Författare: ck-admin

Cykelglädjen –
– går det ens att sätta ett pris på det?

Hej! Nu i våriga säsongsuppstartstider kryllar mina flöden av lika delar köp! köp! köp!-nyheter som måste jag ha allt detta?-frågorna. Jag som själv har historiskt sett haft ont om pengar (och då menar jag ont om pengar som i knappt några pengar alls) kan ibland bli sur på alla ziljardkronorstips som riktar sig till typ 5 % av befolkningen? Men häng inte läpp kära icke-rika folksen – det går att komma billigt undan.

Voilà!

Cykel, utrustning, kläder

Ta del av den samlade kunskapen som finns på Internet (eller hos dem du känner, om du kviänner några cyklister) och köp en begagnad cykel istället för att köpa en ny. För det första så gör du en insats både för din plånbok och för miljön. För det andra så får du oftast en bättre cykel än om du köper en ny för samma penning. Självklart gäller det inte bara själva cykeln – i princip all utrustning köps med fördel begagnad. Här är några bra köp- och säljgrupper att bokmärka:

Köp & Sälj på Happyride

Köp, sälj, din cykel (Facebook)

Cyklar/cykeldelar köpes säljes skänkes (Facebook)

Cykelkläder för tjejer (Facebook)

Det finns dessutom en hel del lokala köp- och säljgrupper på Facebook – bara att söka sig till en sådan på Facebook!

Hyr din sportcykel – en kortis eller en hel säsong. Det är faktiskt särskilt smart om du är ny till sporten och osäker på om du kommer att fastna för den. Idag finns det ett antal uthyrningsställen. Spana till exempel in Sporthyra, Fritidsbanken, Bike Sweden, googla hyr + cykel eller fråga din cykelklubb.

Om du är ung så finns det ännu fler möjligheter – många cykelklubbar som min hemmaklubb VCK har nämligen gratis cyklar till utlåning för ungdomar som vill cykelträna.

Mek

Lär dig att laga din cykel – kanske inte precis allt, men i alla fall de grundläggande felen som att byta slang, laga punka, justera växlarna, linda om styret. Förutom ett ökat självförtroende och en bättre förståelse för cykeln så spar man mycket pengar på att inte lämna in cykeln på service för minsta lilla strulet. Ta hjälp av Internet (Google, Youtube, facebookgrupperna som Cyklande tjejer, Vi som älskar MTB eller Vi som älskar landsvägscykling eller forum som Happyride) eller dina vänner. Det finns inget skamligt i att be om hjälp – men det är förstås fint att återgälda tjänsten genom att kanske bjuda på en god hemlagad middag eller ställa upp nästa gång mekkompisen behöver hjälp med något praktiskt.

En del cykelklubbar arrangerar mekkurser för medlemmarna. Finns det ingen mekkurs aktuell just nu så kan man alltid fråga i klubbens grupp om det finns ett intresse och jag lovar – det gör det alltid! Är ni ett gäng kan ni få en bra kurs till en ringa penning. Eller så ses man hemma hos någon och lär sig att meka ihop alldeles gratis. Lika dråpligt som lärorikt!

Cykelresor, träningsläger

Cykelresor. Ibland känns det som att alla åker iväg till soliga orter, cyklar i bergen och sedan dricker cervezas i solnedgången. Det är lätt att känna sig utanför. Till att börja med så kan jag säga så här – att åka på en cykelresa är inget måste utan en lyxig detalj. Så även om det känns som att alla är iväg på sådana resor så är det långt ifrån sant. Vill man prompt åka utomlands men har ont om pengar så gör man bäst i att dela så mycket man kan – rummet (eller kanske hyra ett hus eller en lägenhet ett gäng?), matutgifterna, den eventuella bilresan. Hyr den billigaste cykeln – och ha med dig så mycket energi i form av bars och dryck hemifrån som möjligt så slipper du de dyra inköpen ute.

Det man oftast kommer ihåg från en cykelresa är sällan flygresan eller kaffet utan vyerna, träningen och gemenskapen.

