Kategori: Okategoriserade

Hej. För ett tag sedan bad jag cykeltwitter och Cykelkattens facebookfans att hjälpa mig med att hitta grymt fina regnlåtar! Jag tycker nämligen att vi ibland är lite väl orättvisa mot det där fenomenet som vi häruppe i Norden ändå får dras med för jämnan. Men nog med kallprat – dagens enkla steg-för-steg-guide hjälper vilken solskenscyklist som helst att omfamna regnet (om du inte redan gjort det efter att ha läst Annars kärleksförklaring till vätan). 

Steg ett: Yll’ up

Byt upp dig till underställ och tröjor i ylle. Tjatar jämt om ylle och de flesta vuxna vet vid det här laget yllets goa egenskaper men med handen på hjärtat så blir man precis lika blöt i ylle som man blir i syntet. Skillnaden stavas känsla. Synteten blir kall, klibbig och obehaglig. Yllet blir inte lika kallt, klibbar inte och ger inte alls samma brr-rysningar som synteten. Alltså kan man hålla leendet uppe liiite längre iklädd ylle än iklädd plast.

Steg två: Hjälp till regnstjälp

Se regnet som en backe, eller möjligen kantvind (eller whatever rocks din badassboat). Med backar är det ju så – antingen bävar man bort backbenen genom att deppigt skälva och stöna fram Åh nej, inte en backe igen! eller så drar man en positiv självuppfyllande profetia genom att peppt skratta, spänna vaderna och proklamera Oh yeah, en backe att sprätta i!. Samma med regnet. Istället för att se regnet som din fiende, se det som din vän eller i alla fall som din motståndare. Tänk att hälften är vunnet redan när du är ute och kör i regnet! Har sagt det förut och säger det igen:

* regnet kickar dammets ass

* regnet kickar pollens ass

* (vid race) regnet kickar de mindre pannbenades ass.

Steg tre: Punktterapin

Håll kroppens utstickande delar (fossingarna, knäna, rumpan, händerna och huvvet) varma. Jag fryser till exempel sällan om händerna men vet folks som vänder hem efter två mil för att de inte kan växla längre. Så himla onödigt! Satsa på flossade bibs/tights över bibs, sjyssta handskar (kanske i neopren till och med?), yllesockor i skor med skoöverdrag (kanske i neopren till och med?), yllehjälmmössa, assaver under sadeln och självklart Cykelkattens patenterade tips som yllesockor på knäna innanför tightsen och/eller termobidon fylld med varm nyponsoppa i flaskhållaren.

Steg fyra: Bortom den kritiska linjen

Känner ni till begreppet “kritiska linjen”? Kanske inte, men jag uppfann det i alla fall när jag var liten och badkrukig under vissa höstmånader. Istället för att hoppa in i plurret direkt så gick man med små, små steg och blev kallare och kallare tills blötan och kylan nådde ungefär till rumpans midjan och då blev det riktigt jävligt kallt. Då var det bara att bita ihop och doppa sig helt för annars förfrös man ungefär. Känner ni igen er? Ungefär så är det med blötskan. Det är jävligt fram tills man blivit helt blöt men ändå uppvärmd av allt trampande. Så medan du sakta men säkert fylls med kall väta – tänk att det blir skönare, varmare och om inte annat, mer filosofiskt bortom den kritiska linjen. Så htfu och trampa. Så småningom blir även du varm!

Steg fem: Solskenscyklist no more™

Säg vad man vill om saker i livet, men musiken kommer först. Jag har alltid stört mig på att nittio procent av alla listor, bloggar och texter som handlar om regn drar åt det depressivt melankoliska hållet. Men inte här på Cykelkatten inte! We’re bringing sexy back med den snyggaste och regnpeppigaste listan av dem alla. Voilà – tack för era tips – kom med fler tips – och kom ihåg: NEVER RIDE WITHOUT OVERSHOES SONGS IN YOUR HEART. Puss och vi ses ute på den skinande vägen mot regnbågen.

