Blogg

Så märkligt.

För knappt två dagar sedan flög jag fram som en av de snabbare cyklisterna i årets Velofondo i Vårgårda. Jag hade konstant ont i benen och urinblåsan – fan på att cykla fjorton mil utan kisspaus! – men jag kände mig stark. Ibland gick det i femtio. Ibland gick det i över sjuttio. Jepp, det gjorde det. Ibland gick det iofs i tjugo med, men jag kände mig fortfarande stark.

Igår var jag till Stockholm och åkte kollektivt (massa gånger under en dag!) och idag är jag krasslig. Är slö och hängig och bryr mig inte om nånting speciellt.

Har därför köpt ett paket färska kräftor och en burk majonnäs, rört ihop en snabb västerbottenpaj och så åker den varmrökta laxen fram, den jag fick av min pappa.

Typiskt höstmåndag att vara halvt sjuk och trösta sig med kräftor.

Nu håller vi tummarna för att sjukan inte bryter ut – det är mycket som händer den här veckan, både privat (Grannen fyller år bland annat!) och cykligt (cykling så klart, klubbrelaterade möten etc.).

Nu ska jag fortsätta tycka synd om mig själv. Ni är välkomna att göra detsamma. Ynk ynk

Puss.

I torsdags körde vi, 59 glada lycracyklister, tempo på E18. Det var ingen reclaim the highway-grej utan de renoverar E18 så vi kunde cykla där innan bilarna släpptes på. Sista chansen att få cykla motorväg liksom.

AK bjöd på turkisk peppar. Han hoppades nog att han skulle slippa skämmas för min prestation eftersom han monterat sina asdyra campa-hjul på min cykel.

Regnjackan i flaskhållaren må störa helhetsintrycket men den gjorde stor nytta under uppvärmningen

Det var ett trevligt lopp. Valle var stark som vanligt. Katja var lite smånervig. Mattias försökte hålla sig undan tempot med nåt MTB-snack om sina revben men dök upp ändå. Jag hade fått mitt styre lindat vitt och kände mig precis så elegant som Katja förutspått. En ormvråk satt på ett staket vid vägen, hej vråken! I övrigt badade kvällen i solljus och ramades in av en stor regnbåge. Vår egen Pride!

Foto: A. Karlsson

Innan start fick jag plötsligt en käftsmäll. Cykeln stegrade sig, jag drog i asfalten och sadeln blev sned. Jag kom på fötter och började skratta hysteriskt av chock och förnedring. Såg upp på vägbommen, kisade i motljuset. Bommen tog i nån käkdel av nyllet, kändes lite som en snowboardvurpa, fast värdigare!

Men kroppen var intakt och jag drog iväg och körde lite kapp med nån Merida-cyklist i limegrön lycra. Det var knastrigt underlag och lite smågropigt så jag började fundera på om bilisterna skulle bli nöjda med den nya vägen. Då vevade klubbens ordförande förbi, i luckan mellan mig och Meridan, in på sista rakan in mot mål, h-ete.

Sen var det kväll och man fick kaffe och bulle och alla huttrade och cyklade hem och jag stod en evighet i duschen innan jag kunde krypa till kojs och vakna nästa morgon för att inse att jag försovit mig.

Och att vår kära gäst från Eskilstuna hade slagit mig med två sekunder.

 

(senare fick jag reda på att en av våra mindre cyklister hade blivit påkörd av en av våra större cyklister, min milda käftsmäll i 10 km/h var ingenting mot sönderrivna kläder och blodslamsor, vi måste se upp även när vi kör tempo!!)

Hej.

Jag vet att ni är hemskt nyfikna på hur det gick i tempot igår.

Men jag teasar lite – inte minst för att resultatlistan inte kommit upp än – även om jag förstås har mina aningar…

Hur som så väntar vi en stund till och antecknat detta i vår almanacka så länge:

Himla skoj – världens elit liksom! – och jag är förstås ledsen att jag inte kommer att hinna vara på plats och kika istället. Imorgon kör jag visserligen Velofondot (ni kommer väl också och kör?) – tyvärr i motionsklass då inte en dam är anmäld till tävlingsklassen, blä! – men på söndag är jag av familjeskäl i Stockholm. Tur det kommer att finnas en sändning då! På söndag mellan 10.40 och 14.30 på SVT1/SVT Play. Läs mer här.