Ett lyckat träningsläger på hemmaplan eller på någon härlig ort i Sverige kan därför minst sagt ersätta den dyraste Gran Canaria-resan. Det enda som krävs är ett gäng cyklister, någonstans att bo (hemma eller att man hyr en stuga), ett förberett upplägg och att man inte glömt köpa något gott till kvällsmaten som man äter tillsammans. Klart! (ah men som jag berättade för Bicycling)

Fika

Fika är en självklar del av cykelkulturen. Men det kostar ju så mycket att fika! Speciellt när det cyklas flera gånger i veckan och det bara poppar upp urtjusiga ekorekosurdegscaféer där priset för ett litet fika kan motsvara en lunch på stan och gänget vill förstås dit för det är så ju så hippt. Hippt och hippt – har man inte råd så är det mest hemskt. Där är sitsen knepig men mitt tips är att redan från början försöka rikta in sällskapet till ett billigare fik eller rentav dela på sällskapet. Det är faktiskt inget fel i att vissa hänger på det “hippa” fiket medan andra tar sig en klassisk kopp bryggkaffe och en liten bulle på gammelfiket på andra sidan gatan. Är vädret fint går det alldeles utmärkt att ta med sig hemifrån, eller handla lite picknick på närmaste Coop (de flesta butiker har dessutom kaffeautomater nuförtiden) och kalasa sedan en stund i gräset.

Överlag bör det aldrig bli ett tvång till, eller ens en kultur av att man alltid ska fika ute och fika dyrt på varje rutt – inte om man vill hålla cykelsporten inkluderande. Där vilar ett ansvar på ledarens/ruttmakarens axlar – att planera rutten och det eventuella stoppet så att det passar (i alla fall så gott som) allas plånböcker.

Bonus: några korta budgettips

• Glöm inte bort reorna (ja, det är okej att gilla Black Friday – bara man tänker till före och inte ba köper på sig “bara för att”). Även de lyxigare affärerna har bra mellansäsongsreor och är man ingen trendslav så finns det mycket gott på reorna.
• Fallfrukt är fett gott under sensommarturerna. Just sayin.
• Stravaappen till mobilen kostar tusen gånger mindre (den är gratis) än en dyr cykeldator.
• Att vårda grejerna idag gör att de håller bättre även imorgon.
• Byt kläder med dina kompisar! Det är kul och man känner sig “ny”. Tröjan på min header är just en sådan.
• Dra dig inte från att använda cykelkläderna när du t ex springer eller skidar och vice versa. Jag vintercyklar en del i min gamla skidjacka. Funkar hur bra som helst!
• Var generös och bjud varandra. På slangar, på bananer, på lite fika. What you give, you get back.
• Gör egna energikakor – här är några recept (men ba att googla annars). Blanda egen energidryck inför de rundorna du kan tänkas behöva det.

Glöm inte att det i slutändan är för din egen vinning/njutning som du cyklar och tränar. Känner du för mycket materialpress så bör du kanske fundera om de som utövar den pressen är verkligen rätt träningssällskap för dig. Många av oss cykelnördar drar ibland igång värsta snacket utan att tänka oss för – så det är aldrig fel att påminna oss att hey, det är bara en jävla rand på en jävla tröja, det är bara några jävla gram på en jävla sadelstolpe och herregud, det handlar ju i slutändan om att några glada cyklar från punkt A till punkt B och trycker i sig lite socker på vägen. 

Eller hur?

Puss och kom gärna med era budgettips!

Våren är här med sitt gula ljus, sin oundvikligt peppa schlagerstämning och sina skitiga fönster hos stans alla gatuplanförlagda affärer. Denna våren är sig lik – ja, vad kan man förvänta sig av den klyschigaste årstiden av dem alla? – men jag låter den fulingen hållas och glädjas så mycket jag förmår åt de taniga sticklingarna som kämpar sig upprör, de mången duniga gässlingar ute på åkrarna, alla ungdomarna som äntligen slipper frysa i sina kort-kort uniformer och självklart åt oss alla friluftsälskare som snart har hela naturen till vårt förfogande.

