Blogg

Hej.

Det var länge sen vi körde Mätta cyklisten. Igår lagade jag den alltid lika populära och nyttiga äggfisken, något jag varmt rekommenderar till alla som vill äta sig mätta men inte sådär äckligt pizzamätta utan mer graciöst mätta – helt cykel-comme-il-faut med andra ord!

Till Katjas äggfisk 4 portioner behöver du:

* 500 g torsk alt. annan vit fisk
* 3 st ägg – eller 4 st ägg – man kan aldrig få för många ägg!
* potatis
* fiskkryddor så som dill, salt, vitpeppar, kanske lite saffran
* (palmoljefri!) fisk- alt. grönsaksbuljong
* 2.5 dl grädde alt. annan bas, typ havre soya el whatevs rocks your boat
* redning typ mjöl- eller majsredning
* persilja
* smör
* salt
* vitpeppar
* en näve skalade räkor (om man vill)
* gröna ärter (om man vill)

Så här gör du Katjas äggfisk:

Koka äggen, skala dem och hacka. Ställ undan så länge.

Skala potäter och koka dem så som du brukar koka potäter.

Samtidigt kokar du upp en buljong bestånde av buljongtärning, fiskkryddor och salt. Lägg in fiskbitarna. Koka på svag värme i typ tre minuter, inte mer – kan bli lätt torrt annars.

Häll av buljongen (jag brukar lämna lite kvar ändå för det är gött) och håll firren varm i kastrullen genom att lägga handduk på kastrullocket.

Smält ca femtio gram smör i en mindre kastrull. Tillsätt mjöl el annan redning och vispa så att det blir till en smet. Tillsätt gräddbasen under brutal omröring för att slippa klumpar. In med salt, vitpeppar, persiljan, äggen och kanske ett gäng skalade räkor. Koka upp så att såsen blir krämig.

Skålla de frysta gröna ärterna med kokhett vatten och låt stå nån minut före servering.

Då är det ju klart!

Servera firren med potatis, sås och gröna ärter till. Och så äppeljos därtill, helsåld på äppeljos.

Glöm inte att ratta in Sveriges Radio som sänder Cykel-SM!

Fler Mätta cyklisten-inlägg hittar
du under kategorin Mätta Cyklisten

Kattskrälle och eggbeaters, ett gulligt kombo 🙂

Läsarn:Jag måste fråga dig en sak ang. pedaler till cykeln. Måste man verkligen ha SPD-pedaler “klickare”? Jag prövade att cykla med såna en dag men jag höll på att cykla omkull direkt så köpte vanliga pedaler istället och satte på min racer-cykel och nu i veckan så skulle jag cykla med ett gäng här i X-stad och det var flera som påpekade och frågade varför jag har vanliga pedaler istället för klickare. Hur var det med dig när du började cykla mer seriöst använde du vanliga pedaler eller SPD-pedaler? Okej det var vad jag ville fråga. Tack för en bra och inspirerande blogg.

Alltså det är typ sjukt vanligt att man är rädd för klickisar i början av sin “cykelkarriär”. Det där gnisslet med SPD-pedaler måste vara det vanligaste gnisslet för nybörjarcyklister. Och inte är det speciellt konstigt eller larvigt tycker jag. Vi människor är ju så byggda att vi inte riktigt finner oss i ofrihet. Är man fast så vill man loss – sådan är vår natur!

Måste man verkligen ha SPD-pedaler “klickare”?

Njo, man måste inte men det finns fler fördelar än nackdelar med denna “ofrihet”. Kolla:

Fördel 1: Du får bättre rundtramp! Istället för att osäkert nöja dig med att enbart trampa ner kan du även dra upp trampan. Detta med trampteknik är en hel konst tillika vetenskap som till och med proffsen får träna på.

