Alltså så himla basic. När i skiten – kör skiten ur dig. De säger att metoden är ett tecken på omognad. De säger att det är ett slags eskapism. De säger att man då flyr istället för att ta tag i problemet. Men jag och säkert många av er säger – där har ni fel, grymt med fel.
Jag tycker det är tvärtom.
Istället för att bära på den dumma känslan som drar ner än
istället för att ta ut
ilskan
hjälplösheten
avundsjukan
frustrationen
svartsjukan
ångesten
skammen
…
(fyll på med egen känsla)
jo, istället för att ta ut den på dem man tycker om och smitta dem
eller ännu värre, mussla in sig med den dumma känslan som en välgömd pärla som förr eller senare riskerar att smärtsamt spräcka musslans ömtåliga skal
– sätt ut känslan som ett välkommet offer i kriget mot endorfinerna och njut medan de sakta men säkert klubbar känslan och byter ut den mot en om inte wowshitlivetäger-eufori så i alla fall mot ett mer drägligt tillstånd där du tänker att fine, livetsugerfortfarande men det går an.
Och förresten smakar maten alltid godare efter man
gråtit
cyklat
och badat innan
(även efter man åkt skidor och varit på zoo hela dagen med faktiskt, men detta är en cykelblogg så).
Vart vill jag komma?
Jo, till poängen som är följande:
att ta tag i ett vuxet problem är inte en garanti för välbefinnande. Även om problemets praktiska sida tillfredsställs så kan man fortfarande må piss pga. det som har hänt aight? Och då är det liksom bara dumt att martyra sig och neka sig nöjen. Ibland kan det vara värt att trots att man borde begrunda sina misstag och prata med Freud börja med att köra skiten ur sig, på cykel eller på nåt annat sätt. Vi människor är djur och ingen är gladare än en tigger som sprungit en mil ute på den fria savannen. Varför skulle vi vara annorlundare funtade än tiggrar?
Tänkte väl det.
Tack förresten för peppen där ute. Här, bra låt med deppigt innehåll som man ändå blir glad av. Sorry OT men har ni tänkt ibland, att vissa låtar som man borde bli ledsen av blir man bara pepp av istället? Så är det ofta för mig. Puss!