Jag klättrar med viss möda över järnvägsstaketet (alltså man spar typ fyrahundra meter på att göra det istället för att gå den vanliga tråkvägen) när jag tar mina långa promenader efter jobbet. Jag målar läpparna mörkröda och lämnar glada cykelhälsningar till dränfixfolket på min gata. Jag har åter kastat allt vad byxor heter och låter den varma vårluften ventilera mig väl. Jag äter goda luncher med folks jag tycker om och som när min hjärna med idéer och fyller mitt hjärta med glädje. Jag läser mörka klassiker, blundar och föreställer mig hur jag ska dansa mig lycklig hem från jobbet i maj då de stora åskvädren och de underbara regnlass tvättar bort det hemska dammet. Jag byter till sommardäck på crossen och snart åker slicksen på, eller blir det rentav ett par nya träningshjul för att slippa byta däck när jag vill växla från skog till landsväg? Ja så får det nog bli. Jag pussar på Jonas som är helt fantastisk just nu. Jag planerar lite resor, minst en storstadsresa får det bli, och det snart, och en cykelresa förstås, fast det senare i sommar. Och så alla små resor jag inte kan leva utan. Jag lämnar in gammpassaten på service, betalar glatt och ikväll ska jag hämta den och kanske köra en sväng, stanna till och köpa en iskall Cola och låta mig brainfreezas medan jag står och glor lite och ler och sedan blir det mörkt och skönt och vi äter kanske god pizza ikväll.

Puss! Hur mår ni?

Hej min Rosen såldes igår.

Alltså jag är förstås glad på ett sätt. Cykeln har sålts till en förväntansfull idag mtb-cyklist från Stockholm som nu äger en grymt läcker, lätt och rapp landsvägsmaskin. Jag är övertygad om att de kommer att ha superkul tillsammans!

Men en vore ju ingen riktig cyklist om en inte hade en särskild plats i hjärtat för varje cykel man någonsin ägt, ja kanske varje cykel man har cyklat på. Så tillåt mig vara lite sentimental här.

*drar igång Janis*

Rosen var min andra sportcykel och valet höjde många ögonbryn. Dels så köpte jag en cykel som var helt karbonsvart (svårt att tro att det var ovanligt men 2013 hade “svarta stilrena cyklar” inte hunnit bli lika trendigt som idag). Dels så köpte jag en tysk postordercykel som ändå såg förtretligt snabb ut (Internet var ju fortfarande en misstänksam fluga etc.) Dels så satt det en italiensk Campagnolo-grupp på tysken. Sådan himla missmatchning och så opraktiskt, och ändå blev det så bra!

Så här skrev jag när tysk-italienaren anlänt till mitt sovrum (vart annars?):

Se så perfekt. Inget krimskrams, ingen plottrighet, optimerad för snabbhet samt att reflektera den vägomgivande grönskan och asfaltens kärva mönster.

Samt vara något att vila ögonen på i sovrummet så länge.

Någon gång 2015 så pajade cykeln. Bakgaffelns konstruktion skar sig lite mot vevpartiets konstruktion så plötsligt hade en rätt fet bit kolfiber “ätits ut” ur bakgaffeln då gaffelskyddet hade lossnat och fastnat mellan gaffeln och vevpartiet. Jag använde mig av ROSE:s kraschgaranti och köpte en ny ram vars konstruktion var både klokare och hetare nämligen:

Än så länge står han där och hänger lite snyggt. Denna gång ännu mörkare och styvare än förra gången. Grr, alla barn ut ur rummet nu.

Fan, är ytlig igen. Flåt, är ju cyklist och allt. Rosen har i alla fall tjänat väl både som rekreations- och tävlingscykel. Däremot så hade kanske ägarinnan kunde varit lite duktigare på det där med kontrollera att allt är som det ska före tävling. Jag menar detta med att frihjula några hundra meter under direktsänd Kortbane-SM i Norrköping i år var kanske inte mitt livs gladaste ögonblick (faktum är att jag kom ikapp klungan sen men då hade ju proffset Mustonen kommit ikapp mig vilket ju är rätt på den knappt en km-långa banan men men, no hard feelings feljusterade växlar, no hard feelings).

Men annars har vi haft hur skoj som helst! Rosen har kört Dalsland Runt och en hel del andra grusvägar och skogsstigar. Han har gjort ett kanonjobb uppför de europeiska bergen, på ett gäng glada GP- och linjelopp och som en pålitlig kamrat under klubbens träningsrundor. Hade jag varit pengarik så hade jag behållit cykeln som en extra träningskamrat.

Men jag är varken pengarik eller någon samlare så hejdå Rosen, ditt namn kommer för alltid stå skrivet i alla bloggdokumentärens inlägg och i mitt minnes cykelsamlingar. Jag ser fram emot min nya racer – vilken den nu blir eller när jag nu köper den.

Tills dess får Ridley-crossen leka både cross och racer. Puss!

English: Being a bit nostalgic here cause my road bike is not mine anymore.

…är när man är cykelbakis efter att ha cyklat en hel helg eller hur?

