Hittade tillsammans med en kompis, tre taniga maskrosor i en asfaltsspricka på förskolegården. Hon bakade in två rosor i sin fläta. Han stoppade in den tredje i sin mössa. Proklamerade vår, sommar och sol.
Så cyklade vi hem i det aprilgrå, blomman i mössan.
Jag kopplade loss cykeln från vagnen, han lastade koncentrerat upp kottar och pinnar på flaket på sin gula lastbil.
Jag tittade på, kände hjärtats klot, lindat i mjukaste ylle, tänkte att lyckan är störst vid små stunder som den här.
Det jag inte gillar med mtb är att man får dras med brett rakt styre och att hojen blir för jäkla skitig varje gång man ska till att ha roligare än kul i skogen (ni med hus ba vadå, är väl bara att spola av cykeln innan man tar den in i garaget, vi med lägga ba åh va drygt med tvätt och städ och lerblafs i sovrummet).
Det jag gillar med mtb är att man blir just sådär sweet skitig och underbart trött av att leka i skogen även under kortare pass. Och så fokuset förstås. Ingen gren snor ens fokus och tömmer ens hjärna på bekymmer så effektivt som mtb. Möjligen CX då men nu är inte säsongen för CX inne så.
Ah men ta gårdagens tvåtimmars på grusvägar, stigar och Gästrikeleden i närheten av eminenta Hedesunda.
Utetempen – typ plus två-minus tre Celsius. Blåsten – rejäl. Underlaget – tjällossigt, vattensjukt, lerigt, tungt så in i bomben förutom de slätare transportsträckorna på grus. Benen – okej efter en timmes uppvärmning. Pumpen – så som den är efter en vinter med idel förkylningar och diverse udda influensor men helt klart på bättringsvägen. Cykeln – lånad, tung, alu, dock perfekt ergonomiskt. Pannbenet – helt okej.
Strumpor – eh, jorå. Ulliga sköna i alla fall.
Kvinnan – åh så nöjd och mör och urblåst och ännu mera mtb-sugen, Fredde du vet vad som väntar din cykel nästa vecka! 😀
Rutten med det talande namnet I lera och temperatur kan ni sno hos Jonas.
Avslutar med segerbilden (la victoire = segern på franska) jag tecknade ihop under Liege-Baston-Liege på afterbiken i soffan. Puss!
Här häckar jag och inviger min balkong!
De tio minuterna jag har på mig mellan lunchjoggen och eftermiddagens första jobbmöte.
Har börjat följa Nadjas råd och springa med rätt teknik (aka hälen sist och inte först som jag alltid gjort förut) och får därför ont på helt nya ställen än vanligt. Måste därför stretcha lite extra.
Älskar min balkong!
Ikväll blir det fortsättning på invigningen fast då med annat än vatten som dryck. Puss!
Våren är nog ändå här. Torra gator, blåa toner, skarpa skuggor. Lämnar av Ivar på föris, kopplar loss kärran, flyger in mot stan och är allmänt i gasen men
måste stanna till och sola ansiktsskinnet, må bra i sällskap av de gamla husen. Och snart så blommar även körsbären både i Vässan och i Kungsan. Måste komma ihåg att visa Ivar, han kommer att förundras så fint.
Idag fyller vår Ivar 3,5 år!
Det hade jag förstås ingen aning om när jag vaknade men efter 11:28 så
(Okej got it, det var inte för Tiburtius namnsdag som det skulle bli kalas ändå)
Siffror lämnar till skillnad från det mesta annat ungefär noll avtryck i min hjärna så att ens komma ihåg att tänka på datum?
Å andra sidan vem bryr sig när det finns så mycket annat fint att komma på sig med att tänka på:
som nackdunets lätta rörelse när jag varmblåser på det under nattningen
eller uppsynen när du nakenfisar dig efter duschen samtidigt som du säger saker som det jag menar mamma, är
eller tyngden av dina cirkus arton kilo stadig nallekropp när du dimper ner över mig vid halv sju-snåret på morgonen
eller det faktumet att du har snart knäckt läskoden men gör fortfarande en fasansfull scen varje gång vi borstar tänderna
eller när du sjunger hjärtligt med klar ljus röst osv.
Hittills har Ivar lyckats avverka två hjälmar – en grön baby-Abus och en svart barn-Bontrager. Nu är båda för små.
Därför blir 3,5-årspresenten en ny hjälm!