Puss!

Hej.

Jag har ändrat mig.

Jag startar i tävlingsklassen i Vårgårda Velofondo imorgon.

Jag har en snitsig plan som den ambitiösa tankesultan jag är. Jag tänker nämligen utnyttja idén med nästan gemensam start oavsett klass.

Det är att steg ett) hänga med elittjejerna så länge det går, steg två) bli avhängd och hinna pusta ut innan motionärerna kommer och steg 3) åka i mål med nån grymt fin motionsklunga som förbarmar sig över vraket. Smart, va?

Jag skulle förstås kunna starta i motionsklassen men ska ju va så himla märkvärdig ju.

Men det är ju kul.

(kanske inte för mina vänner som får stå ut med mitt gnäll efter varje sämre lyckad körning men jag älskar er, det vet ni)

Puss!

Hej.

Ikväll ska jag göra en sak jag aldrig gjort tidigare.

Tävla i tempo!

Eller tävla och tävla – det är ett “enklare” klubbarrangemang av slaget att alla samlas och kör och man behöver varken licens eller tempokit om man säger så (så kom kom kom). Men eftersom så många av mina klubbkompisar kör och eftersom loppet genomförs ute på en bit av den nybyggda E18 innan trafiken släpps på – jo, då känns det ändå lite synd att missa kalaset.

Och då är det ju så här. Jag har egentligen fina tempoförutsättningar. Jag har starka ben och kan komma upp i rätt så höga farter på kort tid. Men. Jag har liksom riktat in mig på att bli en finslipad klungcyklist med GP- och linjeloppsplaceringar i sikte och är alltså tränad på att mest utnyttja klungan in i det sista innan det är dags att trycka på och lämna bakom, om man säger så.

Men tempo är ju en annan sak. Då ska man liksom trycka på efter att man stått still och väntat på sin tur i en halvtimme. Och då stelnar man väl till då? Jag vet ju med mig hur sämst benen blir efter lite för lång kisspaus i skogen. Och då talar jag ändå inte om fikapaus!

Ikväll tänker jag förstås värma upp bäst jag kan – det lovas dystert regn strax före loppet – och göra mitt bästa utifrån min väldigt icke-tempo-ish utstyrsel. Jag är snabb men väldigt not aero. Jag cyklar ju med holbrooks ffs!

Jag är nervös och vill inte komma sist.

Har ni nå bra tempotips?

Hur brukar ni värma upp?

Hur gör ni när ni väntar på er tur?

Hur brukar ni fördela krafterna för att liksom få ut det bästa ur benen på den korta tiden? Kvällens bana är cirka två mil lång.

Vad äter ni innan?

Hur tacklar ni nerverna?

Hur mycket jag än älskar att köra skiten ur mig, intervaller, tävlingssammanhang och sånt lite åt det hetsigare hållet så är det ibland riktigt skönt med äkta softrull ibland. Jag glömmer rulla av lite för ofta – oftast blir mina sköljpass till lite väl mycket storklinga ändå. Men igår blev det äkta skölj. Jag och Cecilia – ni vet kompisen som fått mig att ställa upp på Tjejgirot! – körde en kortis genom de fina skogs- och ängsvägarna åt Enköping-hållet och det passade ju alldeles utmärkt att Cecilia hade fortfarande lite ont i halsen. Vi kunde alltså verkligen rulla ut och snacka ut också. Jag hann märka av vädret, den varma fukten som bodde i skogen, jag hann titta upp mot molnen och filosofera lite lätt till vevpartiets lätta knakljud (måste fixa snarast).

Ikväll är det tempo. Tur det vart äkta skölj igår – för oss båda.

