Författare: ck-admin

Och så kom den – årets oktober-månad!

Fem år efter sitt svartaste jag är oktober åter här och jag räds inte längre.

Morgonen är fin. Nu yl den fortfarande snälla vinden, härjar upp de röda löven från marken, får dem att dansa. Milt är det ute, skirt grått och inga skarpa skuggor.

En perfekt morgon för tidningsläsning, för kaffepåtår, för att lugnt bestämma sig för hur denna söndagen ska spenderas.

Jag försöker att lära mig detta nya lugna tempot. Egentligen måste jag inte, men då min graviditet har handlat om precis allt utom vila så måste jag lägga band på mig och lära mig att vila så jag får i alla fall lite av den varan innan bebisen gör entré och det blir åter härj tjugofyrasju.

Fortfarande måste jag anstränga mig för att sitta still och bara vara istället för att vakna med ett ryck, slänga i mig lite gröt och kaffe och en liten bit choklad, klä på mig långtights, stå och stampa otåligt medan Jonas yrvaket klär på sig sina kläder för kom igen, vi måste sticka nu! Nu!

Men vi har ju hela dagen på oss, kan han undra då, varför sticka ut precis just nu?

Men förstår du inte, det är nu jag är pigg! Det är nu det vill sig, det är nu benen dansar!

Idag dansar inte riktigt benen. Eller benen inne i mig gör det nog men inte de yttre benen. De är tröttis. Hela jag är tröttis. På ett bra sätt antar jag – eftersom jag har fått sova drägligt i nästan enochenhalv natt vilket är nästan lurigt mycket.

Jag planerar ingenting rörande förlossningen eller första tiden med barnet, allt jag kan göra är att ana och ladda med all den lilla energin som finns kvar i mig. Men en sak vet jag med mig – det blir inte mycket hemmahäng för mig och lilla livet om fysiken så vill förstås. Det är inte för inte som vagnen vi har skaffat kan utrustas med tre slags olika hjul med eller utan slang och däck (recension kommer). Det är mycket jag längtar till att hitta på med bebisen men barnvagnsutflykter tar nog priset!

(hehe får se hur kaxig jag är en svinkall novembermorgon med snöblandat regn och total mörker att mötas av utanför hemmet… fast jag hoppas ändå inte att det stoppar mig och bebisen, är ju inte för inte som cykelcross är min favvosport hehe)

Oktober. Gravidvecka trettionio, en mage och ett inre som ändrar form var och varannan timme.

Och nu kom solen fram. Ut med oss och andas in hösten, kylan, kärleken, ut, nu, nu. Det är nu det händer, det är nu vi måste ut. Vänta inte för länge. Ut nu!

Vad ska ni hitta på idag? Cykla? Gå? Lova mig att komma ut på ett eller annat och njuta av oktober. Tagga #oktober, tagga #höstlöv, tagga #älskahösten 🍁♥️

Puss.

Hej.

Fan folks det enda som håller mig från att deppa ner mig totalt är alltså… vettefan, vissa nätter är det nog ingenting som gör det. Inatt deppade jag ihop totalt. Kände mig så grå, så destruktivt avundsjuk på ungefär hela den levande världen när jag för hundrande gången satt där i köket, skedade i mig resterna av gårkvällens dillstuvade potatis och bläddrade i en modeblaska. Sedan, det vanliga stirrandet fram till frukosten. Ibland är jag förvånad över hur pass “bra” fysiska gravidvärden jag har med tanke på hur lite jag får vila. Men det kanske är just det. Fysiken kämpar allt den så allt det negativa sätter sig på psyket istället. Och det är nog det som gör mig mest arg (och än mer deprimerad) att sömnlösheten gör mig till en mycket känsligare, sårbarare, retligare, otryggare och ångestfyllda person än vad jag kämpar för att vara. Och tyvärr, en olyckligare person. Mitt i allt den största lyckan. En helskruvad känsla. Lätt att skaka av sig de dagarna jag har sovit ut – hemskt svårt att skaka av sig de andra dagarna. Bara det att jag sitter och lägger min energi på att skriva om detta gör mig lite olycklig. Vill inte skriva om sådant! Vill inte navelskåda! Vill tänka på allt det fina i världen, vill njuta av det jag har, fan.