För sådana saker glömmer jag förstås inte ser ni.
Grattis min lilla stora kärlek och puss på er.
Hej friluftsbloggen.
I söndags fick jag och Ivar finbesök av min bästis Nadja och hennes kids. Ända från Göteborg hade de kommit för att hälsa på sin familj och så oss då, den förlängda armen så att säga. Då solen sken och benen spratt bestämde vi oss för vandring och jag sa: Svanå!
De flesta som cyklar eller bilar mellan Skultuna och de salanära orterna har nog passerat den lilla orten Svanå, en sisådär två mil från centrala Västerås. Oftast förundras man över den praktfulla allén, undrar vem som bor i de fina stenhusen och så är man ute på landsvägen igen.
Namnet till trots ligger Svanå Bruk som stället egentligen heter, strax intill Svartån. Vill ni läsa mer om brukets anrika historia kan ni göra det här. Nu lägger vi dock bruket åt sidan och beger oss ut på vandring istället. För bara ett par hundra meter in på avfarten mot Ebba Brahes väg göms en av Västmanlands finare vandringspärlor.
Med sina 3,5 km (markerad) led lämpar sig vandringsslingan utmärkt för vandring med småbarn. Vill man göra äventyret större kan man antingen dela upp äventyret i två dagar med övernattning i vindskyddet, fortsätta vidare på stigarna eller göra som vi – ta leden till vindskyddet och grusvägen tillbaka till starten.
Först fyllde jag gänget proppmätta med torsk och jopp och kånken med ugnsvarma bullar, dricka och småcitrus. Nadja tog med sig svart termoste.
Så packades vi alla ner i Nadjas folka och for upp till Svanå för parkering här.
Det krävdes inte många steg innan vi befann oss mitt i sagoskogen.
Medan jag mässade på om istiden passade de yngre i sällskapet att klättra upp på så gott som varenda bumling de såg. Detta gällde särskilt göteborgarna. Är man en boulderingfamilj så är man.
Jättarna hade vält ned feta träd över leden Så spännande med alla hinder och faror! Nadja kånkade min kånken så jag kunde kånka unge ibland.
Så kom dagens tålamodsprövning (för oss vuxna) – spången.
Ivar beslöt sig för att klara spången på egen hand, utan hålla i handis, även när det var som smalast eller halast. Jag fick snällt gå bakom.
Spången var lång och Ivar söndagschill.
Storpojkarna väntade snällt in sin yngre medvandrare.
En av de finaste sakerna med att vandra i Svanå är att landskapet hinner skifta art så många gånger under vandringen. Efter spången hamnade vi en vårlig trollskog.
Någon kände för en liten paus men i övrigt höll sällskapet jämna pigga steg.
Framme vid det efterlängtade vindskyddet! Trots uppmaningarna att vila benen tyckte vissa att det var skojigare att härja med ved och sota ner sig snygga.
Mirakulöst nog var det inga som helst problem att sitta still och snällt så fort fikat åkte fram. Åh svart termoste, värmer som inget kaffe i världen kan.
Efter rasten var det dags att vända tillbaka. Vill man fortsätta gå på den utsatta leden så får man ta broarna över Svartån längre norrut och gå tillbaka till bruket på andra sidan ån.
Men jag hade en lite annorlunda plan i bakfickan.
Cyklar man som en annan en del i krokarna så vet man att det finns en grusväg som går att ta tillbaka till bruket, öster om den ordinarie leden.
Normalt är det inte sådär jippieskoj att gå grusvägar med småbarn – de blir ofta lätt uttråkade av att det inte händer särskilt mycket längs med vägen.
Den här grusvägen är dock ett fränt undantag!
Kringelikrokig är den, och kantad av istidens roligare lämningar.
Och har man tillräckligt med tålamod och unnar sig små pauser då man kan sitta ner och bygga trianglar av pinnar eller betrakta fina blommor så kommer man till slut fram till
Rövargrottan!
Det coola med Rövargrottan är att det faktiskt är en före detta rövargrotta också och inget påhittat för besöksnäringens skull.
Här gömde sig minsann en och en annan fredlös bonde, inte minst Erik Puke (senare halshuggen i Stockholm på det vilda 1430-talet) för att undkomma den svekfulla Karl Knutsson Bondes män.
