Skandisloppet 2014 – ses nästa år!

Den 10 maj körde jag Skandisloppet.

Skandisloppet är enligt hemsidan Sveriges äldsta cykellopp och jag förstår varför – vilken cyklist kan inte älska de uppländska kullarna, småvägarna och pittoreska små samhällena längs banan?

Jag samåkte med Antonio i cykelklubben, och han berättade att han skulle köra Granfondo i norra Italien. Vättern var för platt, tyckte han. Jag bara “eh…”. Sen konstaterade vi glatt att det INTE skulle regna. Så jag valde bort alla regntäta kläder, vilket skulle visa sig vara fel beslut.

Jag startade med Hanna, Antonio och några till VCK-cyklister och tanken var väl att köra ihop. Men det där med att köra ihop kräver en del taktiksnack har jag märkt. Ska vi stanna på alla depåer? Ska vi hetsa eller njuta? Kan man hetsa och njuta samtidigt? Osv. Om cyklisterna i en klunga inte riktigt känner sina gränser eller är allmänt dåligt ihopsnackade så kan det lätt uppstå splittring.

Hanna peppad i startfållan

När alla vattenflaskor var fyllda, ryggfickorna packade och nummerlapparna på gick vi till starten. De hade tydligen hyrt in nån alfahanne att vara speaker, för han kunde inte låta bli att kommentera det brokiga gänget från Cyklande tjejer som stod och taggade inför att dra iväg.

“Cyklande tjejer, det var väl ett lite tamt namn? Biking beauties, det hade varit bättre!”

Det skrattades lite ansträngt i leden. Jag vände mig till VCK-cyklisten bakom mig:

“Vem är det där?”, frågade jag.

“Roberto Vacchi”, upplyste mig cyklisten.

“Är han känd eller?”, replikerade jag.

Och det fick jag veta att det var han ju, på olika sätt som jag inte lade på minnet på grund av hans korkade kommentar till det glada cyklistgänget. Jo, han hade tydligen varit ordförande för Västerås Cykelklubb en gång i tiden…. men hallå vi behöver inte fler herrcyklistkändisar som ständigt ska “påminna” oss om att kvinnor alltid måste bedömas efter utseende och inte prestation. Cyklande tjejer är ett klockrent namn, det beskriver exakt vad det handlar om. Inte tjejcyklister, inte cyklisttjejer, utan helt enkelt tjejer som cyklar! Snälla Vacchi, vi har lämnat 50-talet.

Hursomhelst, vi drog iväg, vi splittrades och jag, Hanna och hennes syrras kille Fredrik vevade glatt på ned mot Sigtuna och testade oss fram bland olika klungor tills vi hittat ett trevligt gäng från Linköping. Det var dotter, son, pappa och några bekanta till dem som skulle köra Vättern ihop.

Det började såklart regna och jag hade ju noll regnkläder så jag blev sakta men säkert nedkyld och tappade känseln i först ena, och sen andra foten. Händerna var fortfarande brukbara till växling, men det var också allt. Vid första depån i Sigtuna väckte Hanna tanken på att bryta, och funkisarna upplyste oss om att vi kunde svänga in på 85 km-rundan tillbaka mot Uppsala, det lät ju bra. Vi drog iväg, nedkylda men sockerkickade.

Vi cyklade på i det avtagande regnet, och jag tänkte på det som vissa cyklister säger att cykling ska vara njutbart, och så fattade jag det mogna beslutet att vända. På så vis skulle jag kunna komma i mål tidigare och värma mig osv. Så jag cyklade tillbaka till avtaget mot 85 km-rundan.

Men det fanns några luckor i min plan. Jag hade ju alla överdragskläder i Antonios bil, så jag skulle ändå behöva vänta på honom. Plånboken låg också där, så jag skulle inte kunna ta mig hem med buss eller nåt, jo kanske via sms-biljett. Måste bara vara en buss som tog cykel. Och min granne måste vara hemma och kunna släppa in mig eftersom nyckeln också låg i Antonios bil.

