År: 2021

Hej lördag. Har jag sagt att jag älskar utflykter? Ja i typ vart och vartannat inlägg Katja, svarar ni säkert och rullar med ögonen.

Jo men säkert, hade jag haft mer tid ork etc. så hade jag startat en renodlad utflyktsblogg. Alltså en blogg som vigs åt ren och skär njutningsutflykteri, inga omständliga hinklistor eller livskrismässiga utmaningar där inte.

Vem vet? Kanske i framtiden så? Under tiden får ni mysa runt i kategorin Äventyr med barn och som idag, hänga med på en alldeles anspråkslös, klassisk cykelhelgutflykt med mig och Ivar

Hämtar hojen (som jag har glömt på jobbet) och passar på att rädda en mogen banan på det helgtomma kontoret och tanka lite energi och samhällsbyggnadsintryck på köpet.

Fyller på cykelflarren med färskt vatten

And off we go i den kalla, klara mälarluften. Kör längs med sjön – hej hej alla! vinkar Ivar – vi babblar på – kör man lagom lugnt vilket man ju gör när man cyklar stadsnära så hör man varandra – sjunger a cappella – sopbilen är stooor! –  diskuterar det vi ser och svarar på alla varför vi ställer till varandra- varför gungar bron mamma? – varför glänser vattnet Ivar? – räknar byggnader – sjunger ut alfabetet – siktar mot den där nya lekparken nära pappas jobb

Sladdar in på lekparken, men finns det något cykelställ? I brist på ett får det bli en parkbänksparkering.

Åh vilken glad och rolig lekpark!

Efter en bra stunds solo- och sociallek börjar det kurra i magarna hos sällskapet mamma & Ivar.

Vilken tur att inte så långt från lekparken ligger…

…Lidl!

Ingen mataffär klår Lidl när det kommer till vårt kanske favvofika under credit card-cykelutflykterna – karelska piroger och ekojos.

Vi sitter ner på den solvarma trottoaren utanför Lidl och mår oss en bra stund. Fina cykel- och lekkilometer i benen kräver sin paus.

En mamma med sin unge som kör spontanpicknick utanför en mataffär är fortfarande en udda syn i en mindre stad där de flesta tror sig behöva bilen även på de korta sträckorna till affären, även om affären råkar ligga den rikaste stadsdelen.

Men, som jag brukar förklara för de av mina nära som lägger alltför mycket tid på att bry sig om vad andra tycker och tänker: tyckerier är inte vårt utan tyckarnas bekymmer.

Solkatten Ivar får de flesta att tina upp och le, även de mest sammanbitna typerna som lämnar sina fordon med stånk och suck. Och tvärtom – varje gång Ivar ser någon cyklist särskilt i hans ålder så skiner han upp som en sol. Åh, denna vikten av förebilder.

Nu har vi fikat upp och det är dags att cykla hem.

Utflykten är över men intrycken och leenden består.

Puss.

I torsdags lånade jag så åter Freddans underbara Trek Superfly!

Sist jag lånade cykeln var i höstas då jag gick (och sladdade, sprätte, hoppade osv.) cykelguidekursen i Nora.

Damn jag älskar den här hojen.

De små skavankerna åsido (japp, gaffellåsningen är också krajad så den är i konstant slakläge men hallå, det är ändå en mtb och man kan ju faktiskt alltid jobba med däcktrycket också host). Har suttit på ett helt gäng mtb. Främst HT då, men även en och en annan fulldämpad. Ingen har kommit i närheten av Superflys komfort, snärtighet och liksom, racig mysighet?

Om man bortser från den supersmala sadeln då men så väger ju Freddan typ femton kilo mindre än jag.

Jag!

Kortärmat underställ + arm screens (pallar aldrig tjocka armvärmare), lite stadigare sportbehå, yllekrage ylletröja, väst, långbenta bibs, yllestrumpor, styva mtb-skor (glömde mina mjuka diton uppe i byn i helgen) samt äntligen nya linser så jag faktiskt ser någonting också.

Såg förresten efter passet att pälsängrarna hade varit i farten också. Lite deppigt ändå att mitt längsta samboskap är det med mina pälsängrar

men sorry, avviker från temat

Bäste Mattias V hade ju hört av sig och ville låta sig stigguidas på sin nya – och första! – mtb-cykel.