Utanför grottan hade några fredlösa bönder lämnat ett gäng frusna vegokorvar. Jag som alltid drömt om att kasta korv (något Nadja inte trodde ett dugg på) kände att jag hamnade på rätt plats. Jäklars va fint de flög! Grabbarna fick också kasta.
Det modiga lilla sällskapet tog sig ner i grottan. Grottinterjören var rätt mysig, torr och sådär skönt sval. Att man såg ut gjorde att det inte var alltför läskigt. Dessutom kunde man speja ut.
Nadja lyckades hitta den gömda rövarskatten: tre skimrande guldmynt med insida av goaste mjölkchoklad. Vilken belöning för modet!
Efter att skatten hade blivit uppäten var det dags att lämna grottan och sägnerna för den här gången.
När kramarna blandades med hårdare klappningar och antydan till gnäll visste vi att det var så dags att åka hem för middag och vila.
Men först lite bomåkning, något jag hade alltid drömt om och grabbarna likaså verkade det som!
Tack Svanå! Det är med stolthet över våra småttingarnas uthållighet och glada friluftarhumör som vi lämnar dig för den här gången. Vi ses snart igen.
Vill ni också vandra i Svanå? Här är en bra karta.
Puss.
I have a bike
I have a cleaner
Ah
Cleaner bike!
I have a bike
I have a pineapple cleaner
Oh
Clean pineapple mountainbike!
Nu doftar Superfly underbart tacky cykelrengöringskemi – ha så romantiskt på Rocklunda imorgon Freddan!
Puss.
Hej lördag. Har jag sagt att jag älskar utflykter? Ja i typ vart och vartannat inlägg Katja, svarar ni säkert och rullar med ögonen.
Jo men säkert, hade jag haft mer tid ork etc. så hade jag startat en renodlad utflyktsblogg. Alltså en blogg som vigs åt ren och skär njutningsutflykteri, inga omständliga hinklistor eller livskrismässiga utmaningar där inte.
Vem vet? Kanske i framtiden så? Under tiden får ni mysa runt i kategorin Äventyr med barn och som idag, hänga med på en alldeles anspråkslös, klassisk cykelhelgutflykt med mig och Ivar
Hämtar hojen (som jag har glömt på jobbet) och passar på att rädda en mogen banan på det helgtomma kontoret och tanka lite energi och samhällsbyggnadsintryck på köpet.
Fyller på cykelflarren med färskt vatten
And off we go i den kalla, klara mälarluften. Kör längs med sjön – hej hej alla! vinkar Ivar – vi babblar på – kör man lagom lugnt vilket man ju gör när man cyklar stadsnära så hör man varandra – sjunger a cappella – sopbilen är stooor! – diskuterar det vi ser och svarar på alla varför vi ställer till varandra- varför gungar bron mamma? – varför glänser vattnet Ivar? – räknar byggnader – sjunger ut alfabetet – siktar mot den där nya lekparken nära pappas jobb
Sladdar in på lekparken, men finns det något cykelställ? I brist på ett får det bli en parkbänksparkering.
Åh vilken glad och rolig lekpark!
Efter en bra stunds solo- och sociallek börjar det kurra i magarna hos sällskapet mamma & Ivar.
Vilken tur att inte så långt från lekparken ligger…
…Lidl!
Ingen mataffär klår Lidl när det kommer till vårt kanske favvofika under credit card-cykelutflykterna – karelska piroger och ekojos.
Vi sitter ner på den solvarma trottoaren utanför Lidl och mår oss en bra stund. Fina cykel- och lekkilometer i benen kräver sin paus.
En mamma med sin unge som kör spontanpicknick utanför en mataffär är fortfarande en udda syn i en mindre stad där de flesta tror sig behöva bilen även på de korta sträckorna till affären, även om affären råkar ligga den rikaste stadsdelen.
Men, som jag brukar förklara för de av mina nära som lägger alltför mycket tid på att bry sig om vad andra tycker och tänker: tyckerier är inte vårt utan tyckarnas bekymmer.
Solkatten Ivar får de flesta att tina upp och le, även de mest sammanbitna typerna som lämnar sina fordon med stånk och suck. Och tvärtom – varje gång Ivar ser någon cyklist särskilt i hans ålder så skiner han upp som en sol. Åh, denna vikten av förebilder.
Nu har vi fikat upp och det är dags att cykla hem.
Utflykten är över men intrycken och leenden består.
