Blogg

Hej.

Jag har fet deadline och kommer alltså inte kunna blogga mycket idag. Därför tycker jag vi kör en frågestund. Fråga exakt vad ni vill och jag lovar att vara så ärlig och duktig som möjligt när jag svarar på era frågor! Nån har uttryckt en önskan om att jag svarar på video, kanske kanske?

Oavsett – nu kör vi.

Vad undrar du?

Hej.

Tog min lilla sargade cyklistkropp och cuben ut till Gropen igår kväll. Tyvärr lite för sent för att det skulle bli helt lyckat – hade bara en lampa med mig och jag ser liksom uselt i mörkret även med lampor så… Även om benen egentligen kändes pigga så gjorde såren och blåmärken så mycket ont och kändes typ, inflammerade och ömma. Myste runt ett par varv och så kom Anna förbi med min Canyon som hon hade lånat. Jag visade Anna hur ett Helgmyset-varv kunde se ut och hon visade mig ett gömt litet stockparti att träna på. Win-win! Och så var ljuset magiskt och vi delade på en god cykelkaka och gjorde upp planer för höstens Stora Cykelfest som jag hostar i slutet av november. Det kommer att bli episkt.

Helt okej rehabkväll med andra ord.

(tyvärr ingen bildkälla, nån
som känner igen konstnären?)

God morgon. Igår tokkraschade jag på min damtralla (av alla cyklar!) så jag är småjusterad och småsur idag men vill ändå börja morgonen med nåt lättsamt istället nämligen våra, bloggarnas höstlistor! Minns ni min lilla lista som jag skickade vidare? Här är de kollegorna som bidragit med egna höstlistor:

* Helenas lista

* Johans lista

* Elnas lista

* Sara Borgs lista

* Hasses lista

* Dessis lista

* Jossefrus höstlista

* SUMMIT MTB:s lista (Nytt!)

* MTB-Karins lista (Nytt!)

Har du också sportat höstlistan eller känner till nån jag inte har med? Hojta till så lägger jag till den.

Puss och lövfluff på er!

Torpedotriplex – med Katjas benblod på sitt samvete!

Igår var en skitdag. Började dagen i tårar, jobbet bjöd inte heller på några glada överraskningar, höll på att bli påkörd av en bil pga. den inte-alltid-fungerande handbromsen (fotbromsen fungerar inte alls) på min damtralla och den dyra chokladkakan jag hade köpt på lunchen visade sig ha legat för länge på Ica så den var lite konstigt vit sådär. Det enda som kept me alive så att säga var tanken på crossintervaller i Gropen på kvällen. I med foten i pedalen, på med jävlaranamma och rensa tankarna i sällskap av grus, knott, pinnar och andra cxy saker.

Tio meter från mitt jobb så flög jag över styret på den där förbaskade damtrallan. Nåt slog slint i den mindre nogräknade Torpedo-navväxeln så precis när jag hade ställt upp mig för att ta ett tungt tramptag på trean så kom hela kalaset ur spel och cykeln frihjulade. Plötsligt – eller nej, fallet tog faktiskt ett gäng hemska sekunder – så låg jag på marken med revor, sår, blåmärken och en tung åttiotals-Crescent ovanpå mig. En gatuängel till förbipasserande dam hjälpte mig av med cykeln och upp på benen igen och jag tryckte undan gnyet för att inte skrämma livet ur stackaren. Tony hämtade mig med Saaben och jag tillät några tårar sippra fram för att lätta på trycket, ni vet.

Kvällen spenderades med omplåstring, Mean Girls, Lindt (ej för gammal) och tidig nattning för att låta kroppen läkas. Idag är benen ömma och nån sena innanför knäet (?) vill inte riktigt samarbeta och gör skumt ont när jag försöker böja benet. Egentligen är det mtb-onsdag idag men jag vettefan om spirorna pallar några större utsvävningar, blir väl till att ta crossen ut på lite stigar och bara läka de mentala såren.