Hallojs. Jag känner att jag är rätt så sugig på detta med klassisk blogginspiration som får folks att äta bättre, sova mer och dricka mindre ale. Eller för att citera Cykelkatten herself under måndagsplåtningen för Bicycling som sitter redaktionsgranne med damtidningen Women’s Health: “Jag lär ju aldrig bli bjuden att stå modell för en hälsotidning”. Men jag har fnulat ut en grej till oss här som kanske gör nån lite glad ändå. Här är en ny inspirationsserie (och således kategori) där jag då och då kommer att lyfta fram de cyklisterna som jag på ett eller annat sätt finner inspirerande och som gör cykelvärlden lite bättre och roligare och alltså förtjänar den fina titeln En Riktig Cyklist. Voilà!

Bilderna googlade jag mig till genom
att söka på Tziporah Salamon.

Först ut är min nya cyklistcrush Tziporah Salamon (bara namnet liksom, hur ballt?). Tziporah lyfter 65 vårar, bor i New York och har jobbat med stil och mode i hela sitt liv, både som modell, designer, stylist osv. Det som är fett med Tziporah är att hennes stil är cykelorienterad samtidigt som den är sådär bohemiskt gotisk rich bitchy och inte direkt följer nån speciell norm för hur en äldre kvinna förväntas klä sig och bete sig. Tziporah kombinerar Oakleys ihop med Lanvin lika lätt som hon hoppar mellan de olika hojarna hon cyklar på. Och förresten vägrar hon andra transportmedel än just cykel. Tzip vinner dagens En Riktig Cyklist eftersom hon gör världen lite färgrannare, lite mindre tråknormativ och inspirerar fler till att börja cykla oberoende av klädstil, yrke eller ålder. För mer Tziporah, följ hennes Instagram.

Har ni tips på Riktiga Cyklister ni tycker förtjänar lyftas fram? Kommentera så kollar jag upp dem och bloggar dem med tackord till er förstås. Puss!

Den eleganta mustaschmannen på bilden
(och f ö ingen på Dalsland Runt) har nånting
med inlägget att göra. Eller jo – som motpolerna då i så fall.

Hej. Inlägget nedan är precis ett sånt inlägg jag hatar att blogga. Men jag måste. Vi kör.

Räck upp den en hand den kvinna som inte känner igen sig i följande: Cykeltur. Klunga där majoriteten är män. Du trampar på, gör ditt bästa och njuter av dynamiken och av att få känna kroppen jobba. Plötsligt hörs rösten från den jämteliggande manlige cyklisten:

Du borde växla upp! Man ser ju att du guppar på sadeln! (för du har ju stenkoll på vad anledningen är till jag just idag valt att köra på lättare växlar, för du har ju stenkoll på mitt knä)

eller

Drick mer! Innan du får ont i ryggen! (eh… Logiken?)

eller

Kolla på din snabbkoppling! Ska den sitta så? (Ja det ska den för att den är gjord så, ditt otekniska pucko)

eller, när man passerar nån tävlingsbana:

Ja, detta är egentligen inget tufft race, bara man tar kurvorna rätt. Men förstås, är man ovan så blir det ju svårt! (och man ba jaså, så du har stenkoll på min kurvtagningsförmåga?)

eller som senast, när jag skämtsamt sa Varsågod när det blev dags att släppa in min jämteliggande manlige cyklist framför mig i täten:

Du behöver inte säga varsågod, få bara ner farten så förstår jag att jag ska in (Nämen jaså? Tack för den påminnelsen, jag har ju bara varit träningsledare i sisådär tre år, men var har du varit min räddande ängel?)

Listan kan fortsätta i all evighet. Jag skulle kunna driva en blogg med titeln Saker manliga cyklister mästrar sina kvinnliga klungkompisar med och den skulle kunna uppdateras minst fyra dagar i veckan. Med långlektyr på helgerna som bonus, förstås.

Kan ni lista ut de gemensamma nämnarna? Här är de:

Samtliga kommentarer fälls av män med en viss attityd.

Samtliga kommentarer fälls spontant och ofta.

Samtliga kommenterar fälls till (oftast yngre) kvinnor.

Samtliga kommentatorer anser sig ha fullständig rätt till att fälla kommentarerna och ser dessvärre dessa som ett slags coaching.