I torsdags lånade jag så åter Freddans underbara Trek Superfly!
Sist jag lånade cykeln var i höstas då jag gick (och sladdade, sprätte, hoppade osv.) cykelguidekursen i Nora.
Damn jag älskar den här hojen.
De små skavankerna åsido (japp, gaffellåsningen är också krajad så den är i konstant slakläge men hallå, det är ändå en mtb och man kan ju faktiskt alltid jobba med däcktrycket också host). Har suttit på ett helt gäng mtb. Främst HT då, men även en och en annan fulldämpad. Ingen har kommit i närheten av Superflys komfort, snärtighet och liksom, racig mysighet?
Om man bortser från den supersmala sadeln då men så väger ju Freddan typ femton kilo mindre än jag.
Jag!
Kortärmat underställ + arm screens (pallar aldrig tjocka armvärmare), lite stadigare sportbehå, yllekrage ylletröja, väst, långbenta bibs, yllestrumpor, styva mtb-skor (glömde mina mjuka diton uppe i byn i helgen) samt äntligen nya linser så jag faktiskt ser någonting också.
Såg förresten efter passet att pälsängrarna hade varit i farten också. Lite deppigt ändå att mitt längsta samboskap är det med mina pälsängrar
men sorry, avviker från temat
Bäste Mattias V hade ju hört av sig och ville låta sig stigguidas på sin nya – och första! – mtb-cykel.
Mattias V är ingen klenis. Han är både en hardcore-dykare (vi snackar allt från skeppsvrak till exotiska grottor till skärgårdsostron) och en allmänt stark person som har fixat klassikern mm.
Med är man ny på mtb så är det förstås på sin plats med lite mtb-specifik teknik också.
Tekniken är ju som bekant en färskvara. Därför ville jag inte börja med diverse namnsatta* drops och hopp. Hellre få till ett sjysst flow samt hinna ta momenten ett i taget.
Det fick bli de mildare brötisstigarna (nivå blå) under, uppför, på och utför åsryggen som avskärmar Västerås från det övriga österut.
Den typen där det mesta fixas med fart och flås och där man inte behöver hoppa av alltför många gånger, även om man är relativt ny och modig som Mattias V.
Och på tal om modig. Vid ett tillfälle åberopade jag bon courage (ni vet, mitt lilla cykelmotto).
Nu tycker jag att du ska ta och våga, sa jag till Mattias. Lätta på bromsarna och släpp taget.
Och om han gjorde det! Ett rent nöje att se.
Min cykel uppförde sig exemplariskt. Och jag undslapp framhjulspunka yey!
Här gör Mattias en cool grej och vågar sig utför en riktigt nervig brantis (Baksidan av Ubbes backe-segmentet). Applåder.
Också snyggt med det underbara, svala soliga kvällsvädret. Vilka vyer uppifrån Badelundaåsen! Men orkade inte fota vädret, hade för roligt.
Tillbaka till stan blev det supersnälla grusstigar och cykelbanor i motvind, allting för att känna att man levde in i det sista.
Sjutton km mtb, finemang.
Imponerande cyklat Mattias – och tack som stod ut med min obligatoriska felcykling (som resulterade i klättring över en grustäckt snöhög…). Hoppas vi ses på fler turer framöver.
Alltså helt ärligt varför äger jag ändå inte längre en mtb? Varför?
Just fasiken det för att jag har nyligen köpt en ny GB, är ensamstående mamma, borde kanske någon gång palla skaffa en någorlunda fungerande bil, renovera badrummet etc vuxet. Någon cykelmåtta får det vara. Äsch, ursäkter ursäkter…
Puss.
* Här i Västerås namnsätter vi våra drops (och ibland även tuffare backar) efter folks som gjort sig sådär riktigt ärofyllt illa i dessa. Och efter SM förstås!
Från ingenstans dök hon upp och ville gosa med allt och alla. Slank in i huset genom garagedörren, hoppade upp i bilsätet när Jonas skodde om saaben till sommardäck, skulle prompt blötpussas som en annan Delilah och utövade mjukt kattmotstånd när hon inte fick komma in i köket på kvällen.
Så lätt, så välskapt, så nyfiken och med en solklar förkärlek till behjulade ting.
Strax innan vi ska lämna byn får vi varsamt lyfta av henne från cykelhållaren där hon har parkerat sig mellan min GB och Ivars NBD.
Nya fina cykelkatten.