Kategori: Okategoriserade

Söndagskväll på er!

Tänkte tipsa er om min nya appkompis som heter Glympse! Glympse är en liten app som gör att man kan dela sin geografiska plats med vem man vill antingen via sms, mail, Facebook eller andra media. Det finns säkert andra tjänster som gör samma sak, men jag gillar Glympse för att jag inte vet annat och för att det är sjukt smidigt och privat – till skillnad från t ex Foursquare slipper man basunera ut sin plats över halva internetz. Hur funkar det då? Jo, man öppnar appen. Man dubbelkollar sin plats på kartan inne i Glympse och så skickar man en länk till den som man vill ska ha koll på var man är. Det braiga är att man kan välja hur lång tid länken ska gälla. Och att man kan välja så personen ser hastigheten. Superbra om man inte vet hur lång tid det tar för en att komma fram till mötesplatsen. Extrabra för cykeldejter! Eller om man är för sen till klubbträningen och vill genskjuta klungan nånstans (då kan kompisen skicka en glympse på klungans rörelse). Eller om man är orolig för någon som är ute och tränar sent ute i nån skum farlig terräng där lavinrisken är stor, typ.

Det enda man behöver tänka på att platstjänster ska vara aktiverade. Det sugiga med iPhonens Glympse-release är att den drar fett med batteri. Av någon anledning finns det ingen batterisparfunktioner som på Android-releasen.

Hursom, hoppas ni finner nytta av appen, tror den är gratis dessutom.

(och jag är så klart INTE KÖPT, hade skrivit det annars duh. Puss!)

En grym låt av Krunis, det.

Hursom, jag är rätt nere just nu, under dessa sommarlovets sista dagar. Jag har gjort bort mig fett och jag skäms. Jag skäms för vad jag gjort, jag är skraj fast jag inte behöver vara skraj och mycket gammalt har dragits över mig och tryckt ner min mojo just nu. Igår flydde jag Stockholm med cykeln och mammas fredagsbulle (med russin i) och en burk Cola som enda sällskap och när jag blev mött ute i någon förort mitt i natten så var jag mest stum.

Imorgon leder jag ett klubbdistanspass på nya vägar, har studerat kartan halva kvällen.

Imorgon blåser nya vindar, puss och god natt och jag älskar er för att ni läser.

Så.

Hej. Ligger utslagen i päronens soffa på Lidingön. Funderar på landskap och motivation, mätt och loj som jag är nu.

Alltså nu är jag en sån som alltid längtar till bergen. Ärligt talat är jag inte helt hundra på att bergen längtar till mig, så trögt som det alltid går för mig att ta mig uppför i början av varje backläger… Men i alla fall. Berg är min melodi, det bor en liten Sisyfos (googla Sisyfos arbete, mobilbloggar nu) i alla cyklister tror jag. Kan jag nånsin tröttna på bergen? Kommer jag nånsin få veta det? Nej, inte så länge jag inte bor vid bergen en längre tid (snyft).

Vattendrag är också min melodi, eller kanske mer komp? Inget får ur lika många wow, äntligen, åh och skönt som svalkan när jag passerar ett vattendrag, må det vara en bajsbrun åkerå eller vildfors uppe i nån fransk aplravin. Vattendrag är rätt så svårt att tröttna på, i alla fall rörligt vatten. Eller..?

Fast egentligen, visst är det grymt att landskapen ser så olika ut? Det tråkigaste jag vet är när folks drämmer till med: “det är minsann lika fint att semestra på hemmaplan” eller “allt går att träna upp på hemmaplan, bara man tränar rätt”. Stackars dig, tänker jag då. För det första så är det skittråkigt att semestra på hemmaplan only. Och pratar man aktiv semester – sånt vi som tränar seriöst gärna ägnar oss åt – så är det typ det mest motivationsdödande som finns, att trampa i gamla hjulspår som vore inte jorden till för att vi dess varelser skulle njuta av så många av dess bitar vi bara kan (ansvarsfullt förstås).