Ta till er mitt tips kära vänner – underskatta inte sköljpassens makt. Inte bara det att den fysiska återhämtningen påskyndas – motivationen tryter inte heller eftersom du vilar upp både kroppen och hjärnan mellan hårdkörningarna. Och se verkligen till att det blir lätt när du sköljer. Mellantunga pass riskerar annars slita onödigt på kroppen och psyket och sabbar enbart både för återhämtningen och för de äkta kvalitetspassen.

Så. Skölj.

Puss!

Vill inte leka med dig, din tråkmåns

Ett uttryck som hamnar under kategorin what grinds my gears (har jag ingen sån? Måste skaffa genast) är när vissa högljudda motionärer klämmer ur sig att de minsann cyklar för att det är kul och struntar därför i det där med siffror, och att man ska ha viss längd på sockor, och försöka vinna, och cykla si och så snabbt.

Och pikar samtidigt lite lagom oss som håller systematisk koll på vår träning, ser till att respektera sporten genom att klä oss ändamåls- och stilmässigt rätt och vill gärna utvecklas och cykla både snabbare och snyggare teknisk sett.

(kan förresten gälla tennisspelare, löpare och diskuskastare med)

Och då kan jag berätta en nyhet för er som inte öppet struntar i det där med ambitioner utan gör en stor grej av att ni ser ner på “det där larviga sportnörderiet”:

Vi som tränar seriöst gör det också för att det är kul. Faktum är att vi slår er med hästlängder när det gäller det där med att tycka att sporten vi utövar är kul. Det är faktiskt just därför vi inte finner det jobbigt, motigt, fullt med krav och begränsande att lägga vår värdefulla tid på att pickla inne i Strava, leta efter de bästa hårborttagningsmedlen och lägga energi på att lära oss att bli bättre på det vi redan finner kul. Syftet är enkelt – det blir ännu roligare då.

Det är skillnad på bara-för-att-det-är-kul-uttryck och bara-för-att-det-är-kul-uttryck. Det finns en variant av bara-för-att-det-är-kul-uttrycket som är en liten, liten ursäkt till sig själv för att man inte orkar med tempot som de lite mer talangfulla och vältränade kör med. Det är helt okej att köra den. Hur många gånger har inte jag klämt ur mig att heh, eh jo det gick inte så bra men det viktigaste var väl att ha kul och det hade jag. Fast inombords så knyter jag nävarna och förbannar mina jäkla ben som inte pallade vinna den här gången. Denna variant är alltså den naturliga, freudianska varianten och gör ingen större skada utan snarare höjer mojon lite hos den som bara haft kul.

Men den andra varianten, den dära klyschiga varianten när man sitter där på cykelfikat och gormar om att man minnsann har bättre saker för sig än att begränsa sig av siffror och material på styrlindor för att man minnsann cyklar bara för att det är kul till skillnad från de där (underförstått: strebers som tror att det är bättre än oss andra) som saknar liv och fritid – den varianten är bara så himla, himla onödig, insiktslös

och tyder på en sak:

Du är en sån där jantetyngd dou… person som inte törs erkänna att du inte tycker att sporten är fullt så kul att du vill prioritera den. Och därför klankar du ner på oss som faktiskt gör det.

Lägg alltså ner det där överlägsna snacket för du tjänar ingen som helst respekt utan blottar snarare din ignorans och okunskap.

Stör inte oss när vi har kul.

Puss!

Jag hörde nåt väldigt fint ihelgen.
“Cykelkatten har fått mig att längta till berg.”
Det värmde.
Och fick mig att längta efter berg ännu mer än vad jag gör till vardags.

Så har det äntligen blivit dags för den andra och sista delen i min Rapha Rising-berättelse! Dag ett-fyra hittar ni här. Påminner er om att det handlade om att jaga ihop 8800 höjdmeter under nio dagar och jag valde bergen runt Gardasjön i Norra Italien som arena.