Vill sova.

Idag är en lång och cool dag egentligen. Hade jag sovit ut så hade bloggtonen varit helt annorlunda, för kolla här:

Dagen började med ett besök hos barnmorskan. Kanske vårt sista besök för den här graviditeten? Ingen vet, det är ju bäbis egen hemlighet som vännen Sari sa till mig igår. Bara bäbis vet. Som det känns nu så trivs hen hur bra som helst i magen, därinne är det tryggt och ombonat och alltid nära till både sömn och lek för leks, det gör det mest hela tiden! Har jag sagt att jag gillar vår barnmorska? Jo men det har jag. En cool person. Idag fick vi i alla fall till slut trycka fram några förlossningsönskemål och vi hade bara ett som kändes rimligt utifrån våra erfarenheter och icke-erfarenheter – vården, ta hand om oss så som ni ska och så länge som vi behöver det. Amen.

Sedan drog vi till Stadshuset och skrev på lite viktiga föräldraskapsrelaterade papper. Någon gång kommer vi att gifta oss (fast inte i detta Stadshus, förknippar det med lunchrestaurangen och den eviga detaljplaneutställningen) och då blir det säkert fler papper men än så länge räcker det med dessa få.

Sedan jobbade jag en sväng, och sedan drog jag, Tony och Gurra till Stadshuset igen för att – tadaa! – få oss en festlig avskedslunch på Stadshusrestaurangen.

För gissa vad kära vänner. Idag är min alltså, sista arbetsdag före mammaledigheten. Det är stort. Det betyder mycket. Måste landa i ledigheten. Ledigheten?

Har jag tur så kommer sömnen blir bättre när jobbstressen släpper.

let’s ride on –

in i oktober. In i bäbisdimman. Ta hand om oss.

Originalaffischen är stulen från
en oskyldig brittisk cykelfestival.

Ingen cykelnörd har väl missat häromdagens pikanta cykelnyhet: det belgiska pro continental-stallet Sport Vlaanderen-Baloise har nu förbjudit sina cyklister att ha skägg annat än under vårklassikerna då cyklisterna kan vara lite för trötta för att orka raka sig. Lite stubb är okej. Får man däremot för sig att odla helskägg så får man kicken ur laget. Anledningen är simpel – lagets directeur sportif Walter Planckaert vill försvara det han kallar för the elegance of cycling, vilket han menar på är speciellt viktigt då laget är ett fostringslag för Belgiens mest lovande manliga cyklister med världstoppen i sikte. Vi är cyklister och inga motocrossförare eller rugbyspelare, påpekar Planckaert.

När jag läste nyheten kunde jag inte annat än le för mig själv och fundera hur ett liknande förbud hade tagits emot här hemma, där Fronten mot Stilpolisen (FsP) är Cykelsveriges kanske största missnöjesparti med ett uttalat mål – att krossa Stilpolisernas Snobbiga Stilregler.

Nu har vi tyvärr idag inga herrlag som Sport Vlaanderen-Baloise att exemplifiera med (även om hoppet finns bland de duktiga ungdomarna) men tänk om typ, Tre Bergs (RIP) dirre skulle gå ut med ett totalförbud av mönstrade strumpor. Det officiella utlåtandet skulle vara:

Vi är cyklister och inga bandylirare eller moppeförare. Mönstrade strumpor är ofotogeniskt. Enda gången det är okej är under julledigheten för då är cyklisterna för mätta på julbord för att orka byta sockor. Bryter man mot förbudet så finns det VSK Bandy att söka sig till.

Jäklars vad det skulle brusas upp i kommentarsfälten! Tro inget annat. Myten om Stilpoliserna är en seglivad en.

Det ironiska är att de där Stilpoliserna är rätt få – även inom landsvägscyklingen (mtb, CX och fricykling/touring är egna genre med lite andra stilbruk). De flesta som faktiskt intresserar sig för stil skiter oftast fullständigt i vad de icke-stillösa har på sig och kan på sin höjd pika sina närmaste polare om dessa får för sig att cykla med typ, nedhasade armvärmare. En och en annan kommentator kan gärna dra det om den klassiska socklängden och visst vill även de grönaste tävlingsåkarna att ha nummerlappen snyggt sittandes på bakfickorna istället för på ryggen. De flesta som gillar stil gör just det – gillar stil för sin egen skull.