Fördel 2: Du sitter säkrare på cykeln. Yes, tro’t eller inte. Säg att du råkar cykla på ett hinder och cykeln hoppar upp. Sitter du löst så studsar du i värsta fall av cykeln och slår i diverse mjukdelar eller till och med vurpar. Men sitter du fast så följer du med i cykelns uppåtrörelse. Det är ju genom att man sitter fast som man kan lära sig att hoppa över hinder – till och med plötsliga sådana, som till exempel vurpad klungpolare som brett ut sig på marken framför dig (peppar peppar) – eller nåt dumt fallet träd, om man cyklar i skogen.

Fördel 3: När du väl vurpar – vilket händer förr eller senare – så tar du inte emot dig med benet om benet sitter fast. Då landar du oftast på sidan, skrapar upp dig etc. och kanske bryter nåt nyckelben eller två men risken att du bryter ditt viktigaste vapen – ditt cykelben – är lägre.

Fördel 4: Du slipper halka av trampan när du trycker på, står upp eller råkar trampa lite snett. Palla slå i snippan eller snoppen!

(Fördel 5: Du ser så hemskt mycket mer snabbt ut och cyklar alltså snabbare. Alltså inget att bry sig om, om man inte tror på placeboeffekten)

Hur var det med dig när du började cykla mer seriöst använde du vanliga pedaler eller SPD-pedaler?

Jag körde faktiskt en specialvariant då jag formligen avskydde sitta fast. Jag började alltså cykla med mtb-äggvispar eftersom jag tyckte de var minst läskiga och lättast att komma i och ur – på racer alltså. Ändock cyklade jag mina första mil utan att klicka i cykelskorna! Och så vurpade jag fett och ofta när jag väl satt fast. Kände mig som en idiot faktiskt, jag som alltid varit säker på min kroppshantering. Samtidigt så vet jag med mig att jag alltid hatat sitta fast i saker. Fixar till exempel inte riktigt halsband, lager-på-lager-vardagskläder, långa kramar, ha för lite benplats i bussen etc. Hur som. Efter ett tag lessnade jag på att ständigt vurpa och känna mig fladdrigare än första gångens vätternmotionär i kantvind. Vi snackar alltså en månads fruktlösa försök att vänja mig vid klickare. Så jag bestämde mig för att jag först ville bli säker på cykeln, manövrering, växelhantering o d innan jag verkligen gav mig hän åt klickare. Så jag klickade ur och skruvade på rediga plattrampor på racern. Och gick med i min cykelklubb. Folks stirrade, inte minst för att jag cyklade relativt snabbt för att vara total nybörjare med platta trampor. Jag sket självklart i vad folks tyckte och det tycker jag du också ska göra. Sedan (ca två månader efter min första racertur) åkte jag och Peter till Frankrike och jag bestämde mig för att klicka i, denna gång i riktiga racerpedaler. Självklart resulterade detta i ett gäng numer klassiska vurpor, bland annat en halvvägs uppför Ventoux – men väl hemma slutade klubbfolksen stirra för att jag äntligen satt fast. Det hade alltså tagit mig typ tre månader att lära mig sitta fast utan att få fullkomlig panik. Och än idag slår jag i snippan ibland när jag inte riktigt får in foten. Men det händer typ alla, även proffs.

Så, alla ni som är rädda för att sitta fast – det är helt normalt. Hellre säkra cyklister än fladdriga osäkra sådana som kör rakt ut framför bilister för att de inte vågar eller hinner klicka ur i tid, eller hur? Alltså – ta din tid. Så småningom kommer du att greja skiten. Och är det läbbigt med racerpedaler – börja med mtb-iga sådana. Bra mycket enklare att klicka in och ur. Och förresten – det är enklare att ta en fot i taget, oftast samma fot. Jag börjar till exempel alltid med höger fot. Dra dig inte för att cykla inne i stan med klickare. Det är enbart genom praktik som man får in autopiloten på såna saker. Alltså – ut och stanna vid varje korsning.

Hoppas det hjälpte lite. Om inte annat så kan jag lova att whisky eller anissprit är grymt om du vill desinficera när du ska ta ut grusbitarna ur knäet. Jag vet, för jag har testat.