Och samtliga har alltid ett kaxigt missnöjt svar om man som den elaka häxan man är öppnar munnen och säger emot. Det är då man får höra saker som Ja men ska du bli bra får du tåla leken och blir obekväm à la den första kvinnliga chefen på ett mindre byggföretag.

Men vadå kan man ju tycka, det är väl bara att tacka och ta emot? Nog borde jag som den lilla medelmåtta på två hjul jag är, vara tacksam över att det finns människor som ger mig tips som syftar till att förbättra min cykling? Hur otacksamt och otrevligt och bitchy är det inte av mig att snäsa åt de välmenande, axelklappande, gratis självutnämnda coacherna? De riktiga cyklisterna, de som har varit med förr?

Men så här är det mina kära manliga klungkompisar.

Om jag vill ha coaching så ber jag om det. Alltså ni vet, öppnar min rosa gulliga kvinnliga mun och ber om tips. Väl bett, lyssnar jag noga och gör som ni säger. Eftersom cyklingen är en historiskt sett manligt dominerad idrott sitter ni fortfarande på den mesta kunskapen gällande i alla fall skruvandet och tävlandet. Det är bl a därför som jag friskt tigger cyklig mansplaining via min twitter och min blogg och drar mig aldrig från att be om råd IRL heller.

Att påpeka att någon gör fel mitt i körningen stjälper mer än hjälper. Tänk själva – hur känns det om ni gör ert bästa och så kommer det någon och kritiserar mitt i? Status sänkt. Och sänka, det är just det man gör genom negativ kritik utan att personen bett om det. Det kallas härskarteknik och är högst osexigt och elakt. Fundera över hur många gånger ni säger samma saker till era manliga cykelkamrater. Jämför. Fundera en gång till.

Utgå – såvitt ni inte är mina nära cykelvänner/-fans och kan namnen på alla loppen jag kört genom tiderna – från att ni inte vet ett smack om mig och min cykelförmåga. 

Skilj på gröngölingar och kvinnor. Det är inte samma sak, vare sig inom arbetslivet eller inom idrotten. Vare sig du vill det eller inte så finns vi här och kommer att fortsätta cykla. Är ni less på oss, ge fan i att förminska oss utan starta nån egen festlig cykelklubb för inbördes beundran istället, med egna kvinnofria mötestider och -platser. Win-win. 

Se cyklingen som en sport. Jag må känna mig romantiskt liten i min mans stora armar, men cyklar jag så vill jag ägna mig åt sporten med mina resultat som enda måttstock när jag cyklar. Så sluta snacka. Cykla istället.

Välmenande och omhändertagande på riktigt? Tack! Jag uppskattar verkligen det, jag menar det. Då tycker jag att du omedelbums skriver upp dig som träningsledare för klubben. Vi har alltid plats för nya ledare och då får du göra precis det du älskar – coacha – och få tack och goa kramar istället för Eeh, håll kääften! av såna som undertecknad. Gratis utbildning och fika ingår!

Du har ingen rätt att läxa upp mig bara för att du har snopp, bredare käft och sämre uppfostran än jag. Dem jag har att tacka för det jag har lärt mig hittills är också de som är ödmjukast, artigast och – av nån outgrundlig anledning – snabbare än de som brukar komma med goddayxskraft-kommentarer man inte har bett om. Kanske för att de hävdar sig genom stora kakan istället för genom stora käften?

