Katja med racer fem år

Titta vad som poppade upp i mitt facebookflöde imorse! En påminnelse om vad som hade hänt för exakt fem år sedan:

nämligen att jag hade köpt min första sportcykel – min första racer

en Specialized Dolce Sport-damracer för femtusenniohundra avbetalningsriksdaler på Cykloteket. Det var på gränsen med vad jag hade råd med. Hade ju precis börjat bygga upp något slags eget liv med en någorlunda vettig månatlig avlöning för förvärvsarbetet på ingenjörsbyrån där jag träffade er som fått mig att trilla dit på konditionsträning igen, och dig som fått mig att trilla dit

Jag kunde prick ingenting om landsvägscykling men hade tydligen redan innan jag började cykla själv kommit på mig att snegla på män i tighta bibs

ja, jag var en lyckligt ovetande sexist med en nyfunnen stolthet över en kropp som började anta en någorlunda muskulös form efter att ha börjat längdskida igen

Föga anade jag hur fort det skulle gå för överkroppen att förtvina av intresset som skulle sluka mig för en livstid framöver!

Jag var nyss fyllda tjugosex år och hopplöst nykär med Lana del Rey på repeat i huvudet

och tre Västeråscykeln-mil var tufft, så tufft i den västmanländska motvinden

inte fan är det lättare idag heller
i och för sig, ba hastigheten
som är snäppet högre

Jag cyklade utan att sitta fast de första månaderna. Jag avskydde att sitta fast.

jag fick komplimanger för mina retrocykelskor som egentligen var morsas avlagda promenadpjux i svart skinn. Men jodå, jag var en smakfull jäkel redan från början.

Det var ju precis det jag föll för hos cyklingen i första hand – att det var så fruktansvärt himla vackert, det man kunde göra med denna sporten. I den kunde jag leva ut mitt livslånga design- och stilintresse, kombinera det med de svunna tiders eleganta skugga över det moderna sportutövandet.

jag kunde cykla från bergen till Monaco och skita i att handla dricka därinne för att vattnet i mina bidons ändå smakade bättre

Jag var så skönt blasé! Minns första gången jag rakade benen. Första gången någon påminde mig om att det kanske vore ändå bra att cykla med hjälm, fast det är klart snyggare utan. Proffscyklingen var lika med herrcykling. Avhängd var jag efter varje pass med klubben – vadå finns det grupper för nybörjare? Och inte var det alltför poppis att lägga sig bakom bilar och köra heller. Tydligen ansågs det farligt.

att Rapha skulle bli synonymt med elitistiska rikemanskläder. Vadå, vi köpte ju bara ett gäng plagg från någon Matthew-dude i England som hade taskigt fotade knöliga ylletröjor på sin hemsida. Det kändes vettigt – då kunde jag ju ha en cykeltröja i många år framåt! De vanliga cykelkläderna satt inge vidare på mina former. Luktade gjorde syntetmaterialet också.

I somras var det någon relativt nytillsatt
Rapha-chef som sa till mig att hon
inte skulle vinka till mig på en tysk
mtb-stig om jag inte hade mtb-shorts (!) på mig.

Det fick mig att sakna Matthews knöligt
upplagda och grynigt fotade ylletröjor.

Jag hade ingen aning om att vikten var så pass viktig i cykling. Att en del redan tändstickstunna damcyklisterna spydde efter att ha ätit, för att inte riskera gå upp i vikt. Säkert vissa av männen med. och att det inte var klokt att försöka klå mina nyfunna cykelvänner som hade tränat hela sitt liv i en sport som krävde en enorm uthållighet. Inte klokt alls, inte bra för ryggen.

att man behövde speciella cyklar för att cykla på grus. Trots att det gick alldeles utmärkt att göra det på racern. Och att det inte gick att lämna in cykeln på omlackning hos cykelhandlarn, så märkligt?

Idag skålar jag för att jag trots att jag lärt mig ett och annat på vägen fortfarande lär mig nytt varje dag, och för att jag är både klokare än tvåtusentolv men fortfarande lika oklok också

jag menar, till skillnad från mig så har min första vita instegsracer gjort en och en annan vätternrundan medan jag har fullt upp och leker oavlönat proffs här. En gång gröngöling i mina egna ögon – alltid gröngöling i vissa andras ögon, för all del.

För hundrafemtio skitsamma, nu kör vi-år till, skål!