Blogg

Snart ska lilla jag Anna, gästbloggaren få breda ut mig på egen blogg, men här kommer först lite oneliners-material för sommarregnet:

1. Det är inte Vätternrundan
I alla fall 364 dagar om året.

2. Du kan snora när du vill
I större klungor med cyklister som vill framstå som starka när de tar långa förningar kan det dröja evigheter innan du får göra dig av med näsinnehållet. Men i regn är det fritt fram, ingen kommer märka skillnaden på kroppsvätskor och regndroppar. Passa på att spotta, fräsa och varför inte gråta ut över nåt jävligt som hände igår? (eller inte hände, alltid finns det nåt)

3. Ta lite vind!
Så fort det börjar droppa från skyn blir folk väldigt generösa med sin tid i vinden. Inte för att vi älskar vind, utan för att vi vill slippa duschen från cyklisten framför.

4. Slipper duscha när man kommer hem
Jo det klart att man måste. Men det är ju lite skojsigt och en klassiker att säga när det regnar. Dessutom får man tvätta cykeln lite extra, och det är ju lite rogivande.

5. Du får testa din nya lättviktsregnjacka
Om du var klok nog att ta med den alltså. Och sätta den på dig, helst innan regnet kom. Annars kan du sätta på den när du är genomblöt och därigenom låta de livgivande regndropparna bilda ett våtvarmt omslag. Om jackan är härligt gul är det dessutom en säkerhetsåtgärd eftersom du syns bättre.

6. Fatta vad grönt det blir i dikesrenarna med detta varannandagsväder
Kan vara en risk att andra trafikanter skyms i grönskan i en korsning, å andra sidan blir det mjukt att landa i om du skulle råka halka på vägen.

7. Jämlikheten
Något händer med maktfördelningen vid regn. Alla blir lika blöta. Det är plötsligt helt naturligt att fråga den där alfacyklisten hur det känns i benen, eller armarna, eller lagren. Eller varsomhelst.

8. Färgerna
Vad slår en kompakt, blågrå himmel mot klargröna blomsterängar? (eller om det är höst, gula veteåkrar). Inte för att jag någonsin tar med mobilen längre, för den kan bli blöt om det regnar, men den cyklist som roas av plåtning kan få många fina badass moments under regntunga skyar. Och har du tur så blandas regn med sol och en regnbåge tittar fram!

9. Wet t-shirt competition
Passa på att kika under lugg på hur lycran smiter åt lite extra på medcyklisten som har för fladdriga kläder för sitt eget, tajta, bästa. Eller upptäck nya sidor hos dem med vit lycra.

10. Det finns inget dåligt väder, bara…
Nä den är för tråkig, ta inte den. Säg istället: vad trevligt vi har.

Säg: Jag älskar att cykla.

Säg: Jag älskar min cykel.

Säg: Jag älskar att cykla i regn.

 

(foto AK)

Hallojs. Jag känner att jag är rätt så sugig på detta med klassisk blogginspiration som får folks att äta bättre, sova mer och dricka mindre ale. Eller för att citera Cykelkatten herself under måndagsplåtningen för Bicycling som sitter redaktionsgranne med damtidningen Women’s Health: “Jag lär ju aldrig bli bjuden att stå modell för en hälsotidning”. Men jag har fnulat ut en grej till oss här som kanske gör nån lite glad ändå. Här är en ny inspirationsserie (och således kategori) där jag då och då kommer att lyfta fram de cyklisterna som jag på ett eller annat sätt finner inspirerande och som gör cykelvärlden lite bättre och roligare och alltså förtjänar den fina titeln En Riktig Cyklist. Voilà!

Bilderna googlade jag mig till genom
att söka på Tziporah Salamon.

Först ut är min nya cyklistcrush Tziporah Salamon (bara namnet liksom, hur ballt?). Tziporah lyfter 65 vårar, bor i New York och har jobbat med stil och mode i hela sitt liv, både som modell, designer, stylist osv. Det som är fett med Tziporah är att hennes stil är cykelorienterad samtidigt som den är sådär bohemiskt gotisk rich bitchy och inte direkt följer nån speciell norm för hur en äldre kvinna förväntas klä sig och bete sig. Tziporah kombinerar Oakleys ihop med Lanvin lika lätt som hon hoppar mellan de olika hojarna hon cyklar på. Och förresten vägrar hon andra transportmedel än just cykel. Tzip vinner dagens En Riktig Cyklist eftersom hon gör världen lite färgrannare, lite mindre tråknormativ och inspirerar fler till att börja cykla oberoende av klädstil, yrke eller ålder. För mer Tziporah, följ hennes Instagram.

