Ikväll förverkligade jag en dröm.
Jag sydde ett mobilfodral av cykelslang!
Ett riktigt tajt, tunt och elegant.
Ville bara säga det.
Och visa det.
(Tack AK för materialet!)
Hello.
Katja är tydligen en snorfabrik så jag vågar mig inte hem till henne ens för att smyga ned i källaren och låna MTB: n. Därför har jag dammat av min symaskin och ägnat mig åt lite underhåll.
För såhär i blöthöst-MTB-cross-tider kan det vara på sin plats att påminna om vikten av att vårda sina skoskydd. Och man behöver inte alls köpa nya bara för att de har gått sönder!
Jag har två par skoskydd. Ett par lite tjockare (Assos, dyra) och ett par med lite mer regnskyddande (Craft, budget), ett resp tre år gamla. Bägge har räddat mina fossingar från att dö köld-döden åtskilliga gånger så jag vill ju inte skiljas från dem.
Men bägge har också dragit på sig diverse slitage, t ex i kardborrebanden och dragkedjan. Detta har jag lämnat in och fått lagat två gånger, som nytt blev det, typ.
Den mer framträdande/avslöjande slitageskadan uppenbarar sig om man tittar på framfotsdelen. Japp, här vare nött! Prydliga små hål på bägge vänsterskydden från när jag klickar i och ur vänsterfoten. Som att en liten mus har tagit sig en munsbit, eller som att jag har för vana att låta vänster framfot glida över pedalen för att hitta perfekt läge att klicka i.
Nu har jag förstärkt bägge skydden med gammalt hederligt jeanstyg. Gick till loppis och köpte ett svarta jeans modell tremannatält med stretch i, och satte saxen i dem. Sen var det bara att ställa in maskinen på sicksack och knattra dit bitarna.
Klart!
Så man behöver inte köpa nytt, och man behöver egentligen inte lämna in dem på reparation heller, bara man är någorlunda fingerfärdig med synålen och har rätt material hemma.
Glad, blöt höst på er!
Hur vet en att det är höst?
Löfven byter färg.
Nej, nu ska vi inte vara såna!!
Hösten är ju här när LÖVEN byter färg, och de blir inte det minsta blå, de blir gula och röda och prickiga. Men framför allt är hösten här när lvg-cyklisterna börjar få mystiska revbensbrott och gömma sig inne i skogen på små stigar – på MTB.
Eftersom Katja har lånat en Cube från Johan så får ibland hennes Canyon vila, så idag fick jag rasta den i Hökåsengropen medan hon ägnade dagen åt att tävla cyclocross (respekt!!) på Cuben i Stockholm.
Jag trampade till Gropen glad i hågen efter dagens lvg-pass, lagom till att det började droppa från skyn. Folk bangade till höger och vänster så jag drog iväg solo. Inte en enda knäppskalle till cyklist var heller vid Gropen i det tilltagande regnet, så jag fick härja fritt.
Jag körde fram och tillbaka, uppför och nedför, jag vände på femöringar och for fram över diverse stockar och stenar. När jag instinktivt stannade och klickade ur vid en brant backe kom jag att tänka på mitt forna liv som hästtjej (bland andra hästtjejer på de kommunala ridskolorna, hästkillarna fanns i privatstallen).
Cykeln var min smånervösa hopphäst som jag skulle styra över hindrena i skogen. Om jag tvekade det minsta, skulle hon vägra. Men om jag var stadig och hade bra fart, drev på och räknade in galoppsprången fram till hindren, skulle hon ta dem med ett perfekt avvägt, elegant hopp. Och det var precis vad som hände, och som varje ryttare vet så måste man efter en vägran direkt ta det hindret igen om inte hästen ska vägra för all evig framtid på just det hindret, så det gjorde jag. Och vi kom över. Och vi kom nedför olika branta backar. Och när vi gjorde det, så kom jag på mig själv med att ropa “Duktig!!” och avvärja reflexen att ta tyglarna i ena handen och klappa cykeln på halsen med den andra.
Och det var okej, ingen hörde, och ingen annan cyklist var ju där för att dementera det faktum att jag flög fram – och ägde – i största allmänhet.
Och eftersom jag kände lukten av höst, så blev jag lika klyschigt filosofisk som jag blev förra gången vid Gropen, och jag började älska den där sviktande framgaffeln och de där feta däcken och det där raka styret utan bock. Och det kändes bra med regnet, och det kändes bra att jag vurpade nere vid vattnet på slutet och fick mitt blåmärke, och att jag fattade varför jag vurpat, och att jag körde samma sväng igen direkt efteråt utan att vurpa.
Och om jag hade varit lite bättre på att plåta, hade jag tagit ett kort av mig själv hoppandes över värsta stocken och samtidigt vrida lite så där coolt på styret.
Men nu är jag inte det, så jag avslutar det här inlägget med att berätta att jag också pallade lite finfin fallfrukt på en hemlig plats i Västerås, he he.
