Kategori: Okategoriserade

Hej.

Jag är rätt så nere. Jag är så trött på att vara sjuk. Visst, jag är inte jättesjuk den här gången men varit tillräckligt krasslig för att varken orka eller få träna. Nu är jag frisk men svag och får alltså avstå träning. Igen. Jag vet inte vad jag gör för fel. De rimligaste anledningarna skulle kunna vara att jag:

– inte får träna intensivt ute i kylan alltför många gånger efter varann utan inomhusavbrott dvs. tränar inomhus i värmen även om alla andra kör utepass efter utepass i kylan. Jag svettas väldigt mycket vilket gör att jag tränar blöt och kall; blir extra tydligt under de få men nödvändiga kisspauserna.

– får bli ännu noggrannare med rutinen träna – vila – träna. Tenderar bli lite för ivrig när jag väl får träna, även om jag nu lite uppgivet duktigt väntar ut förkylningar.

– har känsliga luftrör och andra “kanaler”

– har förbaskat otur ♠

– hänger mycket med småbarn (t ex min lillebror) som umgås med andra småbarn på t ex dagis samt småbarnsföräldrar

– utsätter mig för kollektivtrafik, nya människormöten och “nya” baciller varje gång jag är i Stockholm eller utomlands

– mår lite för b inombords, lite privata anledningar och så men jag tror inte att ständig oro och mental stress är särskilt bra för immunförsvaret

– är allmänt sjuklig av mig. De säger att människor som är ofta sjuka som barn blir friskare som vuxna men jag har varit sjuklig så länge jag har levat. Vissa år är bättre än andra men den röda tråden finns där, och ändå har jag alltid varit en hurtig friluftsknarkare.

En sak är i alla fall säker – i år är jag sjukare än på flera år och årets eländesradda började i samband med cyclocrossen, alltså den kalla utesäsongen.

Jag har en liten friskhetsplan som kommer att kräva en hel del tjurighet. Det blir bra detta, men tillåt mig deppa lite. Samt vara avis på alla mina kompisar som kan träna järnet dag efter dag utan att ens bli snuviga. Era lyckliga ena, vill bli som ni, I wanna train like common people, I wanna train like you. Det är ironiskt att jag som föredrar ett kyligt höstpass framför alla solöverhettade utomlandstimmar ändå tar stryk.

In the lap of the Gods (och Immiflex, tack Micke för tipset), hoppas denna sjukdomsradda tar slut nån gång.

Puss!

Tysk-italienaren i sin jänkartrainer – mysig rage/wattagemaskin <3
som dock står still på ett och samma ställe.

Okej ni No Garmin no rules-folks kan sluta läsa här. Annars riskerar ni att bli lätt irriterade.

Hur oväsentligt de små detaljerna än ter sig i de större sammanhangen – det är ändå styrkan i benen och sluttiden (eller vem som är först över mållinjen) som räknas i slutändan – så är det ändå en vanlig diskussion bland oss statistikbesatta cykelnerdz. Vad och hur loggar du?

Loggar du all din cykling och all din träning? Vad räknar du som träning? Vad räknas i din logg? Går watten före milen eller går milen före watten? Räknar du din trainerträning i mil? Det gör inte jag med däremot vissa av mina kompisar. Är det ens nån idé att räkna de “junk meters” hemifrån till gymmet eller från Ica hem? Fast är de ens “junk meters”? De kanske är högst nödvändiga sköljmeter, de små? Vad räknar du som ett träningspass? Perfektionist (eller tvångstänkare, host) som jag är så föredrar jag att logga träning från icklick vid husdörren till urklick vid samma husdörr. Blir det ingen “runda” så störs mitt psyke något. Jag vet att Grannen är likadan! Men så vet jag att vissa inte räknar rullet ner till samlingsplatsen som träning ens. Och loggar därför inte det heller.

Man kan ju också titta på hur de olika tjänsterna är uppbyggda. Medan Garmin Connect och Funbeat likställer alla aktiviteter (cykling, yoga, handboll) så väljer Strava att highlighta enbart cykling och löpning – resten visas med pyttiga bokstäver så man knappt märker. Det tilltalar mig. Fokus på cyklingen – allt annat är bonus och komplement. Äkta legday-tänk. Men triathletar man sig så känns det kanske lite b. De använder ju faktiskt armarna med!