Kanske för att man känner sig snabbare när tröjan sitter tight, och när sockorna glänser. För att det är roligt att matcha, och för att det tilltalar ens ordningssinne när det ser stramt och enhetligt ut. För att man gillar historia och gillar att återskapa den i sin stil. För att man trivs som en i gänget (inget fel med det!). Eller för att man helt enkelt mår bra av det.

Men inte är de som agerar Poliser.

Det gör däremot Fronten mot Stilpolisen. Trots att FmS saknar ett uttalat partistyrelse (även om det har sina megafoner bland vissa träningsbloggare som gärna trycker åt Stilpoliserna så fort tillfället ges) så har partiet många språkrör. De som ba älskar att sätta dit de där hemska, stela, snobbiga Stilpoliserna så fort någon liten person piper fram en fråga eller ett påstående som har med cykelstilen att göra. De flesta av de opererar inte otippat på nätet (ingen cykelgrupp nämnd ingen sårad).

Ve och fasa den som råkar fråga om benvärmarna sitter lite för tight på låren. Direkt är Fronten där med ett triumferande leende och den förinställda kommentaren

Vem bryr sig om utseendet? Det handlar väl om att cykla! 

så att den stackars personen som redan har blåmärken av att benvärmarna skär i låren känner sig lite extra ytlig och hemsk på köpet.

Exemplet må vara oskyldigt men det är så Fronten opererar, på nätet och vid borden under cykelfikastunder. Trots att jag sällan går in i sådana diskussioner (förutom när jag märker att någon blir ledsen och vill försvara denna) så blir jag ändå lika fundersam varje gång.

Om nu Frontens medlemmar nu inte tycker att det är viktigt med the elegance of cycling – varför lägger de energi på att ivrigt skriva och påpeka hur lite viktigt det är? Om de nu tycker att cykla handlar om att “ha kul oavsett hur man ser ut” – varför exkluderar de då de som råkar bry sig om hur de själva ser ut? Vad är det som retar Frontens medlemmar?

Och till sist och syvende så heter det inte

Vem bryr sig om utseendet?

det heter

Jag bryr mig inte om utseendet

om man nu överhuvudtaget bryr sig. Något att fundera på i alla fall, eller hur?

Puss från en som gillar cykelelegans och skägg – så pass mycket att min cyklistkille har ett totalrakningsförbud. Tur han slipper tävla för Sport Vlaanderen-Baloise ♥

Ett gäng rätt stereotypa (om jag får säga det själv)
höstiga mobilsnaps från morgonens promenix –
men vem kan låta bli att mobilfota höstlöv? 🍂

Morgon läsare, onsdagssnackis här. Normalt brukar vi ju prata veckans cykelträningsförlopp här på onsdagar – men nu är det mest tålamodet som tränas känns det som.

Vi är alltså inne i gravidvecka trettioåtta – vilket betyder att bäbisen kan komma precis när som helst nu eller när som helst till och med vecka fyrtiotvå-ish – ett spann på cirka tre veckor! – vilket hade försatt de flesta individer i ett slags tålamodsprövande tillstånd. En annan som knappt kan stava till ordet t å l a m o d förgås lite smått förstås samtidigt som jag är tacksam att jag höggravid nu och inte mitt i sommaren när det är som varmast och jävligast typ. Nu i detta fina svala vädret gör det faktiskt inget att promenaderna och stadscykelturerna blir korta och att en hel del tid spenderas inomhus, något jag annars har rätt svårt för oavsett årstid. Och ju svalare det blir desto mer lättar det i kroppen och i psyket. Sambandet är så fruktansvärt tydligt att det är nästan läskigt. Tänk att man (eller snarare jag Katja, alla är nog inte så känsliga vad jag har förstått) inte är mer komplex än att man är väderskiftningarnas slav!