Dag fem. Mina ben och framför allt, sittben känner av gårdagens mastodontstigning uppför Fosse. Idag tänker jag köra själv och det blir en heldag. Fulladdar mobilen – idag ska det sportas klättring till musik. Jag vill också ringa mamma, som är hemma själv denna vecka, och berätta om allt vackert jag ser. Så jag börjar med en mindre klättring upp till San Zeno. På vägen stannar jag vid en av de där utanpå gudomligt söta, innanför mörka och dråpligt katolska kyrkor och betraktar världen, sjön och staden som ligger nedanför mig. Jag tar ett kort på det jag ser:

Efter att mamma är underrättad om mitt italienska sommarliv är det dags att mumsa i mig en energikaka uppe i San Zeno – fantastisk liten ort, dit måste ni bara! – och försöker ta mig an Lumini från San Zeno-hållet. Det är dock så bisarrt brant och leder ingenstans vackert så jag vänder och kör ner i dalen igen. Jag vill testa mina ben upp mot Ferrara di Monte Baldo igen – ni vet den första stigningen jag och Tony företog oss den veckan. Den här gången är jag själv. Vägen kryllar av cyklister – krängande äldre gubbs i diverse storlekar och dressar, spänstiga korta italienskor i vindjacka och utan hjälm, vilsna mtb-folks som letar efter stigar längs med vägen, rågblonda danska ynglingar, storväxta holländare på XXL-Giantar och så jag, för en gångs skull lättare än min cykel (eller så känns det i alla fall idag). Det går fint, mycket finare än sist! Jag märker att kroppen har fattat att det är uppför som gäller, accepterat sitt öde och börjat anpassa sig. Och plötsligt tar energin slut och jag kryper nästan uppför Spiazzi där jag intar veckans godaste och fika med en vy to die for. Precis här:

Efter fikat dansar jag hela vägen upp till Ferrara och så cyklar jag hem till campingen. Det är krig i sadelområdet men fest i cykelsjälen. ↑ 1388 hm. Strava här.

Dag sex. Jag vaknar med värk i rumpan och området runt. Känsliga läsare kan sluta läsa här men de nedre partierna är röda, nariga och irriterade. Sittbenen smärtar. Jag är smått trasig. Idag blir en tung dag. Ute regnar det lite lätt. Jag och Tony bestämmer oss för lite lätt skölj, ett gäng-tusen höjdmeter eller så. Vi glider ut från Bardolino och det regnar mer och mer damtidigt som jag känner att mojon är nere samtidigt som varje tramptag gör ont, alltså där nere. Får jag inte vila idag så blir det ingen rolig cykling de resterande dagarna. Tonys mojo är inte heller på topp så vi vänder, stoppar i oss lite mat och drar till Verona där vi hoppar runt i vattenpölar, fönstershoppar, kollar in lite Touren och fikar kaffe med semifreddo till. ↑ 108 hm. Strava här. 

Dag sju. Äntligen sol igen och idag har jag ett helt gäng höjdmeter att ta igen. Stjärten mår bättre, benen mår bättre, mojon är uppe igen och jag har berget Fosse doggy style i åtanke – dvs. istället för att köra som vi gjorde, den korta superbranta vägen på en mil (den från Rivalta/Peri), ta den något längre och något flackare stigningen som börjar i Sant’Ambroggio. Kolla kartan på Strava så förstår ni. Hursom, klättringen är magnifik, jag känner mig urstark och så träffar jag ett par riktigt söta belgiska herrar som förgyller min klättring och omskrivs senare i inlägget VÄNNER UPPFÖR. Efter jag sagt hejdå till belgarna drar jag mig ner i dalen för att köra nästa stigning men missar avfarten och hamnar lite för långt ner. Lite för långt ner i bergen innebär väldigt mycket för långt upp om man ska tillbaka så jag tänker testa en annan väg och hamnar nere i vindalen igen. Inne i dalen är det som vanligt kvavt och fuktigt. De enda som ser ut att må toppen är masivinrankorna. Jag passerar små orter som Mazzano, Negrar och Pedemonte – dammiga, platta förorter till Verona. Jag börjar bli irriterad för jag är inte här för plattkörning. Ett gäng “dömil” passerar innan jag når bergen igen och klockan börjar bli sent. Jag stannar till vid nån superstore och häver i mig en tetra chokladsojadryck och två bananer. Jag hinner med en sista klättring till, Fumane upp till Cavalo och den känns. Luften står still och tornanti verkar inte vilja ta slut. Men jag är snart uppe och några till dömil senare är jag hemma och har fått riktigt fin bergsdistans i benen. ↑ 1872 hm. Strava här.