Jag tror att det där med vad man loggar har både med inställningen och motivationen att göra. Jag blir motiverad av att logga så mycket av min träningsinformation som möjligt. Dessutom blir jag bättre på att analysera den informationen ju mer jag lär mig om t ex puls- och watträning. Däremot så vill jag inte “stressbelägga” mina vardagsrörelser genom att logga dem. Tror det skulle bli lite för mycket, och kanske inte särskilt intressant för mina stravakompisar heller. Men jag vet att många tänker tvärtom – de motiveras av att logga även vardagsmotionen och gillar att ha koll på totalen.

So friend, vad loggar du?

Hej. Hört talas om Pandoras ask? Jepp, gammgrek-gudarna såg min cykellåda och så var legenden född. Väl öppen rasar det ut hur mycket skit som helst ur lådan. Eller skit och skit. Min cykellåda är lika rörig som oumbärlig!

Den tillkom en gång i tiden när Peter ballade ur på att det var sådan oordning på mitt (och sitt eget) cykellösöre i min gamla lya på Klockartorpet. Vi plågade iväg oss till Ikea och köpte ett gäng papplådor utan någon högre tanke på sorteringsfack eller dylikt. Nä, enkelt och snyggt fick det vara.

Sagt och gjort och cykellådan tillkom.

Därinne finns verktyg man som lekman inte tror behövs (eller ens existerar) men som jag tar fram då och då. Vissa av dem går bra att till exempel öppna upp vevpartiet med. Om man har Shimano, alltså. Eller klubba storgädda med, om man nu råkar ha med sig cykellådan till nattfisket. Gamla trasiga nostalgireglage samsas med Johans avlagda sadel (ser jag nu), en gammal garminkartong, stretchband för mitt knä, mekhandskar, simglasögon och ett gäng cykeloljor. Intima verktyg som kedjepiska och griptång lever sambo med styrlindetejp och handpumpsfästen.

Med andra ord är cykellådan ett singelhushålls motsvarighet till bondens materialupplag. Nog skulle det mesta kunna rensas ut och köras till återbruket. Men man vet ju aldrig, rätt som det är så kör jag med Shimano-vevparti och minskar med sisådär tjugo cm i sittbensmått. Fatta besvikelsen om jag då kommer på att jag slängt både vevpartinyckeln och sadeln!

Uppdatering: Många verkar ha missuppfattat min cykelgrejförvaring. Självklart har jag fler ställen där jag förvarar delar, verktyg och annat cykelrelaterat. Men just denna cykellådan är lite speciell och förtjänar därför ett eget inlägg. Det gör inte de andra ställen riktigt. Så, puss!

Fan, hemskt tråkig igår och idag. Körde ju kroppslig vilodag igår – så tog en promenad, gick nej dansade ner till jobbet, fina tunes i lurarna, tog en extra sväng, inga grannar på plats på jobbet och alltså massa musik som fyllde rummet… Och så blev märkligt svagare och tristare i kroppen under eftermiddagen. Metallisk smak i munnen, dovt i halsen. Blev självklart livrädd. Tryckte i mig en masse echinaceagrejs, väl hemma ännu mer. Hittade den hotfullaste största vitlöksklyftan i skafferiet, choppade den och tryckte i mig den grinandes. Te och honung och mat och lite rita och så sömn på det. Vaknade ruggigt svag men lite bättre imorse. Så har alltså varit tråkig idag. Kort promenad för att testa en ny häftig sak i och för sig nu på kvällen, men annars – tråk. Lagom kul när mitt facebookflöde dignar, snart kraschar, av allas långfärdsskridsko- och cykeldistansuppdateringar. AH MEN KUL FÖR ER DÅ HÄR FÖRSÖKER JAG KLARA LIVHANKEN.

Imorgon ämnar jag vakna helt frisk men måste tyvärr avstå träning ändå för den där tråkiga säkerhets skull. Tur det är klubbmöte. Så har jag i alla fall en anledning.

Har förresten äntligen blivit lite bättre kompis med flickr (sånt man gör när man är krasslig) så att bilderna kan länkas till bloggen istället för att jag ska ladda upp varje gång. Så nu kommer bloggen förhoppningsvis bli lite mer lättladdad. Alltid nåt.

Puss!

Att stå upp och flytta bak stjärten ger en
inte enbart ökad kontroll över cykeln –
det skyddar också de känsliga
partierna från elaka studs och vibrationer.

