I lördags bestämde oss (eller heter det sig?) jag och Tony för att skita i’t och dra upp till Rättviks surrounds för lite Siljan häng’n’roll med bästaste Grannen, Anna & Co som ju hade kört Siljan Runt. Med oss hade vi våra hojar och en massa hejdundrans bra musik!
Cykel
Siljan Runt är ett motionslopp där man mosar på i uppförsbackarna och håller hårt i styret nedför samtidigt som man drar i sig syrendoft och tittar på utsikten över Sveriges sjunde största sjö. Vid målgång får man en söt dalahäst i blått, rött, gult eller svart. Veteraner belönas med en större häst.
Alltid retar det nån.
växlade upp och körde det glada Katja-tempot, dvs. trettiofem på slätan, fem uppför backarna… Nädå. Försökte faktiskt ligga jämnt igår. så gott det gick.
Det började bli väldigt vackert.
Skymning, tänkte jag.
Men nej.
Himlen fick för sig att öppna sig och göra det med råge! (anledningen till att det inte finns några bilder på eländet är för att jag hade fullt sjå med att hålla mig uppe på cykeln tromben till trots). Fy satan! Från typ tjugosex plus till femton på nolltid, vindar, bilar som (säker med flit) duschade en osv.
Tur för Annas cykelkakor som höll mig varma! Och tur jag är en hård jävel som innerst inne tycker det är rätt så tjusigt att cykla i extrema förhållanden – speciellt om det var bastu och fin väninna som nalkades för varje kilometer!
Väl framme såg bastun öde ut. Sari hade inte kommit hem än.
Jag parkerade rosen vid paradtrappen och gjorde mig bekväm i huset.
Döskallegänget, hej hej!
Tog en lång, het dusch, bryggde mig en kopp gott te och myste i kökssoffan med tidning och kattsounds från de lurviga vännerna nere på golvet.
och sedan kom Sari och vi bastade till två på natten och så däckade jag och vaknade alldeles, alldeles glad till en ny solig dag!
Hej på er!
Jag är cykelkattens officiella gästbloggare, cykeltaxen!
Nej då.
Jag lärde känna Katja genom Västerås Cykelklubb och hörde talas om att hon hade en blogg, en cykelblogg. Eller kanske snarare en cyklistblogg. “Vad är grejen med alla dessa bloggar”, tänkte jag, men började läsa. Sen läste jag artikeln “Par i cykling” i tidningen Cycling Plus, och Cykelkattens svar på den, och insåg att det fanns cykelbloggare jag inte tyckte om, och sådana jag tyckte om (“Par i Cykling” är en artikel riktad till män med värderingar från 50-talet som handlar om att flickvänner ska lockas till cykling genom att ligga på rulle och ha rosa cykeltröja, ironin i artikeln går inte RIKTIGT fram…).
Och jag insåg att det fanns nån sorts ohämmad glädje i Cykelkattens sätt att skriva om cykling.
Cykelkatten fick mig att tänka på Magnus Betnér. Båda säger vad de tycker på ett sätt som man bara älskar och vill vara en del av:
Så instinktivt började jag formulera egna berättelser om cykling, skärvor av rundor. Minnesbilder av ryggtavlor och pulserande vader. Jag fascinerades, som så många andra, av hur lätt det var att fastna – vem vill inte vara cyklist, så smäcker och graciös? (eller nåt) Så jag gick in till cykelkatten med en cykelkaka och frågade om inte jag kunde få häva ur mig nånting litet här på hennes blogg. En hårboll jag länge hade gått och samlat på mig. Hon började spinna och sa att jag fick!
För jag har länge försökt sätta ord på det här med att cykla i klunga. Den gemenskap som klungan erbjuder bygger på allas ömsesidiga respekt och tydlighet mot varandra. Reglerna i klungan gäller alla utan undantag. En tajt klunga utan luckor i uppförs- och nedförsbackar och på flacken – ett gäng cyklister som har bestämt sig för att alla räknas.
och döden.
Och de ogina hushåll som vägrar prenumerera får man gärna krossa en ruta på med en tidning! Det går även bra att välta gravstenar med ett välriktat tidningskast (låter vara osagt om det är något att ta efter) …
Sen om man klarat att förse alla prenumeranter med varsin tidning, ja då blir det åka av. Då blir det MTB-körning på skogsbana!! Då ska det hoppas och trixas och stajlas. Oh yeah. Det är riktig belöning det.
I Paper Boy kan man sakta farten, men man kan inte stanna. Det är liksom inbyggt i spelet. I klungan gäller samma regel. Det går inte att stanna. Man får inte bromsa. Då kan det gå åt helvete. Alla ramlar och alla andra blir förbannade och nån åker in på sjukan med brutet nyckelben eller punkterad lunga! I Paper Boy dör man om man ramlar. Men man har flera liv – typiskt tevespel.
I verkligheten har man ju bara ett liv, en kropp.
Så ut i världen och in i klungan med er.
Kram!
(och tack Mikael Iremo och Valdemar Sten för foton!)
Nämen.
Igår var inte vilken dag som helst
igår var ju dagen den här lilla skitbloggen fyllde ett år!
smaka på den ni.
i ett år har jag underhållit mig själv samt hela den bloggläsande cykelsverige med det jag hoppas är en rolig blandning av träningsberättelser, reflektioner, inspiration och en sjujäkla massa levnadslust.
och ni – ni har hängt med! och läst! och kommenterat! och brytt er :) både glatt er med mig och cybervaggat mig i de svartaste stunderna. Hur fasiken jag ska nånsin kunna tacka er? Kom gärna med en idé.
Precis som sin blogg är verklighetens Katja en ung sportcyklist. Faktum är att jag cyklat landsväg i enbart ett år. Svårt att tro med tanke på hur nördig jag är, jag vet, men det säger sitt – tyvärr för en otålig en som jag! – genom att jag fått dras med diverse skador, aha-upplevelser av typen: “jag får nog jobba lite mer på att cykla lika snabbt som de som gjort det i femton år” och så.
Och det roligaste med det hela är ju att – det är nu resan börjar!
Nu när jag lärt mig att dricka ur flaskan samtidigt som jag växlar samtidigt som jag kanske tittar åt sidan
nu när jag inte längre går ner till fem km/h i cirkulationsplatser
nu när jag har kört lite lopp och gjort det snyggt
nu när jag kan mer om sporten, mer om min kropp och hur den ska tränas för att utvecklas
nu när jag lärt känna så många underbara cyklister
börjat inse att utbudet av cykelvägar i denna min värld (läs, hela planeten) är neverending
precis som elden i min kropp som tvingar mig att utforska nya världar som gömmer sig här och var, runtomkring i vår värld.