Jag sover pissdåligt alltså knappt någonting alls, de flesta av veckans dagar. Tillsammans med de senaste veckornas långa arbetsdagar och hormonerna som inte alltid varit på min sida har det varit ett oklädsamt helvete. De nätterna jag får sova är guld värda. Jag hoppas innerligt att det blir bättre efter förlossningen (har skrivit det tusen gånger men blir ju som ett mantra för att kunna leva med skiten). Jag kommer nog aldrig bli helt kvitt WED/RLS helt men många av de symtomen som förvärrar mitt tillstånd är rent graviditetsrelaterade och bör alltså sticka all världens väg när kroppen så återhämtat sig. Mitt cyklisthjärta blöder lite när jag tänker på alla de gångerna jag knappt kunnat trampa runt pga. all syra som benen ådragit sig under de nätterna sjukdomen har varit på dem, hur många race och träningar jag har fått lämna frustrerad och besviken efter bara ett par kilometer. Vill så himla, himla gärna slippa medicineras – medicinerna mot WED/RLS är inte att leka med. Särskilt inte när man ska prestera på rätt hög nivå vilket jag hoppas kunna igen tids nog.

Men nog om det tråkiga.

Den här veckan är min sista jobbvecka. Gudarna ska veta att det blir skönt att inte jobba på ett tag. Jag har jobbat – deltid, extra, heltid – ända sedan jag var fjorton. Kan egentligen inte komma på om jag någonsin varit sammansatt ledig mer än en och en halv månad under hela mitt “vuxna” liv och till och med det hände bara en gång hehe. Men nu jäklar! Ser fram emot att för en gångs skull fylla hjärnan med annat än smarta tekniska lösningar och pressade leveranstider. Nu har jag ändå en del utvecklande idéer kring mammaledigheten men jag tänker inte ens försöka planera utan låta babyn visa vägen. Har hört de är rätt duktiga på det.

Ja ni kära vänner – som ni ser så befinner jag mig i ett slags vänteläge just nu. Ett slags före bäbis-kokong. När kommer det att ske? Hur kommer det att ske? Vad kommer att ske efteråt?

Det är så förbaskat spännande. Och jag är festligt uppspelt eftersom jag är med om något otroligt häftigt och svalt lugn i ett. Sparkar lite löv, knaprar på mina chokladbitar, visslar på den där John Lennon-låten.

Puss.

Hej. Eftersom jag är cyklist och vi cyklister gilla data så tänkte jag att vi idag kunde kika på lite cykeldata hittills under min graviditet. Ta detta med “data” med en stor nypa salt. Inte en endaste cykeltur under dessa 8+ månader har handlat om annat än rent äventyrligt cykelnöje.

vackra vyer! skita i prestationen! köra hårt när man kan – och chilla när man vill! slippa hålla igen på kisseriet! styrhångla! skratta åt sin egen inte så aero-position! glömma allt va tävlingsnervositet heter! skita i att cykla öht de dagarna soffan och godiset lockar mer! lyda bebben i magen! aktivt skita i att jämföra sig med andra gravida individer ty det blir ba galet etc etc

Nu till statsen, ur Strava/Garmin Connect.

Läser man journalerna så står det att jag blev på tjocken nån gång i början av januari så vi tittar from början av januari till och med nu i helgen helt enkelt.

Min totala “gravidträningsmängd” har främst bestått av tre grejer: 1) cykling 2) gång och 3) några klena försök till något slags styrketräning, ett par simbassängsimturer, Mario Kart och knyta sina egna skosnören-vardagsakrobatiken.

Because cykelblogg så kollar vi enbart på cyklingen. Håll i hatten – så här få cykelturer har ni nog aldrig sett under den här cykelbloggens historia! eller okay. Förutom under alla mina förkylningsperioder då. Men de förtränger vi nu.

Här är aktivitetsgrafen straight outta Garmin Connect:

Vi analyserar. Som vi kan se så är det en rejäl dip mellan slutet på november. Det för att jag blev mycket sjuk då och tränade så gott som ingenting under hela julledigheten alltså fram till början på januari :'(

Vad som hände sedan var väl att ett bäbisfrö såddes och fastnade tursamt nog. Fast det visste jag förstås inte då, i januari. Jag var mest pepp på att åter kunna cykla, om än försvagad efter sjukdomen. Sedan plussade vi, jag var svintrött och det var halt och jag försökte inte ens vålda mig till något slags utomhuscykling utan ägnade mig åt kortare inomhusrull och den där armstyrketräningen. Därav februarisvackan i grafen. Mot våren började både mitt mående och vädret stabiliseras. Jag ledde vårens första och mina för året sista VCK-landsvägsträningar då gulliga motionärer tog hand om sin knasiga ledare-på-smällen. På fritiden anpassade jag mina bockstyrade cyklar till att passa min kropp i förändring.