Har ni tips på Riktiga Cyklister ni tycker förtjänar lyftas fram? Kommentera så kollar jag upp dem och bloggar dem med tackord till er förstås. Puss!

Hej. Blir ett bildlöst inlägg eftersom jag bloggar på mobil fot men äsch, ni vet hur jag ser ut ändå. Hur som. Tänkte bara berätta om mina små veckoplaner här. Nu ska jag ju köra SM och jag vet att det kommer att bli skittufft eftersom jag inte riktigt är på topp formmässigt just nu. I lördags körde vi ju norbergsdistansen och visst, det gick fort och så men jag kände mig inte riktigt på topp (att jag på vägen hem fick släppa med fyra mil kvar och stanna och våndas pga. tarmvredsliknande symptom efter att ha tryckt i mig en lite för majjig räkmacka gjorde inte saken gladare men det har liksom inte nåt med formen att göra). Det finns liksom ingen riktig go i benen just nu. Trots att jag nu kört tre pass efter den dära viloveckan så lossnar det inte riktigt. Men gnälla hjälper inte så jag tänker förstås göra det bästa jag kan utav förutsättningarna jag har just nu. Jag tänker förstås göra mitt bästa – ge allt – under SM-helgen men jag tänker också se det som ett kanonerspass inför de kommande tävlingarna. Måste förresten erkänna en sak. Även om jag ser fram emot Tre Berg, Anundsloppet och de övriga landsvägstävlingarna jag hinner köra innan sommaren är slut så längtar jag nåt sjukt till crosscupen. Den där jäkliga, leriga, blöta, kalla, dråpliga körningen. Men det är långt kvar dit.

* Igår måndag cyklade jag inte. Istället stod jag och randonné-Nypan modeller för en superrolig pendlar-plåtning i Bicycling. Många skratt och märkliga poser, numret kommer ut i augusti och jag är säker på att det blir historiens mest sålda någonsin.

* Idag jobbar jag järnet och kör sedan partempointervaller med Eva. Om det inte regnar dvs. Regnar det så kör jag enkatjaintervaller på crossen i våran goa Hökåsen-Grop.

* Imorgon onsdag har vi i VCK klubbmöte vilket innebär morgoncykling för mig. Förväntar mig minst fyraochenhalvmil härdande motvind (vad annars) innan jag parkerar rumpan vid skrivbordet.

* På torsdag är det intervalldags igen.

* Helgen kommer att ägnas åt distans x 2. Helst snabbt. Nu finns det ingen mer tid för myspys. Första tävlingen är ju redan på torsdag, snart bara en vecka kvar.

Så nu vet ni mina cykelplaner. Nu ska jag jobba, hörs sen puss!

Den eleganta mustaschmannen på bilden
(och f ö ingen på Dalsland Runt) har nånting
med inlägget att göra. Eller jo – som motpolerna då i så fall.

Hej. Inlägget nedan är precis ett sånt inlägg jag hatar att blogga. Men jag måste. Vi kör.

Räck upp den en hand den kvinna som inte känner igen sig i följande: Cykeltur. Klunga där majoriteten är män. Du trampar på, gör ditt bästa och njuter av dynamiken och av att få känna kroppen jobba. Plötsligt hörs rösten från den jämteliggande manlige cyklisten:

Du borde växla upp! Man ser ju att du guppar på sadeln! (för du har ju stenkoll på vad anledningen är till jag just idag valt att köra på lättare växlar, för du har ju stenkoll på mitt knä)

eller

Drick mer! Innan du får ont i ryggen! (eh… Logiken?)

eller

Kolla på din snabbkoppling! Ska den sitta så? (Ja det ska den för att den är gjord så, ditt otekniska pucko)

eller, när man passerar nån tävlingsbana:

Ja, detta är egentligen inget tufft race, bara man tar kurvorna rätt. Men förstås, är man ovan så blir det ju svårt! (och man ba jaså, så du har stenkoll på min kurvtagningsförmåga?)

eller som senast, när jag skämtsamt sa Varsågod när det blev dags att släppa in min jämteliggande manlige cyklist framför mig i täten:

Du behöver inte säga varsågod, få bara ner farten så förstår jag att jag ska in (Nämen jaså? Tack för den påminnelsen, jag har ju bara varit träningsledare i sisådär tre år, men var har du varit min räddande ängel?)