Hej. Blir ett bildlöst inlägg eftersom jag bloggar på mobil fot men äsch, ni vet hur jag ser ut ändå. Hur som. Tänkte bara berätta om mina små veckoplaner här. Nu ska jag ju köra SM och jag vet att det kommer att bli skittufft eftersom jag inte riktigt är på topp formmässigt just nu. I lördags körde vi ju norbergsdistansen och visst, det gick fort och så men jag kände mig inte riktigt på topp (att jag på vägen hem fick släppa med fyra mil kvar och stanna och våndas pga. tarmvredsliknande symptom efter att ha tryckt i mig en lite för majjig räkmacka gjorde inte saken gladare men det har liksom inte nåt med formen att göra). Det finns liksom ingen riktig go i benen just nu. Trots att jag nu kört tre pass efter den dära viloveckan så lossnar det inte riktigt. Men gnälla hjälper inte så jag tänker förstås göra det bästa jag kan utav förutsättningarna jag har just nu. Jag tänker förstås göra mitt bästa – ge allt – under SM-helgen men jag tänker också se det som ett kanonerspass inför de kommande tävlingarna. Måste förresten erkänna en sak. Även om jag ser fram emot Tre Berg, Anundsloppet och de övriga landsvägstävlingarna jag hinner köra innan sommaren är slut så längtar jag nåt sjukt till crosscupen. Den där jäkliga, leriga, blöta, kalla, dråpliga körningen. Men det är långt kvar dit.

* Igår måndag cyklade jag inte. Istället stod jag och randonné-Nypan modeller för en superrolig pendlar-plåtning i Bicycling. Många skratt och märkliga poser, numret kommer ut i augusti och jag är säker på att det blir historiens mest sålda någonsin.

* Idag jobbar jag järnet och kör sedan partempointervaller med Eva. Om det inte regnar dvs. Regnar det så kör jag enkatjaintervaller på crossen i våran goa Hökåsen-Grop.

* Imorgon onsdag har vi i VCK klubbmöte vilket innebär morgoncykling för mig. Förväntar mig minst fyraochenhalvmil härdande motvind (vad annars) innan jag parkerar rumpan vid skrivbordet.

* På torsdag är det intervalldags igen.

* Helgen kommer att ägnas åt distans x 2. Helst snabbt. Nu finns det ingen mer tid för myspys. Första tävlingen är ju redan på torsdag, snart bara en vecka kvar.

Så nu vet ni mina cykelplaner. Nu ska jag jobba, hörs sen puss!

Vissa fyllersmsar sina ex och ber om att få hångla en sista gång. För mig krävdes det knappt två kalla och ett par silkeslena O.P. innan jag klurade ut hur man anmäler sig till det där Master-SM i Sunne (heter veteran-SM också, men jag tänker enbart WW2 och Vietnam då, fett opeppt cykelklassnamn).

Det där SM:et som Eva nämnt ett par gånger och där jag kan ställa upp och härja i den eminenta D30-klassen (jag är 29 men får ställa upp som D30 tydligen). Master-SM låter som en sån där perfekt pocgrej, jag menar hur svårt kan det egentligen vara?
Visserligen ingår det två tempomoment. Tydligen så förväntas jag dels tävla i enkatjatempo, och dels tävla i partempo. Jag undrar egentligen om Eva var vid sina sinnes fulla bruk (kanske trött efter jobbet?) när hon föreslog att köra partempo med mig. Mig?

Jag har kört ett tempolopp. Jag blev arg på utskjutningsgubbarna (slår vad om att de ba väntade på att få välta mig den kaxiga jäkeln), misslyckades med att klicka i, missade massa sekunder på det, sen på att byta låt (palla trycka allt man kan till Lionel Richie), sen trodde jag att jag kom bra ändå men hade fel, sen åt jag säkert minst fem chokladbitar för mycket i ett ilskans anfall på kvällen.

Skyll dig själv Eva.

Visserligen handlar partempo om att samarbeta. Ge och ta, om man nu ska vara klyschig. Historiskt sett har jag dock alltid varit bättre på att ta…

(i cykelsammanhang alltså)

i alla fall när jag väl dumdristigt gett allt jag har att ge på de första intervallerna. Och så blir mina ben sådär smått förlamade när jag blir nervös, är ni med?

Men äsch. Det löser sig. Det ska ju bara köras enkatjatempo dan innan, inga stela ben där inte, nänä. Söndagen avslutas med den enda disciplinen jag hittills ställt upp i – och det också en gång nu när jag tänker efter – linje.

Fan nu när jag tänker efter så har jag enbart kört GP och crosstävlingar, ett löst linjelopp samt ett granfondo (min bästa tävling ever) hittills.