Eller som Eva Lindskog uttryckt det:

Nu börjar den perioden då det är svårt att gå i trappor på måndagar 😍 #backtoback #utecykling

— Eva Lindskog (@lindskogeva) 12 mars 2017

Fast det är ändå lite olika skönt det i och för sig. Det är lite mindre skönt efter en hård tävlingshelg. Då är man helt slut, uttorkad, urlakad, svag, måndagsbluesig. Oavsett om man är nöjd eller missnöjd med sin insats så är man på gränsen till jobbigt mör. Men som nu, när jag visserligen cyklat i dagarna två men inte alls överdrivet ansträngande och urlakande utan just njutningsfullt, så är jag perfekt cykelbakis. Lagom mör, lagom trött, påfylld med solenergin, D-vitaminet, fikabrödet.

Som efter en lyckad fest, då ens fossingar värker av all dans och ens mungipor krampar av alla skrattsalvor.

Puss!

English: The post-riding hangover is one lovely kind of hangover, right?

Kaniner, förbaskat gulliga djur. Lemurer likaså. Igår fick jag se en helsöt kalaskanin på en gård vi passerade och därför blev rundan döpt efter djuret. Idag fikade vi i ringsvanslemurernas lilla värld i Kungsbyn utanför Västerås så därför blev rundan döpt efter de djuren. Trots att de enda djurläten som hördes under vår fikastund i cafét placerat lite separerat från själva zoot var otäcka gutturala apläten.

Ändå lite småskönt att döpa rundor efter fluffiga djur snarare än intervalldifferentialer – som omväxling om inte annat!

Så, jag har äntligen äntligen kunnat cykla ute. Gånger två nu i helgen till och med.

Det var trögt igår – trög mage, tröga dubbar, seg postgymkropp, löjligt uselt flås – men så vackert, så soligt, så senvintrigt!

Det var mindre trögt idag – lite mindre trög mage, dubb endast fram (enorm skillnad alltså), lika uselt flås men bättre ben som liksom åter rullats in.

Men struntsamma trög mage, struntsamma uselt flås, struntsamma att det blåste än motigt hit än kyligt dit! Jag njöt så mycket. Igår njöt jag av att äntligen komma ut. Jag var grönbeteskalven, jag var den fritagna svalan, jag var den avgipsade löparen. Ljuset var senvintrigt, starkt och guldigt – in i mässingen i Skultuna där vi fikade goa surdegsmackor!

Idag blev cyklingen räddningen. Dagen började uselt, med en natt som jag spenderade i ett slags längre oros- och stresskramp som gjorde att jag sov uselt och vaknade med en hemsk huvudvärk. Jonas hade inte heller sovit så gott så vi var två små vrak på morgonen. Spenderade den med att lägga ut cykelannonserna för min Rose och hans Trek, äta mat och läsa Howards End och hoppas på att det skulle kännas bättre men istället fick jag ett rejält anfall vårångest av det skira vita ljuset som sipprade fram mellan molnen. Tyvärr finns det bara ett slags medicin mot vårångesten och det är att möta våren utomhus, hur mycket man än vill gömma sig under täcket. Gjorde alltså ett ryck, kittade upp mig och så for vi österut, fikade hos lemurerna och hade till slut spenderat så pass mycket tid ute att det började skymma och i och med försvann vårångesten lika snabbt som den kom.

Åh cykling <333

Nu lagar jag fänkål och zucchini i ugnen, till det blir det grillad halloumi och ett gäng goda röror. Båda rutterna finns på min Strava, voilà.

Har ni haft en skön helg? Puss!

English: This weekend, I enjoyed two fancy rides 1st) named after one adorable bunny we saw yesterday and 2nd) named after ring-tailed lemurs at Kungsbyn Zoo we stopped by today. 

Handen följer inte med
utan är ett serveringsförslag.

Hej! Nu är den till salu – min tyskitalienska trotjänare under de senaste åren.

ROSE Xeon CRS-3500 (som modellen heter) anno 2014 är en riktigt bra landsvägscykel i klassen prisvärd. Den har en klassisk unisexgeometri som går lätt att anpassa dels efter kroppens nycker och dels efter terrängen. Till exempel så har jag växlat mellan olika styrstamlängder beroende på om jag skulle tävla i ett tekniskt GP-lopp, mata på uppför mångmilastigningar i Alperna eller träna med klubbgänget här i Västerås.