I torsdags körde vi, 59 glada lycracyklister, tempo på E18. Det var ingen reclaim the highway-grej utan de renoverar E18 så vi kunde cykla där innan bilarna släpptes på. Sista chansen att få cykla motorväg liksom.
AK bjöd på turkisk peppar. Han hoppades nog att han skulle slippa skämmas för min prestation eftersom han monterat sina asdyra campa-hjul på min cykel.
Regnjackan i flaskhållaren må störa helhetsintrycket men den gjorde stor nytta under uppvärmningen
Det var ett trevligt lopp. Valle var stark som vanligt. Katja var lite smånervig. Mattias försökte hålla sig undan tempot med nåt MTB-snack om sina revben men dök upp ändå. Jag hade fått mitt styre lindat vitt och kände mig precis så elegant som Katja förutspått. En ormvråk satt på ett staket vid vägen, hej vråken! I övrigt badade kvällen i solljus och ramades in av en stor regnbåge. Vår egen Pride!
Foto: A. Karlsson
Innan start fick jag plötsligt en käftsmäll. Cykeln stegrade sig, jag drog i asfalten och sadeln blev sned. Jag kom på fötter och började skratta hysteriskt av chock och förnedring. Såg upp på vägbommen, kisade i motljuset. Bommen tog i nån käkdel av nyllet, kändes lite som en snowboardvurpa, fast värdigare!
Men kroppen var intakt och jag drog iväg och körde lite kapp med nån Merida-cyklist i limegrön lycra. Det var knastrigt underlag och lite smågropigt så jag började fundera på om bilisterna skulle bli nöjda med den nya vägen. Då vevade klubbens ordförande förbi, i luckan mellan mig och Meridan, in på sista rakan in mot mål, h-ete.
Sen var det kväll och man fick kaffe och bulle och alla huttrade och cyklade hem och jag stod en evighet i duschen innan jag kunde krypa till kojs och vakna nästa morgon för att inse att jag försovit mig.
Och att vår kära gäst från Eskilstuna hade slagit mig med två sekunder.
(senare fick jag reda på att en av våra mindre cyklister hade blivit påkörd av en av våra större cyklister, min milda käftsmäll i 10 km/h var ingenting mot sönderrivna kläder och blodslamsor, vi måste se upp även när vi kör tempo!!)
Den 10 maj körde jag Skandisloppet.
Skandisloppet är enligt hemsidan Sveriges äldsta cykellopp och jag förstår varför – vilken cyklist kan inte älska de uppländska kullarna, småvägarna och pittoreska små samhällena längs banan?
Jag samåkte med Antonio i cykelklubben, och han berättade att han skulle köra Granfondo i norra Italien. Vättern var för platt, tyckte han. Jag bara “eh…”. Sen konstaterade vi glatt att det INTE skulle regna. Så jag valde bort alla regntäta kläder, vilket skulle visa sig vara fel beslut.
Jag startade med Hanna, Antonio och några till VCK-cyklister och tanken var väl att köra ihop. Men det där med att köra ihop kräver en del taktiksnack har jag märkt. Ska vi stanna på alla depåer? Ska vi hetsa eller njuta? Kan man hetsa och njuta samtidigt? Osv. Om cyklisterna i en klunga inte riktigt känner sina gränser eller är allmänt dåligt ihopsnackade så kan det lätt uppstå splittring.
Hanna peppad i startfållan
När alla vattenflaskor var fyllda, ryggfickorna packade och nummerlapparna på gick vi till starten. De hade tydligen hyrt in nån alfahanne att vara speaker, för han kunde inte låta bli att kommentera det brokiga gänget från Cyklande tjejer som stod och taggade inför att dra iväg.
“Cyklande tjejer, det var väl ett lite tamt namn? Biking beauties, det hade varit bättre!”
Det skrattades lite ansträngt i leden. Jag vände mig till VCK-cyklisten bakom mig:
“Vem är det där?”, frågade jag.
“Roberto Vacchi”, upplyste mig cyklisten.
“Är han känd eller?”, replikerade jag.
Och det fick jag veta att det var han ju, på olika sätt som jag inte lade på minnet på grund av hans korkade kommentar till det glada cyklistgänget. Jo, han hade tydligen varit ordförande för Västerås Cykelklubb en gång i tiden…. men hallå vi behöver inte fler herrcyklistkändisar som ständigt ska “påminna” oss om att kvinnor alltid måste bedömas efter utseende och inte prestation. Cyklande tjejer är ett klockrent namn, det beskriver exakt vad det handlar om. Inte tjejcyklister, inte cyklisttjejer, utan helt enkelt tjejer som cyklar! Snälla Vacchi, vi har lämnat 50-talet.
Hursomhelst, vi drog iväg, vi splittrades och jag, Hanna och hennes syrras kille Fredrik vevade glatt på ned mot Sigtuna och testade oss fram bland olika klungor tills vi hittat ett trevligt gäng från Linköping. Det var dotter, son, pappa och några bekanta till dem som skulle köra Vättern ihop.