Men linje, det känns hemtrevligt. Efter att kört ett tvådagars-tempo kommer linje kännas som en dans på nyponrosor (de vanliga har törnar). Nu vet jag i och för sig att bland annat Cissi kommer att tävla i D30 och Cissi… ja, låt oss säga så, Cissi pratar inte svenska, hon pratar watt. Är de andra tävlande ens i närheten av Cissis wattsomeness så är jag rökt som en makrill.

För ett tag sen så småväggade ju jag cykelmässigt och körde en enveckas paus – en paus med inslag av matintag av edwardblomska proportioner (när man ändå är ledig, varför inte passa på?) och en hel del helkul bilkörning. Nu får jag sota både för den veckan och för Midsommaraftonen (främst Midsommaraftonen).

Jag är dock en listig jäkel och tänker hitta nåt slags form lagom till SM. Kolla: Dels så ska jag låna AK:s sjukt snabba hjul. Bara där har vi en klar fördel. Sedan ska jag leva på en diet av fiskhaltig mager mat så jag tappar de där onödiga kilona. En ny på riktigt vit styrlinda gör också susen – ingen krutig D40 kommer att kunna psyka mig genom att se ner på mitt styre. Jag ska köra så många intervallpass jag bara mäktar med och jag ska be nån att träna upp min förmåga att skjutas ut tempostyle utan att välta och orsaka nåt smådjurs död. Och så ska jag hinna med att bli ruskigt utvilad när det väl gäller.

SM, jag är redo. Sunne, here I come. Heja nu! Puss.

Lizzie strax före första etappen
Bild snodd från Cycling Weekly

Hej. Just nu pågår Englands största och maffigaste landsvägstävling på damsidan. Den heter Aviva Women’s Tour och laguppställningen är internationell. Eftersom många av mina favoritcyklister kör loppet tänkte jag berätta lite kort om det för er som kanske är lite nya på det där med proffskoll.

Vad är det för slags race?

Loppet består av 5 etapper och går i år mellan 17 och 21 juni. Ni kan läsa om varje etapp här. Jag tycker redan synd om alla QOMs på de sträckorna.

Vilka kör?

De flesta stora proffslagen finns representerade i loppet. Sverige representeras av Emma Johansson som kör för Orica AIS och Sara Mustonen-Lichan som kör för Liv Plantur. Hela startlistan finns här. Jag hejar dock mest på Matrix Fitness Helen Wyman (mest för att jag alltid hejar på henne för att hon är främst en grym cyclocrossryttare och en fantastisk förebild). Om ni undrar var Marianne Vos tagit vägen så är det så

Not an easy decision to skip the upcoming races, but I need more training time to be race ready again. In Dutch: https://t.co/Zit1ec29wi

— Marianne Vos (@marianne_vos) 2 juni 2015

Samma för stackars PFP som tvingades hoppa tävlingen pga. benskadan som inte vill ge sig heller.

Vilka är favoriterna?

Från början var Lizzie Armitstead (Boels-Dolmans), Emma Johansson (Orica-AIS), Elisa Longo Borghini (Wiggle Honda), Trixi Worrack (Velocio-SRAM) ode stora favoriterna.

Lizzie kraschade bort loppet (bara några sekunder efter att ha vunnit första etappen iofs):

Ställningen just nu efter första etappen är följande:

1. Lizzie Amitstead (GB)

2. Lisa Brennauer (Ger)

3. Emma Johansson (Swe).

Vi hoppas förstås att Emma tar hem hela galoppen. Och att Wyman kommer högt hon med!

Hur kan man följa loppet?

Tourens hemsida har en “interaktiv” liveuppdatering under loppets gång. Eftersom det är fortfarande 2015 är det som vanligt ett jäkla bök med att hitta vettig stream av en damtävling, hur stor den än må vara. I fallet Women’s Tour får vi dessutom nöja oss med enbart highlights som sänds av den brittiska TV-kanalen ITV4. Brittiska Eurosport sänder också loppet fast inte live. Cyclingt-sidan erbjuder ju highlightsen till nerladdning. Hittills har jag tittat på lite korta klipp som finns utlagda lite här och var på Youtube och Facebook samt följt tävlingen på Twitter. Vilket ju inte är samma sak som en livesändning förstås men vi tager vad vi haver men beklagar förstås ändå.