Mattias V är ingen klenis. Han är både en hardcore-dykare (vi snackar allt från skeppsvrak till exotiska grottor till skärgårdsostron) och en allmänt stark person som har fixat klassikern mm.

Med är man ny på mtb så är det förstås på sin plats med lite mtb-specifik teknik också.

Tekniken är ju som bekant en färskvara. Därför ville jag inte börja med diverse namnsatta* drops och hopp. Hellre få till ett sjysst flow samt hinna ta momenten ett i taget.

Det fick bli de mildare brötisstigarna (nivå blå) under, uppför, på och utför åsryggen som avskärmar Västerås från det övriga österut.

Den typen där det mesta fixas med fart och flås och där man inte behöver hoppa av alltför många gånger, även om man är relativt ny och modig som Mattias V.

Och på tal om modig. Vid ett tillfälle åberopade jag bon courage (ni vet, mitt lilla cykelmotto).

Nu tycker jag att du ska ta och våga, sa jag till Mattias. Lätta på bromsarna och släpp taget.

Och om han gjorde det! Ett rent nöje att se.

Min cykel uppförde sig exemplariskt. Och jag undslapp framhjulspunka yey!

Här gör Mattias en cool grej och vågar sig utför en riktigt nervig brantis (Baksidan av Ubbes backe-segmentet). Applåder.

Också snyggt med det underbara, svala soliga kvällsvädret. Vilka vyer uppifrån Badelundaåsen! Men orkade inte fota vädret, hade för roligt.

Tillbaka till stan blev det supersnälla grusstigar och cykelbanor i motvind, allting för att känna att man levde in i det sista.

Sjutton km mtb, finemang.

Imponerande cyklat Mattias – och tack som stod ut med min obligatoriska felcykling (som resulterade i klättring över en grustäckt snöhög…). Hoppas vi ses på fler turer framöver.

Alltså helt ärligt varför äger jag ändå inte längre en mtb? Varför?

Just fasiken det för att jag har nyligen köpt en ny GB, är ensamstående mamma, borde kanske någon gång palla skaffa en någorlunda fungerande bil, renovera badrummet etc vuxet. Någon cykelmåtta får det vara. Äsch, ursäkter ursäkter…

Puss.

* Här i Västerås namnsätter vi våra drops (och ibland även tuffare backar) efter folks som gjort sig sådär riktigt ärofyllt illa i dessa. Och efter SM förstås!

Från ingenstans dök hon upp och ville gosa med allt och alla. Slank in i huset genom garagedörren, hoppade upp i bilsätet när Jonas skodde om saaben till sommardäck, skulle prompt blötpussas som en annan Delilah och utövade mjukt kattmotstånd när hon inte fick komma in i köket på kvällen.

Så lätt, så välskapt, så nyfiken och med en solklar förkärlek till behjulade ting.

Strax innan vi ska lämna byn får vi varsamt lyfta av henne från cykelhållaren där hon har parkerat sig mellan min GB och Ivars NBD.

Nya fina cykelkatten.

Hej tisdagskväll, här kommer ett gäng glada cykliga tips för er i behov av något humörhöjande, voilà:

1) För gravelbikers: My MTB mates hate my gravel bike (But not every gravel biker is a gravelw*nker).

Bildkälla

Listan med de 3 vanligaste (!) gravelbikerstyperna. Obs att listan är förstås mer anpassad för Storbritannien än för Sverige men bortsett från de små kulturella skillnaderna i vad man beställer på café – håll med om att du känner igen dig i typ..?

(Jag ska inte sticka under stolen att jag är en etta – The Roadie Gravel Biker. Japp, även som icke-tävlande är jag nog ändå en etta, om än en något mer chill sådan)

Vilken typ är du?

2) För mountainbikers: Våra cykelkompisar – 7 älskade och hatade karaktärer.

Bildkälla

2.

Happyrides matiga lista med de 7 vanligaste (!) mtb-cyklisttyperna. Här snackar vi svensk humor, utförlighet och till på köpet även illustrationer.

(På mtb är jag nog en stolt blandning mellan Skrotcyklisten och Ursäktaren – beroende på dagsformen förstås, och för att jag av någon anledning aldrig tror mig förtjäna en high-end-mtb). Fast nä vet ni, jag är nog snarare Motsvarigheten till gravelbike-listans Etta – The Roadie Mountainbiker. Varför saknas denna eminenta kategori?)

Vilken typ är du? 