Så skönt det var att få cykla lugnt och med gott sällskap och gofika som de två enda och högsta träningsmål!

I början av sommaren tog jag mig äntligen för och lånade Valles mtb. Trots sitt enklaste instegsutförande och vägandes hela 14 kg (!) blev den goda Crescent Freken min cykelbästis under många, många fantastiska veckor. Jag både satt bra ställningsmässigt och körde (om jag får säga det själv) tekniskt bra på de trygga 27,5-tumshjulen. Men framför allt – det blev så himla, himla kul att cykla igen! Ständigt varierande, fullt med nya vyer och på tryggt avstånd från allt vad biltrafiken och klungdramatiken hette.

Ungefär samtidigt justerades mina gravidveckobyten från onsdagar till söndagar. Eftersom de flesta av mina och Jonas mtb-turer skedde på helgerna blev det omedvetet som ett slags sätt att fira in de nya gravidveckorna. Så småningom blev det för magigt att cykla ens den snällaste mtb i världen. Och eftersom jag inte loggar min vardagscykling så visar grafen att oops, inga fler cykelturer. Dock fortsatte den goda fira in gravidveckorna-traditionen med andra cykellösa äventyr. Och så jobbigt som det är att trampa runt på den oväxlade damtrallan så får jag mitt dagliga svär-och-stånkbehov tillfredsställt rätt fint ändå.

Nu till torra cykelsiffror, och nu är alltså enbart fritidscyklingen med. Hittills under graviditeten har jag…

cyklat 41 gånger

totalt 1700 km

alltså 83,5 timmar

med en total medelfart på 19,8 km/h

och 0 i puls ty puls = ointressant när man nöjescyklar.

Min medeltur har legat på 40,4 km

(och den längsta turen 108 km)

genomsnittsrundan har varat i 2 aktiva tramptimmar

(och den längsta rundan i 5 timmar)

den högsta sammansatta stigningen har varit 728 hm 

och medelstigningen 247 hm

Som max har jag trampat i 59,2 km/h.

och kissat allt från 3 till 10 gånger/runda

och stått och vilat ännu fler gånger.

Det var cykelstatsen det, resten är en annan, mestadels fot- och soffburen historia och de dokumenterade minnen finns förstås även de under Katjas gravidträning. Och ni följer väl mig på Strava?

Puss och sluta aldrig äventyra!

Vissa dagar är energirika tankar, snirkliga formuleringar, uttryck av intryck. Dagarna fulla av färger, vackert fotografi. Av det sprudlande livet jag vill berätta om, på mitt sätt, så gott jag kan, och jag kan då..!

Andra dagar är stilla, lika stilla som den för hösten ovanligt kvava luften utanför vår lilla lägenhet. Sömnbristen och bensmärtan täpper igen mina tankeporer. Dagarna som idag är till för att helt enkelt härdas ut. Läsas ut. Blundas ut. Drickas ut.

Jag har en elak neurologisk sjukdom som gör mina ben till kimchi och jag är höggravid.

Jag måste inte försöka älska alla dagar.

Idag är en dag jag inte älskar. Men vi kan läsa våra böcker, titta på landsvägs-VM i Bergen, glädjas åt de nyköpta små nappflaskorna med kaninmönster för framtida flaskmatningsbehov.

Jag kan äta torkad mango, snacka med mina kompisar som förhör sig om hur det går med lilla baby “Lastrid” och blunda och har jag tur så somnar jag.

Kanske inte i helgen, kanske inte ikväll. Men någon gång snart. Då jävlar sover jag.

Min kropp är för två. Jag är två i en. Så länge den ena mår bra är den andra okay.

Det är lite tufft nu kära läsare. Desto enklare och gladare blir det sedan tror jag starkt på.

Överlevnadsmode.

Puss.