Hur var det för er andra? Gick det smidigt som smör eller sket det sig gång på gång tills det funkade? Har ni några bra nybörjartips?

Tänkte på en sak ikväll när jag småhandlade efter klubbrundan – jag har hittils aldrig nekats ta in min cykel in i butiksfoajén! Storhandla har aldrig varit min grej så jag småhandlar ofta i samband med cykelrundor. Nåt paket mjölk hit, nån frukt dit, småhandla är för min del mycket billigare och mer ekologiskt än att gigohandla saker som jag ändå inte hinner/orkar/kommer ihåg att äta upp sen… Men tebax till poängen: jag älskar hur vänliga butiksbiträden är mot mig som cyklist! Jag förstår ju att de är måna om kunderna och så – men de har ju liksom ingen skyldighet att upplåta plats åt min cykel – speciellt inte åt min sketiga mtb (min mtb är alltid sketig). Speciellt inte i de mindre butikerna där de knappt får plats med kundkorgarna, typ. Men ändå brukar cykeln få plats i nåt hörn. Jag frågar förstås alltid om lov (och ler gulligt) först, även i de affärerna där jag handlar ofta. Det är för mig ingen rättighet att trycka in min hoj framför näsan på harryboygubbsen liksom. Utan grym service från butikerna. Misstänker i och för sig att det beror lite på att det är väldigt få som “missbrukar” butikspersonalens snällhet. De flesta lämnar nog sportcykeln hemma innan de går och handlar.

Som sagt, bara en tanke, hoppas det fortsätter vara så även i framtiden. Mysig cykelintegrering ju.

Blöt av regn, blöt av svett. Håret hänger i drivor, mascaran gör mig panda, skorna väger dubbelt så mycket som de gjorde när jag startade passet och vattnet söker sig innanför den tunna jackan. Rakt in i mitt hjärta, tillsammans med de tusentals dropparna som faller ner på marken, tränger sig in i jordens överhettade kärna och ger den all den nyenergi som behövs för att alla vi jordens varelser ska orka fortsätta streta på.

Igår lämnade jag cykeln hemma och sprang inne i den aspknastrande skogen istället. Som vanligt njöt jag av vartenda tramptag.

Jag är så vårklassikertjej. CX-tjej. Fan hoppas pengen räcker till en redig cross snart.

Puss!

Sorry för så få bilder,
glömde helt enkelt fota – ni vet ju att min bloggskalle
sällan är på om helgerna!

Hej.

Har ni haft en underbar midsommar?

Det har jag – även om den var svinkall. Vädermässigt, inte stämningsmässigt förstås!

Det började med den vackra idén om att cykla upp till Sandviken där midsommaren skulle spenderas. Pga. risk för regn så vågade jag inte cykla hela vägen, ville lixxom inte ådra mig värsta lunginflammationen det första jag gjorde. Så det var ju lägligt att Grannen också skulle upp till morsan sin och köra förbi Sandviken. Så vi sällskapade. Ju högre upp i landet vi kom, desto tyngre blev regnmassan. Efter pitstoppet på Bertas i Horndal började jag bli uppgiven. Skulle det inte bli någon cykling den dagen?

Till slut blev det det ändå – strax under två kanonblöta svinkalla mil från Ockelbo ner till Sandviken. Men lite sadeltid fick jag i alla fall. Lugnare nerver på köpet. Extraskön dusch efteråt. Ni vet, den känslan.

Resten av helgen spenderades med massa glada folks, gott käk, härj uppe på logen, Irish, mys med katterna, körsbär, jordgubbar, blaskvinsbrännboll och knappt någon sömn överhuvudtaget förstås. Just ja, lite cykling hann jag Tony och Johan med också, på trasiga ben och med isande novembervind penetrerandes våra arma midsommardagskroppar. Gårdagen spenderades nerbäddad i sängen läsandes historisk spänningsroman – förstås.