Lärdom:

Serva era cyklar, även om ni har bara två kilometer till jobbet.

(Och lita inte på Torpedoväxlar för fem öre)

Puss!

Hej,

har en snygg käck racerapport halvvägs till er men just nu är stämningen skit här. Tårarna rinner och jag mår inte speciellt fint. Vad det beror på är så komplext, oförklarligt och privat att jag inte pallar ens försöka berätta. Men ha överseende. Förhoppningsvis räcker mojon till friska crossintervaller i Gropen ikväll. Det är ju trots allt en svinkall solig intervalltisdag vi har med att göra idag!

Puss. Hörs snart. Tack.

“Hej snygging, har du sett mina lungor springa förbi?”

Racerapport crosspremiär i Hellas folks.

När jag hade sagt till Tony att jag ville omedelbums testa tävla med min nya Cube så tog han min önskan på högsta allvar. Jag själv tog det på högsta allvar och drämde till med värsta inlägget där jag tiggde hej och pepp. Alltså fanns det ingen återvändo.

Efter en natt med sämre sömn (tävling, resa, cykelinköp… allt nytt och lite läskigt gör att jag sover taskigt trots min mjukispanda) så var jag på väg att fega ur. Men inte ska väl jag, men inte kan väl jag, ni vet. Tryckte lite på åderbråcket på låret och sprang på toa en extra gång. Och en extra gång till.

Jag bestämde mig för ett mål för att inte deppa ihop totalt om jag skulle bli varvad eller så. Målet blev tråkigt realistiskt: Jag Katja, har som mål att ta mig runt banan så många varv jag hinner och lära mig en masse på köpet. 

Jag klämde till med värsta disclaimern också: Ifall det skiter sig helt så får jag inte bli alltför ledsen. Detta är inte ensamcykling ute på öde landsväg. Detta är teknik, listighet och styrka ihop med andra som har gjort det förr.

Dimman var tät när jag och Tony rattade Saaben ut till Hellasgården i Älta. Jag hade gjort äggmackor men de glömdes pga. den koncentrerade stämningen som rådde inuti bilen. Min debut åsido skulle Tony tävla mot elitpojkar som Flockhart & Co. så han tänkte på sitt och jag bedövade ångesten med nervöst musikzappande på telefonen.

Väl framme i Älta kom solen fram, jag fick en skumtutte och en kaffe i handen och anmälde mig också. Tärningen var kastad. Som glad men ändå vettig idiot anmälde jag mig till det talrika sportklassen. Hade jag anmält mig till seniorklassen så hade bronsmedaljen varit säkrat oavsett men jag kände liksom inte riktigt för att bli prejad av eliten än. Dessutom skulle fler tjejer ställa upp i sportklassen och då blir det ju automatiskt mer rättvist motstånd.

Tvåkvart innan start slogs jag av situationens allvar och passade på att provköra banan med bambidarriga ben. Banan visade sig torr, hejdå sexliv-guppig och full av labyrintiska kurvor. Kurvor som skulle skilja männen från vete och kvinnorna från råg. Banan innehöll också några hoppa-över-den-som-törs-smådiken och ett par obligatoriska stockar, förtretligt nog på det mest publikvänliga stället på hela banan. Banan innehöll även en liten backe samt ett gäng snabba dammiga partier.

Blåsfisk? Nä, Katj0 slitandes!

Väl i starten – älskar masstarter, all eyes on all, usch på tempo när alla ska glo på just en! – försvann nervositeten och ersattes med koncentration. Jag mosade på – kanske lite väl försiktigt? – och både körde om och blev omkörd efter bara ett par hundra meter. De ouppvärmda benen ville inte riktigt upp sig i backen men jag tänkte på mitt pedagogiska mål och koncentrerade mig på att observera de bättre framför mig (en gång wheelsucker, alltid wheelsucker) och försöka ta kurvorna och de ettriga dikena så smidigt jag kunde.

