Kravlöshetens tunga börda

Hej.

Just nu står jag inför ett av mitt träningslivs kanske svåraste utmaningar. Och nej, det är inte något nytt episkt lopp som jag har anmält mig till, det är inte en ny tävlingsgren jag ska ta mig an.

Det är precis tvärtom – sedan ett tag tillbaka tvingas jag träna kravlöst och herre min vad tung den bördan är!

Det är inte för inte som jag efter femton år av nästan obefintlig träning och ett rätt ledset människobygge har lyckats cykla upp mig till att tävla på svensk elitnivå på landsväg och faktiskt prestera helt ok då och då. Det handlar inte om att jag är någon superhuman. Det handlar helt enkelt med att jag tycker att just cyklingen är det roligaste av allt fysiskt och jag trivs med att försöka bli bra på det jag tycker är roligt.

För att jag eggas av resan. För att utvecklas. För jag dör själsligt av att stå still. För att det är så förbaskat kul på vägen. För att jag gör det obetalt, för mitt eget höga nöjes skull. Jag kommer inte från någon sportslig bakgrund. Tvärtom. Så det är helt och hållet jag själv som har upptäckt hur roligt det är att träna med en sjukt rolig prestation i åtanke. Att lära mig så mycket jag kan från scratch. Att skapa min egen, inre hejarklack. Och min inre sparringpartner.

Jag trivs med ett upplägg, med att ha tänkt igenom passet innan det börjar. Även om kroppens dagsform avgör mycket under själva passet så är vetskapen om att passet är en del av ett större sammanhang som för mig närmare mina mål en trygghet. En ram, inom vilken jag har hur roligt som helst. Njuta av sällskapet och musiken och naturen och tankarna, ta ett och annat kort, hitta en blomma att glädjas åt och ta ett kort på under pinkpausen.

Jag har inte behövt gräva djupt efter motivationen – den har ju så gott som alltid funnits där i form av tanken på hur mycket roligare det blir på tävling eller annan utmaning när man har tränat bra inför den.

Jag tycker om att alltid kunna ta i lite extra, lite mer. Jag gillar när det gör ont och jag äskar det ögonblicket som inträffar under så gott som varje hårt pass då jag från att känna nej nu orkar jag inte mer på en ögonlocksdel övergår till att känna wow det här går ju visst och gränsen är flyttad fram ytterligare!

Men nu är det fysiska hälsoläget sådant att jag måste göra ett uppehåll i detta mitt målinriktade resande.  Jag måste stanna upp och jag måste känna efter. Jag får inte ta i för mycket – och jag får inte ta i på fel sätt. Jag får ge fan i att tänja på gränserna och riskera ramla. Den mesta planeringen är ba att slänga eftersom jag inte vet om jag kan hålla upplägget.

Skämt åsido så har jag egentligen inget emot att mysa runt träningsmässigt. Jag är tjejen som väntar in alla under motionsloppen för palla ha bråttom utom tävlan. Som inte låter någon bli avhängd under passen jag leder. Som gärna äter en napoleonbakelsebit extra vid fikat. Särskilt sommartid är det underbart att softa runt på crossen eller mtbn i skogen och käka lite blåbär, typ. Slå på lite Queen och trampa lätt på någon slingrig landsväg…

…en kort stund, för att vila upp sig. Fy fan va tråkigt det skulle känna för mig (!) att göra det hela tiden. Och det är precis det jag får göra just nu.

Men hörni barn jag har kommit på en smart grej här sörni. Jag vänder på den mentala steken. Jag ska banne mig bli världsbäst på kravlös träning! Om det så krävs att jag skaffar en stetoskop för att verkligen, verkligen lyssna på den dära kroppen som lever sitt eget förvisso fantastiska, men ruggigt oberäkneliga liv.

Testa träna allt sånt jag annars försummar. Träna upp de där armarna som finns någonstans på kroppen men jag kommer inte ihåg var. Dansa. Sova (också en träningsform faktiskt). Träna upp pianofingrarna. Ta mina outtröttliga fossingar till de ställen där de inte varit ännu.

Bli en jävel på yoga, den tråkigaste träningsformen jag vet.

Skojar.

Fast jag har förresten gått och köpt en yogamatta. Oljesvart och stilig. Rea på Röhnisch.

Perfekt att ha under Monarken då jag kör mina kravlösa pass som fanns det inget som hette svett!

Typ. Puss.

English: Some words about the demanding state of so called undemanding training I’m up to these days.