~30 dagar.

Morgon kära läsare!

Hör ni hur gullig jag låter (och ser ut på mobilsnapsen däroppe)? Vad kan det bero på? Jo:

Dels på har jag sovit. Sovit! Sovit som i på riktigt. Alltså läst ut min bok till Jonas gitarrspel, lagt mig ner i sängen, pussat Jonas gonatt, blundat och vaknat bara en gång och det för att pinka och snabbmassera benen. Bara en gång – för att sedan somna om och inte vakna förrän väckarklockan drog igång sin melodi.

Eftersom gårdagen gick i ett (och en helslut kropp som bara körde och körde utan att reflektera) och eftersom jag har sovit inte tyckt mig känna några fosterrörelser. Det händer med jämna mellanrum, oftast går det över när man lägger sig ner, ibland gör det inte det och då får man ringa vården och komma in och kolla det (hänt mig en gång) men oavsett så freakar man ut rätt rejält eftersom de enligt boken ska kännas varje dag, flera gånger och så. Jag försökte dock att hålla mig sansad till MVC-besöket imorse och yes, barnmorskan lyckades väcka ungen och den känslan slog alla chokladkakor i världen ungefär.

Japp, även Palle Kuling innan Palle Kuling ändrade kake- och förpackningsdesign.

Överlag gillar jag vår barnmorska. Jag vet inte om hon är så mot alla och det spelar självklart ingen roll. Men hon lyckas alltid få mig på bra humör och säger att jag är stark fysiskt, att jag även har så mycket inre styrka, att jag är en vinnarskalle, att jag kommer att få en bra förlossning eftersom jag är van vid att möta smärtan. Tankar jag sällan törs tänka – och knappt skriva! – om mig själv. Fast jag kanske borde? Jag kanske borde skita i alla dräpande elak missunnsamhet förklädd i honungslena ord-kommentarer från de som tar ut sina personliga besvikelser på andra? Jag kanske borde bli mer som mina fantastiska träningskompisar, så grymma på att klappa sig själva på axeln? (← en egenskap jag verkligen önskar jag besatt, istället är jag världsbäst på att förminska mina personliga-, sportsliga och karriärmässiga bragder för inte är det väl fint att framhäva sig själv har jag fått intutat i mig)

Jag vettefan alltså. Jag kommer nog tyvärr helt att aldrig riktigt bli den där klappa sig själv på axeln-personen jag kanske borde bli, jag som faktiskt håller på och tävlingsidrottar och gör karriär och allt. Men det ligger mig inte för helt enkelt.

Men jag ska verkligen, verkligen bli bättre på att ge de positiva, peppande, uppriktigt välmenande orden det utrymme de förtjänar. Annars vore det orättvist mot alla de vännerna, släktingarna och det goda nätfolket som ju under hela den här tiden överöst mig med kärlek och axelklappar.

För så sorgligt är det funtat – att det är lättare att minnas orden som sårar än orden som hyllar. Varför är det så funtat? Heldumt funtat. Säkert en invandrargrej. En f d mobbad-grej. En normbrytande person-grej. En gå sin egen väg på riktigt-grej. En hjärtat skinnlöst-grej. Don’t cry.

Bli bättre på att inte se den inre styrkan som något “tursamt”, något som kommit gratis. Våga stå för att jag är en stark jävel, våga stå för allt jag faktiskt tagit mig igenom. Våga klaga – ja, även klaga! – utan att samtidigt be om ursäkt eftersom det finns de som har det värre. Våga sätta min egen upplevelse i första rummet. Vägra få dåligt samvete de dagarna det känns bra, vägra skämta bort framstegen.

Våga stå för att jag är jag. Våga vara Katja, som haft det både bra och dåligt, både lätt och svårt, både ont och skönt, både jobbigt och chill, med dåligt psoriasisskinn på händerna, med ett skinnlöst hjärta men med desto segare skinn på näsan. Våga stå för att vilja vara vacker, inifrån och ut. Våga njuta på mitt sätt.

Våga se de sömnlösa nätternas mardrömmar för vad dessa är – de sömnlösa nätternas mardrömmar. Något jäkligt fysiskt, skriva upp Det kommer att bli bättre med sömnen på en lapp vid sängen. Inte mer än så här.

~30 (närmare sagt 29) dagar är det till bäbisens beräknade födelsedatum. Nu är det förstås mycket sällan som bäbisarna följer det datumet. Som förstagångsföderska får jag nog finna mig i att gå över tiden, även om det kan dra igång ungefär när som helst före Datumet också.

Hur önskar jag att dessa 30 sista dagarna ska vara?

Jag önskar… hoppas på att de ska vara lyckliga. Precis som det mesta av graviditeten, mitt livs hittills vackraste läxa. Och jag säger då som Sara-vännen – verktygen, styrkan och intuitionen finns inne i mig. Jag litar på henne, och jag litar på mig, klimpisen, Jonas, all den goda ljusgården runt om oss.

Nu kör vi, sista varvet. Tack för att ni lyssnar – och vi firar med en ny gullig header. Hoppas ni gillar’t. Puss!

P.S. Glöm inte Cykel-VM i helgen och nästa helg, på SVT.