Igår blev det dags för det andra och sista träningspasset i de trollska tivedenskogarna! Backträning stod på schemat. Och backträning blev det så det stod härliga till. Benen mina hade egentligen tagit vilodag efter två rätt tuffa pass både fredag och lördag. Men aldrig att man tackar nej till backträning så där stod jag – i början nästan still måste jag erkänna – i den första festliga brantisbacken aka Stortorp hill. Lite synd egentligen att jag nu innehar QOM där – de fjuttiga knappa 12 km/h är inte riktigt rättvist med tanke på hur benen kändes (eller snarare inte kändes) i början. Den backen togs aldrig om, rätt så kort och tråkig en.

Istället cyklade vi vidare och tog oss istället an det som nu heter Katjas backe (en måste ju passa på och ego-döpa segment när tillfället ges!) – en historia bestående av nästan 100 höjdmeter fördelade på makadam-, grus-, frussen lera- och sandunderlag. Med andra ord – total backmojo för man hade aldrig tråkigt uppför. Nerför var det värre, att cykla nerför på makadam känns ungefär som att hålla i en urspårad slagborr, fast med båda händerna då. Hursom! Mina ben började tina upp litegrand i Katjas backe och jag förbättrade min tid från 10.20 till 7:03 på tre försök. Inget stort steg för mänskligheten, men helt okej ändå, började till slut nästan njuta lite.

Backpasset avslutades med tre från min sida något halvhjärtade försök uppför backen som nu heter Carlssons kulle. Och sedan hem på de fantastiska upp-och-ner-fastmestupp-vägarna. Vägsystemet är makalöst i de skogarna! Usch, hade varit mycket roligare att köra de här backarna med pigga ben. Men samtidigt – ändå braig träning. Speciellt med tanke på att jag vill gärna förkorta min uppvärmningstid. Så himla trist att bli avhängd direkt efter start för att sedan komma igång när det väl är för sent, eller hur?

Idag är fast bestämd att vila, ska inte ens försöka träna, annars kommer det sluta med att jag blir sjuk igen.

Tack för en underbar cykelhelg Tiveden.

Hur fin är inte den här teckningen föreställandes lilla cykelkatten? Älskar speciellt skärseldslågorna samt fågeln som cyklar farligt nära elden. Fågel Fenix-style – kommer man för nära så är det bara att återuppstå och cykla vidare. Camilla är ett geni som på relativt kort rittid kan åstadkomma nåt så träffande, snyggt och roligt i ett. Cykelkatten tackar och bockar och det gör förstås Katja med. Det är förresten den här bilden, tagen uppe i gardabergen som är förlagan till teckningen.

Spåren av istiden är ständigt närvarande här i Tiveden. Äventyrscrossande i ett gäng timmar igår. Backträning på schemat idag. Dubb fram, sommardäck bak. Lite lägre tryck – vägen som ni ser på bilden är liksom den högsta standarden på vägarna vi kör här. Hörs ikväll!

Puss.

eller light och light.

Jag skulle snarare säga grådimma som har täckt hela världen – samt regn, fatta regn. Kom till Västerås igår kväll efter två dagar i Stockholm. På Lidingö låg det i alla fall kvar en antydning till snö – här är snön helt borta. Molnen rör sig snabbt och det snackas om nån storm.

Orka storm, palla SJ-dramatik. Orka tanken på att mina sprillans nya vinterskor kommer att geggas ner av blaskigt väglag istället för att hårdtestas i krispiga minusgrader.

Det är snö och is jag vill ha.

Men om jag nu måste tänka positivt. Tänk att jag fått till hela sex riktigt supervintriga cykelpass à minst två timmar varje nu i december innan vintern förvandlades till blä. Låter inte så värst många men jag är ändå tacksam – förra vintern fick jag noll sådana pass.

Fast om jag nu måste tänka negativt. Saknar mojo helt att träna ute idag i det här blasket nu när jag knappt hunnit tina upp efter den perfektaste vintercyklingen ever. I helgen kommer det att åter börjas rullas in mil i benen – ryktet säger att det kommer att ske på de mystiska skogsvägarna nånstans i tivedenområdet. Men idag tänker jag kicka off med nåt dunka-dunka pass på Friskis, intensivjympa eller cirkelfys eller nåt i den stilen, känner för att skaka loss liv i hela kroppen som känns lite tacksamhetskalkon-ish efter allt nyårskalasande.

FAAAN vilket tråkigt inlägg. Men nu när jag gnällt av mig om vädret så kan det bara bli roligare eller hur?