När de snabbaste – bland annat en elegant tjej på en Rose-hoj hade svept förbi fann jag ett visst nöje att köra i “klunga” med cyklisterna på min tekniknivå. Bland annat satt jag fast bakom en härlig herre och vi harklade oss ikapp och suckade lite och skrek ajajaj! samtidigt. Vid ett flertal tillfällen körde jag om herren men han kom ikapp. Men gissa vem som tog den till slut 😉

Min obefintliga teknik gjorde mig galen. De enda chanserna jag hade var på de snabbare sträckorna och där körde jag om folks för att sedan bli omkörd (eller omsprungen) i de tekniska partierna. Självklart förbättrades kurvtagningen för varje varv, inte minst för att jag var både uppvärmd och less på att fega – men det faktum att jag inte lärt mig klicka ur/i ordentligt än gjorde att jag tappade fett med tid vid spring-stockarna. Och hur mycket tid tappade jag inte pga. försiktigheten vid smådikena!

Storm före stockarna

Nog med neggo snack. Jag älskade varenda minut av körningen, även när det var som jobbigast och knixigast faktiskt. Älskar knixigt, får en att tänka till ju. Var så mycket nytt för en asfaltsnötare som jag.

För att vara totalt superdupern00b så gjorde jag ett bra, vurpfritt och publikvänligt race. Här finns resultaten. Hoppet finns där och jag tackar er alla som hejade på mig, tackar er alla som kommit fram till mig och berättat att ni gillar den här lillbloggen, tackar arrangörerna och tackar vädergudarna.

Vi ses under CX-Cupen, the show must ride on 😀

Bild: Andreas Nyström
Övriga bilder: Tony Carlsson

Hur vet en att det är höst?

Löfven byter färg.

Nej, nu ska vi inte vara såna!!

Hösten är ju här när LÖVEN byter färg, och de blir inte det minsta blå, de blir gula och röda och prickiga. Men framför allt är hösten här när lvg-cyklisterna börjar få mystiska revbensbrott och gömma sig inne i skogen på små stigar – på MTB.

Eftersom Katja har lånat en Cube från Johan så får ibland hennes Canyon vila, så idag fick jag rasta den i Hökåsengropen medan hon ägnade dagen åt att tävla cyclocross (respekt!!) på Cuben i Stockholm.

Jag trampade till Gropen glad i hågen efter dagens lvg-pass, lagom till att det började droppa från skyn. Folk bangade till höger och vänster så jag drog iväg solo. Inte en enda knäppskalle till cyklist var heller vid Gropen i det tilltagande regnet, så jag fick härja fritt.

Jag körde fram och tillbaka, uppför och nedför, jag vände på femöringar och for fram över diverse stockar och stenar. När jag instinktivt stannade och klickade ur vid en brant backe kom jag att tänka på mitt forna liv som hästtjej (bland andra hästtjejer på de kommunala ridskolorna, hästkillarna fanns i privatstallen).

Cykeln var min smånervösa hopphäst som jag skulle styra över hindrena i skogen. Om jag tvekade det minsta, skulle hon vägra. Men om jag var stadig och hade bra fart, drev på och räknade in galoppsprången fram till hindren, skulle hon ta dem med ett perfekt avvägt, elegant hopp. Och det var precis vad som hände, och som varje ryttare vet så måste man efter en vägran direkt ta det hindret igen om inte hästen ska vägra för all evig framtid på just det hindret, så det gjorde jag. Och vi kom över. Och vi kom nedför olika branta backar. Och när vi gjorde det, så kom jag på mig själv med att ropa “Duktig!!” och avvärja reflexen att ta tyglarna i ena handen och klappa cykeln på halsen med den andra.

Och det var okej, ingen hörde, och ingen annan cyklist var ju där för att dementera det faktum att jag flög fram – och ägde – i största allmänhet.

Och eftersom jag kände lukten av höst, så blev jag lika klyschigt filosofisk som jag blev förra gången vid Gropen, och jag började älska den där sviktande framgaffeln och de där feta däcken och det där raka styret utan bock. Och det kändes bra med regnet, och det kändes bra att jag vurpade nere vid vattnet på slutet och fick mitt blåmärke, och att jag fattade varför jag vurpat, och att jag körde samma sväng igen direkt efteråt utan att vurpa.