Hej. Jag vet att det är lite glest mellan uppdateringarna här på bloggen just nu. Det beror på att jag antingen är en zombie som äter – jobbar – inte sover – småpromenerar eller försöker leva la vida loca de dagarna jag har fått i mig lite sömn. Igår var det en till besserwisser som upplyste mig om att det minsann gäller att vila nu för att det blir jobbigt sedan. Hade stark lust att kasta min gamla goda TI-82 på hen men lät bli ty orka ha sönder värdefulla retromaskiner pga. trötta retroåsikter.

Nåväl. I torsdags hade jag en grym dag i Stockholm med söderhäng med lillebror. Gled runt bland små cykel- och musikbutiker, handlade ett par böcker, fikade rekomackor i Skanstull och fick höra allt om skolgång till spel från min älskade minikopia (eller mini och mini, grabben är snart ikapp mig längdmässigt och sedan länge förbi mig mattemässigt).

Tog ett sent tåg hem och fick mig världens mysigaste höstcykeltur mitt i den med mina mått ljumna natten, då Västerås var tomt så när som på mig och de blöta löven under trallans dåligt pumpade hjul

Det bästa med att vara gravid och övervarm är väl ändå att inte behöva frysa så här års!

Igår var en tung jobbfredag efter ett gäng sömnlösa nätter. TI-82-kastet, hjärtklappningar etc.

Inatt har jag sovit och nu är vi på väg till den sydligaste grannstan för att käka mellanösternbuffé och strosa runt i små gränder med mysiga småbutiker med sär stavade butiks namn.

Imorgon blir det jobb (söndagar är dagar man faktiskt får saker gjorda) och kanske lite stadsnära cykling. Om kroppen vill.

Puss på er och vi hörs sen när hjärnan är lite mindre grötig <3

“Oavsett hur du mår – GÅ! Slarva inte med att gå.
Gå varje dag och gå överallt, om än korta stunder.
Det viktigaste är att gå”

Farmors gravidtips tre (de första två handlade om att skita i vad andra säger
fast man låtsas lyssna och om att lägga ner att ens försöka noja sig inför förlossningen,
“inte är man först och inte sist med att föda barn heller”.
Väldigt o-PK-tips med dagens mått så klart, men ändå befriande)

Eftersom farmor är strax under nittio, sjuksyrra for life och vis och jag fortfarande en spoling så har jag förstås lytt hennes ord till fullo hittills under graviditeten.

Jag har gått, även när det knappt gått eller inte gått alls.

Ibland har det gått bra, som när kroppen bjöd på över åtta timmars vandring uppe vid Grövelsjön. Ibland (rätt ofta) har det gått åt skogen, som när foglossningen har ställt till det för mig och 20-minuters promenaden hem tagit en timme och femtio svordomar. Eller som däruppe i jämtländska fjället, då hormonerna, sömnbristen och sammandragningarna höll på att ta livet ur mig.

Nåväl! De dagarna det går bra kan man se tillbaka (och se framåt) på det eländiga med en viss distans.

I lördags då vi gick in i gravidvecka 37 gick det bra – så värt att minnas. Hör på här:

Korsnäs timmerränna är Sveriges längsta. Rännan byggdes i början av 1800-talet. Delvis byggd i form av en akvedukt i trä löper rännan mellan Untrafjärden i Dalälven och Gävle stads stolta sågverksindustri idag känd som stadsdelen Bomhus. Syftet var enkelt – att låta timmerstockar fraktas ner till Gävle med självfall och varsamhet. En fin ingenjörskonst med tanke på den rejäla höjdskillnaden mellan Untra och Bomhus.

Delar av rännan är välbevarade och gångbara. Denna söndag valde vi att utforska Untrafjärdens del, den kanske häftigaste av de alla.

Kolla så häftigt vattnet forsar genom rännan! Tänk att det var några som paddlade kanot samma dag som vi traskade runt – det vore ju något någon dag! Gäller dock att försöka hålla nere farten…

Vi började i alla fall i skogen. Vi utgick från en av dammarna tillhörande det breda Untra-kraftverket. Det första rännpartiet var förrädiskt halt – murket trä täckt med blöta höstlöv och en och en annan slemmig snigel.

Men rätt som det var så var vi ute ur skogen. Den i skogen rätt blygsamma rännan blev till en högt belägen mäktig broakvedukt och utsikten tog andan ur en! Dalälven, så bred och med tiotals små öar, vissa helt platta, andra täckta med skog.