Eftersom jag inte är typen av cyklist som håller mig enbart till asfalten så sitter det några små knappt synliga jack i lacken. Dessa har uppstått på grund av till exempel grusskott nerifrån marken. Dessa små lackskador påverkar inte kolfibret.

Cykeln är väldigt lätt – har fått många komplimanger för dess låga vikt under åren som jag haft den – och styv. Standardhjulen som följer med är förstås inte å det lättaste slaget men gör ett kanonjobb som reko träningshjul. Annars är det bara att uppgradera – där sätter bara fantasin och plånboken gränsen.

En annan sak jag gillar är att cykeln är utrustad med Campagnolo. Athena-gruppen är en mellanklass-grupp men har fungerat klanderfritt även i kritiska lägen. Hela gruppen är vacker att se på men finessen ligger även i reglagen som är smäckra och växlingen och bromsningen sköts precist. Bli inte avskräckt av myten om att det är supersvårt att få tag i campadelar – idag går allt att beställa, antingen på nätet, via cykelhandlarna eller ROSE:s egen representation i Sverige. Annars är det som med hjulen – bara ta och byta.

Summa summarum så är det en perfekt cykel för den som vill ha en smakfull, klassisk och välpresterande cykel till ett vettigt begagnatpris.

Läs mer om cykeln på dess annonssida på Happyride och storleken är 53. Bara att maila cykelkatten@gmail.com för frågor!

(och nej, jag ska inte sluta cykla –
bara byta ut flottan lite)

English: My beautiful ROSE Xeon CRS-3500 is now for sale and the ad is here.

Tack för intresset – nu är cykeln såld!

Titta vad som poppade upp i mitt facebookflöde imorse! En påminnelse om vad som hade hänt för exakt fem år sedan:

nämligen att jag hade köpt min första sportcykel – min första racer

en Specialized Dolce Sport-damracer för femtusenniohundra avbetalningsriksdaler på Cykloteket. Det var på gränsen med vad jag hade råd med. Hade ju precis börjat bygga upp något slags eget liv med en någorlunda vettig månatlig avlöning för förvärvsarbetet på ingenjörsbyrån där jag träffade er som fått mig att trilla dit på konditionsträning igen, och dig som fått mig att trilla dit

Jag kunde prick ingenting om landsvägscykling men hade tydligen redan innan jag började cykla själv kommit på mig att snegla på män i tighta bibs

ja, jag var en lyckligt ovetande sexist med en nyfunnen stolthet över en kropp som började anta en någorlunda muskulös form efter att ha börjat längdskida igen

Föga anade jag hur fort det skulle gå för överkroppen att förtvina av intresset som skulle sluka mig för en livstid framöver!

Jag var nyss fyllda tjugosex år och hopplöst nykär med Lana del Rey på repeat i huvudet

och tre Västeråscykeln-mil var tufft, så tufft i den västmanländska motvinden

inte fan är det lättare idag heller
i och för sig, ba hastigheten
som är snäppet högre

Jag cyklade utan att sitta fast de första månaderna. Jag avskydde att sitta fast.

jag fick komplimanger för mina retrocykelskor som egentligen var morsas avlagda promenadpjux i svart skinn. Men jodå, jag var en smakfull jäkel redan från början.

Det var ju precis det jag föll för hos cyklingen i första hand – att det var så fruktansvärt himla vackert, det man kunde göra med denna sporten. I den kunde jag leva ut mitt livslånga design- och stilintresse, kombinera det med de svunna tiders eleganta skugga över det moderna sportutövandet.

jag kunde cykla från bergen till Monaco och skita i att handla dricka därinne för att vattnet i mina bidons ändå smakade bättre

Jag var så skönt blasé! Minns första gången jag rakade benen. Första gången någon påminde mig om att det kanske vore ändå bra att cykla med hjälm, fast det är klart snyggare utan. Proffscyklingen var lika med herrcykling. Avhängd var jag efter varje pass med klubben – vadå finns det grupper för nybörjare? Och inte var det alltför poppis att lägga sig bakom bilar och köra heller. Tydligen ansågs det farligt.

att Rapha skulle bli synonymt med elitistiska rikemanskläder. Vadå, vi köpte ju bara ett gäng plagg från någon Matthew-dude i England som hade taskigt fotade knöliga ylletröjor på sin hemsida. Det kändes vettigt – då kunde jag ju ha en cykeltröja i många år framåt! De vanliga cykelkläderna satt inge vidare på mina former. Luktade gjorde syntetmaterialet också.