Det började såklart regna och jag hade ju noll regnkläder så jag blev sakta men säkert nedkyld och tappade känseln i först ena, och sen andra foten. Händerna var fortfarande brukbara till växling, men det var också allt. Vid första depån i Sigtuna väckte Hanna tanken på att bryta, och funkisarna upplyste oss om att vi kunde svänga in på 85 km-rundan tillbaka mot Uppsala, det lät ju bra. Vi drog iväg, nedkylda men sockerkickade.
Vi cyklade på i det avtagande regnet, och jag tänkte på det som vissa cyklister säger att cykling ska vara njutbart, och så fattade jag det mogna beslutet att vända. På så vis skulle jag kunna komma i mål tidigare och värma mig osv. Så jag cyklade tillbaka till avtaget mot 85 km-rundan.
Men det fanns några luckor i min plan. Jag hade ju alla överdragskläder i Antonios bil, så jag skulle ändå behöva vänta på honom. Plånboken låg också där, så jag skulle inte kunna ta mig hem med buss eller nåt, jo kanske via sms-biljett. Måste bara vara en buss som tog cykel. Och min granne måste vara hemma och kunna släppa in mig eftersom nyckeln också låg i Antonios bil.
Medan jag funderade på detta lyckades jag förirra mig tillbaka till Sigtuna-depån, och detta faktum var så förnedrande att jag fattade ett nytt beslut: att ändå cykla långa rundan. För att flytta beslutet från mig själv bestämde jag att cyklisten framför mig fick bestämma; om han svängde mot korta rundan skulle jag hänga på, men svängde han mot långa skulle jag göra likadant.
Han svängde mot långa.
På så vis hade jag alltså både tappat Hanna och Fredrik, och skulle cykla LÄNGRE i mitt nedkylda tillstånd när jag egentligen hade tänkt cykla kortare. Bra tänkt där, Anna.
Jag sökte klungkontakt med olika solocyklister, bland annat två Fredrikshofare, men de var lite för splittrade, och så var det han i svart, men han var en ensamvarg som jag inte blev klok på.
Det var då jag träffade Gerd, Mike och Usher. Gerd hade en stilig Bianchi och bar benvärmarna utanpå bibsen, och Mike från England körde på exemplariskt hög kadens och var helt Raphaklädd (förutom BBB-skoskydd, en mardröm för varje stilpolis). Usher hade israelisk brytning och gillade att spurta och peppa.
Vid andra depån, i Härkeberga, bjöds på lunch: pastasallad! Till min stora glädje var den köttfri, samma till alla, så praktiskt, och kaffet var ljuvligt starkt. Gerd hade inga skoskydd men däremot extrasockor som hon bytte till. Mina fötter återfick känseln och vi drog iväg.
Känseln försvann lite, återkom lite, försvann osv, men till slut var den helt tillbaka i både händer och fötter. Usher lämnade tyvärr klungan av eget val, men det var ok för de hade fler kompisar längre bak som han kunde kompa med.
Vid tredje depån i Järlåsa drog jag i mig sportdryck och två kardemummabullar. Vissa cyklister har fått för sig att klaga på dessa underbara degklumpar, men jag älskar dem!
Regn igen. Vår lilla trio vevade iväg och hittade två solocyklister som ville dela klunga. Klart de skulle. Vi började rotera och körde som bäst när en bilist i Volvo kastade ut en glasflaska framför mig. Moget. “Hur tänker man?”, sa Gerd. “Man har nog helt enkelt en väldigt liten kuk”, sa jag.
Vi körde vidare, och plötsligt stod Hanna vid vägkanten med mobilen i örat, Fredrik hade fått obotlig kramp och de väntade på skjuts. Jag förklarade snabbt hur jag åter hamnat på långa rundan, och Hanna sa åt mig att inte vänta på dem. Jag blev glad när hon senare på kvällen kungjorde att hon ändå cyklat i mål.
Jag passade på att fråga Mike om hans feta däck, och mycket riktigt var de 28 mm. Han hade tydligen “bytt upp sig”, från 23 till 25 till 28. Han menade att det var mjukare, vilket kunde vara motiverat med tanke på hans kroppshydda. Han frågade mig vad Organic Athlete var, och jag sa att det var tröjor av återvunnen fiber. Sen började vi närma oss domkyrkan i Uppsala, och jag förde en liten kamp med mig själv: jag ville köra på, ville få upp pulsen och snittet på slutet, men skulle jag lämna Gerd och Mike som trots allt hade förgyllt min dag?
Nej, det fick bli en liten smygis: jatog en PP (pisspaus) i skogen, och cyklade sedan ifatt dem under tilltagande motvind. På så vis, fick jag min pulshöjare och vi kompade ända in i målet på borggården.
Jag hann tyvärr inte stanna och äta mat med dem, men jag är tacksam för det trevliga sällskapet. Ingen Vättern-hets, inget slö-cyklande, utan ren njutning i vackra omgivningar.
Och så lagom långt.