För mer info om tävlingen – följ Women’s Tour på Twitter och Facebook. Puss.

Jag har en ny fotpump! Förrgår gick ju min gamla sönder – lägligt nog fem minuter innan passets början vilket gjorde att jag som vanligt fick jaga skiten ur mig för att komma med nån fartgrupp whatsoever på tisdagsträningen. Men igår så fick jag en helt ny jäkligt disko pump i present! Den går i tonerna av giftigaste njurstensneont och jag hoppas att den levererar många år av stabilt högtryck. Tack Jörgen <3

Kanoners bergstur, med Militärbacken, fina stigningar
längs med kusten, min klassiska etxeondobakdel och allt – foto Martin,
ruggigt trevligt och starkt sällskap i många av backarna

Naturen är en grymt orättvis jäkel. Aldrig att alla får lika. Det syns speciellt på oss cyklisterna. Högst uppe i den klassiska landsvägscyklisthierarkin kommer bergsgetterna. Prata om olika kvalitéer hit och dit men helt ärligt, vem vill inte vara bäst eller i alla fall bra uppför? Att smidigt attackera mitt uppe i en stigning, att lättsamt dansa uppför med en knapp svettdroppe strax under hårfästet som enda beviset på att man ansträngt sig. Att ödmjukt vänta in resten av gänget samtidigt som man hinner få i sig en liten glass köpt av nån joghurt-ish gubbe uppe på passot. Men likt förbannat så är det bara en bråkdel av oss nordliga asfaltstrampare som kan kvalificera oss som bergsgetter till det fysiska bygget sett. Kombinationen skäggigt djur och fjällstuga är dock nog det sista som naturen tänkte på när hon krystade fram idén om Katja. Jag är lång, gänglig och tung. Redan när jag var bäbis vägde jag som tusan och så har det fortsatt. Med mina S i tröjor och M i brallor drar jag minst 71-72 kg som tävlingsdeffad, 75 kg som förslappad (gränsen är i och för sig rätt så luddig där). Fattar inte riktigt vad det i mig som väger så förbaskat mycket, har tjejpolare i samma längd och storlek som väger minst femton kg mindre än jag. Det kan i alla fall inte vara hjärnan som väger – annars hade jag varit smart nog att trots mina icke-bergsgettiga förutsättningar jämt hålla på och längta till backar, träna backar, drömma om backar, köra backar, välja lopp efter backar, åka på semester till backar samt – och nu kommer det fräcka – även njuta av de där förbaskade backarna.

Fram till i år hade mina backframgångar varit milt uttryckt minimala. Alla gör sitt bästa och man tävlar mot sig själv bla bla men fan vad jag led under varje jäkla liten stigning, helt seriöst. På mina träningsläger på Mallis, i Frankrike, i Italien, i Jönköping och såna ställen så bestod mina klättringar av cirka hälften tramptag och hälften gång. Släng på lite härlig stekande sol på det och hallisarna var sällan långt borta. För svag, för tung, för oanpassad, för ny. Enda räddningen var glad idiot-pannbenet, vissheten om kall Cola med en citronbit i uppe på bergsbyfiket, min älskade musik. Samt trotsen, självklart, de misstroddas bästa kompanjon.

Men tillbaka till naturen. Precis som lagarna brukar har naturlagarna ändå ett gäng kryphål. Ett av kryphålen är att det ändå finns ett sätt att till en viss gräns (!) kringgå detta med att det krävs 100 %-ig naturtalang för att kunna hävda sig i terrängen. Saknar man de perfekta naturliga förutsättningarna för en viss uppgift så får man helt enkelt jobba lite mycket hårdare. Vara envis och något dövörad. Skratta åt sina egna misslyckanden och hylla de gångerna man lyckas med nånting.

En dag blir du stark, Katja, sa jag till mig själv som en annan engagerad idrottsförälder säger till sin genomfrusna hungriga unge då denne för tolfte gången försöker sig på ett moment och misslyckas och gnäller Det kommer aaaldrig att gå!