Jag tänker t ex på hemma i Västmanland. Förutom att det är relativt platt så är landskapet behagligt varierande. Det finns allt – breda autostrador för den som gillar räkna nummerplåtar, slingriga vägar, gruspartier, sjönära vägar, gamla vägar, nya vägar, vägar som går ömsom genom barr- och ömsom via tallskog och förstås vägar en inte visste fanns, nyupptäckter. Men jag tröttnar ju! Jag cyklar i snitt VARJE dag. Även om det finns ribikskubmängd med ruttkombinationer så känns till slut även den mysigaste rundan som vägen till jobbet, typ. Kan folks ledsna på att bo vid Eiffeltornet så kan jag få ledsna på Hallstavägen aight? Jag återupptäcker ju den efter jag vilat upp mina brains nånannanstans.

Eller ta Östergötland med sin böljande “falska” (ty den är rätt så kuperad, i jämförelse med Västmanland i alla fall) slätt. Den östgötska slätten tar musten ur en sakta men säkert – inte minst genom att (nästan) alla vägar ser likadana ut – vetefält som följs av en kulle med kyrka på, och så ett rågfält på det. Ibland ser man fågel. Vill man öva på att bli grym på kantvindskörning så får man köra träningsläger i Östergötland. Bonkar man så finns det alltid kyrkkaffe att tillgå… Tror jag. Nog vore det förödande för de östgötska cyklisterna att inte unna sig lite utomsocknes vägval ibland!

Eller när vi cyklade i göteborgstrakten i helgen. Fint och backigt och drag från vattendrag och egna fiskmåsar och västkustenbrats att vinka till från sadeln när de gör ännu en farlig omkörning mitt framför näsan på hurtiga en (rätt åt mig, cyklar jämt leende så himla irriterande överlägset). Och nog ledsnar man på det landskapet med, eller vad säger ni göteborgare?

Fast jag tror ändå att vissa landskap är mer hållbara än andra. Jag tröttnar nog fortare på råg och platt än berg och hav. Eller säger jag det bara för jag är van vid tåg och platt?

Vad tror ni? Ledsnar ni fort eller är ni hemlandskapskära som bara tusan?

Och framför allt, HUR blir man bättre på att tackla enfaldiga vägar som bara VÄGRAR byta form?

Jag tappar mojo så lätt när vägen är rak. Katja mot linjalstakning, jo tack.

Gnatt puss!

Hej

tänkte uppdatera er lite om de senaste dagars påhitt. Så att ni har koll och allt. Vi börjar för en vecka sedan…

Sa hejdå till Italien och Cavendish-bananer…

och postade vykorten, dagen före hemfärd som sig bör.

Fick äntligen träffa delar av Periferigruppen – kära vänner man inte vill vara för länge utan! Vi hann med ett par cykel- och badturer och massa skoj och stoj på köpet förstås.

Bilade ner till Göteborg för att försiktigt peta på Nadjas underbara bäbismage och bada järnet ute på Tjörn.

…och sedan blev det Motalas tur – för årets kanske kantvindade distanspass ute på den aldrigslutande östgötaslätten

…och tre ännu blåsigare timmar ute på Vättern – i min nya kompis hyreshavskajak!

Tänka sig att det är ett gäng dagar kvar på semestern. Lyllos mig. Har ni börjat jobba än? Skönt eller vemodigt?

Puss.

Nybadad och slapp på Tjörn

God morgon folks!

Vet ni, under veckan nere i Italien kom jag på en sak lika självklar som glädjande. Jag har sedan många år tillbaka ett sånt därt åderbråck på vänstra benet. Kolla på bilden uppe så ser ni. Uppe ovanför knäet och rätt så stort och jobbigt om man ovetandes råkar smeka där eller ens lägga handen där. Åderbråcket är inte vackert. Det är ett sånt åderbråck som gör att jag förmodligen aldrig vinner nån skönhetstävling. Cykeltävling däremot, lätt! Nån gång i alla fall. Men i alla fall, stod och glodde på det dumma åderbråcket i den italienska campeggioduschen efter någon av bergsturerna. Försökte än en gång förlika mig med åderbråcket. Petade lite, ryste till en sväng, grät (mentalt) en sväng och kom sedan på en sak, när jag förde fingret längs med den blåa venen – asså det är ju självklart! Det är inte ett tillstånd, ett åderbråck. Det är ju en serpentinväg. Rakt nerifrån knäet upp till… ehm… nevermind, det är en stolt, vacker och riktigt jobbig stigning som får vilken mont som helst att gå och kamma sig. Ska greja en närbild på bråcket nån gång så fattar ni storheten i stigningen och de sju hårnålarna.