3) För roadies: 12 Types of Road Cyclist We All Know

Bildkälla

Den här listan har förvisso några år på nacken men kom igen, hur mycket utveckling sker det egentligen under hjälmarna på landsvägsåkarna (undertecknad inklusive)? Det är väl zwiftien som har tillkommit då. Här möter vi de 12 vanligaste (!) landsvägsåkartyperna och hah, jag erkänner – jag känner de flesta av dem.

(Värre än så – jag är ett par av dem själv. The Late One, The Commuter (paradoxalt nog med tanke på att jag är också The Late One) och så här års – The Wheelsucker.)

Vilken typ är du?

Var inte blyga nu, kommentarsfältet är öppet. Puss.

Måndag riders!

Har ni tänkt på att vi gruscyklister är rätt så lika skogsrån? Söta och släta (bortsett från vissas randoskägg då) framifrån – men fulla av diverse jox och skit i bakfickorna, under sadeln mm bakifrån.

I lördags då, efter en lång förmiddag med Hotwalk-cykling och påskmatöverdos bestämde sig päronen Katja och Jonas för ett stycke skogsråterapi på grus och gräs i kvällsljuset.

Jag hade lagt rutten i händerna på Jonas, han är ändå från trakten och kan skogarna bäst även om jag har också lärt mig att hitta efter alla dessa år.

Ska dock inte sticka under stolen med att Jonas är bäst på rutter

och cykelbalett obv.

Jag är dock rätt duktig på att cykla vilse med flit™ samt på att klättra upp på saker!

För att inte komplicera saker och ting för mycket hade Jonas tagit ut en lättsam rutt på skogsvägarna runt den glada byn Vinnersjö. Vinnersjö har bland annat:

– Simonsson & Söner Såg AB

– ett oklart när öppet-café där man får sitta på plaststolar i och bredvid en rostig buss

– Anders W Jonsson, en omvald riksdagsledamot C

– kor.

Förutom det ovannämnda har Vinnersjö också ett förbaskat fint skogsvägnät fullt med naturmässiga och människoskapta upplevelser.

Granna färger

till synes slumpmässigt utplacerade småstugor

gamla broar över porlande åar och bäckar, perfekt för skogsråhärj,

och så det där ständiga ljuset som skiftar uttryck efter varje tramptag.

Min goa Charlie gjorde ett fint jobb trots att jag hade latat mig och inte släppt ut tillräckligt med luft ur däcken före turen. Nu när jag kört in cykeln är jag dock bombis på att jag måste ha en ~1 cm kortare styrstam, en storlek bredare sadel samt flytta flaskhållaren bak (obs det sistnämnda har förstås ingen bikefitfunktion men ni fattar grejen tror jag).

Efter ett gäng mil tackade kvällsljuset för sig för dagen och vi återvände till Hedesunda.

Puss och gos och här är rundan.

Hej från Haga cykellovers.

Tänk att det är redan april och allt. Hade tänkt att skämta den första (ah men om triathleter, bar ends, sockor och cyklister, det vanliga ni vet) men hann inte. Lika bra kanske, färre kränkta triathleter och tyska touringturister är väl ändå trivsamt.

Nåväl, hey vad det stormar ute – helt underbart rivigt, stönigt, som en hit av Wuthering Heights-kalibern! Före Ivar skydde jag allt som våren hette (utom regnen och stormarna då förstås) men inte nu längre. Varje dag läker han mig och föder mig på nytt, min lilletutt, utan att veta om det. Har gett mig en extra snygg fylligare kropp och ruskat om i hormonbalansen ordentligt, säkert därför är våren inte lika läbbig längre.

Men just fanken, skulle ju cykelblogga. Något jag hade tänkt göra under hela påskhelgen i Hedesunda men som rann ut i sanden på klassiskt vis. Kan vid sådana tillfällen både sakna blogga och älska makten att skita i’t. Fördelen med att låta cyklingen och skrivandet förbli just en passion med betal enkom när jag själv känner för det.

En av målen med påskhelgen uppe i gästrikebyn var ju att träna Ivar på att handskas med sin nya Vitus 16. Det kom av sig det också – lillen blev så glad av att återse sin älskade cykelbana (aka byns fräna pumptrack) – att han hellre gled runt på sin något för lilla dandy horse än sökte bemästra trampcykeln. (I rättvisans namn tog han ett par varv inne i garaget med farmors stadiga hand som höll bak i sadeln men det var ungefär det också)

Jag inspirerades dock i alla fall.