Det gick. På träningslägrets andra dag (nu i våras) förstod jag för första gången att slitet hade gett resultat. Plötsligt var jag inte längre sist upp. Inte av VCK, inte av Norberg, inte av Cykelklubben, inte av nån av de svenska klubbarna som var med och körde backpassen. Jag var inte alls sist upp. Oftast… eller okej, hela tiden var jag först upp av de damerna som var med. Och inte var det många gubbs som kom upp före mig heller! Nu var vi inget elitgäng däruppe inte. Hade jag åkt med elitmonsterbrudarna så hade jag säkert skvalpat långt nere i kölvattnet ändå. Men ändå – det var fullt av såna gubbs som kör skiten ur mig på slätanintervallerna här hemma. Men likt förbannat körde jag om dem på Mallis. Kul, va?

SKITKUL

Fy satan va jag njöt. Men vet ni vad jag mest njöt av? Att det liksom inte längre handlade om att överhuvudtaget ta sig upp. Utan om att ta sig upp och göra det snabbt! Och med lite tryck och så.

Kul, va?

SKITKUL

Vad är poängen och moralkakan med det hela då?

I fought the nature law and I won!

(därmed inte sagt att jag nånsin kommer att vinna en rejäl backig tävling à la SM i Kinnekulle här hemma i Sverige, om inte de framför mig kraschar eller nåt fast det vill vi ju inte)

(eller att jag nånsin kommer att komma uppför Klevaliden före vissa av mina vänner som väger tjugo kg mindre än jag)

Men jag har trotsen i blodet och galenskapen i blicken. Så jag kommer att fortsätta nöta så länge det finns pepplåtar att döva flåset med och iskalla Color med citronbitar i uppe i bergsfiken. Och jag kommer att kunna hävda mig i den svenska terrängen. Om inte på min lätthet så på min styrka.

Puss och ge fan i att rätta er efter ödet, oki? I er värld är ni drottningar och kungar och ingen kan ta det ifrån er.

(förutom de seniga medelhavskärringar i ärmlöst på hundraväxlade hybrider som ba vevar sig uppför mitt framför kolfibernäsan på en, men de racear man ändå aldrig mot här hemma så)

Hej yo. Jag vet att ni är här för att läsa och cykel och tro mig, jag är här mest för att skriva om cykel men ibland får ni ju allt dras med annat också. Ah men som nu då. Efter några veckor med kall, blött, slitigt icke-tävlingsraceande och sporadiska träningspass, ett antal cykelhaverier, punkor, tjafs och strul och gnäll, samt en fet omställning på den privata sidan (lär ju häva ur mig vad det handlar om förr eller senare, men det är fortfarande smått overkligt ungefär) så kände jag att jag behövde formatera om den lilla cykelhjärnan genom att låta bli att ens komma nära en cykel på ett litet tag.

Så jag bestämde mig för att helt enkelt cykelvila. Helt frivilligt. För cyklingens skull, självklart.

(och vi vet ju alla att “litet tag” känns ändå som en evighet för en träningsnarkoman som en annan)

Och vad passade då bättre än att göra det samtidigt som folks körde Vättern

och jag hade brorsan (och sen även morsan) på besök här hemma?

Och precis som jag är en jävel på att hetsa mig slut under race så är jag en jävel på att ta det riktigt, riktigt lugnt när jag väl bestämmer mig. Inget dåligt samvete här inte. Ok, lögn. Men jag gjorde mitt bästa i alla fall.

