typ fredag. Ingen positiv känsla – jag är mest trött… Kommer att jobba både imorgon och troligen även på fredag. Så ingen långledighet för mig inte… Försöker trösta mig med att veckan är full av cykeltillfällen! I måndags sprang jag i och för sig. Jag är absolut ingen storlöpare men ibland får jag en sådan plötslig urge att bara ge mig ut till skogs (asfaltslöpning är inget som någonsin roat mig) lättklädd, utan några redskap eller maskiner, i de lättaste skorna jag har, och bara nöta med knastrande barr och kottar och lite sjysst musik som enda sällskap. Måndagskvällen var precis en sådan kväll så jag njöt i fulla drag!

Kändes lite som när jag var litet barn. På landet var vi jämt i skogen, antingen springandes omkring som-vi-var eller dragandes på våra tunga gammelcyklar… Då och då böjde man sig ner för att smeka någon färgglad blommas lena blad eller för att spräcka hål på någon stackars gammal röksvamp. Rätt som det var råkade man in i någon under mossan välgömd liten bäck och slafs! var skorna drypande av iskallt skogsvatten. Fast det struntade vi i förstås.

Benen var med andra ord inte speciellt pigga under gårdagens par- och lagtempointervaller. Att jag aldrig lär mig! Samtidigt så inbillar jag mig att det inte är så dumt att träna intervaller efter andra-än-cykling-aktiviteter. Magkänslan säger mig att kroppen blir starkare då.

Idag blir det dock ingen cykling! Ska köra en rejäl stretchsession hemma innan det blir moules frites och lite valborgshäng med gott folk.

Imorgon är det dags för Mälarcupens Hässlö GP ute på halkbanan (!). Det kan gå precis hur som helst. Visserligen har jag tränat kurvteknik ute på halkbanan förut men bara en gång, yey. Och banan är ju rejält kurvig – till skillnad från tunbytorpsbanan vi haft våra GP-träningar på. Och visst får man se GP som “ett bra träningstillfälle” men jag vill ju göra bra ifrån mig. Hoppas på någorlunda damuppslutning. Funderar på om inte jag borde ställa upp som elit 😉

Och ni som läser och bor i närheten – kom och kör med oss! Det är himla fint ute på Hässlö.

Nähäpp, nu ska jag hem och duscha av mig dagen innan jag gör mig iordning för kvällen.

Vi hörs, ha en superfin braskväll!

Puss.

P. S. Vinner jag i min klass så vill jag ha minst två podiumpojkar som får luftkyssa mig på kinderna. Vem känner sig manad?

Alltså jag är liksom ingen fotograf som i fotograf. När jag inte fotar med min iPhone (4 el 5) så fotar jag med en gammal Ixus anno 2008, med sandkorn i linsen och sprickor och allt. Anledningen till att jag ändå lyckas få till braiga bilder är för att jag är en listig liten fotoräv och jag tänkte dela med mig av lite tips. Ni som finner mina bilder åt helvete fula kan sluta läsa här (eller göra tvärtemot vad jag säger), ni andra kan ta till er. Vi kör:

Tips ett: Rensa skallen från hämmande fotoregler. Det är enbart genom trots som du kan få till bilden som kommer att skilja sig från de andras bilder. Motljus? Kornigt? Fått med fingret? Suddigt? Struntsamma! Det är känslan du vill åt, eller hur? (Så vitt du inte jobbar med teknisk dokumentation av mikrokretsar förstås, men det tar vi en annan gång)

Tips två: Lägg ner det där med att be folks att posa. Jag brukar be mina “modeller” att se coola och avslappnade ut (bokstavligen!) vilket får dem att garva och undra vaffan jag håller på med. Då låtsas jag ta bilderna. Sedan när de tror att fotosessionen är över tar jag de riktiga bilderna. Då blir det naturligt och bra.

Tips tre: Hitta din unika stil. Det är lättare sagt än gjort förstås då vi gärna tenderar att inspireras av varann och hela det köret – men visst är det kul att känna igen fotografen! Grannen till exempel, han fotar gärna sina utsträckta cykelben på diverse ställen (hans egen variant av planking?). Jag gillar att skapa – eller återskapa – den känslan jag kände just i det ögonblicket bilden togs. Vad är din stil? Hur känner jag igen just ditt foto?

Random paradishus på Mallis

Tips fyra: Räds ej redigering – men använd det med fingertoppskänsla. Skäms inte att redigera dina bilder. Vill man åt helt naturligt old school bla bla kan man lika gärna fota som de bistra männen på denna bild. Mitt favvoprogram är gratisappen PicMonkey och jag kan lära dig att göra underverk med den mot tusen spänn per kurs à 2 timmar. Lek gärna med filter och dylikt men glöm inte ursprungsidén bakom bilden. Filter tenderar ta över. De vita delarna på bilden är bra indikatorer. Är de inte längre särskilt vita så har du kanske lekt bort dig.

Mallisfrukost med det förstärkta morgonljuset (som ju tas upp av “riktig kamera”)
men behöver fuskas på lite om bilden är tagen med enklare optik

Tips fem: Kör svartvitt om du misslyckats med färgbalansen. Fett enkelt, klassiskt estetiskt och lite härligt dystert sådär. På med lite grain så spelar du svår och jag köper det.

Emma regerar på CX SM ’13

Tips sex: Leta ständigt efter nya vinklar. Var fysiskt aktiv i ditt fotande. Vrid, snurra, böj dig, kryp om det är vad som krävs för att få till den där unika vinkeln.

Objektet ska inte behöva ställas i onaturliga positioner för då blir det mest krystat.
Fotografen får dock snällt finna sig i att vrida på kroppen för att fånga stämningen

Tips sju: Fota aldrig bara för att fota. Eller alltså, fota förstås för att öva och träna etc. men förvänta dig inte att inlevelsen bara kommer inramlandes. Ögonblick kommer och går, och hellre sunkigt foto över häftigt ögonblick än skitsnyggt foto över random standardögonblick.

en beundrarde hade skickat rosor.

Tips åtta: Köp ändå en lite bättre kamera när du får råd.

Tips nio: Spar de “misslyckade” bilderna. Analysera dessa. Vad har gått snett? Varför känns bilden inte rätt? Precis som med allt annat så är det misstagen man lär sig av.

Tips tio: Sportfoto. Dvs. fota folks i rörelse. Det är speciellt och faktiskt rätt så svårt. Men du fixar’t:

• Var än mer aktiv – spring runt på banan (eller snarare vägrenen) och testa olika vinklar. Tänk på att det aldrig är speciellt bra att ta mållinjen-bilder om du själv står vid mållinjen. Ställ dig hellre framför eller bakom den.
• Börja trycka på avtryckaren innan (!) cyklisten passerar dig – låt kameran följa med cyklisten – darra inte på handen!
• Använd blixt vid starkt (sol)ljus only. Då slipper du de hårda skuggorna som adderar stelhet till kroppen. Såvitt det är inte det du vill åt, förstås!
• Ha med bakgrunden i åtanke. Idrottare i rörelse innebär många detaljer och med plottrig bakgrund blir bilden än mer plottrig. Jobba med renare bakgrund alternativt olika skärpa.
• Återigen – glöm inte känslan du vill åt!

Kamp.

Och sist men inte minst – ta massvis med bilder. Av femtio tagna blir kanske två bra. Djävulskt bra. Så värt.

Kom gärna med egna tips på braiga fotografer och saker att tänka på! Puss.

P.S. Du har väl förresten inte glömt att läsa selfie-guiden? Också en grym kurs som ingen fotare värd namnet vill missa!