Listan kan fortsätta i all evighet. Jag skulle kunna driva en blogg med titeln Saker manliga cyklister mästrar sina kvinnliga klungkompisar med och den skulle kunna uppdateras minst fyra dagar i veckan. Med långlektyr på helgerna som bonus, förstås.

Kan ni lista ut de gemensamma nämnarna? Här är de:

Samtliga kommentarer fälls av män med en viss attityd.

Samtliga kommentarer fälls spontant och ofta.

Samtliga kommenterar fälls till (oftast yngre) kvinnor.

Samtliga kommentatorer anser sig ha fullständig rätt till att fälla kommentarerna och ser dessvärre dessa som ett slags coaching.

Och samtliga har alltid ett kaxigt missnöjt svar om man som den elaka häxan man är öppnar munnen och säger emot. Det är då man får höra saker som Ja men ska du bli bra får du tåla leken och blir obekväm à la den första kvinnliga chefen på ett mindre byggföretag.

Men vadå kan man ju tycka, det är väl bara att tacka och ta emot? Nog borde jag som den lilla medelmåtta på två hjul jag är, vara tacksam över att det finns människor som ger mig tips som syftar till att förbättra min cykling? Hur otacksamt och otrevligt och bitchy är det inte av mig att snäsa åt de välmenande, axelklappande, gratis självutnämnda coacherna? De riktiga cyklisterna, de som har varit med förr?

Men så här är det mina kära manliga klungkompisar.

Om jag vill ha coaching så ber jag om det. Alltså ni vet, öppnar min rosa gulliga kvinnliga mun och ber om tips. Väl bett, lyssnar jag noga och gör som ni säger. Eftersom cyklingen är en historiskt sett manligt dominerad idrott sitter ni fortfarande på den mesta kunskapen gällande i alla fall skruvandet och tävlandet. Det är bl a därför som jag friskt tigger cyklig mansplaining via min twitter och min blogg och drar mig aldrig från att be om råd IRL heller.

Att påpeka att någon gör fel mitt i körningen stjälper mer än hjälper. Tänk själva – hur känns det om ni gör ert bästa och så kommer det någon och kritiserar mitt i? Status sänkt. Och sänka, det är just det man gör genom negativ kritik utan att personen bett om det. Det kallas härskarteknik och är högst osexigt och elakt. Fundera över hur många gånger ni säger samma saker till era manliga cykelkamrater. Jämför. Fundera en gång till.

Utgå – såvitt ni inte är mina nära cykelvänner/-fans och kan namnen på alla loppen jag kört genom tiderna – från att ni inte vet ett smack om mig och min cykelförmåga. 

Skilj på gröngölingar och kvinnor. Det är inte samma sak, vare sig inom arbetslivet eller inom idrotten. Vare sig du vill det eller inte så finns vi här och kommer att fortsätta cykla. Är ni less på oss, ge fan i att förminska oss utan starta nån egen festlig cykelklubb för inbördes beundran istället, med egna kvinnofria mötestider och -platser. Win-win. 

Se cyklingen som en sport. Jag må känna mig romantiskt liten i min mans stora armar, men cyklar jag så vill jag ägna mig åt sporten med mina resultat som enda måttstock när jag cyklar. Så sluta snacka. Cykla istället.

Välmenande och omhändertagande på riktigt? Tack! Jag uppskattar verkligen det, jag menar det. Då tycker jag att du omedelbums skriver upp dig som träningsledare för klubben. Vi har alltid plats för nya ledare och då får du göra precis det du älskar – coacha – och få tack och goa kramar istället för Eeh, håll kääften! av såna som undertecknad. Gratis utbildning och fika ingår!

Du har ingen rätt att läxa upp mig bara för att du har snopp, bredare käft och sämre uppfostran än jag. Dem jag har att tacka för det jag har lärt mig hittills är också de som är ödmjukast, artigast och – av nån outgrundlig anledning – snabbare än de som brukar komma med goddayxskraft-kommentarer man inte har bett om. Kanske för att de hävdar sig genom stora kakan istället för genom stora käften?

