Brand är hemskt. Det drabbar inte “bara” vår vackra natur, det drabbar alla dem som berörs av branden. Salabranden berör oss i Västmanland. De av oss som inte bor i närheten av branden känner alla dem som gör det eller har släkt eller vänner som gör det. Nu har jag inte varit nere i Västmanland sen i fredags morgon – är just nu nere i Motala – men mitt facebook- och twitterflöde tyngs ner av alla tråkiga nyheter som har med branden att göra. Träd brinner, djur brinner, hus brinner, tryggheten brinner. Otäckt. Tyvärr äger jag varken tomt eller hus; annars hade jag förstås erbjudit mark och rum till bättre behövande – människor som djur. Jag har egentligen inget av för de drabbade materiellt värde att erbjuda men jag känner uppriktigt medlidande. Och det är egentligen det jag vill uttrycka i detta inlägget. Jag har sett en (en!) bondlada brinna upp. Då var jag liten, det brann hos grannbonden på natten och vi barnen fick komma ut i nattlinnen och titta på. Vi tyckte förstås det var oerhört spännande och jag var alldeles uppspelt tills mamma, eller var det kanske farmor? fick mig att skämmas genom att berätta vilken förlust branden skulle innebära för den redan arma bonden. Jag kan bara föreställa mig hur jävligt det är för de stackars av branden berörda människorna runtom i Sala. Nu har vi ju rätt så välfungerande sociala skyddsnät här i Sverige men ändå. Vissa saker och minnen går inte att få tillbaka på försäkringen.
Jag tänker på er och lider med er, inte minst de kära medcyklisterna i “grannklubben” Norberg CK.
Och vad gäller oss icke-direkt-berörda så kan vi bara göra en sak – vara sjyssta och snälla och bidra med det vi har och kan bidra med. Om det än rör sig om så “lite” som tankar, snälla ord och vanligt enkelt medborgande.
God natt!
