Hej lördag. Har jag sagt att jag älskar utflykter? Ja i typ vart och vartannat inlägg Katja, svarar ni säkert och rullar med ögonen.
Jo men säkert, hade jag haft mer tid ork etc. så hade jag startat en renodlad utflyktsblogg. Alltså en blogg som vigs åt ren och skär njutningsutflykteri, inga omständliga hinklistor eller livskrismässiga utmaningar där inte.
Vem vet? Kanske i framtiden så? Under tiden får ni mysa runt i kategorin Äventyr med barn och som idag, hänga med på en alldeles anspråkslös, klassisk cykelhelgutflykt med mig och Ivar
Hämtar hojen (som jag har glömt på jobbet) och passar på att rädda en mogen banan på det helgtomma kontoret och tanka lite energi och samhällsbyggnadsintryck på köpet.
Fyller på cykelflarren med färskt vatten
And off we go i den kalla, klara mälarluften. Kör längs med sjön – hej hej alla! vinkar Ivar – vi babblar på – kör man lagom lugnt vilket man ju gör när man cyklar stadsnära så hör man varandra – sjunger a cappella – sopbilen är stooor! – diskuterar det vi ser och svarar på alla varför vi ställer till varandra- varför gungar bron mamma? – varför glänser vattnet Ivar? – räknar byggnader – sjunger ut alfabetet – siktar mot den där nya lekparken nära pappas jobb
Sladdar in på lekparken, men finns det något cykelställ? I brist på ett får det bli en parkbänksparkering.
Åh vilken glad och rolig lekpark!
Efter en bra stunds solo- och sociallek börjar det kurra i magarna hos sällskapet mamma & Ivar.
Vilken tur att inte så långt från lekparken ligger…
…Lidl!
Ingen mataffär klår Lidl när det kommer till vårt kanske favvofika under credit card-cykelutflykterna – karelska piroger och ekojos.
Vi sitter ner på den solvarma trottoaren utanför Lidl och mår oss en bra stund. Fina cykel- och lekkilometer i benen kräver sin paus.
En mamma med sin unge som kör spontanpicknick utanför en mataffär är fortfarande en udda syn i en mindre stad där de flesta tror sig behöva bilen även på de korta sträckorna till affären, även om affären råkar ligga den rikaste stadsdelen.
Men, som jag brukar förklara för de av mina nära som lägger alltför mycket tid på att bry sig om vad andra tycker och tänker: tyckerier är inte vårt utan tyckarnas bekymmer.
Solkatten Ivar får de flesta att tina upp och le, även de mest sammanbitna typerna som lämnar sina fordon med stånk och suck. Och tvärtom – varje gång Ivar ser någon cyklist särskilt i hans ålder så skiner han upp som en sol. Åh, denna vikten av förebilder.
Nu har vi fikat upp och det är dags att cykla hem.
Utflykten är över men intrycken och leenden består.