Och om jag hade varit lite bättre på att plåta, hade jag tagit ett kort av mig själv hoppandes över värsta stocken och samtidigt vrida lite så där coolt på styret.

Men nu är jag inte det, så jag avslutar det här inlägget med att berätta att jag också pallade lite finfin fallfrukt på en hemlig plats i Västerås, he he.

 

Två gånger på crossen, hittils…

 

Fjärilar. Och lite ont i magen.

Nervös.

Känslan är ingen ny även om tävlingsformen är ny (eller typ, gjorde bort mig med bravur i Karlstadscrossen förra året, men det var på mtb så det räknas inte).

Det är min första riktiga crosstävling imorgon.

Hellas står värd.

Kommer ställa upp i sportklassen och mest ta mig runt – allt för att träna tävlingsstart, tävlingsgenomförande.

Och för att ha djävulskt kul.

Heja mig!

Vi peppar med låten med det något otippade namnet 😉 Puss och basgång på er!

Fanken va jag växlat den här veckan!

I måndags rattade jag min tysk-italienska racers Campa-växlar. Älskar dem, älskar pytteknappisarna, fattar inte va Campa-haters gnäller på.

I tisdags körde jag Johans Cube CX för första gången. Plötsligt gällde SRAM:s växelsystem, fast med bara bakväxeln då eftersom det liksom inte finns nån framklinga att växla upp eller ner till.

I onsdags var det ju mtb-onsdag och min Canyon går på SRAM med fast då är det ju suspekt knappagerande utan bockstyre.

Igår var det racer igen.

Och på köpet så ska man snigla sig jobbet tur och retur på 70-talstrallan med ol’ good Torpedo-växeln, hela tre optioner och pålitlig som en solåvårare på Rivieran.

Det är inte utan att man saknar singlespeedtiden ibland när man för femte gången växlar upp istället för ner när man ska upp i nån QOM-backe i den mörka hökåsenskogen.

Fast då hade jag väl aldrig kommit upp…

Nu finns det i alla fall ett hopp om att jag gör det.

Bara jag inte glömmer att jag inte alltid sitter på en racer 🙂

Just cycling catz
destryong your picturesque viewz

Alltså seriöst. Dessa hälso- och träningspåståenden vi dagligen matas med av välmenande inspiratörer. Jag kan ju då undra om de verkligen känner mig, för…

# 1

Min kropp är min, kan det stå.

Min kropp är naturvetenskapens, efter jag kolat vippen dvs, tänker jag då och googlar “anatomisk + teater” till toner av medeltida celestaplonk

# 2

Du är fin som du är, kan det stå.

Lol lurad, jag är bara djävulskt duktig på digital bildbehandling, tänker jag då.

# 3

Du är din egen största motståndare, kan det stå.

Knappast, mina motståndare är duvor och nassar på stan, är mest för gammal för att hamna i slagsmål, tänker jag då.

# 4

Ge aldrig upp, kan det stå.

Säg det till växelörat istället, punk! – tänker jag då.

# 5

Lita på magkänslan, kan det stå.

Sist jag gjorde det fick jag vädra resten av kvällen, tänker jag då.

# 6

Lär dig av misstag, kan det stå.

Repetition är inlärningens moder, tänker jag då och gör samma sak igen.

# 7

Älska dina kurvor, kan det stå.

Säg det till den douche som var tvungen att måla en hal väglinje precis där det svänger! – tänker jag då.

# 8

Varje träningspass räknas, kan det stå.

Jaså, kan man ta QOM:s även på gymmet? – tänker jag då.

# 9

Livet är som en berg- och dalbana, kan det stå.

Inte om man bor och tvingas cykla i Västmanland, vet jag då.

# 10

Det är insidan som räknas, kan det stå.

Okej, säger jag och sträcker ut tungan.