Lycrade upp mig för en tur i skogen och lånade Jonas mammas fina hardtail, nu extra skön med en bred skårig sadel istället för den gamla smala.

Tackade himlen för dess vänliga uppsyn den bistra vinden till trots

och drog ut på min numer traditionella mtb-varv som i: upp på åsen (bakom pumptracken), åsen nästan hela vägen till elljusspåret, sedan mtb-femman (finns längre men ville inte äventyra kroppen pga. postförkyld som vanligt), och så tillbaka då.

Bjöds på diverse underlag och små utmaningar på turen – fallna grenar, uppstickande rör (måste dit och neonspraya så det inte slutar riktigt illa för någon!), vattensjuka myrar och så en backe eller två. Benen pallade tack och lov bära mig uppför de flesta backarna utom en, en ettrig brant rackare strax efter ett svampigt mossparti där jag aldrig lyckas få upp farten. Den dagen jag klarar den knäppan är jag en drottning alltså, i alla fall i mina egna ögon.

Hade oavsett dundermysigt, humöret åkte upp, fick till och med en hästpuss på vägen hem.

Dagen efter vankades en längre grusrunda på en annan maskin ↑ men den turen får bli en egen story!

Puss och tack för det alltid lika effektiva och intensiva lidandet bästa nöjesgrenen mtb <33

Så stolt han är min plutt, över sin nya cykel med tan walls-grusdäck. Min nya cykel, säger han leende. Samma färg som mammas! (han menar min stads-Sirrus, även den äggörtslackad)

Men stoltast är nog ändå jag.

För bland alla hönsigheterna som Är ungen redo för en så pass “stor” hoj? Tänk om han cyklar för fort och hinner inte stanna för hinder och fara? Är han kanstensmogen? Är han villakvartersmogen (host host Jonas)?

så känner jag ändå att wow, vad häftig han ändå är, som är så orädd och som har så bra balans och som redan i julas – bara någon dag efter att Vitus 16 unboxats framför de stora ögonen – vågade trampa några gräsmeter på hojen utan att någon eller något höll i honom eller cykeln.

Nu återstår en hel knippe steg och tålamod innan Ivar har full kontroll över cykeln och cyklistkroppen sin. Desto roligare känns det med den kommande påskhelgen samt det faktum att det är vår och barmark!

Hah inser att jag är minst lika uppspelt som lillridern själv. Den bjuder jag på.

Bjuder även på min Guide för dig som vill lära ditt barn cykelkärlek. Och snart på en acid kiwi-grön Specialized Hotwalk till salu för sjysst pris. För så gör vi i familjen Fedorov/Wiking: n+1-1, för hållbarhetens skull. 

Puss.

Klämde in hullet i catsuit sorry menar lycran och yllet (mitt kontor är roligare än så här, men affischerna och böckerna syns inte på kortet).

Stack ut lagom till de blå skuggornas pånyttfödelse, vink till den nya bautalekparken vid Öster Mälarstrand – som vi ser fram emot att leka i dig i sommar!

Såg ut som en kom-och-hjälp-mig-cykelsärling på tävlingsracer med tjocksockor, trailtrampor, mtb-skor och svart (jösses) styrlinda.

Men så blir det när man har mest cyklat i kyla samt på ett underlag bäst beskrivet som “grusfalt”.

Först ett parti grus, sedan så äntligen snabba hårda landsvägar med relativt få och tämligen ofarliga hål.

Kyrkisar

gulliga småskolor,

samtida grafittisar på skogshangaren nära Teddy Boys Car Club (gillar ihärdigheten både hos dem som målar över klottret var och varannan vecka, och hos dem som klottrar lika ofta),

och så ett gäng minuter på rulle bakom Thomas Eriksson plus två genom Irsta.

Stannade till i Karelen, vid Kärrbo Climb- segmentet ni vet (fatta om Katja från Karelen skulle ta och flytta till Karelen?)

La in lillkakan och myste bakom par i kärlek på vägen hem.

Två timmar vårskön och lagom wattmättad mälarnära cykling på klassiska vägar. Strava finns men är låst för allmänheten sorry (känner för att hålla mina siffror för mig själv just nu).

Mör och skön brud idag, tack.