Kolla vad jag hunnit med under vilan:

– bevittnat en skolavslutning
– klippt mig på Söder (hade inte ens gått ett år sen förra gången!)
– skjutit luftgevär, ingen plåtburk kom till skada (blindstyre)
– lagat massa kanongott käk
– varit en hemskt dålig kompis och knappt svarat på några meddelanden eller samtal och sånt
– ätit en glass vilket är mer än på hela våren
– bilat runt halva Gävle och hela Sandviken i jakt på en VVS-manick
– besökt Falun-gruvan med mamma och brorsan och mått illa av luften därinne
– blivit biten av elaka pissmyror vid traktorhänget hemma hos Frida
– hängt och grillat med gullegrabbarna i Västerfärnebo
– sjungit mig hes och klättrat mig skavsårig i de tyvärr rätt så glömda gruvresterna uppe vid Klackberg i Norberg. Tänka sig, hette Mons Ferri förr i tin. Nu är det bara såna glada idioter som jag som härjar runt på såna ställen…
– färgat om håret (rött igen, så klart)
– sett lite av mitt livs första motorcrossträning och blivit sjuk av cx-längtan
– monterat… okej, hjälpt till att montera på de nya fina skinande cykelställen på bilen redo för äventyr! <333
– samlat mod till att göra vissa saker jag velat länge men inte vågat
– ätit jordgubbar.

Flott va?

Nu känner jag mig som en värre sortens soffliggare. Dock mätt och utvilad sådan! Ikväll tänker jag göra comeback i klubbklungan, får se om jag klarar mig och framför allt, om cykeln klarar sig.

Idag hade jag planerat att cykla till Örebro för lite olika ärenden med återresa på söndag. Jag hade tagit ledigt från jobbet, packat och diskat och donat, pysslat om cykeln (tack AK) och var sjukt redo för en ljuvlig randonné på sadeln. Vid 16 drog jag iväg.

Knallgula rapsfält mot blå himmel och grönskande vägrenar. Nästan så att jag inte kände igen mitt gamla vurpställe strax utanför Berg. Det kanske inte fanns längre?

Det var soligt! Sommarvärmen var här, solvarm i ansiktet, korta ben och korta armar, solen sken som en galning, begynnande cyklistbränna.

Men solen var inte ensam denna kväll.

Den hade sällskap av ett annat element. Motvinden.

Motvind är det som sakta nöter ner ditt psyke och arbetar rakt mot dig. Motvinden gör så att grässtråna lägger sig åt fel håll och hela tiden påminner dig om hur svag och utlämnad du är. Ibland kommer den med en kastvind, för att visa ytterligare överläge. Motvinden har en enorm makt för vi kan inte skydda oss mot den, annat än att formera oss ekonomiskt i klungan, och dra dåliga skämt med cyklisten bredvid för att hålla stämningen uppe.

Men jag cyklade ju själv. Och faktum är att de där skämten brukar sitta väldigt långt inne för mig. I regn däremot kan jag, i plötslig eufori, börja skratta och känna mig jättepigg.

Motvinden ven oupphörligt i mina öron. Jag blev inte kvitt detta vinande hur jag än vände och vred på hals och huvud. Lite som när man vill sova och grannen spelar dålig musik på hög volym. Så högt att man inte hör sina egna tankar, ligger och vrider sig i sin trötthet och irritation. Man sätter på öronproppar, eller hörlurar, men det man inte vill höra, hörs igenom. Det finns ingenting man kan göra, inget sätt att komma undan.

Motvinden ger dig ingenting gratis. Den tränger sig in och bryter sakta ned psyket, filar sakta ner pannbenet tills hjälmen blir för stor och hamnar på sned.

Och det är ju inte så snyggt.

Men lösningen är enkel!

Jag stannade i en kurva 12 km innan Köping. Jag satte mig i diket och åt tre cykelkakor. Först en, och sen två till. Sen drack jag en halv flaska sportdryck och fattade dagens bästa beslut.

Jag vände.

Det fick bli tåg till Örebro. Och så flög jag hem i medvinden, cykeln blev glad och knäppte inte lika mycket i baknavet och vinden tystnade.

Jag nådde inte ens nådde Köping, men jag hade jag världens skönaste hemfärd. Och eftersom det sista av en tur är det man minns, så hade jag en fantastiskt solig jättehärlig cykelkväll.

Jag blev inte klok på vad motvinden ville säga mig, eller om jag ens hade förtjänat min medvind. Men jag unnade mig att njuta av den, lät den göra mig snabb igen, för att den fanns där för mig.

Det finns inget riktigt bra slut på det här inlägget, förutom det gamla mantrat: hellre medvind och sol, än motvind.