Col de la Croix

Monte Grappa

Galibier

och Muur van Åderbråck.

P.S. Någon annan som har åderbråck och lider av det förresten? Känns som att det blivit lite värre med åren. Kanske operera bort eländet? Gör det ont? 

Brand är hemskt. Det drabbar inte “bara” vår vackra natur, det drabbar alla dem som berörs av branden. Salabranden berör oss i Västmanland. De av oss som inte bor i närheten av branden känner alla dem som gör det eller har släkt eller vänner som gör det. Nu har jag inte varit nere i Västmanland sen i fredags morgon – är just nu nere i Motala – men mitt facebook- och twitterflöde tyngs ner av alla tråkiga nyheter som har med branden att göra. Träd brinner, djur brinner, hus brinner, tryggheten brinner. Otäckt. Tyvärr äger jag varken tomt eller hus; annars hade jag förstås erbjudit mark och rum till bättre behövande – människor som djur. Jag har egentligen inget av för de drabbade materiellt värde att erbjuda men jag känner uppriktigt medlidande. Och det är egentligen det jag vill uttrycka i detta inlägget. Jag har sett en (en!) bondlada brinna upp. Då var jag liten, det brann hos grannbonden på natten och vi barnen fick komma ut i nattlinnen och titta på. Vi tyckte förstås det var oerhört spännande och jag var alldeles uppspelt tills mamma, eller var det kanske farmor? fick mig att skämmas genom att berätta vilken förlust branden skulle innebära för den redan arma bonden. Jag kan bara föreställa mig hur jävligt det är för de stackars av branden berörda människorna runtom i Sala. Nu har vi ju rätt så välfungerande sociala skyddsnät här i Sverige men ändå. Vissa saker och minnen går inte att få tillbaka på försäkringen.

Jag tänker på er och lider med er, inte minst de kära medcyklisterna i “grannklubben” Norberg CK.

Och vad gäller oss icke-direkt-berörda så kan vi bara göra en sak – vara sjyssta och snälla och bidra med det vi har och kan bidra med. Om det än rör sig om så “lite” som tankar, snälla ord och vanligt enkelt medborgande.

God natt!

Jag har jag haft antastiskt lata dagar ute vid havet och ute vid Vättern. Wifi-brist och bad, bästa kombinationen kanske, fast inte för en bloggare? Är alltså lagom utvilad för att berätta om hur Rapha Rising-utmaningen (eller RR här) har gått denna gången.

Den numera ökända Strava-utmaningen gick alltså ut på att köra ihop 8800 höjdmeter mellan den 19 och den 27 juli – alltså 1100 hm per dag. Destinationen Garda, den norditalienska sjön med sina bergiga omgivningar, passade alltså som handen i handsken för utmaningen. Boendeort Camping Continental mellan orterna Bardolino och Garda. (Nu åkte jag förstås inte dit enbart för utmaningens skull, det skulle ju även livsnjutas och så, men är man cykelnörd så är man, äsch ni vet ju själva hur det är – allt som går att kombinera med cykling kombinerar man med cykling)

I alla fall, här kommer Rapha Rising-dagbok, i kortfattad form. Med tillhörande Strava-grejs, naket som på kallbad. Dag ett-fyra i detta inlägg, vi kör ⇓

Dag ett. Dagen är sjukt varm och slö. Vi vaknar upp sent och hoppar upp på Bianchin (Tony) och Tarmacen (jag). Dagen är cykelutprovningsdagen. Jag och Tony bestämmer oss för att köra en lattjorunda Bardolino-Caprino Veronese med en lattjostigning Caprino Veronese-Lumini. Lattjostigning my ass. Jag har lyckats pricka in mensdag nr 2 (mensperiodens mest helvetiska dag varje gång) och är svullen, överkokt blomkål-style. Lumini-backen är brant och luften står stilla – det är inte tillräckigt högt uppe – och jag är ändå ovan; jag har inte kört sådana stigningar sedan vårmallisresan. Jag ger upp halvvägs. Det får räcka. Åker tillbaks till campeggion och badar i den gudomligt svala sjön. Svanken värker. Styrstammen är för lång och de grova Shimano-reglagen kan jag knappt nå. Det är okej. Det är första dagen. ↑ 367 hm. Strava här.