Vissa fyllersmsar sina ex och ber om att få hångla en sista gång. För mig krävdes det knappt två kalla och ett par silkeslena O.P. innan jag klurade ut hur man anmäler sig till det där Master-SM i Sunne (heter veteran-SM också, men jag tänker enbart WW2 och Vietnam då, fett opeppt cykelklassnamn).

Det där SM:et som Eva nämnt ett par gånger och där jag kan ställa upp och härja i den eminenta D30-klassen (jag är 29 men får ställa upp som D30 tydligen). Master-SM låter som en sån där perfekt pocgrej, jag menar hur svårt kan det egentligen vara?
Visserligen ingår det två tempomoment. Tydligen så förväntas jag dels tävla i enkatjatempo, och dels tävla i partempo. Jag undrar egentligen om Eva var vid sina sinnes fulla bruk (kanske trött efter jobbet?) när hon föreslog att köra partempo med mig. Mig?

Jag har kört ett tempolopp. Jag blev arg på utskjutningsgubbarna (slår vad om att de ba väntade på att få välta mig den kaxiga jäkeln), misslyckades med att klicka i, missade massa sekunder på det, sen på att byta låt (palla trycka allt man kan till Lionel Richie), sen trodde jag att jag kom bra ändå men hade fel, sen åt jag säkert minst fem chokladbitar för mycket i ett ilskans anfall på kvällen.

Skyll dig själv Eva.

Visserligen handlar partempo om att samarbeta. Ge och ta, om man nu ska vara klyschig. Historiskt sett har jag dock alltid varit bättre på att ta…

(i cykelsammanhang alltså)

i alla fall när jag väl dumdristigt gett allt jag har att ge på de första intervallerna. Och så blir mina ben sådär smått förlamade när jag blir nervös, är ni med?

Men äsch. Det löser sig. Det ska ju bara köras enkatjatempo dan innan, inga stela ben där inte, nänä. Söndagen avslutas med den enda disciplinen jag hittills ställt upp i – och det också en gång nu när jag tänker efter – linje.

Fan nu när jag tänker efter så har jag enbart kört GP och crosstävlingar, ett löst linjelopp samt ett granfondo (min bästa tävling ever) hittills.

Men linje, det känns hemtrevligt. Efter att kört ett tvådagars-tempo kommer linje kännas som en dans på nyponrosor (de vanliga har törnar). Nu vet jag i och för sig att bland annat Cissi kommer att tävla i D30 och Cissi… ja, låt oss säga så, Cissi pratar inte svenska, hon pratar watt. Är de andra tävlande ens i närheten av Cissis wattsomeness så är jag rökt som en makrill.

För ett tag sen så småväggade ju jag cykelmässigt och körde en enveckas paus – en paus med inslag av matintag av edwardblomska proportioner (när man ändå är ledig, varför inte passa på?) och en hel del helkul bilkörning. Nu får jag sota både för den veckan och för Midsommaraftonen (främst Midsommaraftonen).

Jag är dock en listig jäkel och tänker hitta nåt slags form lagom till SM. Kolla: Dels så ska jag låna AK:s sjukt snabba hjul. Bara där har vi en klar fördel. Sedan ska jag leva på en diet av fiskhaltig mager mat så jag tappar de där onödiga kilona. En ny på riktigt vit styrlinda gör också susen – ingen krutig D40 kommer att kunna psyka mig genom att se ner på mitt styre. Jag ska köra så många intervallpass jag bara mäktar med och jag ska be nån att träna upp min förmåga att skjutas ut tempostyle utan att välta och orsaka nåt smådjurs död. Och så ska jag hinna med att bli ruskigt utvilad när det väl gäller.

SM, jag är redo. Sunne, here I come. Heja nu! Puss.

Jag har en ny fotpump! Förrgår gick ju min gamla sönder – lägligt nog fem minuter innan passets början vilket gjorde att jag som vanligt fick jaga skiten ur mig för att komma med nån fartgrupp whatsoever på tisdagsträningen. Men igår så fick jag en helt ny jäkligt disko pump i present! Den går i tonerna av giftigaste njurstensneont och jag hoppas att den levererar många år av stabilt högtryck. Tack Jörgen <3

Lizzie strax före första etappen
Bild snodd från Cycling Weekly

Hej. Just nu pågår Englands största och maffigaste landsvägstävling på damsidan. Den heter Aviva Women’s Tour och laguppställningen är internationell. Eftersom många av mina favoritcyklister kör loppet tänkte jag berätta lite kort om det för er som kanske är lite nya på det där med proffskoll.