Medan jag funderade på detta lyckades jag förirra mig tillbaka till Sigtuna-depån, och detta faktum var så förnedrande att jag fattade ett nytt beslut: att ändå cykla långa rundan. För att flytta beslutet från mig själv bestämde jag att cyklisten framför mig fick bestämma; om han svängde mot korta rundan skulle jag hänga på, men svängde han mot långa skulle jag göra likadant.

Han svängde mot långa.

På så vis hade jag alltså både tappat Hanna och Fredrik, och skulle cykla LÄNGRE i mitt nedkylda tillstånd när jag egentligen hade tänkt cykla kortare. Bra tänkt där, Anna.

Jag sökte klungkontakt med olika solocyklister, bland annat två Fredrikshofare, men de var lite för splittrade, och så var det han i svart, men han var en ensamvarg som jag inte blev klok på.

Det var då jag träffade Gerd, Mike och Usher. Gerd hade en stilig Bianchi och bar benvärmarna utanpå bibsen, och Mike från England körde på exemplariskt hög kadens och var helt Raphaklädd (förutom BBB-skoskydd, en mardröm för varje stilpolis). Usher hade israelisk brytning och gillade att spurta och peppa.

Vid andra depån, i Härkeberga, bjöds på lunch: pastasallad! Till min stora glädje var den köttfri, samma till alla, så praktiskt, och kaffet var ljuvligt starkt. Gerd hade inga skoskydd men däremot extrasockor som hon bytte till. Mina fötter återfick känseln och vi drog iväg.

Känseln försvann lite, återkom lite, försvann osv, men till slut var den helt tillbaka i både händer och fötter. Usher lämnade tyvärr klungan av eget val, men det var ok för de hade fler kompisar längre bak som han kunde kompa med.

Vid tredje depån i Järlåsa drog jag i mig sportdryck och två kardemummabullar. Vissa cyklister har fått för sig att klaga på dessa underbara degklumpar, men jag älskar dem!

Regn igen. Vår lilla trio vevade iväg och hittade två solocyklister som ville dela klunga. Klart de skulle. Vi började rotera och körde som bäst när en bilist i Volvo kastade ut en glasflaska framför mig. Moget. “Hur tänker man?”, sa Gerd. “Man har nog helt enkelt en väldigt liten kuk”, sa jag.

Vi körde vidare, och plötsligt stod Hanna vid vägkanten med mobilen i örat, Fredrik hade fått obotlig kramp och de väntade på skjuts. Jag förklarade snabbt hur jag åter hamnat på långa rundan, och Hanna sa åt mig att inte vänta på dem. Jag blev glad när hon senare på kvällen kungjorde att hon ändå cyklat i mål.

Jag passade på att fråga Mike om hans feta däck, och mycket riktigt var de 28 mm. Han hade tydligen “bytt upp sig”, från 23 till 25 till 28. Han menade att det var mjukare, vilket kunde vara motiverat med tanke på hans kroppshydda. Han frågade mig vad Organic Athlete var, och jag sa att det var tröjor av återvunnen fiber. Sen började vi närma oss domkyrkan i Uppsala, och jag förde en liten kamp med mig själv: jag ville köra på, ville få upp pulsen och snittet på slutet, men skulle jag lämna Gerd och Mike som trots allt hade förgyllt min dag?

Nej, det fick bli en liten smygis: jatog en PP (pisspaus) i skogen, och cyklade sedan ifatt dem under tilltagande motvind. På så vis, fick jag min pulshöjare och vi kompade ända in i målet på borggården.

Jag hann tyvärr inte stanna och äta mat med dem, men jag är tacksam för det trevliga sällskapet. Ingen Vättern-hets, inget slö-cyklande, utan ren njutning i vackra omgivningar.

Och så lagom långt.