I somras var det någon relativt nytillsatt
Rapha-chef som sa till mig att hon
inte skulle vinka till mig på en tysk
mtb-stig om jag inte hade mtb-shorts (!) på mig.

Det fick mig att sakna Matthews knöligt
upplagda och grynigt fotade ylletröjor.

Jag hade ingen aning om att vikten var så pass viktig i cykling. Att en del redan tändstickstunna damcyklisterna spydde efter att ha ätit, för att inte riskera gå upp i vikt. Säkert vissa av männen med. och att det inte var klokt att försöka klå mina nyfunna cykelvänner som hade tränat hela sitt liv i en sport som krävde en enorm uthållighet. Inte klokt alls, inte bra för ryggen.

att man behövde speciella cyklar för att cykla på grus. Trots att det gick alldeles utmärkt att göra det på racern. Och att det inte gick att lämna in cykeln på omlackning hos cykelhandlarn, så märkligt?

Idag skålar jag för att jag trots att jag lärt mig ett och annat på vägen fortfarande lär mig nytt varje dag, och för att jag är både klokare än tvåtusentolv men fortfarande lika oklok också

jag menar, till skillnad från mig så har min första vita instegsracer gjort en och en annan vätternrundan medan jag har fullt upp och leker oavlönat proffs här. En gång gröngöling i mina egna ögon – alltid gröngöling i vissa andras ögon, för all del.

För hundrafemtio skitsamma, nu kör vi-år till, skål!

You get ready, you get all dressed up
To go nowhere in particular
Back to work or the coffee shop
Doesn’t matter cause it’s enough
To be young and in love
To be young and in love

Hej! Kommer ni ihåg mitt kravlöshetsinlägg för någon vecka sedan? För er som inte pallar läsa hela svamlet så handlar det liksom om att jag plötsligt känner mig smått hemlös som inte får träna prestationsbaserat på ett bra tag här. När jag istället för att driva ut bekvämlighetsdemonerna ur kroppen och sträva uppåt måste tvärtom hålla på och göra det bekvämt för kroppen och typ, se inåt?

Efter att ha tänkt till en sväng så förstod jag att denna min farhåga eller vad man ska kalla det är en naturlig reaktion på en plötslig förändring. Man kör i ett visserligen brokigt, men ändå uttänkt, spår och så är man plötsligt off-track och terrängen är ny och hur ödmjuk man än är inför förändringen så känner man sig ändå vilsen.

Vänta, vilsen…

jag älskar ju att vara vilsen!

Det är ju precis det jag ägnar mig åt när jag är ute och hojar off-tävlingsträning – ser till att cykla vilse med flit!

Det är ju då man upptäcker nytt och lär sig.

Eftersom jag aldrig varit någon hurtbulle med träning hängandes över mig som något slags måste utan alltid tränat enbart det jag finner kul och när jag finner det kul (det är ju då man kommer långt med sina intressen tycker jag) så är det ju egentligen inga konstigheter.

När jag förstod detta så blev det genast både lättare och åter lite spännande. Säg vad man vill om mig men jag är typ världsbäst på att ta mig an förändringar med glimten i ögat och storögd naivitet och i de svartaste av stunden så triggar de ändå min inre hopplös äventyrsromantiker. De mången historiska orsakerna till detta är inte alltid så kul men palla se bakåt.

Så det min förändring gör är förstås inte att ta ifrån mig mitt sätt att träna på. Utan precis tvärtom – den ger mig chansen att under en period träna på sättet som jag mår bäst av  det nyfikna sättet. Att genom min denna inställning utforska naturen, kroppen, omgivningen, hitta nya vägar, stigar, sätt och äventyrskamrater att ha roligt ihop med under resans gång.

Nu har jag äntligen chansen att ägna mig åt det fullt ut och det känns härligt :*)

Puss och lovar, inget mer träningsflum på ett tag. Idag ska vi istället fira – men om det senare idag.

English: Some words about me learning about how my adventurous mindset helps me to face the new challenges of my new physical state. 

Från sommarfesten med blårange cykelledarpack –
bästa packet! <3

tänk, vakna till solens äntligen värmande strålar in i köket, så glad att vi inte har några gardiner.

inne i mig sjungs det!

sätter mig upp med ett ryck, hela inret dansar av glädje, idag är det äntligen lördag, två oändliga cykeldagar ligger framför mig

långa, heta

gör en kanna en gnutta för starkt pressokaffe, steker på några ägg med lite riven ost ovanpå, kokar gröten söt av alla russinen. Ta fram den tunna chokladkakan ur kylen, gott när chokladen är sval men inte iskall till morgonkaffet.

