Blogg

Hej folks, rumpan full just nu, måndag å stuff, men racerapport är på G. Ha tålamod och häng inne hos min crossies Johan och Anna så länge. Puss och hörs snart!

Hamnade på en sjujäkla massa kort, tips: kör man tillräckligt sakta
så hinner fotofolksen fota en ordentligt 😉
Urval: tack Roger Nilsson, Ola Dyrhill, Rasmus Olsson

Fan, skulle skriva värsta känsloinlägget men fegade ur och raderade allt. Ni får en klassisk racerapport istället.

Det är ljummet och duggar pyttislätt när jag hoppar på crossen efter att ha myst med baby-Levi, en månad, och ätit mig mätt på tävlingsgröt och tävlingsägg. Som vanligt fixar jag ingen elektronisk karta utan förlitar mig på snälla göteborgare när jag mest intuitivt letar mig till Slottsskogsvallen där jag tydligen ska prestera ett svenskt mästerskap i klassen D30 (fast jag är 28 men dispans pga. födelsedag etc.). Efter att ha rådgjort med fem göteborgare (en göteborgare per oviss korsning) brer sig till slut Slottsskogen framför mig och jag har fått mina ben en helt okej uppvärmning eftersom jag kört vilse än här än där. Tyvärr hinner jag inte testa banan ordentligt – hinner cykla vissa små partier – utan står plötsligt på startlinjen. Helsjukt, ska aldrig ske igen. Framför mig – seniorklassen. Avstår den under SM, jag är inte där än. Bredvid mig – Anki, Carina, fler starka sammanbitna medcrossare, idag motståndare. Vi kör 30 sekunder efter seniorerna (lite synd). Jag får en usel start men hinner accelerera ordentligt under startrakan och hinner ikapp klungan. Jag förälskar mig i banan, den är ju skitkul och lämnar ingen tid åt nåt annat än fullständig koncentration. Full med luriga kurvor och förrädiska överraskningar. Grus, asfalt, ler. Och så den höstbruna skogen med sitt tekniska parti som jag av nån anledning plötsligt trivs som tusan i – efter första klumpiga “testvarvet” förstås. Cykeln samarbetar fint och jag finner äkta nöje i att göra kloka spårval och även mindre kloka spårval, allt är roligt. Inte ens det faktum att jag förmodligen har för lite luft i mina (kasta ägg NU!) kanttrådshjul får mig på sämre tävlingshumör. Plötsligt händer det dryga. Jag kör – enligt mig snyggt och oräddt – nerför en skråbacke i skogen och ska just accelerera ut på asfaltsrakan så hoppar kedjan av åh nej. Just då står klubbkompis Gunnar där och skriker trampa trampa! och jag ba nej det kan jaginteminkedjaharhoppatpanikstrultrubbelhelvete! och så picklar jag på den till slut och börjar trampa och så hoppar den av igen och jag picklar på den men det är långt till framförvarande damer helvete. Från stadigt grupetto till achtervolger. Fuck. Jag biter ihop, njuter av cyklingen fortfarande, mjölksyra, bra grepp, jag kör ikapp en tjej, sedan en till, sedan är det stor förvirring då man tror att vi ska in i mål men så har vi ett varv kvar, jag drar allt jag orkar ha kvar, landar som fyra av sex startande, helt okej, nöjd. Glömmer gömma mig bakom holebrooksen, glömmer inte att gömma mig i duschen i fyrtiotvå minuter.

Det är mitt andra år utan dagligt bolmande, min första crossäsong, min kanske tjugonde gång på crossen. Jag kommer fyra i SM. Det är helt okej Katja. Du dög idag. Sluta göm dig bakom holebrooksen ett tag här, du vet inte vad morgondagens cupavslutning för med sig, ännu…

Som den materialperfektionist jag är så borde jag nu sitta och sörja över att jag inte glider runt på Cykelmässan och klämmer på massa nyheter och snackar meningen med livet med massa andra entusiaster.

Men vet ni, jag är typ rätt så oberörd. Mest lättad!