Det pirrade i den något höjdrädda magen (bebisen passade däremot på att slagga järnet). Gångplankorna var fräscha och torra men det var glest mellan reglarna i staketet som lutade utåt på akvedukters vis.

Man såg kanotisterna långt ute i fjärden, de var redan ute ur rännan.

Det var en sådant ro, så fint där ute. Vi måste gosas in och stå stilla och blunda en stund.

Efter ingosningen hade vi två val – antingen gå samma, kortare väg tillbaka till bilen. Eller gå en del av Gästrikeleden, fjärden runt. Jag peppade för alternativ två så Gästrikeleden blev det.

Eller nästan i alla fall, vi avvek och gick en urcrossig grusväg istället!

Jag lekte skogens drottning vilandes i en trätron längs med grusvägen. Hur genialiskt är det inte med sådana viloställen mitt ute i skogen?

Vi passerade planterade tjocka ekar, gamla torp, vissa bebodda, vissa övergivna. Uppland, ett märkligt kulturlandskap som aldrig sluta fascinera.

Jag poserade som en annan trött torparfru. Och trött började jag bli. Kroppen orkar ju inte riktigt lika mycket så här gravidårs.

Väl i bilen bestämde vi oss för att ta lite nya (o)vägar, mötte massa bommar, hamnade på massa knasiga ställen i skogen och ute på åkrarna, men det är en annan berättelse.

Dagen efter kunde jag knappt gå alls, så ont det gjorde i alla “fogarna”. Men vi gick en liten kortis ändå, för luften var klar och hög och alla höstfärgerna sken.

Och sedan for vi hem till Västerås. Jonas körde, jag tänkte på rinnande vatten och på allt fint som människor skapt en gång i tiden och som är kvar för oss att glädjas åt. Och hur viktigt det är att det vi skapar idag glädjer de som kommer efter oss.

Oavsett om vi skapar i trä, i ord eller i ettor och nollor.

Puss!

P.S. Det går alldeles utmärkt att cykla i rännan och i naturområdet runtom Untrafjärden. Ta crossen eller MTBn så får du mest utav turen. 

Tänk att inte ens den kroniska sömnlösheten
kan sno glädjen av en regnig morgonpromenad
i fränt pösig regnrock och med Prince-eargasm i lurarna!
(för er icke-gravida: att kunna gå en promenad i v 37
är en gåva en annan inte fixar varje dag.
Därav sådan tacksamhet)

Hej folksis! Alltså jag skulle ju posta värsta vecka 37-inlägget här i söndags men…

Men hade tydligen full sjå med annat till exempel vara trött efter lördagens enmilapromenix i den råa upplandsterrängen. Nåväl, det är väl bara att inse – jag kommer aldrig bli en traditionell gravidbloggare. Jag får vara glad de gångerna jag kommer ihåg våra barnmorskebesök liksom… å andra sidan så har vi ju faktiskt en bäbisfar som håller koll på sådant. Och tur det.

Medan bäbisfar håller koll på de viktiga datumen och att jag får i mig tillräckligt med mat, apelsinläsk (denna graviditets nyttodricka nummer ett) och Twin Peaks så gör jag annat viktigt.

Har sönder vår glaskeramikhäll till exempel. Men jag försöker ju bara laga lite god mat, och mina ögon är något blindare än vanligt, och händerna skakar av sömnbristen och oljeflaskan är så hal och fallet mot hällen är så precist att hällen spricker som en mobiltelefonskärm.

Och så sitter jag sedan och gråter och känner mig dum mot vår ekonomi och rädslas över att jag kommer att vara klantig med bäbisen också.

Hoppar sedan i bilen och gasar på genom stans trafikljus och regnstänk som värsta bioduksbiltjuven till Ikea och vi är framme ungefär samtidigt som de stänger (klockan åtta på kvällen) och hinner ta ut en ny häll.

Och det blir fiskburgare på Max och utanför spelas Deportees och Jonas är slank, alternativ och het i industriområdets kvällsmörker mot snabbmathakets neonorange slingor. Och plötsligt är det romantiskt och glatt igen. Ekonomin, den kommer nog aldrig bli riktigt exemplarisk den, men vi är varma och kära i vår lilla Saab och runtom oss stiger ångorna upp från den nyasfalterade motortrafikleden.