I vardagsrummet dansar redan solkatterna på väggarna, gör så att de nyputsade cykelramarna ser prickiga ut och inte särskilt farliga!

De rena krispiga vita sockorna är redan framlagda på soffan. Svala i skuggan, skön känsla att ta bort silkespapperet och prassla lite med det i handen, dra på sockorna och göra några piruetter inför spegeln iklädd sockorna.

Klockan är halv nio så hög tid att äta frukost. Svalt och skönt med trästolen mot rumpan. Sådan lättnad att inte behöva först huttra och sedan svettas när man ska på med tre lager vinterkläder.

Frukosten är klar, chokladbitens mumssmak dröjer kvar i munnen så jag väntar med att borsta tänderna in i det sista. Bara hjälmen och skorna kvar när jag borstar.

hur kommer det att bli idag? Långt blir det i alla fall. Undrar vilka som dyker upp på Berget? Hoppas det blir ett bra blårange gäng.

Jag känner mig stark, det spritter i de försomrigt bleka benen! åh så trött jag kommer att bli i slutet av passet.

Så himla värt!

en sista kisspaus och så beger jag mig till Berget, och ser att det strömmar in cyklister från alla fyra väderstrecken. Alla glänser i solen – alla är förväntningsfulla om än döljer det för man är cool som cyklist.

åh underbara, sköna klassiska landsvägsklungcykling i sommarkit och i glada cykelvänners surriga lag. Jag längtar!

Puss ☀

English: Longing to the summer road cycling season surrounded by dear cycling mates in short legged bibs!

Hej tjejer som cyklar! Idag på den Internationella Kvinnodagen så tänker jag att det kan vara fint med en lista med åtta saker man som cyklande tjej inte alls måste. Fast de så gärna vill få en att tro det. Vi kör. Voilà!

ett. Du måste inte lära dig att meka med cyklarna

Tycker du att det är kul att meka eller vill jobba med det? Kör hårt ja tack! Självklart har man stor glädje av att kunna fixa med cykeln och fler kvinnor behövs inom cykelbranschen. Men tro för att del inte att du måste gå en mekkurs och prompt kunna göra allt själv för att bli accepterad för vet du vad – det måste du inte. Visst kan det kännas skönt att knäppa en och en annan självgod besserwisserherre på näsan – men helt ärligt, är det för dessa herrars godkännande som du cyklar? Om inte så är det upp till dig och bara dig att välja hur du gör med din cykel – lagar den själv eller lämnar in den på lagning. Precis som både människor gör med allt annat i livet – hus, bilar, sjukdomar, relationer och självkänslan.

#peelikeaboy eller #readmaplikeagirl liksom.

två. Du måste inte köpa skaviga specialbyxor, använda plastgrunkor och annat jox för att förkorta din kisspaus

– inte för de andras skull i alla fall. När vi tränar så dricker vi och när vi druckit tillräckligt mycket så blir vi kissnödiga. Hur länge man behöver kissa är upp till var och en. För de flesta männen räcker det med att hänga ut snoppen, för de flesta kvinnorna räcker det att ta av på överkroppen och dra ner byxorna. Tidsskillnaden mellan de klassiska herrkisspausen och den klassiska damkisspausen är kanske 3-5 minuter? Alltså knappast någon överhuvudtaget i träningssammanhanget. Faktum är att det oftast tar längre tid att stanna och dubbelkolla vägen i mobilens kartapp. Klart osportsligt att gnälla på. Särskilt under motionsloppen – gnäller klungan på att kisseriet tar för lång tid så har man nog glömt syftet med varför man är där.

tre. Du måste inte be om ursäkt för att du blir avhängd eller trött

Alla cyklister – nya som erfarna, unga som gamla, gröna som proffsen blir avhängda med jämna mellanrum. Ändå hör man sällan männen be om ursäkt till resten av klungan för att de har blivit avhängda och säga saker som hehe ja, jag är ju värdelös på backar eller sorry, jag är ju en klenis. Självklart är det fint och sportsligt att tacka för att klungan väntar in en – men man måste. inte. ursäkta. sig. för något som är en självklar del av cykelträningen.

fyra. Du måste inte vara snabbast för att ställa upp i en cykeltävling

Är det bara de allra saktaste som kör motionsloppen? Skulle inte tro det, va? Exakt så är det med cykeltävlingar – som förresten var det enda som fanns förr i tiden innan man kom på att det gick att ta betalt för kravlösheten, något som annars är en gratisvara på alla sjyssta amatörrace. Det finns ingen regel att man måste vara snabbast (av vilka då förresten?) för att ställa upp i ett race. Det enda man behöver är en licens och att gilla cykla. Ju fler tjejer som ställer upp desto större blir spannet också.