Samtidigt som jag älskar vackra saker och underbara cykelmänniskor och drar mer än gärna fingrar över gudomliga olje- och kolbaserade produkter av högsta kvalité, eller känner kylan av ett smalt stålrör mot min handrygg så är jag gammal nog att erkänna för mig själv att yo, jag mår fan inte sådär jättebra av mässor. Som ni kanske vet så känner jag mig ofta desorienterad och vilse i stora masspådrag av kommersiella slag (typ gallerior och massaffärer à la XXL, ni vet ju varför jag så sällan… aldrig shoppar), och ju fler lampor, färger och saker det finns runtomkring mig desto svårare blir det för mitt psyke. Alltså ska jag gå på en sån mässa så är det typ med handledare och ett mörklagt vilrum där jag kan få blunda en gång i timmen, typ.

Ett gäng veckor efter Peter dog så stack jag till Cykelmässan med min lillebror. Egentligen ville jag inte gå men brorsan hade blitt lovad det. På sätt och vis var det skönt! Han drog runt mig bland montrar och kaffestånd och jag följde bara med utan att egentligen veta var jag gick. Då och då nickade man hej till nån som hejade på en och så minns jag att jag gjorde nåt slags fotfit (?) men lät bli att köpa specialsulor. Förra året ville brorsan gå igen så vi gjorde det igen, upprepad succé med en medveten åttaåring och vilsen vuxentjej. Åstadkom till och med en rapport huvudvärken till trots!

Lägger man till att jag dessutom är sjukt blyg och har lätt för att snubbla… äsch, det är fan tur att mässan krockar med cross-SM.

Precis som med Eurobike så ser jag fram emot att läsa allas finfina rapporter och diskussioner kring det senaste. Extraroligt tycker jag att vissa av elitlagen kommer att finnas på plats – det är skitkul. Det finns ett par tjejer som jag skulle vilja snacka lite med men jag känner att äsch, jag sköter mina affärer helst sittandes på en cykel eller ringandes till dem jag vill nå.

Ha så kul ni som ska till mässan, och drick massa gott kaffe åt mig oki?

Så håller jag ställningarna där jag trivs bäst. I leran, med skränig musik dundrandes i öronen och för mycket äcklig sportdryck i lillmagen.

Puss!

Duvel och udda hjälm, mental belgisk uppladdning på Le Mond igår.

Kul grej. Förutom det uppenbart enklaste sättet för mina fans att följa min framgång under CXSM genom att faktiskt pallra sig till Slottsskogsvallen och cowbellsa som fanns det ingen morgondag (och ingen åkomma som heter tinnitus) så kan man följa mig via chipet! Motionsloppen har ju kört sånt hur länge som helst men men vi som tävlar har fått finna oss i handskrivna listor tills nu – klicka klicka!

Mina cross bros Johan och Tony kör ju också. Önska oss lycka till! Tycker det är skoj att vi kör i tre olika klasser – hinner man ta bilder på varann peppa varann. Hoppas också Nadja tar med sig baby Levi och tittar lite men jag förstår att det kan vara lite väl mycket uppståndelse för en nyfödd krabat.

För övrigt så borde jag förstås tränat och packat igår ehm. Men jag får vila mig i form idag istället. Upprensning av tankar, skärpning av sinnen, före-stormen-tranquilité. Jag älskar att racea. Det är för vackert.

Ska bara hinna boka lite eskapism med Larsa <3 i Amsterdam innan racet imorgon, så är jag lugn och fin och alldeles strålande cyklist imorgon.

Vi kör.

Tog en sjukt härlig promenad imorse, Coffinshakers började spela i lurarna och jag kom rent spontant att tänka på vad som skulle kunna stå på min gravsten om jag ja, ni vet, kolade typ. Här är förslag, kom gärna med fler – utom bloggtävlan!

“Hon kom, hon vurpade, hon vann för hon var enda dam”

“Jag tvår mina cykellår”

“Don’t stand here and gaze, go and get you some cycling craze!” (i klämkäckt typsnitt)

“Här vilar en kvinna vars sista undran blev om det är vanligast med PTV eller PTH i cyclocross?”

“Ur lervälling är du kommen, till lervälling ska du bli”

“Recycled.”

“När du ändå står här och grinar kan du lika gärna passa på och stretcha vaden”

“Cykel och punk är inte död” (tack Jonathan för idén!)

“Äntligen målvikt”

“Nästa gång du cyklar förbi här, glöm inte att skrika HÅL! och peka”

“Här vilar resultatet av lyckat maxpulstest”

“DF.”