Dag två. Jag har fått upp Tony sjukt tidigt, nämligen halv sju eftersom jag vill undvika den värsta hettan som förlamar mig. Vi trycker i oss ägg och gröt och beger oss åter upp mot inlandet, Caprino Veronese, men denna gång med berget Monte Baldo i sikte. Min rygg värker lite mer; jag förbannar mig själv som glömt den på Mallis inköpta styrstammen. Stigningen är ömsom brant ömsom mindre brant och jag får ibland stanna för att pusta ut eller kissa. Som beräknat, dock mycket fortare än trott, blir det svalare ett gäng-femhundra hm ovanför havet. Stekoset byts ut mot sval gudomlighet och jag får upp mojon och farten. Fortfarande är benen mer tempo än Giro så det går segt. Men det går. Stigningen avslutas med en magnifikt god fikapaus uppe i den slarvigt pittoreska byn Ferrara di Monte Baldo. Jag är salig. Tony fortsätter uppför mot dalen och jag kör tillbaks till Caprino och river av ett gäng hm till upp till den förbaskade Lumini. Luften står fortfarande stilla i den backen så jag kör bara så länge det känns nöjsamt. Väl hemma svalkar jag mig i den gudomliga sjön. Sedan dricker jag kall Lemon Soda. ↑ 1256 hm. Strava här.

Dag tre. Det har lovats regn men då ingenting droppar bestämmer vi oss för att dra en repa ändå. Med oss har vi ett nytillskott, ironmannen Patrik från Höör. Min rygg värker classic style men jag tänker köra lite ändå. Vi kör en mil längs med sjön, ända upp till Torri del Benaco och tar sedan uppför mot Albisano. Min rygg värker mer och mer och jag tappar all kraft. Himlen blir mörkare och mörkare. Jag inser att jag inte kan cykla en höjdmeter till med den långa styrstammen och säger till grabbarna att nä fan, nu drar jag till hyresstället Olympic Bike och äskar om en ny styrstam alternativt köper en. En till alltså, snart ett styrstamslager hemma… Precis när jag vänder ner mot Garda så börjar det regna. Det regnar som tusan. Brunnarna lyfter, bromsarna flyter, cykeln är sjukt svår att få stopp på och vägen neråt är brant. Jag ber till diverse saker innan jag blöt som en cykelkatt landar utanför bungalown. Jag är orolig för Tony och triathleten; att simma ironmandistans är inte samma som att utsättas för värsta ovädret ever uppe i bergen. Jag messar med grabbarna och det visar sig att de befinner sig i relativt tryggt förvar i busskuren hundra meter från där jag sa hejdå till dem. Hepp. Resten av dagen ömsom haglar, ömsom stormregnar det. Vi förbannar vädret och lagar gott italienskt käk och dricker kaffe och traskar iväg till cykelaffären där de efter ett gäng om och men byter till en kortare styrstam. Yes, imorgon kan jag cykla normalt igen. Kvällen avslutas med gudomligt god husmansmiddag på en genuin italiensk restaurang som våra fina nybekanta Maria och Per-Erik (förtjänar eget inlägg de <3) tar oss till. ↑ 280 hm. Strava här.

Dag fyra. Äntligen utrustad med vettig styrstam och med tidspressens chili i rumpan är det dags för att köra en riktig utmaning. Jag drar på mig blårange dress – det svalaste kitet jag äger! – och jag och Tony cyklar genom den berömda vindalen där man odlar amarone-ish viner. Vårt mål är Fosse-stigningen men jag passar på att dra mitt sportcykellivs första (!!!) punka och passar samtidigt på att kissa på en vinbuske (heter det så) vars skörd kommer att glädja många självutnämnda vinkännare framöver. Punkan lagas på plats och snart är vi framme vid början på Fosse. Stigningen mäter ca en mil och pendlar mellan ca 7 och 9 procents lutning; ett ställe har 5 procent och det är över 12 procent på andra ställen. Det är den tuffaste stigningen hittills. Ryggen gör förstås inte ont längre men det är jobbigt rent fysiskt. Efter ett gäng tornantis (hårnålskurvor) börjar jag glädjas åt de partierna som har 8 procent i lutning – vilken lättnad för benen! – men jag måste stanna och pusta rätt så ofta. Under 7 procent kan jag bara mala på. Över 7-8 procent måste jag ömsom stå, ömsom sitta och jag känner att det inte skulle skada med ett par växlar till. 11-32-kassetten funkar men är inte till någon större glädje för mina ben i de längre, brantare backarna. Men äntligen är vi uppe och fikar gudomlig salamipanini och cappuccino inne i byn Fosse. Vägen hem går via kortare serpisstigningar inne i vindalen och en grussnutt. Hemma är sjön lik sval som vanligt och lemonsodan finns på flaska. Grymt. Äntligen är jag igång. Nu återstår det bara att fortsätta och bli starkare och snabbare uppför…  ↑ 1627 hm. Strava här (före punka) och här (efter punka). De allra saktaste partierna är förstås där jag pustar ut och alltså står bredvid cykeln.