Hur tänker ni rädda det faktum att vi har blivit blåsta på vinter NU IGEN?

Puss!

Hej. Om ni ska försöka övertala en icke-vintercyklande (eller -löpande?) kompis att börja vinterträna ute – vilka argument tar ni upp då?

Jag brukar förstås ta upp detta med träningsnyttan – inga trainers eller spinningklasser i världen – hur bra och oumbärliga dessa än är som komplement! – kan ersätta riktiga utepass, särskilt sådana i sällskap med annan eller andra cyklister. Sedan brukar jag förstås måla upp bilden av vackra vinterlandskap, rykande heta blåbärssoppor ur termobidons, rosiga kinder och andra härligheter man förknippar med vinterträning.

Men så finns det ett annat enligt mig viktigast argument. Det som skulle få i alla fall mig att börja fundera på att vintercykla om jag inte hade gjort det redan. Här nedan ser ni urklipp ur två heatmaps Strava genererade åt mig:

Den översta kartan visar mina cykelturer åt nordöst under sommarperioden. Den nedersta visar mina cykelturer åt samma håll under den senhösten och december månad. Det intressanta här är att det har poppat upp ett gäng helt nya vägar. Det är alltså landsvägar som är för dåligt belagda/grusbelagda/för smala/etc. för sommarcykling med racer – men funkar alldeles utmärkt vintertid då det är mycket behagligare att cykla på is eller snö eller frusset grus än mosa dubb på asfalt.

Gillar man cykla grus-mtb eller grus-cross på sommaren så är det väl inga revolutionerande nyheter. Men för mig som tar mtb:n till skogen snarare än grusväg och använder cross för tävlingsrelaterad ban- och teknikträning snarare än distans sommartid är det skitkul att äntligen få köra lite nya vägar. Är det mycket snö så funkar det ju att mosa på lite hur man vill, mjukt är det i varje fall! Varje cyklist vet ju att nya vägar är bästa botemedlet mot dalande inspiration.

Så. Ett klockrent argument för att börja vintercykla – plötsligt upptäcker man världar som man missar helt sommartid.

Se bara till att ha med dig fett med proviant ifall den nya världen visar sig vara lite för ny och vilseledande. Har hänt mig…

Puss!

Åh hej från tvåtusenfemtons första dag. Tillåt mig flumma ut totalt, tillåt mig drömma. Tillåt mig vara uppspelt. För ingenting är säkert här ingenting alls förutom mina drömmar

som jag tänker förvandla – magiskt eller praktiskt? – ibland är gränsen suddig (med allt handlar om hårt arbete och sjuklig dos fantasi) till planer

på ett år som jag önskar att komma ihåg som en studie i

vissa nätter fulla av dans, helst så het och så lång att ingen himla makeup i världen håller för den

som kontrasterar mot dagar, lika oundvikliga som till synes outhärdligt sävliga, som hade försvunnit som en annan grå vardag om vore det inte för

musiken som kommer att rädda oss från misär och sedan få oss att trycka undan vårt glädjeskri, flera gånger och vilka låtar blir våra i år?

precis som vårt hjärtas slag under de luriga möten som väntar oss, och vem vet hur vinet kommer att smaka den här gången?

Men vänta vänta nu, allt däruppe är ju mest rundorna emellan, rundorna som tar mig förbi eller kanske runt eller kanske ovanför mäktiga vattendrag, små (men kanske djupa?) som stora

precis som stigningar som får mina benådror att gråta efter is och min mun törsta efter Cola och inget alls romantiskt men den skiten förrän man är uppe och dränks i sina egna endorfiner

så man växer och växer och räds ännu mindre än vad man räddes året före och året före det och varsågoda, jag bjuder på den för jag ritar min egen väg

eftersom det är alltid, alltid ljudet av hav i mitt huvud, och solen skiner bland mina grå skrynklor och cykeln är redo för att få sig en omgång damm då jag tar mig ut på nästa träningsrunda

som vässar mina ben inför nästa tävling, som jag kommer att köra med lika delar galen glädje och om jag har otur, kantvind i mitt röda hår med kluvna toppar och det kommer att gå bättre och bättre.

ja ungefär så.

Mina drömmar planer tavlor inför tvåtusenfemton.

Nu – te och så en bit choklad på det.

Puss!

Bilderna hittades här,
här, här, här, här,
här, här, här och här.