Som jag hade nämnt tidigare så var förra veckan något av en vila-hjärnan-från-cykeln-vecka. Inte alltför många och inte alltför ansträngande cykelmil med andra ord. Typ aktiv vila, ni vet. Men nu är lusten tillbaka! Tänkte dra en utläggning om min cykelstatus snart, lite hur jag tänker kring min utveckling ni vet.

Så idag dammar jag av mtbn och ger mig ut i djupaste läskigaste västmanländska skogarna för att visa myggorna var skåpet ska stå.

P.S. Frida om du läser detta – tro inte att du kommer undan cyklingen så lätt. Jag är tillbaka under semestern och bäst att Merindan din är inoljad och redo då.

Har ni haft det varmt eller också lidit at höstkyla?

Jag saknar liksom lite sommar här.

Puss!

Igår tog jag bilen ut till Stockholms skärgård. Ett känt sportmärke skulle filma sin höstkampanj och jag och två stycken herrcyklister fick agera… cyklister! Tyvärr får jag inte avslöja för mycket men kan berätta att det var både jobbigt och skitkul så klart. Jobbigt för att vi fick “stunta” järnet – kriga, hetsa, jaga etc. – framför allseende kamera. Och skitkul för att det är kul att göra reklamkampanj och det digra produktionsteamet var hur sjyssta och proffsiga som helst. Blev mest impad av megafonkillen (jag tror han var producent) samt makeup-artisten som förutom smink gav oss “svett och glans”.

Den annars festliga jobbstämningen förmörkades tyvärr av att en idiot till bilist sket i vägavspärrningar, pekade finger åt spärrvakterna, prejade nästan ner en av dem, orsakade kort tumult under vår inspelning samt prejade med flit en av skådisarna (dvs. min medcyklist) så att denne körde ner i diket för att värja sig. Grabben klarade sig utan men men stämningen förstördes något ett tag. Trösterikt nog hann en av flaggvakterna notera bilistens regnummer och jag hoppas att svinet är polisanmäld nu. Alltså hur värja sig mot sådana? Tänk om det var barnskådespelare ute på vägen? Den trista incidenten till trots blev det till slut en himla lyckad inspelning med många fina sekvenser och vinklar. Kampanjen kommer att rulla i de flesta kommerskanalerna i höst. Ska bli skoj att se resultatet av stunteriet!

När jag ändå var i Stockholm passade jag på att glida förbi innerstadsön Skeppsholmen. På den korta bilvägen in till stan bestämde jag mig för att strunta i att köra GP (:t eller :n? Aldrig förstått könet på ordet GP) – bajsigare post-intervall-ben fick man leta efter! – utan nöjde mig med att ljuga med lite cykelfolks, heja på briljanta Tony som försvarade VCK-färgerna i A-klassen – och utställningen CYKEL så klart.

Utställningen var otroligt vacker och omsorgsfullt ihopplockad men jag var nog paradoxalt nog inte rätt målgrupp för den! Asså kolla, den är säkert rolig och lärorik för “utomstående” dvs. folks som är nyfikna på cykel men inte kan så mycket om vare sig tekniken bakom eller den cykelrelaterade stadsplaneringen – men för oss cykelfreakzzz var det inga direkta nyheter. Däremot var jag glad över att Stockholm nu äntligen fått sig en egen cykelrelaterad utställning – med tillhörnade månatlig cykel-AW.

Och glad över att så många besökare kommer att läsa min kärleksförklaring till den vackraste sporten på jorden.

Väl hemma kramade jag om mina sängdjur och somnade som en stock furu. Nej, ek, det väger mer. Eller? Skitsamma

Puss!

P.S. Fan, skulpturerna utanför Moderna muséet, de som jag alltid trott är kommunkonst har visat sig vara gjorda av Picasso. Fortfarande kommunkonst.

Bajsben igår men det glömmer vi idag.