Skulle premiära landsväg förra tisdagen. Som i på racer. Som ut till något slott, eller varför inte runt någon av alla fågelsjöarna i krokarna. Blev sen, och seg. Men ändå smått uppspelt och ceremoniell trots att jag skulle ut bara någon timme och det solo, utan klungans betessläppssorl och tassel. Minuterna före avfärden insåg jag att racern saknade trampor. Just fan jag hade tagit av dem i höstas, av någon anledning.

Det fick bli Gruscharlie med både skärm och dubb.

Och när jag väl kom ut ur porten så hade solen gått i moln, troligtvis för dagen.

Landsvägspremiären hade kommit av sig något, men visst skulle jag cykla.

Jag hade inte “sportcyklat” sedan i julas. Jo det stämmer. Anledningen är enkel – Ivars dagar på förskolan 2021 går att räkna på två händer, kanske till och med en hand.  Både jag och hans pappa hade varit för sjuka, eller för pre- eller postsjuka, och de få gångerna jag hade försökt mig på lite intensivare träning än promenad och vandring resulterade i ännu djupare förkylningar (och coronatester ofc).

Självklart hade jag varit ute och rört mig och friluftat så gott som varje dag i alla fall, men det är skillnad på att traska och på att cykelträna, det vet ju ni.

I ärlighetens namn hade pausen gjort mig gott. Kanske inte fysiskt – jag är nog i sämst cykelform på väldigt många år. Men nog mentalt. Ibland är det bra att göra något helt annat än tänka cykelträning 24/7.

Men som jag hade längtat! Förstås.

Körde en sväng i skogen. Kom hem lagom till himlen hade färgats cerise. Två dagar senare kom Anna och bodde hos mig och vi körde en landsvägspremiär. Puss.

Som du ser Ivar duger ditt skrivbord till stordåd
bortom napp- och småfordonsförvaring.

Förra onsdagen fick jag finbesök från mänskobyn av hon den där Grön Cyklist! Skojar. Det var ju förstås kvinnan bakom Grön Cyklist som kom – min underbara vän Anna! Som precis som jag trotsar modet att skylta med förnamn efternamn på bloggen utan fortsätter köra stenhårt på detta med nick.

Men vi skulle förstås inte bara jobba, älta relationer, dricka procent och spela in cykelpodd (host host). Nä här skulle det premiärcyklas landsväg.

Katja på racern, smalare däck, skärmlöst och allt

och Anna på Katjas gruscykel (palla omaket med att kånka med sig racern på SJ-tåg från Stockholm). Med skärmar, mönstrade däck och en något för lång styrsam.

Poängen: jag fick en bra easier ride än Anna. Vilket jag blev varse om när vi fick för oss att byta maskin med varandra på vägen hem.

Vi började med styrlindetugg och prologhyosteri ute på slättan i den västmanländska motvinden™. Ja ni ser ju den vackra snorloskefläcken på jackan.

Måste klippa mig jag vet.

Kulisserna var egalt gråbruna, vilken tur att i alla fall ens gyllene hår och Annas turkosa jacka livade upp naturens marsstämning (som bara två timmar senare skulle övergå i julstämning med tillhörande snöstorm och allt).

Tro’t eller ej men stämningen blev som förbytt – till det gladare – efter att vinden mirakulöst vände samtidigt som vi också gjorde det där strax efter Irsta.

Anna lekte road rage och gjorde maffiga brölljud à la spurt, eller kanske avhängning i backe.

Jag och snorloskan fortsatte med det metodiska trampandet och kunde inte låta bli att le. Marsgrått, blåsigt eller inte – åh så flott att få göra det man älskar med en god vän! Inte alltid en självklarhet i pandemitider, särskilt när ens goda vänner är utspridda över halva landet.

Vi kunde förstås inte låta bli pärlan Gäddeholm

och beslutade lite som vanligt att vi skulle ta grusvägen hem. Jag var lite nojig över att paja racergearsen med gruset men underlaget höll sig slätt och fint.

Anna tog täten!

Jag tog foreverbuttkorten.

Oansenligt eller inte så ger fruktträdet i bildens mitt helt otroligt goda äpplen. Pallningstips fellow västeråsare!

Framme i mälarstaden som kurade storm.

Premiären avklarad – eller som Anna uttryckte i sitt inlägg, “överkommen”.

Glatt sursöt som en tugga blodapelsin.

Puss!