Vad är det för slags race?

Loppet består av 5 etapper och går i år mellan 17 och 21 juni. Ni kan läsa om varje etapp här. Jag tycker redan synd om alla QOMs på de sträckorna.

Vilka kör?

De flesta stora proffslagen finns representerade i loppet. Sverige representeras av Emma Johansson som kör för Orica AIS och Sara Mustonen-Lichan som kör för Liv Plantur. Hela startlistan finns här. Jag hejar dock mest på Matrix Fitness Helen Wyman (mest för att jag alltid hejar på henne för att hon är främst en grym cyclocrossryttare och en fantastisk förebild). Om ni undrar var Marianne Vos tagit vägen så är det så

Not an easy decision to skip the upcoming races, but I need more training time to be race ready again. In Dutch: https://t.co/Zit1ec29wi

— Marianne Vos (@marianne_vos) 2 juni 2015

Samma för stackars PFP som tvingades hoppa tävlingen pga. benskadan som inte vill ge sig heller.

Vilka är favoriterna?

Från början var Lizzie Armitstead (Boels-Dolmans), Emma Johansson (Orica-AIS), Elisa Longo Borghini (Wiggle Honda), Trixi Worrack (Velocio-SRAM) ode stora favoriterna.

Lizzie kraschade bort loppet (bara några sekunder efter att ha vunnit första etappen iofs):

Ställningen just nu efter första etappen är följande:

1. Lizzie Amitstead (GB)

2. Lisa Brennauer (Ger)

3. Emma Johansson (Swe).

Vi hoppas förstås att Emma tar hem hela galoppen. Och att Wyman kommer högt hon med!

Hur kan man följa loppet?

Tourens hemsida har en “interaktiv” liveuppdatering under loppets gång. Eftersom det är fortfarande 2015 är det som vanligt ett jäkla bök med att hitta vettig stream av en damtävling, hur stor den än må vara. I fallet Women’s Tour får vi dessutom nöja oss med enbart highlights som sänds av den brittiska TV-kanalen ITV4. Brittiska Eurosport sänder också loppet fast inte live. Cyclingt-sidan erbjuder ju highlightsen till nerladdning. Hittills har jag tittat på lite korta klipp som finns utlagda lite här och var på Youtube och Facebook samt följt tävlingen på Twitter. Vilket ju inte är samma sak som en livesändning förstås men vi tager vad vi haver men beklagar förstås ändå.

För mer info om tävlingen – följ Women’s Tour på Twitter och Facebook. Puss.

Kanoners bergstur, med Militärbacken, fina stigningar
längs med kusten, min klassiska etxeondobakdel och allt – foto Martin,
ruggigt trevligt och starkt sällskap i många av backarna

Naturen är en grymt orättvis jäkel. Aldrig att alla får lika. Det syns speciellt på oss cyklisterna. Högst uppe i den klassiska landsvägscyklisthierarkin kommer bergsgetterna. Prata om olika kvalitéer hit och dit men helt ärligt, vem vill inte vara bäst eller i alla fall bra uppför? Att smidigt attackera mitt uppe i en stigning, att lättsamt dansa uppför med en knapp svettdroppe strax under hårfästet som enda beviset på att man ansträngt sig. Att ödmjukt vänta in resten av gänget samtidigt som man hinner få i sig en liten glass köpt av nån joghurt-ish gubbe uppe på passot. Men likt förbannat så är det bara en bråkdel av oss nordliga asfaltstrampare som kan kvalificera oss som bergsgetter till det fysiska bygget sett. Kombinationen skäggigt djur och fjällstuga är dock nog det sista som naturen tänkte på när hon krystade fram idén om Katja. Jag är lång, gänglig och tung. Redan när jag var bäbis vägde jag som tusan och så har det fortsatt. Med mina S i tröjor och M i brallor drar jag minst 71-72 kg som tävlingsdeffad, 75 kg som förslappad (gränsen är i och för sig rätt så luddig där). Fattar inte riktigt vad det i mig som väger så förbaskat mycket, har tjejpolare i samma längd och storlek som väger minst femton kg mindre än jag. Det kan i alla fall inte vara hjärnan som väger – annars hade jag varit smart nog att trots mina icke-bergsgettiga förutsättningar jämt hålla på och längta till backar, träna backar, drömma om backar, köra backar, välja lopp efter backar, åka på semester till backar samt – och nu kommer det fräcka – även njuta av de där förbaskade backarna.

