Så märkligt.
För knappt två dagar sedan flög jag fram som en av de snabbare cyklisterna i årets Velofondo i Vårgårda. Jag hade konstant ont i benen och urinblåsan – fan på att cykla fjorton mil utan kisspaus! – men jag kände mig stark. Ibland gick det i femtio. Ibland gick det i över sjuttio. Jepp, det gjorde det. Ibland gick det iofs i tjugo med, men jag kände mig fortfarande stark.
Igår var jag till Stockholm och åkte kollektivt (massa gånger under en dag!) och idag är jag krasslig. Är slö och hängig och bryr mig inte om nånting speciellt.
Har därför köpt ett paket färska kräftor och en burk majonnäs, rört ihop en snabb västerbottenpaj och så åker den varmrökta laxen fram, den jag fick av min pappa.
Typiskt höstmåndag att vara halvt sjuk och trösta sig med kräftor.
Nu håller vi tummarna för att sjukan inte bryter ut – det är mycket som händer den här veckan, både privat (Grannen fyller år bland annat!) och cykligt (cykling så klart, klubbrelaterade möten etc.).
Nu ska jag fortsätta tycka synd om mig själv. Ni är välkomna att göra detsamma. Ynk ynk
Puss.
Den där kombon av att tömma sig helt, åka kollektivt och säga hej till alla andra folkz bakterier är lite dödsdömd… Speciellt om man kanske inte tankat i ordentligt efter rejset! Krya på dig!
Ät socker. Inte alltid man vill det men lösgodis är lösning på dräneringen :-)
Krya på dig tjejen!!
Hittade till din blogg idag och blev därav helt såld på ditt sätt att skriva. Inte alla som kan måla händelser som du gör i text!
Väldigt inspirerande att läsa om din framfart :-)