Jag och Linkan ser ut att prioritera rätt i Gropen! 😀

Alltså ibland får jag frågan på varför jag inte svarar på mail fast jag skriver att jag älskar att få mail och är lyhörd etc. Svaret är – jo, jag svarar på mail! På riktigt! Är det inte åt helvete otrevligt eller snuskigt (sånt händer också) och hamnar direkt i papperskorgen så svarar jag förstås. Jag är verkligen tacksam för att folks tar sig tid att skriva nåt personligt till mig. Ni ska inte tro annat.

Men en sak – det tar tid (såvitt det inte är nå brådskande, som när läsare ber om hjälp med nåt som inte kan vänta). Jag har ett väldigt krävande jobb och är även på fritiden engagerad i en del verksamheter, inom bland annat min cykelklubb men även i andra icke-cykelrelaterade. En vanlig arbetsdag svarar jag på tiotals mail, ett gäng telefonsamtal samt sitter i massa telefon- och irl-möten och när arbetsdagen väl är slut, då är jag oftast slut jag med. Men då är Cykelkatten-korgen full med diverse mail. Varav jag alltid prioriterar läsarmail framför alla erbjudanden i världen. Men jag vill ju hinna både blogga och träna och träffa kompisar, typ.

Så. Ha tålamod med mig, oki?

Precis som med min privata samtal-telefonfobi som jag arbetar på genom att samla mig och ta flera privata telefonsamtal ett efter ett så gör jag samma sak med mailen. Jag betar av dem. Efter att ha prioriterat irl-livet först.

Så – var inte oroliga. Jag lovar att svara! <3

Nästa år måste Grannen tävla i cross med!
Grannen är ju som gjord för cross – det syns väl? 😀

Insåg idag att SM är ju ihelgen efter att ha läst Annas tankar inför tävlingen. Alltså det vore ju på sin plats med lite egna tankar inför CXSM, det är ändå SM liksom, inte nån random konsumparkeringscrossen (även om det är just såna svartracecrossar som jag älskar mest). Men, woman must dance, så jag har väl gått och anmält mig och får sota för det ihelgen då jag liftar med Linkan och Contis ner till Göteborg och bor hos min älskade Nadja.

Så här sitter jag och försöker fundera för er skull. Jag tycker egentligen inte om att fundera på tävlingar. Jag gillar att bara köra. Tankarna, de bildas där ändå, under huden. Men men.

När man pratar tävling så pratar man mål. Självklart har jag mål med min tävling. Och för en gångs skull drar jag till med motionärsfasonen nr ett – mitt mål är att ha så kul det bara går under de två löporna i Göteborg (cupavslutningen är på söndag).

Jag är tillräckligt stark för att ha kul. Jag är tillräckligt teknisk för att ta mig runt och till och med glänsa i nåt av partierna. Jag är också otillräcklig, både när det gäller styrka och teknik vilket förmodligen kommer ta mig runt och kanske – kanske! – blir jag inte sist men det är typ om nån annan vurpar. Kom igen, jag är ju ny på det där med cross och träna på det crossiga sättet. Men nu orkar jag inte sitta och ha en masse ångest över vad som eventuellt kan gå fel. Enda riktigt dumma är förstås om jag punkar eventuellt pajar cykeln. Men då är det in the lap of the Gods, inget jag kan göra nåt åt.

Men annars – jag kommer att göra mitt bästa utifrån denna höstens träningsmängd och -kvalité. Till skillnad från min förvirrade sinnesmojo under vilstacrossen ska jag se till att vara utvilad och koncentrerad denna gången. Vi damer får egen starttid och slipper dras med herrarna (och vice versa, glädjen är nog ömsesidig) men jag ser det egentligen inte som nån större fördel – ju fler folks är ute på fältet desto peppigare blir stämningen tycker jag. Annars blir det lätt ångestfullt tomt för oss som är sämre än Sverigeeliten och hamnar något längre bak milt uttryckt.

Fast jag känner mig liksom aldrig helt ensam ändå. Jag har en grym hejarklack, varje gång jag tävlar. Samtidigt som jag skäms bibsen av mig varje gång jag gör nåt riktigt hemskt otekniskt alternativt väggar och ni tittar på så älskar jag att veta att vi är så himla många som är tillsammans, i samma sits, i samma gryta, innanför eller utanför barriers.