Connie Carpenter vann damernas första OS-linjelopp 1984
och samlade genom åren på sig ett gäng andra medaljer. 
Efter att ha avslutat sin karriär fick hon sonen Taylor Phinney
som följde i sin mors fotspår och numera tävlar för Cannondale
(källor Cykelintresset / Rapha)

fem. Du måste inte redovisa hur du gör för att vara en duktig [infoga valfri kvinnoroll] och cyklist

– ens för dig själv.

Alltså, ditt privatliv och hur du gör för att klara av det är din ensak. I alla tider har männen varit de som utan att bli ifrågasatta ägnat sig åt sina intressen och yrken samtidigt som de har varit fäder, äkta makar, söner osv. Men det är först när kvinnorna har öppet börjat ägna sig åt sina av familjen och männen icke-avhängda intressen som det plötsligt inte längre ses som en självklarhet att man kan vara både mor (eller sambo, eller dotter) och cyklist samtidigt. Plötsligt ska det skrivas artiklar, snackas förebilder och ställas osynliga krav och ribbor. Med det följer ännu mer stress och det är det sista vi kvinnor behöver mer av.

Truten omgivningen, till er förtret klarar vi oss alldeles utmärkt utan era välmenande förstoringsglas :*)

sex. Du måste inte köpa en specifik tjejcykel för att sitta bra

men inte en specifik herrcykel heller. Det enda som gör att du sitter bra på en cykel är att den passar just dina behov och att du trivs med den. Även om det är helt rätt att tillverkarna har äntligen börjat utveckla cyklar som inte har den stereotypt manliga kroppen som norm så är din kropp unik och hela marknaden är din.

sju. Du måste inte ha kul när du cyklar

Men hallå, dum eller? Visst cyklar man för att det är kul!

Men måste det vara det då? Måste man ha en ständigt positiv inställning till allting, att ständigt le och behaga när man gör saker?

Idag är det ett oskrivet krav att man måste bra av att och finna livsglädje i att cykla. I alla fall när man är tjej.

Som i någon gammal svartvit film jag såg där bokförsäljaren åkte runt i stan och från sin kärra ropade: Moderna vetenskapsböcker för herrarna! Färgglada bilderböcker för damerna! 

typ.

Extra tydligt är det i marknadsföringen av de tjejspecifika aktiviteterna och föreningarna. Där männen lockas med den utmanande banan och de häftiga stigningarna lockas kvinnorna med att det är socialt och att finns gratis alkoholfritt (tänk på hälsan!) rosévin vid målgång.

Och jag blir så trött av att vi kvinnor ständigt omyndigförklaras. Som inte skulle vi klara av att göra det vi vill göra av våra egna anledningar utan att lockas med gosedjur och sockerdricka.

åtta. Du måste inte ha dåligt samvete för att cykling är en tidskrävande sport

Att städa, tvätta, diska och projektleda en familj samtidigt som man tillfredsställer samhällets förväntningar på Kvinnan är också tidskrävande. Ändå är det ingen som någonsin frågat kvinnorna som fortfarande år 2017 innehar den största hushållsbördan om de känner dåligt samvete över att (det obetalda) hushållsarbetet tar sådan tid och kostar i material som dammsugare, huvudvärkstabletter och hudkrämer för de nariga händerna.

Kvinnorna står i dag för tre fjärdedelar av föräldraledigheten, sex av tio vabbdagar och en majoritet av det obetalda hemarbetet (källa: SACO)

Så ha inte dåligt samvete för att du är och cyklar några timmar hit och dit – det är en piss i det stora hela ansträngningshavet.

Glad 8 mars alla fantastiska cyklande tjejer! Jag är så glad att vi finns. Puss <3

English: Today’s women have to constantly deal with the demands and expectations. Today, I’d like to celebrate The International Women’s Day easing the burden by listing 8 of such things us girls who ride bikes hear of a lot – but must not do.