I torsdags körde vi, 59 glada lycracyklister, tempo på E18. Det var ingen reclaim the highway-grej utan de renoverar E18 så vi kunde cykla där innan bilarna släpptes på. Sista chansen att få cykla motorväg liksom.
AK bjöd på turkisk peppar. Han hoppades nog att han skulle slippa skämmas för min prestation eftersom han monterat sina asdyra campa-hjul på min cykel.
Regnjackan i flaskhållaren må störa helhetsintrycket men den gjorde stor nytta under uppvärmningen
Det var ett trevligt lopp. Valle var stark som vanligt. Katja var lite smånervig. Mattias försökte hålla sig undan tempot med nåt MTB-snack om sina revben men dök upp ändå. Jag hade fått mitt styre lindat vitt och kände mig precis så elegant som Katja förutspått. En ormvråk satt på ett staket vid vägen, hej vråken! I övrigt badade kvällen i solljus och ramades in av en stor regnbåge. Vår egen Pride!
Foto: A. Karlsson
Innan start fick jag plötsligt en käftsmäll. Cykeln stegrade sig, jag drog i asfalten och sadeln blev sned. Jag kom på fötter och började skratta hysteriskt av chock och förnedring. Såg upp på vägbommen, kisade i motljuset. Bommen tog i nån käkdel av nyllet, kändes lite som en snowboardvurpa, fast värdigare!
Men kroppen var intakt och jag drog iväg och körde lite kapp med nån Merida-cyklist i limegrön lycra. Det var knastrigt underlag och lite smågropigt så jag började fundera på om bilisterna skulle bli nöjda med den nya vägen. Då vevade klubbens ordförande förbi, i luckan mellan mig och Meridan, in på sista rakan in mot mål, h-ete.
Sen var det kväll och man fick kaffe och bulle och alla huttrade och cyklade hem och jag stod en evighet i duschen innan jag kunde krypa till kojs och vakna nästa morgon för att inse att jag försovit mig.
Och att vår kära gäst från Eskilstuna hade slagit mig med två sekunder.
(senare fick jag reda på att en av våra mindre cyklister hade blivit påkörd av en av våra större cyklister, min milda käftsmäll i 10 km/h var ingenting mot sönderrivna kläder och blodslamsor, vi måste se upp även när vi kör tempo!!)
