Att stå upp och flytta bak stjärten ger en
inte enbart ökad kontroll över cykeln –
det skyddar också de känsliga
partierna från elaka studs och vibrationer.
Igår blev det dags för det andra och sista träningspasset i de trollska tivedenskogarna! Backträning stod på schemat. Och backträning blev det så det stod härliga till. Benen mina hade egentligen tagit vilodag efter två rätt tuffa pass både fredag och lördag. Men aldrig att man tackar nej till backträning så där stod jag – i början nästan still måste jag erkänna – i den första festliga brantisbacken aka Stortorp hill. Lite synd egentligen att jag nu innehar QOM där – de fjuttiga knappa 12 km/h är inte riktigt rättvist med tanke på hur benen kändes (eller snarare inte kändes) i början. Den backen togs aldrig om, rätt så kort och tråkig en.
Istället cyklade vi vidare och tog oss istället an det som nu heter Katjas backe (en måste ju passa på och ego-döpa segment när tillfället ges!) – en historia bestående av nästan 100 höjdmeter fördelade på makadam-, grus-, frussen lera- och sandunderlag. Med andra ord – total backmojo för man hade aldrig tråkigt uppför. Nerför var det värre, att cykla nerför på makadam känns ungefär som att hålla i en urspårad slagborr, fast med båda händerna då. Hursom! Mina ben började tina upp litegrand i Katjas backe och jag förbättrade min tid från 10.20 till 7:03 på tre försök. Inget stort steg för mänskligheten, men helt okej ändå, började till slut nästan njuta lite.
Backpasset avslutades med tre från min sida något halvhjärtade försök uppför backen som nu heter Carlssons kulle. Och sedan hem på de fantastiska upp-och-ner-fastmestupp-vägarna. Vägsystemet är makalöst i de skogarna! Usch, hade varit mycket roligare att köra de här backarna med pigga ben. Men samtidigt – ändå braig träning. Speciellt med tanke på att jag vill gärna förkorta min uppvärmningstid. Så himla trist att bli avhängd direkt efter start för att sedan komma igång när det väl är för sent, eller hur?
Idag är fast bestämd att vila, ska inte ens försöka träna, annars kommer det sluta med att jag blir sjuk igen.
Tack för en underbar cykelhelg Tiveden.
Det där såg ju fööör trist ut dårå!