Råkade anmäla mig till SM.

Vissa fyllersmsar sina ex och ber om att få hångla en sista gång. För mig krävdes det knappt två kalla och ett par silkeslena O.P. innan jag klurade ut hur man anmäler sig till det där Master-SM i Sunne (heter veteran-SM också, men jag tänker enbart WW2 och Vietnam då, fett opeppt cykelklassnamn).

Det där SM:et som Eva nämnt ett par gånger och där jag kan ställa upp och härja i den eminenta D30-klassen (jag är 29 men får ställa upp som D30 tydligen). Master-SM låter som en sån där perfekt pocgrej, jag menar hur svårt kan det egentligen vara?
Visserligen ingår det två tempomoment. Tydligen så förväntas jag dels tävla i enkatjatempo, och dels tävla i partempo. Jag undrar egentligen om Eva var vid sina sinnes fulla bruk (kanske trött efter jobbet?) när hon föreslog att köra partempo med mig. Mig?

Jag har kört ett tempolopp. Jag blev arg på utskjutningsgubbarna (slår vad om att de ba väntade på att få välta mig den kaxiga jäkeln), misslyckades med att klicka i, missade massa sekunder på det, sen på att byta låt (palla trycka allt man kan till Lionel Richie), sen trodde jag att jag kom bra ändå men hade fel, sen åt jag säkert minst fem chokladbitar för mycket i ett ilskans anfall på kvällen.

Skyll dig själv Eva.

Visserligen handlar partempo om att samarbeta. Ge och ta, om man nu ska vara klyschig. Historiskt sett har jag dock alltid varit bättre på att ta…

(i cykelsammanhang alltså)

i alla fall när jag väl dumdristigt gett allt jag har att ge på de första intervallerna. Och så blir mina ben sådär smått förlamade när jag blir nervös, är ni med?

Men äsch. Det löser sig. Det ska ju bara köras enkatjatempo dan innan, inga stela ben där inte, nänä. Söndagen avslutas med den enda disciplinen jag hittills ställt upp i – och det också en gång nu när jag tänker efter – linje.

Fan nu när jag tänker efter så har jag enbart kört GP och crosstävlingar, ett löst linjelopp samt ett granfondo (min bästa tävling ever) hittills.

Men linje, det känns hemtrevligt. Efter att kört ett tvådagars-tempo kommer linje kännas som en dans på nyponrosor (de vanliga har törnar). Nu vet jag i och för sig att bland annat Cissi kommer att tävla i D30 och Cissi… ja, låt oss säga så, Cissi pratar inte svenska, hon pratar watt. Är de andra tävlande ens i närheten av Cissis wattsomeness så är jag rökt som en makrill.

För ett tag sen så småväggade ju jag cykelmässigt och körde en enveckas paus – en paus med inslag av matintag av edwardblomska proportioner (när man ändå är ledig, varför inte passa på?) och en hel del helkul bilkörning. Nu får jag sota både för den veckan och för Midsommaraftonen (främst Midsommaraftonen).

Jag är dock en listig jäkel och tänker hitta nåt slags form lagom till SM. Kolla: Dels så ska jag låna AK:s sjukt snabba hjul. Bara där har vi en klar fördel. Sedan ska jag leva på en diet av fiskhaltig mager mat så jag tappar de där onödiga kilona. En ny på riktigt vit styrlinda gör också susen – ingen krutig D40 kommer att kunna psyka mig genom att se ner på mitt styre. Jag ska köra så många intervallpass jag bara mäktar med och jag ska be nån att träna upp min förmåga att skjutas ut tempostyle utan att välta och orsaka nåt smådjurs död. Och så ska jag hinna med att bli ruskigt utvilad när det väl gäller.

SM, jag är redo. Sunne, here I come. Heja nu! Puss.