Dag åtta. Jag är förstås något trött efter gårdagens körning – klättringar här är inte lika långa som i exempelvis Alperna vilket gör att man får jaga höjdmeter på ett helt annat sätt (jag menar, i Frankrike så kan man få sig tre-fyratusen hm på en dag utan att behöva åka emellan så mycket) men jag vaknar ändå bestämd. Det är bara en cykeldag kvar eftersom firman vi hyr av har stängt på söndagar och cyklarna ska alltså återlämnas idag, lördag. Jag ska få ihop strax under 2000 hm idag om jag ska fixa utmaningen. Jag är lite ledsen över att vädret satt käpparna i mina hjul; styrstamsstrulet i början hade också gjort att det hela började på tråkig not. Men struntsamma. Idag ska jag köra mina höjdmeter och sen har jag gjort det. Vädret vill sig annorlunda idag igen. Det åskar hela natten och vi vaknar till regn, regn, regn och prognosen som säger att det kommer att fortsätta regna hela dagen. Betänk att åska och regn uppe i bergen är lite annorlunda än småregn här hemma. Man är rent sagt dumdristig om man ens försöker sig på bergscykling när det åskar i Italien. När jag går till duscharna kommer det ut ett par tårar. Jag inser. Det kommer inte att bli någon liten Rapha Rising-patch för mig i år. Vi går och lämnar in cyklarna och spenderar resten av dagen i den regniga staden.

Dag nio. Vi har inga cyklar och vädret är extravackert vilket smärtar lite. Istället tar vi bussen upp till Spiazzi där vi köper oss ett par lokalodlade nektariner, en munk och mineralvatten. Vi vandrar, till fots – så märkligt det känns! – på de smala serpentinerna, ner mot det katolska templet Madonna della Corona, smakfullt insprängd i den kalkrika bergsväggen. Vandringen är pedagogiskt kuslig med statyer föreställande jesulidande i varje hårnål. Madonna della Corona är ett tvättäkta turistplåster, med gulliga nunnor, egen bulletin, försäljning av dryck, souvenirer och memorabilia, högtalare som gör att den ständigt pågående gudstjänsten på latin når ut över platån och försätter besökarna i gudfruktig stämning och till och med egen shuttlebuss som mot penning skjutsar pilgrimerna tillbaka upp mot Spiazzi.

Jag är mest pissed över att inte få cykla här idag. Till tonerna av bedjan på latin lutar jag mig över staketet som omringar platån. Tänk, precis där har du cyklat! säger Tony och pekar ut mot denna vy:

Åh fan, härligt tänker jag då. Och jag vill cykla mer. Jag har inte hunnit bli mätt. Jag kommer tillbaka. Jag har börjat bli kompis med Italien. Bara jag håller mig uppe i bergen. Precis som i alla andra länder jag besöker.

Vi hittar en smal stentrappa som leder upp mot Spiazzi igen. Som många andra gånger undrar vi hur de som inte cyklar klarar sig till vardags. Det tar ju sån tiiid att gå! Uppe i Spiazzi dricker jag ur fontänen och vi hoppar på bussen ner mot Bardolino. Chauffören har inte bråttom – han håller sig på lagom avstånd bakom cyklisten som kör nerför berget. Väl framme på campingen steker vi resterna av den gula pollentan och badar en sista gång i Gardasjön. Vi vill inte hem, inte än.

 

 

 ↑ (enligt Strava) 6915 hm.

Jäkla åskväder.