Fram till i år hade mina backframgångar varit milt uttryckt minimala. Alla gör sitt bästa och man tävlar mot sig själv bla bla men fan vad jag led under varje jäkla liten stigning, helt seriöst. På mina träningsläger på Mallis, i Frankrike, i Italien, i Jönköping och såna ställen så bestod mina klättringar av cirka hälften tramptag och hälften gång. Släng på lite härlig stekande sol på det och hallisarna var sällan långt borta. För svag, för tung, för oanpassad, för ny. Enda räddningen var glad idiot-pannbenet, vissheten om kall Cola med en citronbit i uppe på bergsbyfiket, min älskade musik. Samt trotsen, självklart, de misstroddas bästa kompanjon.

Men tillbaka till naturen. Precis som lagarna brukar har naturlagarna ändå ett gäng kryphål. Ett av kryphålen är att det ändå finns ett sätt att till en viss gräns (!) kringgå detta med att det krävs 100 %-ig naturtalang för att kunna hävda sig i terrängen. Saknar man de perfekta naturliga förutsättningarna för en viss uppgift så får man helt enkelt jobba lite mycket hårdare. Vara envis och något dövörad. Skratta åt sina egna misslyckanden och hylla de gångerna man lyckas med nånting.

En dag blir du stark, Katja, sa jag till mig själv som en annan engagerad idrottsförälder säger till sin genomfrusna hungriga unge då denne för tolfte gången försöker sig på ett moment och misslyckas och gnäller Det kommer aaaldrig att gå!

Det gick. På träningslägrets andra dag (nu i våras) förstod jag för första gången att slitet hade gett resultat. Plötsligt var jag inte längre sist upp. Inte av VCK, inte av Norberg, inte av Cykelklubben, inte av nån av de svenska klubbarna som var med och körde backpassen. Jag var inte alls sist upp. Oftast… eller okej, hela tiden var jag först upp av de damerna som var med. Och inte var det många gubbs som kom upp före mig heller! Nu var vi inget elitgäng däruppe inte. Hade jag åkt med elitmonsterbrudarna så hade jag säkert skvalpat långt nere i kölvattnet ändå. Men ändå – det var fullt av såna gubbs som kör skiten ur mig på slätanintervallerna här hemma. Men likt förbannat körde jag om dem på Mallis. Kul, va?

SKITKUL

Fy satan va jag njöt. Men vet ni vad jag mest njöt av? Att det liksom inte längre handlade om att överhuvudtaget ta sig upp. Utan om att ta sig upp och göra det snabbt! Och med lite tryck och så.

Kul, va?

SKITKUL

Vad är poängen och moralkakan med det hela då?

I fought the nature law and I won!

(därmed inte sagt att jag nånsin kommer att vinna en rejäl backig tävling à la SM i Kinnekulle här hemma i Sverige, om inte de framför mig kraschar eller nåt fast det vill vi ju inte)

(eller att jag nånsin kommer att komma uppför Klevaliden före vissa av mina vänner som väger tjugo kg mindre än jag)

Men jag har trotsen i blodet och galenskapen i blicken. Så jag kommer att fortsätta nöta så länge det finns pepplåtar att döva flåset med och iskalla Color med citronbitar i uppe i bergsfiken. Och jag kommer att kunna hävda mig i den svenska terrängen. Om inte på min lätthet så på min styrka.

Puss och ge fan i att rätta er efter ödet, oki? I er värld är ni drottningar och kungar och ingen kan ta det ifrån er.

(förutom de seniga medelhavskärringar i ärmlöst på hundraväxlade hybrider som ba vevar sig uppför mitt framför kolfibernäsan på en, men de racear man ändå aldrig mot här hemma så)

Hej yo. Jag vet att ni är här för att läsa och cykel och tro mig, jag är här mest för att skriva om cykel men ibland får ni ju allt dras med annat också. Ah men som nu då. Efter några veckor med kall, blött, slitigt icke-tävlingsraceande och sporadiska träningspass, ett antal cykelhaverier, punkor, tjafs och strul och gnäll, samt en fet omställning på den privata sidan (lär ju häva ur mig vad det handlar om förr eller senare, men det är fortfarande smått overkligt ungefär) så kände jag att jag behövde formatera om den lilla cykelhjärnan genom att låta bli att ens komma nära en cykel på ett litet tag.