Jag är en rätt bräcklig varelse just nu. Tyvärr verkar de två gudomliga sömnnätter jag fick i helgen också vara just gudomliga, som ett slags avlägset dröm. Ett undantagstillstånd. Jag har aldrig någonsin i mitt liv sovit så lite som under denna graviditeten.

Mina nätter sedan någon gång i våras, då den första av allmänheten beskrivna som värsta men i mina ögon den bästa (för då sov jag ju faktiskt) trötthetsperioden i början av graviditeten tog slut följer ett mönster.

ramla ihop i en liten hög med kattkudden mellan benen och höglägeskudden under benen vid elva-snåret
sova till typ ett
vakna av att det sparkar i benen, ungefär lika mycket som i magen
gå upp, kissa, massera
försöka lägga sig igen
upprepa gå upp, kissa, massera tre, fyra, fem, sex gånger
ge upp. Sitta uppe och läsa, dricka havremjölk, gå runt i lägenheten till kanske fem
tänka otäcka tankar, ibland fula tankar, ångest, orostankar,  antiterapi
ramla ihop i en liten hög med kattkudden mellan benen och höglägeskudden under benen
myrorna ger sig en liten stund, hinna somna
vakna av att väckarklockan ringer och känna sig tröttare än innan läggdags.

Jag har räknat lite, i snitt har jag sovit max fyra timmar per natt sedan i maj. De goda nätterna inräknat, fast de är kanske åtta-tio totalt, om ens det. Ibland undrar jag hur jag överhuvudtaget fixar jobba heltid och lite till, hålla hemmet rent och tänderna borstade och inte söndernerva min stackars pojkvän också. Jag tackar hösten, min älskade, ödesmättade, vackra årstid, som tar och ger och ger igen. Fan allting livsviktigt i mitt och min familjs liv, det händer på hösten alltså. Fatalist javisst. Hade nog aldrig fixat att inte rasa ihop helt om det var vår nu, alltså.

Det kanske blev ett ganska så traditionellt gravidblogginlägg i alla fall. Lite romantik, lite klagovisa. Och lite trasigt glas på det, för turen.

Folks, i gravidvecka trettiosju önskar jag mig tre saker:

ett – få sova lite innan tuttesnutten anländer. Ett par nätter till, snälla, snälla!

två – få vara ledig, i alla fall lite innan bäbisen anländer

tre – att bäbisen tar och kommer någon gång ganska snart – men inte för snart utan alldeles lagomt snart alltså, vi måste ju hinna skruva ihop spjälsängen innan. Nog för att det är härligt med promenader och längtan men seriöst, ut med dig så vi kan leka ihop någon gång <3

Puss och vi hörs snart, här är en bra ny låt från gamle Moz så länge.

Obs inget reklaminlägg utan ett gratistips
från en som gillar ny cyklig teknik. Obs eget ansvar för säkerheten på nätet gäller som vanligt.

Alla små cykelnördar, se hit – CyclEmoji är en ny app med riktiga cykelemojis, by cyclists for cyclists liksom. Alltså det finns ju ett gäng cykelemojis i mobilernas standardutbud men de är lite begränsade tycker jag. De ba cyklar liksom. Och i och med att damcyklisten är klädd i min icke-favvofärg nr ett lila blir det om än mer begränsat.

Med CyclEmoji får man fett med fler möjligheter än att mata på i stereotypa kläder. Det finns en emoji för så gott som varje cykligsituation och för så gott som varje cyklisttyp. Emojisarna kör olika grenar, stadscyklar, åker runt med sina barn, bonkar, jagar QOM:s, blir kära, lagar punka, vurpar och mycket mer. Som tjej slipper man dessutom vara klädd i lila utan kan vara grön eller varför inte en bergsget.

Tio spänn i appstore.

Tänk på att appen ger tillgång till både stickers och till tangentbordsemojisar så glöm inte att öppna appen, läsa instruktionerna och installera CyclEmoji-tangentbordet (ALLMÄNT → TANGENTBORD → LÄGG TILL NYTT TANGENTBORD → CYCLEMOJI → TILLÅT FULL ÅTKOMST) om du vill kunna cykelkommunicera i alla dina kanaler (sms, Messenger etc.)

Cykelpuss!