SM är fint, kommer att bli en praktiskt koncentration av alla de momenten jag hunnit nöta på under den – alltför korta! – svenska crossäsongen.

Det kommer att vara ett för mig bevisligen prov på hur långt jag har kommit som crosscyklist. På söndag kommer jag ayy vässa denna bilden av mig själv för mig själv ytterligare då cupavslutningen går på samma ställe (något ändrad bana) och alla vi vet att man alltid gör bättre ifrån sig andra dagen!

Min största utmaning inför SM är att få i mig tillräckligt med mat. Jag är just nu inne i en period då jag inte kan äta speciellt mycket. Jag blir sugen på mat och laga mat men jag är liksom inte hungrig. Hinner kanske bli det till SM!

Så, jag ämnar ha kul och göra min hittills bästa crosstävling någonsin. Och för att dämpa pressen lite så säger jag som Anna – hur svårt kan det va? 

Puss!

Vi crossade på ett folköde grusplan ikväll.

Jag älskar positiv förändring, lena cykelben mot mina cykelben och så Prep förstås. Helt utan kommersiella intressen – alltså ur min egen tunna ficka – köper jag och skickar dig en burk Prep om du hjälper mig att hitta på en ny läcker slogan till Cykelkatten. Jag är liksom lite less på min just nu, har märkt att flera bloggare kör på nåt liknande och fine, kör hårt men jag är liksom fortfarande i det mentala utvecklingsstadium att jag inte vill vara som någon annan *ständigt 17*

Jag förbehåller mig rätten att använda ditt förslag som idé till nya slogan – du vinner Prep och kanske en gnutta stjärnglans då din idé kommer att synas i min header. Fett va?

P.S. Prep får förstås sponsra mig om de vill ändå. Jag vet att ni läser Cykelkatten.

Pics: Wetso på Linkans mobil

Helgmys alltså, lika oförutsägbart som tjusigt, underbart spännande syssla – lika roligt varje gång (förutom den där första då när växlingen var paj på crossen men det glömmer vi). Lördagens Helgmys bjöd på soft väder och kanonpådrag – hela tjugotvå cyklister från diverse små- och storsocken ställde sig på startlinjen. Vilket grymt jobb av Johan och Tony. Jag missade självklart de tre uppvärmningsvarven men var ändock rätt så varm efter ett gäng kilometers hetscykling. Kände mig trots knaper sömn rätt så pigg ändå och satsade på att hävda mig någorlunda. Drömmarna grusades när jag vurpade och sprätte liggandes, i den berömda zonhoven-ish på-skrå-sanden. Vurpade där ännu en gång efter två varv. Låg ändock stadigt bakom Grannen och siktade på att flåsa till i hans nacke ordentligt när den drömmen grusades med strax efter springbacken då min kedja hoppade av kassetten lika lätt som vore den en balk. Fan också, fick stå och pilla med det i vad som kändes en herrans massa sekunder. Så himla irriterande. Deppade nästan till. Satsade på att förbättra min teknik och fixade den lilla runt-tallen-i-sanden (allt i Gropen handlar om sanden)-kurvan. Kramade nästan om tallen under nedförsåkningen. Kom inte sist men tyvärr lite långt bakom Grannen – som förresten gjorde ett kanonrace med tanke på sin första gång på crossen.

Kan bara ser hur irriterade ni som inte kört Helgmys än på mig som drar interna tekniska partier och ni ba fattar noll. men tankesultan som jag är så har jag förstås en tanke bakom det – jag vill ju förstås att ni kommer och kör med oss så ni verkligen upplever Gropen! Nästa – och sista (under hösten i alla fall, lär bli nån vintercross men var har vi inte bestämt än) chansen att racea i Gropen är om två veckor alltså lördagen den 22 november. Samma dag som jag håller i min traditionella cykelfest, men det berättar jag om sen.

Helgmyset avslutades med att vi Västerås cross fantomerna* bjöd på Tonys kladdkaka (mums), Katjas kaffe (mums) och Johans cykeltvätt (plums!). Sedan var det bara att korka upp och spetsa glöggen och njuta.

* särstavas med flit, red. anm.