För idag stundar roliga saker! Först ska jag ut till en finfin plats ute i Stockholms skärgård och möta ett produktionsteam som ska filma mig och ett gäng andra aktiva människor när vi utövar sånt vi tycker om. Anledningen? Jag berättar sen, jag lovar. Sedan bär det av mot stan – hinner jag så kör jag Skeppsholmens GP och hinner jag inte det så hinner jag i alla fall se eliten köra och sedan unna mig ett glas tjut på öppningen av CYKEL på Arkdes. Så om ni ser en virrig blyg rackare i röd klänning och okammat rött hår så är det jag och säg hej och så. Kanske mumlar hej tillbaks.

Solen skiner inne i min cykelsjäl.

Puss.

ett. F.A. Seeds’ Cycle Care Kit (nu när jag är nyförälskad i detta med cykeltvätt)

två. Väggkalender med Tillie the Terrible Swede, Mary Dawson och de andra krutdamerna anno old school. Får bli hemmabygge…

tre. Maartje Hooglands världsmästarstickade mys. Världsmästarränder är no-no på cykeln – men helrätt på myströja, det bestämmer jag punkt nu. Vill ha den på mig när jag står kramar om en temugg och kollar på cx i höst!

fyra. Dessa olidligt kaxiga heritage shades från Oakley

Fem. Pro Team-handskarna från signaturmärket.

Vilken är er favorit?

Hej.

Det är ju inte vilken vecka som helst – det är ju midsommarveckan!

Redan nu känner jag på mig att denna midsommarvecka kommer att bli något alldeles speciellt somrig. Dels så verkar det soliga vädret hålla i sig, dels så jobbar jag inte hela veckan och dels så har jag både somriga, cykliga och sommarcykliga (egen kategori) planer. Vi kör en genomgång:

* Idag måndag börjar jag återinrulla benen, kravlöst så när som på en kopp kaffe och möjligen en morsmorshostebulle på nåt trevligt fik nånstans dit hjulen bär. Känner för lite asocial måndagscykling, mest jag och naturen och så Garmins virtual partner typ.

* Imorgon tisdag ämnar jag få mig ett rejält kvalitetspass med klubben. Intervaller får det bli och riktigt jobbiga sådana. Sedan ska jag försöka hinna fota lite grejer jag tänker sälja. Cykeltingestar förstås. Håll utkik!

* Onsdag känns som en lååång dag. Då kommer det att hända tre spännande cykelrelaterade saker på en dag – hoppas jag kommer att hinna med alla. Det blir i alla fall till att hänga i Stockholm! Först en hemlig superkul grej – kör inte cliffhanger utan jag får inte berätta nåt än så länge.. Sedan Skeppsholmens GP och sedan vernissage på Arkdes med anledning av CYKEL-utställningen. Undrar om det är okej att glida in pålycrad och luktandes 35 minuter + 2 varv cykelskoj?

* Torsdag lovar de regn på men det tänker jag dementera. För visst hinner det ändra sig till torsdag? Då ska jag nämligen göra det jag längtar mest till – cykla de fjorton (eller möjligen sexton? Har inte bestämt exakta rutten än) milen upp till gården mellan Sandviken och Ockelbo där Frida! residerar och där jag får äran att fira midsommar. Tänker ladda fett med reservslangar pump och sånt, lagom kul att bli strandsatt i typ Tärnsjö eller annat myggrike.

* På fredag dyker fler folks upp och sedan blir det midsommar! Kanske hinner jag lura ut Frida på en trevlig sommarrunda så hon får rasta sin glänsande Merida?

* Lördag och söndag tänker jag inte planera ett smack för.

Vad ser ni mest fram emot den här veckan? Har ni återhämtat er efter vätternäventyret?

Glada sommarpussar på er!

På tåget hem till Västerås. Jag har inte cyklat på dagarna två. Däremot har jag åkt karusell, ätit ur tivolibägare, druckit ett par goda drinkar på eviga Söder, grillat korv med havsstänk till och pussat på den mjukaste pojknacken av dem alla. Jag har behövt denna uppladdning (och benen – psykologisk vila, de är människor de med!) för denna vecka kommer att bli grymt intensiv. Och rolig! Spännande va? Men softa på så länge. Det är fortfarande söndag och jag har fått vittring på potatisgratäng och actionfilm.