Pust. Jag kan riktigt känna de första helt ärligt plågsamma höjdmetrarna dansa genom benmusklerna när jag skriver detta. Min kropp är lika trög som fantastisk. Det tar ett tag att vänja den vid en viss typ av teknik – må det vara backe, tempo eller explosiva ryck – men jag kan riktigt märka när jag blir bättre. Är inte det fantastiskt hur anpassningsbara våra kroppar är? Ännu större anledning till att med jämna mellanrum dissa Västerås till förmån för backläger varsomhelst backigt.

De sista fyra dagarna kommer i ett annat inlägg, ställ frågor så länge! Glöm förresten inte följa mig på Strava om ni inte gör det redan. Puss!

Precis så makabert som det låter – och vilket gör att jag inte kan, rent fysiskt cykla idag. Alltså det är helt bisarrt men det beror på att jag har hål i foten. Kolla, för typ en månad sedan så tappade jag min nagelsax – djävulens påfund! – på min vänstra fot. Saxjäveln tog verkligen för sig vid fallet. Dels så gjorde den ett hål i foten, strax ovanför mellantån (heter det så?) och dels så studsade den upp igen och ramlade ner på foten en gång till. Blodbadet var förfärligt, hade inte jag varit en tuff rackare så hade jag säkert gripits av panik. Okej, jag greps av lite panik ändå förstås men bara lite. Hursom, inte mer med det annat än att foten gjorde förbaskat ont ett par dagar. Sedan kändes den av när jag gick och cyklade men inte mer än så. Och så kändes den av rejält under backcyklingvistelsen i Italien – men enbart på nätterna när jag på natten smygkissade bakom bungalown vi bodde i. Då minsann kändes den svullen och smärtade. Men aldrig på dagen och då tryckte jag ändå på som utav bara den uppför de eviga backarna. Iförrgår så paddlade som sagt jag och Grannen. Båteländet var rätt så obekvämt och jag klagade på benstelhet (och restless legs de luxe!) hela tiden. Och så fuskstyrde jag plastslupen med fossingarna, ni vet när man har rodret nere. Igår vaknade jag med en outhärdlig fot. Svullen och smärtande och omöjlig att gå i. Som en old school krympling haltade jag av och an hemma innan jag och Tony och drog hit till Göteborg. Väl framme langade vi fram våra hojar och företog oss en liten kvällscourse Örgryte – Lerum tur och retur – sjukt vacker väg må jag säga! – men foten blev eländigare för varje tramptag som gick. Väl hemma var den omöjlig och jag fick serveras både mat och medlidande av samtliga inblandade, inklusive min höggravida kompis. Kändes sisådär att sno uppmärksamheten men har man hål i foten så har man!

Så, tyvärr, ingen cykling här i Göteborg idag. Fett synd faktiskt, har sett fram emot att cykla lite med goa göteborgare. Och ni som har tipsat på Twitter och här och allt. Men vet ni – har liksom inte skitit i era tips. Är foten bättre imorgon så cyklar jag kanske då, annars får det helt enkelt bli vid ett annat göteborgsbesök.

Idag drar vi till Marstrand och sen Smögen och äter lyxmat och badar foten i havet.

Puss!

Hej.

Fortfarande lite glest mellan inläggen… pressar ut det mesta ur semestern, ni vet. Mest lat och glider runt i sandaler och cykelfikar med gott samvete, bara en sån sak (nej, inte ätstörd, bara cyklist). Gör lite annat också. Igår gick (eller snarare paddlade) jag och Grannen en heldagskurs i havskajakpaddling, det var skitskoj! Har träningsvärk i benen idag, skumt egentligen, alla andra fick värk i benen och ryggen. Men inte jag inte.