Ordlek yo, Strava är ju rotfruktsorange. Hihi

Trots att jag inte nått upp till de dära 8800 höjdmeter (läs varför här och här) som krävdes för att få ett Rapha Rising 2014-märke så känner jag mig ändå rätt så duktig. Jag gjorde mitt bästa utifrån de förutsättningar jag hade. Jag tror starkt på belöning – you and me baby ain’t nothin’ but mammals – och speciellt på icke-materiell utan aktivitetsbaserad sådan.

Därför har jag belönat mig själv med att bli en Strava Premium-medlem! (dollarkursen är låg så passa på)

Det känns extrabra just nu då motivationen inte alltid är på topp pga. årstidsväxlingen mot den mörkare, kallare och blötare årstiden. Försäsongsträningen (ni vet, det där man pysslar med på hösten och vintern om man siktar på vinst och härj på sommaren) är alltid lite kämpigare så då känns det tryggare om man kan sätta upp lite mätbara mål för t ex intervallkör i vissa segmentbackar, mäta sina resultat lite mer effektivt osv.

Här förresten, min heatmap från italienresan. Som ni ser så har jag kört väldigt enkelsidigt. Ska man köra på andra sidan så lär man antingen bo där eller ta båten över och det pallade jag inte denna gången. Nästa gång kanske? I så fall måste jag researcha mycket mer om tunnelsystemet som ju verkar lite otäckt mörkt.

Följ mig på Strava genom att klicka här!

Puss.

En damrumsselfie i en liten pittoresk bergsby
Italien äger rumsren selfie här hemma!
Typ.

Tjena!

Nu när jag kommit ut ur semesterdvalan (även om jag à la fader vår fortfarande mest vilar ifrån Internets om helgerna) så återupptar jag min klassiska veckokollen, ni vet så ni liksom har koll på mig och mina företaganden och att jag själv följer schemat. Skärpning Katj0 som min polare Larsa skulle ha sagt. Hur som, vi kör igen!

* Idag måndag är den klassiska sköljens dag. Tyvärr verkar vädergudarna riktat in sig på skölj med så förmodligen kommer det att bli en väldigt, väldigt blöt rullrunda ikväll. Nåväl. Bäst att vänja sig vid att komplettera kittet med regnjacka. Tur jag älskar min (ni ser, önsketänk önsketänk…)

* Imorgon tisdag är det dags för hatälskade intervaller. Fast jag har känt mig oroväckande stark de sista klubbpassen (förutom gårdagens bakisrull förstås) så vet jag att kommer att flyga av som en hatt i blåsten om jag inte sköter mina kort rätt. Eller okej, jag kommer att flyga av i fem av sex intervaller oavsett, men så vill jag ha det, för nästa gång så kanske jag flyger av i fyra av sex. Jag tänker ställa upp i Anundsloppet – gissa klass! – och jag bli köra nåt varv innan jag flyger av där med.

* På onsdag är det egentligen MTB som står på schemat men det blir kanske att jag får dra till Stockholm och hämta bilen från verkstan. Och bli av med några tusenlappar på köpet. Fanfanfan. Får trösta mig med lunchlöpning eller annat skojsigt för att hålla träningsnarkomanen i mig lugn. Vi glömmer onsdag så länge.

* På torsdag väntar nya äventyr med klubben. Vem vet, kanske försöker jag mig på tempo för första gången i mitt liv? I så fall vill jag ha sexiga täckta hjul på. Om AK läser detta så får han gärna låna ut nåt sjukt snabbt hjul till mig. Jag hoppas innerligt att tempo skiter sig. Så jag kan återgå till att vara den som inte kör tempo. Det vore nämligen förödande för min redan obefintliga ekonomi att börja kitta upp mig på tempoprylar…

* På fredag är det fredag och nåt riktigt cykelskoj, fast vad vet jag inte än? Kanske hinns det med lite MTB då? Kanske plockas det svamp med cykling skogs tur och retur? Kanske cyklas det på min nya stadscykel om jag hinner hitta en mig värdig i veckan?

och så lite privatliv och bloggande mittemellan.

Fy satan va vanlig jobb- och träningsvecka. Det är du och jag, rutin.

Ska ni göra nåt skoj i veckan? Puss.