Så jag bestämde mig för att helt enkelt cykelvila. Helt frivilligt. För cyklingens skull, självklart.

(och vi vet ju alla att “litet tag” känns ändå som en evighet för en träningsnarkoman som en annan)

Och vad passade då bättre än att göra det samtidigt som folks körde Vättern

och jag hade brorsan (och sen även morsan) på besök här hemma?

Och precis som jag är en jävel på att hetsa mig slut under race så är jag en jävel på att ta det riktigt, riktigt lugnt när jag väl bestämmer mig. Inget dåligt samvete här inte. Ok, lögn. Men jag gjorde mitt bästa i alla fall.

Kolla vad jag hunnit med under vilan:

– bevittnat en skolavslutning
– klippt mig på Söder (hade inte ens gått ett år sen förra gången!)
– skjutit luftgevär, ingen plåtburk kom till skada (blindstyre)
– lagat massa kanongott käk
– varit en hemskt dålig kompis och knappt svarat på några meddelanden eller samtal och sånt
– ätit en glass vilket är mer än på hela våren
– bilat runt halva Gävle och hela Sandviken i jakt på en VVS-manick
– besökt Falun-gruvan med mamma och brorsan och mått illa av luften därinne
– blivit biten av elaka pissmyror vid traktorhänget hemma hos Frida
– hängt och grillat med gullegrabbarna i Västerfärnebo
– sjungit mig hes och klättrat mig skavsårig i de tyvärr rätt så glömda gruvresterna uppe vid Klackberg i Norberg. Tänka sig, hette Mons Ferri förr i tin. Nu är det bara såna glada idioter som jag som härjar runt på såna ställen…
– färgat om håret (rött igen, så klart)
– sett lite av mitt livs första motorcrossträning och blivit sjuk av cx-längtan
– monterat… okej, hjälpt till att montera på de nya fina skinande cykelställen på bilen redo för äventyr! <333
– samlat mod till att göra vissa saker jag velat länge men inte vågat
– ätit jordgubbar.

Flott va?

Nu känner jag mig som en värre sortens soffliggare. Dock mätt och utvilad sådan! Ikväll tänker jag göra comeback i klubbklungan, får se om jag klarar mig och framför allt, om cykeln klarar sig.

Hej. Skulle ju tävlat igår. Gjorde inte det. Började med att må illa på morgonen. Eller snarare – började med att ta två magnesiumtabletter och en kopp kaffe på morgonen. Mådde illa efteråt och skyllde på frukostbrist (konstant hungrig tjej) men illamåendet försvann inte efter frukosten heller. Och inte efter lunchen heller. Satt i ett möte och mådde illa. När det blev dags att åka till tävlingen ute i Vallentuna så mådde jag fortfarande illa. Halvvägs in på motorvägen tog jag beslutet att nej, det blir ingen tävling för mig ikväll. Beslutet gav både

lättnad (slippa besudla shut up legs-klibban på överröret)

och ångest.

Känner ni igen er – hur drygt det är att banga racet eller träningen man peppat för fast man har en rejäl anledning till att göra det?

Även om man gör sin kropp en tjänst som avstår ansträngning när kroppen uppenbarligen strejkar så är träningsnarkomanpsyket inte att leka med eller hur?

De vanligaste tankarna som flyger igenom skallen är då (vi börjar med de minst överdrivna först och avslutar med de hemskaste):

Nähä fan ingen cykling ikväll. Fan så tråkigt. 

Nåväl jag tar väl igen mitt en annan gång.

*stirrar tomt och dumt genom bilrutan*

Åh vad roligt att ha släktbesök över helgen, är väl bra att göra annat än cykla ibland?

HELVETE SKA JAG INTE FÅ CYKLA PÅ TRE DAGAR ELLER VAD?

*letar frenetiskt efter godis i ryggan*

Måste ringa Bredbandsbolaget be dem att klippa fibern så jag slipper se alla glättiga ÅH TITTA HÄR JAG KOM TREA MEN ÄR GLAD ÄNDÅ-uppdateringar på Facebook

Jag är slut som cyklist. Kan lika gärna lägga ner.

*känner märkliga dragkänslor i den extremt försvagade, försoffade, förslappande kroppen*

Jag börjar med snooker.

Kommer jag ens komma ihåg hur man klickar ur nästa gång jag ska cykla?

*ger upp och öppnar en kall*

Jag börjar med fotboll.