Hej. Ligger utslagen i päronens soffa på Lidingön. Funderar på landskap och motivation, mätt och loj som jag är nu.
Alltså nu är jag en sån som alltid längtar till bergen. Ärligt talat är jag inte helt hundra på att bergen längtar till mig, så trögt som det alltid går för mig att ta mig uppför i början av varje backläger… Men i alla fall. Berg är min melodi, det bor en liten Sisyfos (googla Sisyfos arbete, mobilbloggar nu) i alla cyklister tror jag. Kan jag nånsin tröttna på bergen? Kommer jag nånsin få veta det? Nej, inte så länge jag inte bor vid bergen en längre tid (snyft).
Vattendrag är också min melodi, eller kanske mer komp? Inget får ur lika många wow, äntligen, åh och skönt som svalkan när jag passerar ett vattendrag, må det vara en bajsbrun åkerå eller vildfors uppe i nån fransk aplravin. Vattendrag är rätt så svårt att tröttna på, i alla fall rörligt vatten. Eller..?
Fast egentligen, visst är det grymt att landskapen ser så olika ut? Det tråkigaste jag vet är när folks drämmer till med: “det är minsann lika fint att semestra på hemmaplan” eller “allt går att träna upp på hemmaplan, bara man tränar rätt”. Stackars dig, tänker jag då. För det första så är det skittråkigt att semestra på hemmaplan only. Och pratar man aktiv semester – sånt vi som tränar seriöst gärna ägnar oss åt – så är det typ det mest motivationsdödande som finns, att trampa i gamla hjulspår som vore inte jorden till för att vi dess varelser skulle njuta av så många av dess bitar vi bara kan (ansvarsfullt förstås).
Jag tänker t ex på hemma i Västmanland. Förutom att det är relativt platt så är landskapet behagligt varierande. Det finns allt – breda autostrador för den som gillar räkna nummerplåtar, slingriga vägar, gruspartier, sjönära vägar, gamla vägar, nya vägar, vägar som går ömsom genom barr- och ömsom via tallskog och förstås vägar en inte visste fanns, nyupptäckter. Men jag tröttnar ju! Jag cyklar i snitt VARJE dag. Även om det finns ribikskubmängd med ruttkombinationer så känns till slut även den mysigaste rundan som vägen till jobbet, typ. Kan folks ledsna på att bo vid Eiffeltornet så kan jag få ledsna på Hallstavägen aight? Jag återupptäcker ju den efter jag vilat upp mina brains nånannanstans.
Eller ta Östergötland med sin böljande “falska” (ty den är rätt så kuperad, i jämförelse med Västmanland i alla fall) slätt. Den östgötska slätten tar musten ur en sakta men säkert – inte minst genom att (nästan) alla vägar ser likadana ut – vetefält som följs av en kulle med kyrka på, och så ett rågfält på det. Ibland ser man fågel. Vill man öva på att bli grym på kantvindskörning så får man köra träningsläger i Östergötland. Bonkar man så finns det alltid kyrkkaffe att tillgå… Tror jag. Nog vore det förödande för de östgötska cyklisterna att inte unna sig lite utomsocknes vägval ibland!
Eller när vi cyklade i göteborgstrakten i helgen. Fint och backigt och drag från vattendrag och egna fiskmåsar och västkustenbrats att vinka till från sadeln när de gör ännu en farlig omkörning mitt framför näsan på hurtiga en (rätt åt mig, cyklar jämt leende så himla irriterande överlägset). Och nog ledsnar man på det landskapet med, eller vad säger ni göteborgare?
Fast jag tror ändå att vissa landskap är mer hållbara än andra. Jag tröttnar nog fortare på råg och platt än berg och hav. Eller säger jag det bara för jag är van vid tåg och platt?
Vad tror ni? Ledsnar ni fort eller är ni hemlandskapskära som bara tusan?
Och framför allt, HUR blir man bättre på att tackla enfaldiga vägar som bara VÄGRAR byta form?
Jag tappar mojo så lätt när vägen är rak. Katja mot linjalstakning, jo tack.
Gnatt puss!