Tur det hann fikas på det anrika Elsa Anderssons
(överpriser, men kvalité!) uppe i Norberg innan det dumma hände.
Hej.
Var inte oroliga – jag har inte kraschat.
Det var en klubbkompis. Klassisk situation. Distanspass, halva kört och avfikat. Post-fika-komatosa cyklister, några piggare, andra tröttare, någon bromsar in för snabbt, någon går på dennes hjul och så pang
ligger ett gäng nere i diket
och ett gäng nere på slitlagret.
Jag hinner väja undan och klicka ur mig så att jag precis slipper cykla över framförvarande man som ligger nere på marken.
Någon skriker.
otäckt. Fan, innan jag vet att det “bara” rör sig om ett nyckelben så flyger grymma tankar genom mitt huvud
orden
ambulans
akuten
skalle
personnummer
man på marken
man i ambulansen
nej snälla nej nej nej
Tvingar hjärnan stänga av.
Alla hjälps åt. Någon dirigerar om trafiken, någon hjälper killen med skadad hand, några försöker hålla humöret uppe hos killen vars nyckelben är åt helvete, några får tiden innan ambulansen kommer att gå lite snabbare. De flesta är skakis och frusna men står kvar. Det är fantastiskt, klungsamarbetet. Vi må ibland vara ojämna och dragspels-aktiga och småhetsiga mot varann när vi kör men när det verkligen gäller, då är vi enkla medmänniskor som gör vårt bästa.
Är nu hemma efter sexton mil som idag känns många, många fler. Många tankar flyger genom mitt huvud. Främst önskar jag förstås, av hela mitt hjärta, att klubbkompisen som fått åka in till akuten klarar sig så lindrigt det bara går. Jag kan bara föreställa mig hur drygt det är att bli ocykelbar i början på säsongen! och jag som gnäller på mitt knä. Hur bra har jag inte det egentligen.
Vidare tänker jag på mitt agerande som ledare. should’ve would’ve could’ve ni vet. Skulle jag ha delat upp gruppen i två – saktare och snabbare? Kanske. Men då hade turen blivit grymt kämpigare för de lite svagare cyklisterna. Fler i klungan innebär ju kortare förningar. Men fler i klungan innebär förstås också större osäkerhet och ryckighet, speciellt om nivån är ojämn. äsch. jag vet inte. Jag har gjort mitt bästa. Frågat dem, både massvis och en och en, om det gick för fort. Om vi ville delas upp. svaren jag fick var nej nej, det går fint. Nej, vi kör ihop. Samtidigt som jag vet själv hur lätt det är att överskatta sin egen förmåga. Att köra snabbt är inte lika med att köra tekniskt korrekt. teknik är inte bara något vi som tävlar behöver få i oss för att racea till oss bra placeringar på loppen. Teknik är något alla som cyklar utanför sin gårdsplan behöver träna på – för plötsliga inbromsningar, ryckighet och allmän osäkerhet sprider sig som en våg genom klungan och bidrar till onödiga krascher.
Jag tänker dock inte skuldbelägga någon – och faktiskt inte mig själv aka ledare heller.
skit händer
cykling är farligt
men jävligt skoj!
Speciellt om vi lägger tid på att bli bättre cyklister – inte snabbare alltså nödvändigtvis, utan bättre – och det gör vi enbart genom övning och ödmjukhet inför råd och tips från de mer erfarna (hur jobbiga de än må te sig för den som mest vill cykla ifred ;))
Hoppas nu klubbkompisen kryar sig fort och vi lär oss till nästa gång
var och en.
Kram och ta hand om er.