Hur som! Nu drar jag till Göteborg för att hälsa på min älskade vän och visa upp de blårangea färgerna på nån av rundorna imorgon. Ska bli spännande, aldrig cyklat i Göteborg förut. Har ni koll på var vettiga lördagsdistanspass utgår ifrån så får ni jättegärna berätta det för mig. Cyklar gärna snabbt och långt. Finns väl ett antal klubbar i Göteborg, men jag har egentligen noll koll på motionsverksamheten då jag enbart träffat göteborgsfolksen på de få tävlingarna jag hunnit köra hittils. Hursom!

Hörs snart! Puss.

P.S. Jag har inte glömt att berätta om Italien. Jag ska, jag lovar!

Hemkommen från ännu en mysig bad- och fikarunda tillsammans med mina kära vänner i Periferigruppen. Sitter och dåsar i min egen lycrasky à la pulled beef (eller snarare turkey kanske?) och orkar inte duscha… än, alltså. Tänkte dra en anekdot för er istället.

När jag var liten var jag det mindre vetande skulle kalla “pojkflicka”. Det lyssnades enbart på gubbrock (päronen hånade en om man råkade ertappas med att smyglyssna på sliskig radiopop), byggdes pilbågar, klättrades i träd, pallades sockerärtor, cyklades ståendes på pakethållare och krigandes (ofta handgripligen) med pojkarna i klassen eller på landet. Eftersom jag var barn i ett land där man inte visste att rosa var för tjejer och blått för killar (seriöst, det förstod jag först när jag började gå i skola i jämställda (?) Sverige) så klädde jag mig mest i svart och svårt och ibland i mörkblått och grönt förstås. Dessutom var jag lång, pinnsmal och på köpet kär i en lika lång, pinnsmal hårdrockspojke (mellan när jag var elva och tretton, faktiskt) så till den grad att jag ville se ut som honom. Okej…

Hursom. Jag hade förstås vissa traditionellt flickiga tendenser ändå. Jag avgudade min Barbie (eller snarare Barbies lillasyster Skipper, Barbie var för dyrt för oss och så var Skipper sötare ändå), att drömma om romantiska möten med pojkar och så en sak:

LJUDET AV KLACKSKOR MOT GOLV, SPECIELLT HÅRDA STENGOLV.

Klack klick klack

Klack Klock Klick

Så himla vuxet. Så himla traditionellt kvinnligt – så pass feminint att det nästan kändes generande!

och de flesta skor jag hade var förstås praktiska, sköna jympadojs eller lågklackade ena. Jag var ju ändå just ett barn.

Ett barn som älskade ljudet. Jag minns att jag kunde fästa metallhäftstift i skohälen för att det skulle låta när jag gick omkring.

en gång bad jag mamma att köpa klackskor till mig. Jag minns att hon kollade lite snett på mig då, typ menar du allvar eller..? men gick till slut med på det och så köpte vi ett par riktigt sötsliskiga lackskor med rosetter och pyttisklackar som lät. Himmelskt obekväma och totalt emot allt som var min stil. Men de lät.

Sedan blev jag tonåring, började tjäna egna cash och köpte mig både platta skor och skor med klackar och så blev jag ännu hästigare i längd och kände mig ömsom bekväm, ömsom lite för lång i högklackat.

Men ljudet, det älskar jag än idag.

Så ni kan ju fatta en sak – och det berättar jag som en riktigt hemlis ni får lov att hålla för er själva – denna ljudfetischism är just det som gör att mina klossar slits så fort att folks undrar om jag springer maraton i mina cykelskor. Jag älskar att gå i cykelskor. De låter. De låter när jag klickar i och när jag klickar ur och när jag slinter. De låter mot asfalt ute på landsvägen. Mot kalkstensplattorna i de små sydhavsbyarna. Mot kontorsgolvets hård laminat. Mot trätrappan uppför festvåningen. Mot stationsbetongen. Mot trägolvet i mitt vardagsrum. Mot glassplitter och mot pavén och mot gruset. De låter. Så jäkla snyggt.

nästan generande sensuellt, detta med cykelskor.

Åh, känner ni igen er ens lite? I att det låter fint, alltså?